Sentios mätning för oktober 2021 är riktigt trevlig läsning för alla som vill se ett regeringsskifte. Sverigedemokraterna toppar med 23,9 procent, en ökning med 2,3 procentenheter. Tvåa är Moderaterna på 22,7 procent (+1) medan Socialdemokraterna återfinns först på tredje plats med 21,1 procent (-3,3).
Det socialdemokratiska mätresultatet är ett av de absolut sämsta någonsin i någon mätning. Minns att S-partiet nådde åtskilligt mer än så, 28,3 procent, i riksdagsvalet 2018, vilket ändå var partiets sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes.
Att sosseriet går bakåt i Sverige är bara logiskt, eftersom motsvarande utveckling skett också i andra europeiska länder. Undantag finns dock: i Norge blev exempelvis Arbeiderpartiet regeringsbärande parti vid senaste valet, med påföljd att Jonas Gahr Störe efterträdde Erna Solberg som statsminister. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/valet-i-norge
Det kan heller knappast råda några tvivel om att sossarna alltmer kommit att uppfattas som ett stödparti till det diminutiva galenpannepartiet numero uno, Miljöpartiet. Något som definitivt inte bidragit till att stärka partiets aktier.
Den föreliggande Sentio-mätningen resulterar i att det blågula blocket SD, M, KD når sin högsta opinionsnivå någonsin med 52,6 procent. Moderaterna noteras för 22,7 procent medan Kristdemokraterna får 6,0 procent. Det bör innebära att talrika sosseväljare bytt inte bara parti utan också politiskt block.
Också de forna kommunisterna i Vänsterpartiet antecknas för ett bra resultat – 11, 9 procent, halvannan procentenhet uppåt. Notabelt är Centerpartiet endast kommer upp i 5,3 procent medan såväl Miljöpartiet (3,5) som Liberalerna (2,2) skulle åka ur riksdagen om Sentio-siffrorna vore valresultat.
Jo, jag vet. Kritiska röster kommer att hävda att Séntio Research inte är något särskilt pålitligt mätinstitut. Det stämmer, bortsett då från att Sentio bättre än något annat institut förutsade SDs valresultat 2014. Det är också ett stort och ansett institut i Norge med bas i norska Trondheim. I vårt land har det funnits sedan 1997. https://sentio.no/sv/
I den första opinionsmätningen efter den tämligen regniga högsommarmånaden juli får det så kallade konservativa blocket SD-M-KD mandatmässig majoritet: beräknade 179 riksdagsplatser mot 170 för regeringen och dess stödpartier. Sveigedemokraterna går framåt med 0,3 procentenheter jämfört med den förra mätningen och blir därmed näst största parti.
Socialdemokraterna är som väntat störst med 25, 6 procent, vilket är en marginell ökning om 0,2 procentenheter men fortfarande uruselt i ett historiskt perspektiv. Moderaterna på tredje plats noteras för 19,6 procent, en minskning på 0,1 procentenhet Fjärde största parti blir Centern med 10,3 procent, en ökning på nära 1 procentenhet. Vänsterpartiet får 8,5 procent medan Kristdemokraterna noterar en liten ökning och går nu upp till 7,3 procent.
Verkliga katastrofsiffror blir det för regeringsbärande Miljöpartiet, som antecknas för mätningens i särklass mest omfattande tillbakagång: 3,6 procent är en minskning om 1,4 procentenheter och innebär att MP tappar var fjärde väljare. Även regeringens andra borgerliga stödparti, Liberalerna, hamnar under riksdagsspärrens 4 procent med 3,6 procent, vilket är oförändrat jämfört med Inizios förra prognos.
Vare därmed sagt att L-partiet inte kunnat dra nytta av någon ”Sabuni-effekt” sedan partiledarbytet tidigare i sommar. Kanske inte så konstigt, då Nyamko Sabuni varit praktiskt taget helt osynlig sedan politikerveckan i Almedalen för cirka en månad sedan – många, däribland denna bloggare, uppfattade den nya L-ledarens tal i Visby som föga imponerande.
När det gäller MP är det alldeles tydligt att väljarna, trots att inte så få av dessa oroar sig över det påstådda klimathotet, inte låter sig imponeras av MPs extremt fanatiska miljöpolitik omfattande en rad drakoniska skatter på exempelvis flyg och drivmedel. Någon ”Bolund-effekt” sedan partiet valde ett nytt språkrör kan heller inte förmärkas.
Norges statsminister Erna Solberg och Sveriges energiminister Anders Ygeman.
Det är ett sundhetstecken att det ”konservativa” blocket – vilket noga taget är ett konservativt-liberalt block – i dag samlar fler väljare än det regeringsbärande blocket. Ändå är det en gåta för mig och säkert många andra att Socialdemokraterna, vars regeringsmedlemmar med få undantag bör betecknas som inkompetenta klåpare, fortfarande kan attrahera runt en fjärdedel av väljarkåren.
Det senaste exemplet är energiminister Anders Ygemans angrepp på Norge och dess statsminister Erna Solberg i kölvattnet efter moskéskjutningen nyligen, där han jämför den borgerliga norska regeringen med nazister. Sverige är redan ett avskräckande exempel i betydande delar av den civiliserade världen. Det sista vi behöver är att en lindrigt begåvad sossepamp skapar kris i umgänget med det grannland vi har mest gemensamt med. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/kJya8A/norges-harda-svar-till-anders-ygeman
330 amerikanska marinkårssoldater kommer att placeras på norsk mark i januari 2017. Det är första gången sedan NATO bildades 1949 som Norge tillåter utländsk trupp att stationeras i landet.
USA har ingått ett avtal med den borgerliga norska regeringen om att stationera 330 amerikanska marinsoldater på norskt territorium. Truppstyrkan placeras i Vaernes i Nord-Tröndelag nära Trondheim. Avtalet upprör en del norska oppositionspolitiker och militärer men framförallt ryska representanter. Det är första gången på närmare 70 år som Norge ger klartecken för utstationering av utländsk trupp på norsk botten.
När den auktoritäre ryske ledaren Vladimir Putin vill framföra skarpa budskap till andra länder utan att själv behöva ta till orda har han för vana att skicka fram någon betrodd underhuggare inom politiken eller diplomatin. Denne får då som ett slags skurkaktig ”gubben i lådan” hota med kärnvapen och/eller andra otrevligheter. Den här gången föll lotten på den rutinerade försvarspolitikern Frants Klinstevitsj, som i en intervju med norska TV2 hotade det mångåriga NATO-landet Norge med kärnvapen. http://www.tv2.no/a/8691052/
”Detta är mycket farligt för Norge och norrmännen”, menade Klintsevitsj, som är förste vice ordförande i den ryska statsdumans (senatens) försvarskommitté. Han har representerat Putins parti sedan 1999. Enligt den ryske försvarspolitikerns mening har USA pressat Norge att ta emot marinsoldaterna därför att man är intresserat av att ”bygga upp en infrastruktur” i det skandinaviska landet, som varit medlem av Atlantpakten (NATO) sedan dess begynnelse 1949.
Putins språkrör Frants Klintsevitsj hotar med en rysk kärnvapenattack mot norska mål.
Enligt en vanlig rysk verklighetsuppfattning är Ryssland ständigt ”omringat” av fientliga krafter vilka hotar invadera moder Ryssland. Det var det Stalin skyllde på när han lurade skjortan av väst och efter Andra världskriget ockuperade större delen av Östeuropa minus Finland, som dock tvingades föra en ”finlandiserad” – det vill säga ryskvänlig – utrikespolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Finlandisering
Sovjetnostalgikern och gamle KGB-officeren Vladimir Putin tycks hysa en snarlik uppfattning om att stackars Ryssland löper risk att ”inringas” av länder som Ukraina, de baltiska staterna, Norge och sannolikt även Sverige. Därav de systematiska kränkningarna av andra länders territorier och de stundom förekommande hoten om att sätta in kärnvapen. Det måste betecknas som anmärkningsvärt att ryssarna nu känner sig hotade av ynka drygt 300 USA-soldater.
Frants Klintsevitsj lägger ut texten:
Hur skall vi reagera på detta? Vi har självfallet aldrig tidigare haft Norge på listan över mål för våra strategiska vapen. Men om detta utvecklar sig, kommer Norges befolkning att få lida. Därför att vi måste reagera mot definierade militära hot. Och vi har saker att reagera med.
Stationeringen av de amerikanska marinsoldaterna kommer att ske i januari 2017 och en utvärdering att göras under året. Troligen kommer soldaterna att få använda sig av amerikansk materiel som redan finns på plats. Det norska försvarsdepartementet anser att den gästande truppen inte kan kallas ”permanent”, då den avses roteras. Något som från rysk sida anses vara blott en ”lek med ord”.
Norges statsminister Erna Solberg tillsammans med NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg, som var hennes företrädare som norsk regeringschef.
2018 kommer Norge till yttermera visso att vara värdland för NATOs stora manöver: cirka 25 000 soldater från västalliansen (som numera även innehåller östeuropeiska inslag) kommer då att finnas på norsk mark inte särskilt långt från ryskt territorium. https://www.nrk.no/urix/25.000-nato-soldater-til-norge-i-2018-1.12190045
Bilden av det aggressiva Putin-Ryssland bekräftas i en unik intervju med chefen för den brittiska underrättelseorganisationen MI5, Andrew Parker, i den brittiska vänstertidningen The Guardian nyligen. Det var första gången i MI5s 107-åriga historia som en chef för organisationen gav en tidningsintervju. https://en.wikipedia.org/wiki/MI5
Parker menar att i en tid när mycket av fokus ligger på islamistisk extremism, så är hemliga operationer utförda av andra länder en växande fara. Och den största faran därvidlag, menar Andrew Parker, är Ryssland:
It is using its whole range of state organs and powers to push its foreign policy abroad in increasingly aggressive ways – – involving propaganda, espionage, subversion and cyber-attacks. Russia is at work across Europe and in the UK today. It is MI 5´s job to get in the way of this.
MI5-chefen Andreew Parker varnar för ett aggressivt Ryssland.
Det som skiljer dagens situation jämfört med den som rådde under det Kalla kriget är kriget i cyberrymden. De ryska målen omfattar ej endast militära hemligheter utan även industriprojekt, ekonomisk information samt regerings- och utrikespolitik. Underrättelsechefen Andrew Parker har uppfattningen, att det inte bara är MI5s uppgift att bekämpa den statsundergrävande verksamheten från fientlig makts sida utan att också informera allmänheten om situationen – därav beslutet att låta sig intervjuas av The Guardian.
”Russia seems to define itself by opposition to the west and seems to act accordingly”, menar MI5-chefen. ”You can see that on the ground with Russia´s activities in Ukraine and Syria.”
En del av den ryska propagandaverksamheten i det nya ”kalla krig”, som de facto varit för handen sedan Putins makttillträde 2000, går ut på att få över nationalistiska och/eller populistiska politiska krafter i västvärlden på sin sida: väst porträtteras som dekadent och omoraliskt under det att Ryssland står för traditionella värden som familj, fosterlandskärlek och heterosexualitet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Att döma av den till synes växande skaran av Putin-anhängare på nätet har detta varit en framgångsrik strategi – det talas ofta om ”hets” mot Ryssland, ja till och med om ”främlingsfientlighet” gentemot ryssar. Om Ryssland kränker andras territorium eller någon rysk representant uttalar sig hotfullt, ja då är det ändå västvärldens fel.
Gamle vänstersossen och Palme-beundraren, förre TV-reportern Björn Elmbrant, hävdar i en replik i Dagens Arena att ”Dagens Nyheters kampanj för Nato-medlemskap bygger på att stoppa all dialog och att starkt överdriva ett reellt ryskt hot, för att locka fram människors rädsla.”
Vladimir Putin varnade vid Valdai Clubs möte i Sotji för ”globala eliter” och förnekade all inblandning i USA-valet.
Den ur Sverigedemokraterna uteslutne prästen Axel W. Karlsson talar i en Facebook-kommentar till Elmbrants inlägg, som han delat, om ”hetsbladet” Dagens Nyheters ”SKRÄCKkampanj och spridande av främlingsfientlig propaganda MOT RYSSARNA för att leda in Sverige i NATO.” (Versaler av Karlsson). Karlsson är medarbetare i den Rysslands-vänliga tidningen Nya Tider. http://www.dagensarena.se/opinion/uppdiktade-hotbilder-ar-inte-ansvarsfull-journalistik/
Medan det under Kalla kriget uteslutande var så kallade progressiva krafter – vilka kunde återfinnas bland kommunister, socialdemokrater och i enstaka fall liberaler – som sökte förringa det sovjetiska hotet mot västerländsk frihet och demokrati och rikta all kritik mot väst, är det nu i huvudsak nationalister som backar upp Putins postsovjetiska rike. Att Putin med sin retorik medvetet appellerar till medlemmar ur detta politiska skikt är uppenbart.
Sajten Nyheter idag rapporterar om hur Putin på en sammankomst med Valdai Club i Sotji nyligen i ett tal gick hårt åt ”globala eliter” samt mångkulturalism, vilken enligt Putin har misslyckats. Den ryske statschefen är väl medveten om att det är sådant som många av nationalisterna i Europa vill höra. Putin förnekade i sammanhanget att Ryssland sökte påverka presidentvalet i USA den 8 november. ”USA är ingen bananrepublik”, citeras Putin bland annat i Nyheter idag. http://nyheteridag.se/putin-till-attack-mot-mangkultur-och-globala-eliter/
Valdai Club är en respekterad international samtalsklubb etablerad 2004 vid Valdai-sjön nära Velikij Novgorod i Ryssland. Klubben har enligt Wikipedia engagerat sammanlagt över 900 personer från över 60 länder genom åren, varav många välrenommerade politiker, pensionerade statsmän, forskare, kulturpersonligheter, höga militärer etcetera.
Nyheter idags Chang Frick – en av Rysslands röster i Sverige.
Primus motor på Nyheter idag är Chang Frick, en tidigare sverigedemokrat som inte gör någon hemlighet av sin proryskhet och att en av tidningens största kunder är den ryska nyhetstjänsten RT (Russia Today). http://stefanolsson.nu/2015/10/21/husbonden-heter-putin/
Sverigedemokraterna (SD) blir största parti i Nyheter Idag/Sentios oktobermätning med 25,0 procent. Det är visserligen en tillbakagång med 1,5 procentenheter jämfört med Sentios septembermätning men befäster likväl SDs topposition i svensk politik. Resultatet innebär nära nog en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent. Samtidigt noteras med 23,1 procent Socialdemokraterna för sitt sämsta resultat någonsin hos Sentio, medan Kristdemokraterna lyckas skrapa ihop blygsamma 1,9 procent. Feministiskt initiativ får 3,4 procent.
Kristdemokraternas beslut att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringsvänstern ställer svensk partipolitik på sin spets. Om DÖ helt skulle gå i stöpet kan ett extraval stå för dörren och SD mycket väl tillskansa sig positionen som landets största parti. DÖ var helt och hållet ett resultat av de så kallade sjuklöverpartiernas låsning vid synen på SD som mörksens hantlangare par preference.
En naturlig frågeställning är då, varför de etablerade partierna så till den grad målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Att ha något som helst att göra med landets i vissa mätningar största parti uppfattas närmast som högmålsbrott värre än något annat. För att besvara frågeställningen kan det vara lärorikt att studera förhållandet i våra tre nordiska grannländer, där det i varje land finns partier – låt oss kalla dessa systemkritiska partier – som är jämförbara med SD.
Danmark. I Danmark finns det nordiska parti som kanske mest liknar Sverigedemokraterna: restriktiv immigrationspolitik, EU-motstånd, islamkritik och en stram kriminalpolitik. Dansk folkeparti (DF) har dock en helt annan bakgrund än SD med sina rötter i det populistiskt liberala Fremskridtspartiet, som grundades av den minst sagt kontroversielle juristen Mogens Glistrup (1926-2008) 1972. Partiet gjorde succé i valet till folketinget 1973.
Glistrup, född i Rönne på Bornholm, torde vara mest bekant för sitt yttrande om sin syn på Danmarks försvar. Det borde i Glistrups vision bestå av en telefonsvarare med budskapet ”Vi ger oss” på ryska. Han menade också att skattesmitare kunde jämföras med frihetskämpar. Själv satt Glistrup i fängelse för skattebrott 1983-85. Under senare år drev Glistrup en aktiv kampanj mot islam och skrev en voluminös bok i ämnet.
Pia Kjaersgaard och Mogens Glistrup.
Glistrup var i flera omgångar utesluten ur sitt eget parti och efterträddes som partiledare av Pia Kjaersgaard, född 1947. Hon ledde 1995 en utbrytning som ledde till bildandet av av Dansk folkeparti. Sitt bästa val hittills gjorde DF i valet till Europaparlamentet 2014 med 26,6 procent. I valet till folketinget 2015 blev det 21,1 procent och 37 av parlamentets 179 mandat. Då hade Kristian Thulesen Dahl efterträtt Kjaersgaard som partiledare. Regeringsbildande (minoritets)parti blev borgerligt liberala Venstre och ny statsminister Lars Lökke Rasmussen.
Här går det att läsa mer om Mogens Glistrup och hans relation till sin efterträdare:
Det faktum att Pia Kjaaegaard valdes till talman i folketinget är illustrativt för den respekt och det inflytande partiet numera åtnjuter i dansk politik. Någon beröringsskräck, som med SD i Sverige, råder inte när det gäller de andra danska partiernas syn på DF.
Norge. Ungefär samtidigt som Mogens Glistrup fick sitt genomslag i dansk politik framträdde i Norge Anders Lange (1904-74), en småbrukare med examen som skogstekniker vilken i många år varit verksam som plantskoleledare i Argentina. Efter kriget blev han redaktör för Hundeavisen och därefter för Anders Langes Avis.
1973 bildade han Anders Langes parti (ALP), som i likhet med danska Fremskridtspartiet stod för klassiskt liberala värderingar och motsatte sig höga skatter, statliga interventioner, byråkrati och förmynderi. I likhet med Glistrups parti hade Anders Langes parti en utpräglat populistisk framtoning. Partiet nådde 5 procent av rösterna i valet till stortinget 1973, vilket gav fyra av 169 mandat.
Lange avled i oktober 1974 och efterträddes av professorn i neurologi Arve Johannes Lönnum (1911-88), som i sin tur 1978 lämnade över partiledningen till englandsutbildade Carl I. Hagen, född 1944. Året innan hade partiet bytt namn till Fremskrittspartiet. Hagen, som bland annat kallats ”Norges förste postmoderne politiker”, var partiledare i närmare 30 år innan han 2006 efterträddes av Siv Jensen, född 1969. Hagen var vice stortingspresident (förste vice talman) 2005-09. Han har tilldelats den svenska tidskriften Contras frihetspris.
Carl I. Hagen: belönad med Contras frihetspris.
Carl I. Hagen har sagt sig vara i princip för fri invandring, men att detta inte går att realisera med bibehållen socialstat. Nyligen uttalade han i norsk press att medelhavsflyktingarna borde skickas tillbaka till sina hemländer:
Fremskrittspartiet var liksom Sverigedemokraterna länge, med stämpeln ”främlingsfientligt”, ute i den politiska kylan i Norge trots en rad stora valframgångar men blev efter stortingsvalet 2013 och valresultatet 16,3 procent regeringsbärande jämte det större Höyre, vilket i likhet med svenska Moderaterna genomgått en kraftig vänstervridning under senare år. Fremskrittspartiet liknar med sin ekonomiska liberalism och invandringskritik mer avsomnade Ny demokrati än SD. Höyres Erna Solberg blev statsminister och fremskrittsledaren Siv Jensen finansminister.
Finland. Det är i Sveriges före detta ”östra rikshalva” Finland vi återfinner Nordens första så kallade populistiska parti, nämligen Finlands landsbygdsparti med Veikko Vennamo (1913-97) som karismatisk ledargestalt. Partiet hette först Småbondepartiet och bildades som en utbrytning ur president Urho Kekkonens statsbärande parti Agrarförbundet 1959. Nuvarande Sannfinländarna är i sin tur en avknoppning ur landsbygdspartiet.
Karelenfödde Vennamo, som fram till 1938 bar efternamnet Fennander, var 1954-56 andre finansminister i Kekkonens regering men kom därefter på kollisionskurs med den maktfullkomlige Kekkonen och bildade då Småbondepartiet vilket 1966 namnändrade till Finlands landsbygdsparti. Samma år fick partiet i form av tullrådet Veikko Vennamo sin första riksdagsrepresentant. Vid valet 1970 erhöll partiet 1o,5 procent av rösterna och 18 mandat i parlamentet. Därefter kom en svårartad partisplittring, något som ledde till att det föga framgångsrika utbrytarpartiet Enhetspartiet för Finlands folk bildades.
I början på 1980-talet gjorde dock landsbygdspartiet come-back i stor stil och intogs, efter 9,7 procent av rösterna, i Finlands regering. Partiet leddes då sedan 1979 av Veikkos son Pekka Vennamo, född 1944, som var regeringsminister i två omgångar: andre finansminister 1983-87 samt trafikminister 1987-89. Därefter gick det utför för partiet, som gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003.
Veikko Vennamo (överst) och Timo Soini.
Det var alltså ur Finlands landsbygdsparti som Sannfinländarna bildades 1995 med den 1945 födde Raimo Vistbacka, som varit transportminister representerande landsbygdspartiet 1989-90, som förste partiledare 1995-97. Efter honom kom Timo Soini, vilken i valet 2011 förde partiet till sensationella 19,05 procent och 39 mandat i riksdagen.
En svensk vänsterpublikation har skrivit så här om förhållandet mellan Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna:
Det var dock inte förrän 2015 Sannfinländarna nådde landets regering, där Soini tog plats som utrikesminister. Sannfinländarna, ibland benämnda Purfinnarna, liknar på många sätt Sverigedemokraterna med en socialkonservativ ideologi, centristisk ekonomi, försvarsvänlighet, immigrationskritik och EU-skepsis.
Det 1988 bildade Sverigedemokraterna var sist av de nordiska ”systerpartierna” att inväljas i landets parlament, vilket skedde 2010 med 5,7 procent av rösterna. Två av de närstående partierna i dag befinner sig i regeringsställning – Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland – under det att Dansk folkeparti är en förutsättning för Venstres regeringsbildning.
Den naturliga frågan blir då när SD kommer att nå lika stort inflytande i Sverige som ovan beskrivna, systemkritiska nordiska partier förfogar över i våra tre nordiska grannländer. Frågan är öppen, men hittills har de så kallade sjuklöverpartierna haft en benhårt avvisande attityd och betraktar SD som ett pestsmittat parti. Det huvudsakliga skälet härtill är, att i inget annat land i Europa är den ängsligt emotionella kopplingen till nära nog gränslös invandring lika stor som i Sverige. Envar som på minsta sätt kritiserar den förda immigrationspolitiken blir marginaliserad och utsätts i värsta fall för anklagelser om ”rasism”, ”fascism” eller ”nazism”.
Inte ens den pågående massinvasionen av migranter från Syrien och andra länder – det är en illa dold hemlighet att sannolikt bara en minoritet av de invällande (mestadels män i vapenför ålder) kommer från Syrien – har hittills fått minoritetsregeringen Löfven att byta fot till en mer realistisk inställning. Massinvandringen betraktas som en moralisk skyldighet som världsförbättrarlandet Sverige enligt gängse inställning MÅSTE upprätthålla, även om det skulle innebära att tälten i närområdets flyktingläger får bytas ut mot tält i Sverige.
Så är i alla fall inställningen nu bland samtliga sju etablerade partier. Några direkta tecken på att den attityden kommer att förändras i en snar framtid kan hittills inte förmärkas, men jag vill inte utesluta att den kommer att göra det om smärtgränsen en gång nås. Alternativet är välfärdssamhällets kollaps och Sveriges upplösning som land som vi känner det.
Sverige kan sålunda i värsta fall bli det första land i världen där två sammanhängande omskrivna dystopier faktiskt kan komma att förverkligas: ett reellt folkombyte där etniska svenskar kommer att vara i minoritet, samt föreställningen om ett Eurabia där islam helt tagit över till följd av ohejdad immigration och hög nativitet. Medan våra nordiska grannländer kämpar för att undgå en sådan framtid genom att på olika sätt söka motverka massinvandringen, bjuder Sverige inget som helst motstånd.
Om Eurabia handlar videon som kan nås via denna länk:
Om den förhandenvarande utvecklingen rullar på kan Eurabia dessutom vara ett faktum i Sverige långt före det ofta nämnda årtalet 2050.
Den 7 – 9 maj besöker Tibets andlige ledare Dalai lama Norge på Nobelinstitutets inbjudan i syfte att markera att det var 25 år sedan han av norska Nobelkommittén tilldelades Nobels fredspris. Den borgerliga norska regeringen, bestående av Höyre och Fremskrittspartiet, har valt att inte träffa den i hela världen högt vördade fredspristagaren.
Dalai själv har i vanlig ordning enligt Aftonbladet (se länk överst) en diplomatisk inställning:
Det är deras business…Alla mina resor är av icke-politisk natur.
Liu Xiaobo fick fredspriset 2010 till den kinesiska regimens stora förtret.
Detta är dock inte det kommunistiska Kinas inställning. Den kinesiska ledningen betraktar alla länder som tar emot den tibetanske ledaren, vilken flydde Tibet då Kina invaderade nationen 1959, som fientligt inställda. Även om den norska regeringen förnekar att man fallit undan för kinesiska påtryckningar så är det precis detta som nu skett, oavsett om dessa påtryckningar varit öppna eller mer diskreta.
Relationerna mellan Norge och Kina har varit frostiga sedan Nobelkommittén i Oslo 2010 belönade den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo med fredspriset. Den dåvarande röd-gröna norska regeringen klargjorde därefter, att ansvaret för en eventuell förbättring av relationerna mellan länderna helt är Kinas ansvar.
Och när Dalai lama besökte Norge på ett inofficiellt besök 2005 mottogs han av såväl statsminister Kjell Magne Bondevik (Kristelig Folkeparti)som stortingspresidenten Jörgen H. Kosmo. De hade uppenbarligen inte frågat kommunisterna i Peking om lov först.
Varför så glad, Erna Solberg – du borde skämmas!
Högerregeringen med Erna Solberg som statsminister, Siv Jensen som finansminister och Börge Brende som utrikesminister vänder nu på klacken i ett försök att vara de kommunistiska härskarna i Peking till lags. Tibetkännare menar med all rätt att regeringens vägran att träffa Dalai lama äventyrar Norges renommé som ett land som står upp för freden.
Svagt, mycket svagt, Erna Solberg och den övriga norska regeringen – och fegt, mycket fegt!
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 