Vikingarna och deras största slag

Slaget vid Svolder skördade många krigares liv. Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.

Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.

I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.

793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
  
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
  
  Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
  
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
  
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
  
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
  

Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av 1900-talet.

Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
  
Erik Segersäll avled 995.
  
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
  
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
  
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
  
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
  
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
  

Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
  
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
   
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
  
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.

Södertäljeprofiler (I): den helige Ansgar

Aposteln och helgonet Ansgar står staty i Hamburg i Tyskland.

I den första av en planerad serie artiklar om bemärkta Södertälje-profiler skriver jag här om Nordens apostel, Sankt Ansgar. Denne var naturligtvis inte från Södertälje men har ändå i viss mån präglat vår stad, varför jag tycker det kan vara befogat att inleda artikelserien med just honom.

Ansgar föddes i Fouilloy nära Amiens i vad som nu är Frankrike 801 och avled i en sjukdom i Hamburg 865. Han blev i ungdomen munk i Benediktinerorden och i tidernas fullbordan ärkebiskop i stiftet Hamburg-Bremen. Det sägs att Ansgar sörjde över att nödgas dö ”sotdöden” – han hade mycket hellre velat avsluta sin levnadsbana som en martyr för Kristus. Han helgonförklarades efter sin död.

Vi vet förhållandevis mycket om den helige Ansgar tack vare den handskrivna biografi – Vita Anskarii (Ansgars liv)- som författades av hans lärjunge Rimbert efter apostelns död. Rimbert medföljde Ansgar på dennes missionerande till svearna och efterträdde honom också som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865. http://popularhistoria.se/artiklar/ansgar-kristnade-birka/

Vikingaattack. Innan Ansgar anlände till Birka på ön Björkö i Mälaren (som i dag tillhör Ekerö kommun) under tidsperioden 829-831 hade han på inbjudan av den kristne danske konungen Harald Klak gjort en icke fullbordad missionsresa i riktning mot Danmark. Klak och kristendomen hade dock svagt stöd i Danmark och Ansgar föredrog att stanna söder om Elbe på tyskt område, där han inrättade en skola för danska gossar.

Några år därefter var det så dags för Ansgar och hans följeslagare att bege sig till svearnas rike och dess huvudort Birka. Med honom på den strapatsrika resan var Rimbert samt munken Witmar. Ungefär halvvägs utsattes dock ressällskapet, som förutom av missionärerna utgjordes av köpmän, för en attack av pirater i form av vikingar. De vilda nordmännen lade beslag på såväl skepp som ägodelar inklusive 40 böcker avsedda för gudstjänstbruk.

Värst av allt var kanske dock att piraterna även tillägnade sig de dyrbara gåvor munkarna/missionärerna medförde från den tysk-romerske kejsaren Ludvig den fromme i syfte att inte komma tomhänta till mötet med potentaterna i Birka.

Efter det föga vänskapliga mötet med vikingarna nådde det fromma sällskapet omsider Björkö och Birka sedan man tvingats tillryggalägga betydande avstånd till fots och, när man stötte på vattendrag, nyttja de båttransporter som stod till buds. Avsaknaden av gåvor till trots blev de kristna förkunnarna med Ansgar i spetsen vänligt mottagna av sveakonungen Björn. Först hade de besökt Hovgården på grannön Adelsö för att inhämta formellt tillstånd att besöka Birka.

”Den helige Ansgar av Hamburg” som ikonbild.

Ärkebiskop och påvligt sändebud. Vi kan läsa följande i den nyöversättning av Rimberts skildring som utgavs 1986:

När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium.

Efter halvtannat år återvände Ansgar till tyskt område och kunde då till kejsar Ludvig överlämna ett brev från sveakungen Björn, enligt uppgift av Rimbert ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (det vill säga sannolikt med runor). Kejsaren beslöt nu att instifta ett nytt ärkestift norr om floden Elbe med säte i Hamburg. Ansgar utsågs 834 av påven Gregorius IV till ärkebiskop tillika påvligt sändebud i den dåtida världens norra utmarker, ett för kristna missionärer livsfarligt område där de beryktade vikingarna med sin hedniska tro på asagudarna inte brukade lägga fingrarna emellan.

Nådens år 845 blev skickelsedigert för Ansgars hemstad Hamburg i norra Tyskland. En stor vikingaflotta angrep då staden och lade den i grus och aska. Kyrkan och dess boksamling tillspillogavs, men Ansgar lyckades rädda kyrkans heliga reliker undan förödelsens styggelse.

Flerhundraårig process. I Birka jagades efter några års verksamhet de kristna predikanterna på flykten. Det hjälpte inte att militärbefälhavaren i staden, Hergeir,  låtit döpa sig – den hedniska reaktionen var för stark. Ansgar beslöt sig i detta läge för att återvända till Birka för att om möjligt åter få fart på den kristna missionen. Detta skedde i början på 850-talet, då Ansgar var en mogen man i dryga 50-årsåldern.

Ansgar mottogs med glädje av sveakonungen, men i övrigt var opinionen inte särskilt vänligt stämd gentemot anhängarna av Vite Krist. Frågan om de kristna skulle få tillåtelse att föra ut sitt budskap i Birka fick avgöras genom officiell lottning, den första kända i svensk historia. Lotten utföll till de kristnas fördel och Erimbert blev ny präst i Birka medan Ansgar återvände till sitt ärkebiskopsdöme där Bremen 864, året före Ansgars död, utsågs till ny ärkestiftsstad.
Inte heller denna gång lyckades kristendomen bita sig fast i Birka. När ärkebiskopen Unni besökte Birka 935 fanns inte ett spår kvar av den kristna tiden.

Kristnandeprocessen i dåtidens Sverige tog flera hundra år i anspråk. Den förste kungen som lät döpa sig var Erik Segersäll, men han avföll efter en tid till hedendomen. Eriks son, Olof Skötkonung, blev den förste svenske monarken att döpa sig och hålla fast vid den kristna tron. Dopet skedde enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kristnande

Ansgarsmonumentet i form av ett keltiskt kors på Borgberget i Birka på Björkö invigdes 1834.

Ansgar och Södertälje. Hur var det då med Ansgars anknytning till Södertälje, det dåtida Taelghia?

Att Nordens apostel verkligen passerade förbi här är mer än troligt eftersom den dåvarande vikingatida bosättningen var belägen längs den närmaste vägen mellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Trafiken på denna vattenled var viktig för de centrala orterna Helgö (400-700-talen), Birka (700-900-talen) samt Sigtuna (900-talet och framåt).

Båtfärder mellan Östersjön och Mälaren var möjliga tack vare det vid den tiden högre vattenståndet. När markhöjningen började göra sig gällande gick det att släpa skeppen över de grundare partierna. På 1000-talet hade det blivit alltför grunt för släpning, men detta gick att avhjälpa genom att farkosterna då rullades på stockar. Under Ansgars tid var det troligen släpning som gällde.

Ursprunget till den nuvarande Södertälje kanal stod klart 1819 under Carl XIV Johans regenttid. Bygget hade påbörjats 13 år tidigare och till betydande del utförts av ryska krigsfångar. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_kanal

Om Ansgar och hans medresenärer stannade till i Taelghia känner vi inte till, men att platsen var bebyggd vid den aktuella tiden vet vi genom arkeologiska undersökningar. Däremot vet vi att Sankt Ansgars katolska församling och den karaktäristiska vita kyrkan med anor sedan 1966 strax öster om kanalen är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

1834 restes på Borgberget i Birka, beläget innanför den gamla borganläggningen, det så kallade Ansgarsmonumentet för att markera 1000-årsminnet av Ansgars första missionsresa.

Fotnot: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

 

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat en ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

Olof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

 Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

 Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

 Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

 Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.