Posted tagged ‘Erik Gustaf Geijer’

Avdelningen faktoider: Den mytiska ättestupan

30 juli, 2019

Den här klippan i anslutning till Mösseberg i Västergötland har av traditionen pekats ut som ättestupa.

Faktoider kallas påståenden som hålls för sanna fast de inte är det. Ett typiskt sådant exempel är tesen att strutsar gömmer huvudet i sanden när de blir rädda. Det förekommer visserligen att strutsar ägnar sit åt detta slags beteende, men då av andra orsaker än upplevd rädsla. Jag har tidigare skrivit om detta på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/07/14/avdelningen-faktoider-strutsar-med-huvudet-i-sanden-som-skydd-mot-fara/

En annan faktoid som jag tänkte belysa här är den om den så kallade ättestupan. Det vill säga ett brant berg eller stup från vilket gamlingar som inte längre kunde klara sig själva, och därmed utgjorde en belastning för sina familjer, kastades ner eller tvingades hoppa. Det finns runt om i Sverige ett antal platser där ättestupor påstås ha funnits. https://popularhistoria.se/samhalle/har-attestupor-existerat

Myten om ättestupan emanerar från den isländska sagoberättelsen Gautreksagan, som troligen författades på 1200-talet. Sagan handlar om en ätt i Västergötland och skildrar i humoristiska ordalag hur ätten brukade avliva sina alltför ålderstigna medlemmar genom ättestupan.

Professor Olof Verelius översatte Gautreksagan till svenska.

Berättelsen översattes till svenska av vår förste professor i fornkunskap, Olof Verelius i Uppsala (1618-82), vilken dock inte var särskilt hemma på isländska varför han översatte termen aetternis stupni – släktklippan – litet slarvigt till ättestupan. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ttestupa

Länge accepterades ättestupan och dess makabra funktion som dagsens sanning, detta till och med av en aktad skald och historiker som Erik Gustaf Geijer (1783-1847). Några andra historiska belägg än muntliga traditioner av oklart slag existerade emellertid inte varför historievetenskapen kom fram till att det rörde sig om mytbildning.

Det finns även ett par andra historiska källor som omtalar företeelser som liknar ättestupan i form av exempelvis Prokopios skildring av herulerna från 500-talet samt Solinus skriverier om de lyckliga hyperboréerna vid Nordpolen.

Myten om ättestupan har levt vidare ända in i vår tid, där den inte sällan dammas av för att illustrera missförhållanden inom äldrevården. Min gissning är att många faktiskt tror att myten är sann.

En variant av ättestupan är ätteklubban – ett tungt träredskap som skall ha använts för att klubba ihjäl de gamla. Den finns bland annat representerad på Nordiska muséet och på några andra platser i landet. Inte heller avseende ätteklubban finns det några pålitliga belägg för att redskapet i fråga användes just på angivet sätt.

 

 

Jesus, Barabbas och påskasupen

26 mars, 2016

smartornas-man-1397321890 ”Sargad för våra överträdelsers skull.”

Så var långfredagen 2016 avklarad.

En så gott som helt händelselös dag för mig så när som på en sak. Jag somnade när jag löste korsord vid köksbordet, ramlade av stolen och slog huvudet i nedre delen av kylskåpet. Lyckligtvis utan men – berodde nog på att man är avslappnad i sovande tillstånd och landar mjukt.

Trista och händelselösa långfredagar har eljest vi litet äldre stor erfarenhet av, då nöjen och förlustelser  fordomdags var bannlysta på långfredagen. Det faktum att vår frälsare, herren Jesus Kristus, enligt påskevangeliet hade dött för våra synders skull just denna dag låg som ett tungt töcken över alla aktiviteter.

Affärer och restauranger var stängda och på radion spelades bara så kallad seriös musik. När TV kom var det typ gudstjänster, dokumentärer och långfilmer såsom ”Barabbas” eller möjligen den inte mycket muntrare ”Bödeln” byggda på nobelpristagaren (1951) Pär Lagerkvists (1891-1974) böcker med samma titlar som gällde.

Den förstnämnda filmen har för övrigt visats på SVT2 även denna långfredag. Jag avstod dock från att titta, jag måste bekänna att jag inte är mycket för Pär Lagerkvists filosoferande kring den frånvarande guden eller för den delen svartvita filmer där några av Bibelns huvudpersoner talar svenska. Hans självbiografiska ”Gäst hos verkligheten” läste jag dock med viss behållning som gymnasist. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=10912

På tal om Barabbas så betyder namnet helt enkelt ”faderns son”. Jag misstänker därför starkt att händelsen, där det församlade folket får välja mellan att se Jesus eller ”Barabbas” frigivas på gården utanför Pilatus residens i Jerusalem, är påhittad i kraft av evangelieförfattarnas poetiska frihet.

760 En av Pär Lagerkvists gladare dagar – han tar emot Nobelpriset i litteratur 1951 ur konung Gustaf VI Adolfs hand.

Jag kan inte påstå att jag saknar den här tiden, men minns den ändå med viss nostalgi. Ty trots allt är det väl inte helt fel att någon dag på året i allvarlig besinning tänka över det bibliska budskapet om passionsdramat och kanske även tillvarons gåtor i stort. Med avancerande ålder har jag även kommit till insikt om, att det inte är någon katastrof att vissa dagar är händelselösa för att inte säga tråkiga. Tråkighet är underskattat.

Så jag har nöjt mig med att ta det lugnt, laga lagom med mat till mig och min son som är på besök samt botanisera och debattera litet på ”nätet”. Litet god dryck har det också blivit fast i relativt sparsamma mängder. Måste också nämna att en uppskattad vän på förmiddagen hörde av sig med ett glad påsk-mejl, vilket givetvis gladde mig.

Påsken rullar vidare, och när jag skriver detta är vi inne i påksaftonen. Så att säga en påskens ”mellandag”. Jesus antas fortfarande vara död men vi vet att han uppstår på påskdagen. Sist får vi annandag påsk på köpet och går ut att möta nästa vecka först på tisdagen. Bistert för mig som skall till tandläkaren med mina arma och allt färre tänder och inte särskilt stinna plånbok…förmodligen väntar en ny utdragning.

Nu tänkte jag avsluta på seriös bog med att recitera första versen av psalmen”Du bar ditt kors, o Jesu mild”, med text av ingen mindre än Erik Gustaf Geijer, som förstås hör långfredagens sinnesläge till: https://sv.wikisource.org/wiki/Du_bar_ditt_kors,_o_Jesu_mild:

Du bar ditt kors, o Jesu mild
då dödens väg du trädde.
Till frälsning för den värld som vild
och full av hat dig hädde.
O kärleks höjd!
Du blöder böjd
för dem som dig begabba.

egg_fErik Gustaf Geijer (1783-1847).

Innan ni nu slänger er på luren eller tangenterna för att upplysa mig om, att sista ordet i den inledande versen rätteligen skall vara ”förfölja”, vill jag endast meddela er att jag är medveten därom. Tycker dock att Geijer gott kunde ha använt det av mig föreslagna ”begabba”, som har mer must och märg.

Nu återstår bara för denna bloggare att tacka er, kära läsare, för uppmärksamheten samt önska god natt och fortsatt glad påsk – det finns ju även litet glättigare ting som påskägg, påskharar och lilla påskasupen! Och så kommer min dotter hem från sin studieort i Tyskland och hälsar på, fast först efter påsk.

Marx hade fel (som vanligt): spelandet är vår tids opium

16 oktober, 2015

86 Karl Marx hade fel – som vanligt.

http://ickevald.net/perherngren/religionopiummarx.htm

Ett av Karl Marx mer kända citat – kanske det allra mest kända – är hans utsaga om religion som ”folkets opium” (Das Opium des Volks), hämtat från inledningen i uppsatsen ”Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie” i Deutsch-Französische Jahrbücher med utgivningsåret 1844, då den socialistiske ideologen var 26 år. Han har även beskrivit religionen som ”en suck från en varelse i trångmål”.

Under Marx-bilden ovan en länk där det framgår, att vad Marx menade var att människan intog religionen som ett läkemedel, vilket opium fungerade som vid denna tid. Hon gjorde enligt Marx detta i syfte att få en smula lindring från den bistra verkligheten. Lenin kom sedan med tolkningen att ”religion är opium för folket”, vilken innebär att överheten använder religionen för att pacificera massorna så att dessa inte skall göra uppror.

Det har konstaterats att Marx inte var den förste tänkare som var inne på detta spår. Liknande hade tidigare framförts av den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) och vår egen Erik Gustaf Geijer (1783-1847), som talade om religionen som ett ”opiat som ingives hopen såsom bedövningsmedel”: det skrevs 1839, således fem år innan Marx formulerade sin vitt spridda tes.

Mer i ämnet här:

http://fof.se/tidning/2013/1/artikel/marx-var-inte-forst-med-folkets-opium

250px-Erik_Gustaf_Geijer_på_1840-talet Erik Gustaf Geijer talade om religionen som folkets ”opiat” fem år innan Marx gjorde det.

Marx och Lenins religionsfientlighet har legat till grund för all den religionsförföljelse som tillämpats i den kommunistiska världen och säkert även fungerat som argument för ateismen i allmänhet. Jag menar att såväl Kant och Geijer som Marx och Lenin hade i grunden fel. Människan är en religiös varelse helt enkelt därför att Gud existerar, och religionen är människans strävan att återknyta (det latinska verbet religio betyder just ”återknyta” eller ”återförknippa”) det ursprungliga band till Gud som gick förlorat med det Bibeln kallar syndafallet.

Detta är min övertygelse, ni behöver inte hålla med. Men alldeles oavsett vad man än anser om Marx sentens om religionen som ett folkets opium så menar jag under alla omständigheter, att det inte alls stämmer in på vår egen tid. Nutidens folkliga opium är spel, inte religion!

Ni behöver bara titta på all den reklam för olika typer av spelande och spelbolag som förekommer i olika TV-kanaler och som driver åtminstone denna bloggare till vansinnets rand: Unibet, bet365, Betsson, Expekt, Maria bingo, Casinostugan, Postkodlotteriet, ATG, Svenska spel,  Trisslotter – you name it. Det är reklam för casinon, poker, lotterier, bingo, tips med mera.

Kända reklampelare för spelandet är kändisar som Mats Wilander, Glenn Hysén och till och med världsskådisen Samuel L. Jackson, som påstår sig vara medlem i bet365.

645@70 Förra tennisstjärnan Mats Wilander: reklampelare för spelbolaget Expekt.

TV-reklamen för spel i alla dess former och särskilt internetcasinon ökade kraftigt under 2014:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6051780

Jag erkänner, jag spelade själv en smula i ungdomens vår genom att tippa det fotbollsrelaterade stryktipset och någon gång den dåtida tipsvariant som kallades siffertipset, som gick ut på att man skulle gissa resultatet i ett antal fotbollsmatcher: 3-1, 0-2, 1-1, 4-2 och så vidare. Även poängtipset fanns, liksom ishockeytipset.

Det mesta jag vunnit är (såvitt jag minns) 495 kronor, vilket var en rätt rejäl summa 1964 för en tolvåring. Jag hade en stående rad med några halvgarderingar och prickade in elva av de tolv rätt man då kunde få som mest. Typiskt nog kom ”elvan” i en tipsomgång då ovanligt många hade elva eller tolv rätt och då det inte blev någon utdelning alls på tio rätt.

Orsaken till att jag tippade då och då var att mina föräldrar och släktingar gjorde det och jag hakade på av bara farten. Ingen i min omgivning var besatt av den så kallade speldjävulen och tippade som ett regelbundet men ändå oskyldigt nöje. Till bilden hörde också att de köpte en penninglott varje månad. Vann de något var det frågan om några hundralappar och i något enstaka fall kanske typ 5000 kronor. Penninglotter var dock inget för mig.

Jag är numera totalt ointresserad av varje form av spel, även om jag för något år sedan tänkte att jag skulle testa Postkodlotteriet bara på kul. Vinst typ 80 kronor som mest någon enstaka gång. Jag höll inte på så länge, det blev för tråkigt i längden. Trisslotter har jag fått i present någon gång men aldrig köpt själv. Har jag vunnit någon gång har det rört sig om typ 4o kronor. Jag förstår helt enkelt inte grejen med spel, har aldrig fått det ”i blodet”.

Skärmavbild-2015-04-14-kl_-11_02_30 En kolugn norrlandsälg propagerar för Casinostugan.

Vilket inte innebär att jag inte inser att spelandet är en lockelse och frestelse för otaliga människor i dag, vare sig det är fråga om oskyldigt tidsfördriv eller ett rent patologiskt agerande som kräver professionell behandling och rehabilitering. Personer som ”trillat dit” är långt ifrån alltid dem man hade förväntat sig skulle göra det – SDs partiledare Jimmie Åkesson, till exempel. Och jag dömer ingen.

Jag är vare sig läkare eller psykolog eller expert på annat sätt men har däremot ett levande intresse för mänskligt beteende. Min gissning är att människor spelar – oavsett om de tippar, spelar på oddset, ägnar sig åt nätpoker eller -kasino, spelar på hästar, köper lotter, spelar bingo eller något annat – därför att det ger en extra kittling alternativt avkoppling och hjälper dem komma bort från den grå vardagen med alla dess bekymmer för en stund.

Det behöver absolut inte vara något fel i det, men det bör inte få oss att glömma att det finns ett litet antal människor som inte klarar av att spela med måtta. De utvecklar ett beroendebeteende som gör att de riskerar ödelägga sina egna och i värsta fall sina familjers liv. Det excessiva spelandet är, som jag ser det, ett symptom på ett samhälle vars andefattighet skapat ett tomrum som måste fyllas på något sätt. Vissa härför disponerade människor fyller detta vacuum med spelande.

Spelandet blir ett folkets opium för att tala med Karl Marx.

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.