Fallet Eskil Erlandsson: hur kan någon längre hysa förtroende för svenskt rättsväsende?

Eskil Erlandsson står åtalad för att ha tafsat på kvinnliga riksdagskolleger.

I våras redovisade SVTs Uppdrag granskning alarmerande statistik avseende våldtäktsbrott. Antalet våldtäktsanmälningar ökar samtidigt som andelen uppklarade våldtäktsbrott sjunker.

Endast en av tio anmälda våldtäkter mot kvinnor över 15 år leder enligt granskningen i själva verket till åtal. En tungt vägande orsak till denna skrämmande statistik förklaras vara, att våldtäkter är ett brott med låg status inom polisen. https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/darfor-laggs-valdtaktsutredningar-fortfarande-pa-hog-de-ar-inte-sarskilt-coola-att-utreda

Denna inställning kan lämpligen jämföras med hanterandet av ett nu aktuellt rättsfall: före detta jordbruksministern och riksdagsledamoten Eskil Erlandsson, född 1957, anklagades i samband med #metoo-uppståndelsen för att ha tafsat på riksdagskvinnor från det egna partiet samt Moderaterna. Erlandsson är nu stämd inför rätta för att ha lagt handen på tre kvinnors lår.

Erlandssons egen förklaring till sitt handlande är åtminstone rätt underhållande. Han har i polisförhör enligt Expressen förklarat att han lider av en ”fysisk åkomma”: ”Detta (åkomman) gör att jag väldigt, väldigt ofta…ja masserar mina lår, mina knutar i händerna, mina leder, och det gör att jag kan   peta på en människa som sitter jämte.” Av en händelse har samtliga dem Erlandsson petat på råkat vara kvinnor. https://www.expressen.se/nyheter/eskil-erlandssons-forklaring-till-misstankarna-fysisk-akomma/

Antalet anmälda våldtäktsbrott i Sverige har ökat mycket kraftigt under perioden 1975-2017. Källa: BRÅ.

Jag överlåter åt rätten att avgöra huruvida Erlandssons förklaring är trovärdig eller inte. Eskil Erlandsson nämndes som en tänkbar efterträdare till Maud Olofsson, när denna avgick som Centerpartiets ledare 2011. Som alla vet gick budet istället till Annie Lööf, liksom Erlandsson född i Småland.

Eskil Erlandsson må vara en snuskgubbe som förtjänar att hängas ut, men det bör påpekas att han inte misshandlat, våldtagit eller veterligen försökt våldta någon. Han har däremot ägnat sig åt ovälkommen kroppsberöring, vilket givetvis är oacceptabelt för såväl politiker som alla andra.

Om man emellertid jämför Erlandssons förseelser med den rådande våldtäktsepidemin kan jag inte annat än misströsta över det svenska rättsväsendets prioriteringar. Bara en liten del av våldtäktsanmälningarna leder som vi sett ovan till åtal och naturligtvis ännu färre till fällande dom. Jag har  mot den bakgrunden mycket svårt att förstå hur någon längre kan hysa förtroende för svenskt rättsväsende.

Erlandssons tafsande skall ha ägt rum 2016, 2017 och 2018.

Lundgren/Winberg-affären: hämnd maskerad som omtanke

 

Peter Lundgren och Sara-Lena Bjälkö är, enligt min ringa mening, de aktörer vilka uppvisat den överlägset största mognaden och moraliska resningen i soppan om den tafsande EU-parlamentarikern Lundgren.

Ovan framkommer i ett videosamtal mellan den förfördelade Bjälkö och Lundgren att den förstnämnda dels anser saken utagerad, dels aldrig haft för avsikt att polisanmäla händelsen som inträffade vid en uppenbarligen blöt tillställning för halvtannat år sedan. Inte bara det – de båda har förblivit vänner så till den grad att de åkt på semester tillsammans med respektive livskamrater.

.

Kristina Winberg och Peter Lundgren tillsammans med medlemmar i SD Södertälje inför EP-valet 2014. Bloggaren längst till vänster. Foto: SD

Detta ställer naturligtvis Kristina Winbergs agerande i en bekymmersam dager. Bjälkö klargör i videosamtalet med Lundgren att hon känner sig sviken av att Kristina Winberg, som hon trodde var hennes vän, av allt att döma läckt inspelningar av samtal med Bjälkö till Expressen trots att hon inte velat föra saken vidare. Det är nog inte särskilt många som tror på Winbergs påstående om att hennes mobiltelefon stals för ett år sedan.

Orsaken till Kristina Winbergs utstuderat svekfulla beteende, maskerat som omtanke om Sara-Lena Bjälkö, är alldeles uppenbar. Inför valet till Europaparlamentet 2019 flyttades hon ner från förstaplatsen 2014 till en fjärdeplats. Det är visserligen en klar degradering men ändå en möjlighet för Winberg att väljas in i EU-parlamentet för ännu en femårsperiod om SD skulle göra ett bra val.

Winbergs ego klarade emellertid inte av detta, utan Winberg bestämde sig i stället för att hämnas på partiet genom att sätta dit sin parlamentariska partikollega Peter Lundgren genom att låta den patologiske SD-hataren David Baas på Expressen skandalisera SD i allmänhet och Lundgren i synnerhet veckan före valet. Oavsett hur mycket nu systemmedia prisar Kristina Winbergs agerande kan det inte råda någon som helst tvekan om, att för Winberg är det den råa hämnden som gäller – ingenting annat.

Johan Hakelius belyser hämndmotivet för den ”internoppositionella” Winberg i ett aktstycke i tidskriften Fokus:. Efter degraderingen på EU-listan har Winberg, enligt Hakelius sätt att se: ”Sedan dess har hon drivit en egen kampanj, utan samordning med resten av partiet och till stor del i opposition mot listan i övrigt…” Winbergs narrativ om att hon degraderats på grund av att hon engagerat sig till Sara-Lena Bjälkös fromma är bara löjeväckande. https://www.fokus.se/2019/05/i-hamndens-tjanst/

Borgarrådet Roger Mogert (S) tvingades avgå efter avslöjanden om sextrakasserier 2017.

Hakelius jämför Winbergs korståg mot sitt eget parti med Maria Corazza Bildt (M) och Cecilia Wikström (L), vilka ej endast petades ner till lägre listplatser utan av olika anledningar faktiskt dumpades helt av respektive parti. Jag har för övrigt råkat ut för samma sak som Kristina Winberg. Från att ha varit etta på listan till kommunalvalet i Södertälje 2014 åkte jag ner till fjärde plats 2018.,

Emedan jag självklart accepterade den demokratiska process som föregick upprättandet av SD Södertäljes kandidatlista hade jag dock inga problem att rätta mig efter valberedningens klokskap. Det borde inte heller Kristina Winberg ha haft.

Något av det, enligt mitt bedömande, vettigaste som sagts i affären Lundgren har Emilie Pilthammar, kommunalråd för Moderaterna i Sölvesborg, svarat för. Hon skrev på Twitter: ”Någon annan anser sig veta bättre än denna kvinna /Sara-Lena Bjälkö/ och det ska bli intressant att få reda på vem det är som sätter sig över en annan människas självbestämmande.” https://www.svt.se/nyheter/lok,alt/blekinge/toppmoderaten-om-sd-krisen-jag-ser-inte-problemet-fran-borjan?fbclid=IwAR0FZ-JW6vhXPyG0eTHoj0g1OD5qSKs2zepvjxnIlbKTafr73U7XlKgNXRU

Hur Lundgren-affären kommer att påverka SDs resultat i EU-valet på söndag är en öppen fråga. Traditionella SD-väljare brukar inte hetsa upp sig inför skandalhajper av det här slaget utan vet att SD och dess representanter är fritt villebråd i systemmedia. Det kan dock inte uteslutas att väljare som tvekar mellan SD och något annat parti drar öronen åt sig och väljer det andra partiet.,

För Peter Lundgren är historien självfallet oerhört jobbig, och jag har full förståelse för hans beslut att hoppa av inplanerade valdebatter och istället överlåta åt SDs tredjenamn Charlie Weimers att ta dessa debatter. Det är heller knappast någon förlust ur SDs perspektiv, då Charlie torde vara en minst lika vass debattör som Peter Lundgren.

Lars Ohly (V) trakasserade kvinnor i partiet i 30 år.

Det finns förvisso all anledning att rikta skarp kritik mot Lundgren för hans tafsande på sin kvinnliga partikollega. Beteenden av detta slag är givetvis helt oacceptabla och kan inte ursäktas av att man varit stupfull – vilket också är ett oacceptabelt beteende – vid tillfället. Lundgren erkänner mycket riktigt att han varit en ”dumbom” – jag skulle nog vilja använda ännu kraftfullare ord i sammanhanget – och ber sin partikollega oförbehållsamt om ursäkt. Det kan också finnas skäl att kritisera partiet för att inte ha tagit tag i problemet tidigare.

Detta är nu ingenting som bekymrar Excesssen och andra SD-hatande operatörer det bittersta. Lundgren skall korsfästas, punkt. Inte ens nämnda tidning kan dock förneka, att Peter Lundgren under sina fem år i Bryssel och Strasbourg visat prov på en påfallande kompetens. Som förste nationalistiska EU-parlamentariker någonsin nominerades han – efter knappt ett år i parlamentet – till det prestigefyllda priset MEP Award vilket delas ut av Bryssel-tidningen Parliament Magazine till politiker som bedömts ha utfört enastående insatser inom sina områden. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/skandalen-uppmarksammas-nu-i-hela-europa-olyckligt/

Bland Peter Lundgrens prestationer kan nämnas att han fått igenom flera förslag gällande förändringar av körkortsdirektivet. Dels så att utländska chaufförer skall utbildas i körning på vinterväglag, dels att det skall bli lättare att upptäcka falska körkort.

Jag tänker inte förringa Peter Lundgrens tölpaktiga beteende vid en blöt fest för ett och ett halvt år sedan men vill ändå sätta detta i visst perspektiv. Lundgren slutade upp med tafsandet sedan hans klumpiga inviter avvisats av Bjälkö och han har, som sagt, erkänt sina synder och bett om ursäkt för dem. Liknande exempel finns inom de flesta andra partiet. Nedan följer några sådana exempel.

Inom Vänsterpartiet var det känt att Lars Ohly, partisekreterare 1994-2000 och partiledare 2004-12, sysslat med trakasserier av kvinnor inom partiet under omkring 30 års tid. Det var först i samband med Metoo-explosionen för ett par år sedan som saken uppmärksammades. Partiet hade under hela denna långa tid underlåtit att ställa Ohly mot väggen utan istället gett sig på kvinnorna och tvingat några av dessa att gå i ”parterapi” tillsammans med Lars Ohly. https://omni.se/lars-ohly-utpekad-i-artionden-kvinnor-tvingades-till-parterapi/a/8wObX2

Gunnar Axén (M) ställde inte upp till omval efter att ha fylletafsat på en partikamrat.

Andra intressanta namn i sammanhanget är förra borgarrådet i Stockholm Roger Mogert (S), ett av Metoo-rörelsens offer, samt riksdagsmannen Gunnar Axén (M), som polisanmäldes för att ha fylletafsat på en ung M-kvinna vilket medförde att han 2014 inte ställde upp till omval. Jag tog upp fallet Axén i en bloggtext för några år sedan: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/avskaffa-timeout-med-full-riksdagslon/

Polisanmälan av Gunnar Axén resulterade inte i något åtal utan fallet lades ner av rättsvårdande myndigheter. Jag känner mig tämligen övertygad om att så också kommer att bli fallet med den polisanmälan som lämnats in mot Peter Lundgren av en privatperson. Men osvuret är kanske bäst när drevet går.

 

Svårt för personkryssare och småpartier i valet – Kalla Anka-partiet fick inte ställa upp…

Alarmerande: 2106 väljare röstade på nazisterna i riksdagsvalet.

Den mig närstående tidskriften Contra har i  #5 2018 gjort en djupdykning i valresultaten. Den samlade bedömningen blir att det var svårt för såväl kandidater med personliga kampanjer som småpartier att göra sig gällande.

Personkryssen som en möjlighet för väljarna att favorisera vissa kandidater infördes i Sverige 1998. Initialt fordrades 8 procent av rösterna för ett parti i en valkrets för att kandidaten i fråga skulle väljas in. Sedan 2014 är det 5 procent som gäller. Vid första valet med personkryss valdes tolv kandidater in i riksdagen – i valet 2018 blev det blott fem.

Tre miljöpartister lyckades komma in via kryss. Mest uppmärksamhet väckte den beslöjade somaliska kvinnan Leila Ali Elmi, vilken avancerade från 21a till 1a plats i Göteborgs kommun via 1467 personkryss. Hon gav därmed begreppet ”klanröstning” ett ansikte. När hon sedan skulle delta i en omröstning i riksdagen lyckades hon inte få ordning på bordet vid sin riksdagsbänk och missade omröstningen. https://www.expressen.se/gt/kampanjen-som-gav-riksdagsplats-riktad-mot-somalier-/

Leila Ali Elmi drev en framgångsrik personvalskampanj bland Göteborgs förortssomalier.

De båda andra MParna som kom in i den svenska politikens finrum tack vare systemet med personkryss var Rebecka Le Moine, Östergötlands län (1063 kryss) samt Maria Gardfjell, Uppsala län (924 röster).

Även förre jordbruksministern Eskil Erlandsson (C) från Kronobergs län (1900 röster) och Cecilia Widegren (M) från Västra Götaland (2054 röster) klarade av att kryssa in sig i riksdagen.

Sedan var det ett antal mer eller mindre kändisartade kandidater som satsade på inkryssning från lägre platser på respektive listor. Ingen av dessa klarade en ordinarie plats i riksdagen. Här kan nämnas förre Eurovisionsschlager-vinnaren Richard Herrey (M), debattören och författarinnan Ann Heberlein (M) och artisten Peter Jezewski (SD). https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/kandisarna-som-ser-ut-att-bli-utan-plats-i-riksdagen-/

När det gäller småpartierna finns det väl egentligen bara ett ord som nöjaktigt kan beskriva hur det gick i valet: fiasko. ”Bäst” lyckades här Feministiskt initiativ, som hade 3,12 procent i riksdagsvalet 2014 men nu fick nöja sig med 0,46 procent. F! kom dock in i ett antal kommuner, däribland landets två största, Stockholm och Göteborg.

Diggiloo, diggiley, för Richard Herrey gick det ej…

Alternativ för Sverige, en extremnationalistisk samling bittra före detta sverigedemokrater, mäktade trots betydande medial uppmärksamhet endast med 0,31 procent. Partiet ställde inte upp i kommunalvalet. Det borgerliga alternativet Medborgerlig samling noterades för försumbara 0.20 procent men blev invalt i fullmäktige i Höör, Torsås och Laholm. https://www.medborgerligsamling.se/medborgerlig-samling-har-tagit-mandat-i-tre-kommuner/

Resultaten för övriga småpartier: Piratpartiet 0,11; Direktdemokraterna 0,08; Landsbygdspartiet 0,08; Enhet 0,07; Djurens parti 0,06; Kristna värdepartiet 0,05; Nordiska motståndsrörelsen 0,03; Klassiska liberala partiet 0,02; Sveriges kommunistiska parti 0,01; Basinkomstpartiet 0,01; samt Initiativet 0,01 procent. Övriga partier fick totalt 3749 röster under det att blankrösterna uppgick till 53 084.

Om någon undrar hur det gick för Kalle Anka-partiet, som fått röster i tidigare val, kan jag meddela att partiet ej tilläts ställa upp 2018 på grund av nya regler som förbjuder fiktiva partier att delta i val. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/nya-regler-satter-stopp-for-hittepapartier

Fiktiva Kalle Anka-partiet (KAP) fick inte ställa upp i valet.

Här har vi alltså svart på vitt att 0,03 procent av Sveriges väljare har röstat på ett uttalat nationalsocialistiskt parti. Det låter kanske inte så alarmerande, men om jag i stället säger att 2106 personer valt att lägga sin röst på det nazistiska alternativet så tycker i alla fall denna bloggare att det är tämligen alarmerande.

Lycka till, Ebba – men var finns högervridningen (KD)?

 

 Nytt KD-ansikte utåt: Ebba Busch Thor.

Det talas i dessa dagar mycket om att Kristdemokraterna (KD) skulle vara på väg ”åt höger” med Ebba Busch Thor som ny partiledare. Tillåt mig tvivla.

Så hävdas på förstasidan i Svenska Dagbladet den 15 mars att ”KD siktar högerut”. Detta främst för att kunna konkurrera om Sverigedemokraternas (SD) väljare. ”Vi ska inte vara med i den liberala gyttjebrottningen”, citeras en av Ebbas anhängare, den kristdemokratiske försvarspolitikern Mikael Oscarsson, inne i tidningen.

Svenskans texter om Ebba Busch Thor och KD via denna länk:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kdare-vill-ta-steg-hogerut_4409873.svd

Låt oss då skärskåda KDs så kallade högervridning och det ”hot” denna skulle kunna tänkas utgöra mot SD. När det gäller SDs hjärtefråga, immigrationspolitiken, är det svårt att se några tecken på att KD skulle kunna göra SD äran stridig som förespråkare för en mer realistisk inriktning.

Ebba Busch Thor utlät sig för inte så förfärligt länge sedan på följande sätt:

Sverige har och ska ha ett generöst, solidariskt flyktingmottag. Vi ska inte sätta ett tak för hur många vi kan ta emot.

Kanske inte ett uttalande som ger hopp om någon radikal kursändring i immigrationsfrågan i alla fall. Om det omtalade orienteringen högerut på den politiska skalan citeras vidare Busch Thor så i Svenska Dagbladet: ”Att vara konservativ, höger eller så – det är väldigt ofullständiga begrepp. Jag vill bidra till att vi hävdar begreppet kristdemokrati tydligare i svensk politik.”

Nu är det ju dock knappast så att ”kristdemokrati” skulle vara ett så mycket tydligare ideologiskt begrepp än ”höger” respektive ”konservatism”. Snarare tvärtom. När partiet bildades som Kristen demokratisk samling (KDS) på pingströrelsens ledare Lewi Pethrus (1884-1974) initiativ 1964, var det abortmotstånd och hävdandet av morgonbönens plats i svenska skolor som var huvudfrågorna. Vilka de stora frågorma är i dag beror sannolikt på vilken kristdemokrat man pratar med.

 Pastor Lewi Pethrus, KDs grundare.

Frågar man exempelvis KDs gruppledare i Södertälje fullmäktige, Veronica Westergård, skulle hon nog svara att det är skolorna och näringslivet. Riksdagsman Mikael Oscarsson skulle möjligen svara försvaret. Ebba Busch Thor kanske familjefrågan, vad det nu innebär. I SvD säger hon: ”…kristdemokratin kombinerar friheten för den enskilda människan med ett stort ansvar för våra medmänniskor.” Jaha. Och?

Knappast ett uttalande som skrämmer slag på någon sverigedemokrat. Särskilt inte när man vet att KD och Busch Thor sluter upp bakom den nuvarande abortlagstiftningen med 18 veckor som bortre abortgräns (att jämföra med SDs tolv). För att KD skall kunna konkurrera om samma väljare som SD måste partiet och dess ledare nog komma bort ifrån den menlösa snällstämpeln och börja visa litet kallt stål.

I en fråga – den om försvaret – har KD främst genom Mikael Oscarssons insatser förvisso lyckats komma en bit på väg från det gamla pacifistiska frimicklarstuket, och det är gott så för ett parti som gör anspråk på att stå till höger. Det räcker dock inte på långa vägar. Mer måste till.

 Niklas Busch Thor, bollsparkare i IK Sirius.

Ebba, som egentligen heter Ebba-Elisabeth i förnamn, är född 1987 och 28 år gammal. Hon är gift med Niklas Busch Thor som är fotbollsspelare i uppsalaklubben IK Sirius i superettan. Paret väntar för närvarande sitt första barn. Ebba gick hela grundskolan i en skola tillhörig den kristna församlingen Livets Ord och räknar sig som svensk-norsk, emedan fadern är norrman.

2006-10 arbetade Ebba Busch  som kommunalpolitisk sekreterare åt KDs uppsaliensiska kommunalråd Gustaf von Essen och fick rycka in i dennes ställe när han blev sjukskriven 2009. Efter valet 2010 blev hon ett rekordungt kommunalråd vid 23 års ålder och fick förnyat förtroende 2014.

Märkligt nog har det, så vitt jag kunnat utröna, inte alls diskuterats vad det kommer att innebära för KD att ha en partiledare som inte har stämma och säte i Sveriges riksdag.

När man betraktar ett fotografi av Ebba Busch Thor blir det rätt uppenbart att hon i  betydande grad lever på sitt fördelaktiga utseende. Litet vassare än exempelvis tidigare partiledarrivalen Jakob Forssmed, om man säger så. Flickan sägs ha så kallad karisma. Enligt den uppenbart beundrande partikamraten Björn-Owe Björk, gruppledare i Knivsta fullmäktige som citeras i SvD, lyfter hon ”hela Knivsta tågperrong bara med sin närvaro”.

Jag erkänner gärna att jag ställer mig skeptisk till politiker vilka väljs eller utses till ett ämbete på grund av utseende respektive karisma och/eller ungdomlig fräschör. Ofta brister dessa i sakkunskap, erfarenhet och politiskt handlag i tron att det räcker med att ha ett vackert yttre. Ibland blir det till och med katastrof.

 Eskil Erlandsson (C) på ett tidningsomslag.

Riktigt så enkelt är det ju inte. Personligen föredrar jag en aning småtråkiga men rekorderliga politiker av typ SDs ställföreträdande partiledare Mattias Karlsson. Eller varför inte Centerns Eskil Erlandsson, som jag menar hade varit ett betydligt bättre alternativ för detta parti än den bildsköna Annie Lööf.

Eller Ebba Busch Thors företrädare Göran Hägglund. Hur som helst var det säkerligen hög tid att hitta en efterträdare till Hägglund, vars nuna enligt min uppfattning började bli något utsliten. Jag önskar unga Ebba-Elisabeth lycka till i sitt kommande värv men tror inte KD-anhängarna skall ropa ”halleluja” med alltför hög röstvolym. Inte än så länge, i alla fall.

En som inte uppskattar den nyutsedda KD-ledaren är slutligen Helmer Jonelid i knäppskallepartiet Feministiskt initiativ:

Sentio maj 2013: Näst bästa för SD

Sentio maj 2013: SD 13,6 procent och tredje största parti samt vågmästare.

Det var inga braskande sensationsrubriker på löpsedlarna då Sentio Research offentliggjorde sin majmätning den 14 maj. Inget märkligt alls: det brukar det sällan eller aldrig bli då Sverigedemokraterna (SD) noteras för rekordsiffror eller närapå, utan endast då partiet påstås ”sjunka som en sten” eller liknande.

SD får nu 13,6 procent av sympatierna hos de 1006 personer som på nätet tillfrågats om sina partipolitiska preferenser under perioden 2 – 9 maj. Det innebär näst högsta notering någonsin för partiet

Också i denna mätning har det så kallade rödgröna oppositionblocket ett solitt övertag med 46,1 procent, att jämföra med 35,8 för de regeringsbärande allianspartierna. Socialdemokraterna är största parti med 31,6 procent mot 27,2 för Moderaterna. Det rödgröna övertaget är egentligen större, då Centerpartiet når katastrofala 2,4 procent och hamnar utanför riksdagen. Något bättre för KD med 4,3 procent.

Den som letar efter en Sjöstedt-effekt får leta förgäves.

Sverigedemokraterna är i denna mätning med god marginal tredje största parti och vågmästare – Miljöpartiet noteras för 8,4 procent och V för måttliga 6,1 procent. De som letar efter en Sjöstedt-effekt får alltså fortsätta leta. I övrigt kan noteras 14,1 procent osäkra väljare samt att resultatet för ”övriga” blir 2,2 procent.

Värrt att notera är att Centerpartiet, där såväl moderpartiet som det haschdoftande och månggiftessugna ungdomsförbundet CUF tycks ha kidnappats av Stureplans-typerna, är på god väg att utplåna sig självt under Annie Lööfs ledarskap.

Läget är verkligt prekärt för det forna landsbygdspartiet, och det enda som enligt min tro skulle kunna rädda C  under galgen är om man slänger in landsbygdsminister Eskil Erlandsson som stark man eller åtminstone ”medledare”  jämte vackert leende Lööf.

Kan Eskil Erlandsson rädda C från utplåning?

Kanske är dock C inte moget för två smålänningar i toppen…risken är att det blir litet för mycket Karl-Oskar och Kristina över det hela.

I alla händelser tvingas de som räknat ut SD efter några mätningar med relativ tillbakagång bita i gräset den här gången.  Också i Metro/YouGovs (10,9) och Expressen/Demoskops (9,9) majmätningar gick det hyggligt bra för SD.

En viktig del av förklaringen till att det åter blåser förlig vind för Jimmie Åkessons skuta är att partiet synts mer i media under senare tid än i början av året. Jimmie har exempelvis debatterat med integrationsminister Erik Ullenhag, deltagit i en TV-sänd partiledardebatt samt hållit ett vårtal i Stockholm.

SD ångar på: bästa någonsin hos YouGov

SD – bästa någonsin i YouGovs marsmätning.

När YouGov i samarbete med Metro presenterade sin marsmätning noterade SD 12,6 procent. En ökning med 1,1 procentenheter jämfört med förra mättillfället och bäst någonsin hos detta mätinstitut. Därmed är partiet efter vanligheten riksdagens tredje största parti och vågmästare.

Den fråga som ställdes i YouGov-mätningen var: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?”

Räknar man samman mars månads hittills tre genomförda opinionsmätningar parkerar Sverigedemokraterna på 10,3 procent efter 11,0 hos Expressen/Demoskop (rekord) och 7,3 hos Skop. All time high för SD inföll i Sentios januarimätning, då partiet med 14,0 procent blev större än samtliga tre mindre borgerliga partier tillsammans.

Eljest kan från YouGov-mätningen noteras att KD noteras för katastrofala 2,6 procent. Det är en minskning  med 0,9 procentenheter. Mycket bättre gick det inte för C som med 3,4 procent ¨- en obetydlig ökning om 0.1 procentenheter – fortsätter att placera sig utanför riksdagen. Det enda som torde kunna rädda C men framförallt KD från att åka ur riksdagen är stödröster från M. FP ökade nu med 0,7 procentenheter och gick fram till 6,5 procent.

I analyserna har det bland annat talats om att KD nu knappast har råd att driva någon mer utpräglat egen politik, eftersom detta skulle kunna göra stödväljare från M mindre benägna att vilja rädda partiet kvar.  Personligen tror jag att en stor del av förklaringen till KDs kräftgång ligger i ett utslitet partiledarfejs. Är det inte dags för Göran Hägglund att äntligen ta konsekvenserna av partiets fiasko och avgå?

Möjligen skulle detsamma kunna sägas om Centerns Annie Lööf som framstår som alldeles för lättviktig. Om partiet hade begripit sitt eget bästa hade man valt Eskil Erlandsson efter Maud Olofsson. Han pratar och ser ut som en riktig centerpartiledare skall göra.Stefan Löfven får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som hejdlösa spexmakare. 

Jag undrar om inte Fredrik Reinfeldt redan nu kan börja studera de internationella platsannonserna för att vara väl förberedd inför den av allt att döma oundvikliga valförlusten i september 2014. Det verkar föga troligt att båda krisande allianspartier skulle klara riksdagsspärren, och därmed säckar alla förhoppningar om fortsatt regeringsinnehav för alliansen ihop som en gummimadrass som förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson (eller för den delen denna icke helt fjäderlätta bloggare) legat på.

I stället kommer vi sannolikt att begåvas med tidernas tråkigaste statsminister i Stefan Löfven, som närmast får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som obotliga spexmakare. Detta är dock att föredra framför en opålitlig clown som Håkan Julholt. S får hos YouGov 30,5 procent och blir därmed största parti före M på 28,7. De rödgröna stödpartierna MP (9,2) och V (6,7) visar i nuläget inga tecken på att bryta samman.

Två Expressen-medarbetare  kunde nyligen fröjda sig åt den journalistiska utmärkelsen Guldspaden till följd av sina så kallade avslöjanden i samband med ”järnrörsskandalen” för närmare tre år sedan. Jag unnar dem gärna att suga litet extra på den karamellen, ty journalisterna i gemen kan inte ha det för roligt i tider när inga skandaler, uteslutningar eller oenighet inom SD  tydligen biter på väljaropinionen.

Inget annat parti befinner sig i närheten av att vara i den avundsvärda sitsen.

SDs viktigaste valargument som Photo2be ser på saken…

Annie, Anna-Karin – och Ayn

Anna-Karin Hatt – Mauds favorit.

Striden om vem som skall efterträda Maud Olofsson som ny ledare för Centerpartiet lär i första hand komma att utkämpas mellan Annie Johansson och Anna-Karin Hatt. Båda småländskor, båda unga – Annie född 1983, Anna-Karin född 1972.

Annie Johansson fyller när detta skrivs snart 28 år (16 juli) och valdes 2006 in i riksdagen som dess yngsta ledamot. Hon är partiets ekononomiskt-politiska talesperson och därtill vice gruppledare i riksdagen. Med sin nyliberala utsyn – en av hennes politiska förebilder är Margaret Thatcher – är hon helt klart den så kallade Stureplans-falangens favorit.

Anna-Karin Hatt är elva år äldre än Annie Johansson och blir 39 år den 7 december. Hon är IT- och regionminister (biträdande näringsminister) och den som Maud Olofsson helst vill se som sin efterträdare. Är inte lika utmejslat liberal som Annie Johansson. Anna-Karin, som varit ledarskribent på centertidningarna Hallands Nyheter och Södermanlands Nyheter,  är född Andersson och gift med Greger Hatt som var med och bildade Miljöpartiet i början på 1980-talet; han gick sedan över till Socialdemokraterna innan han landade hos Centern. Tidigare var Anna-Karin Hatt gift med centerprofilen Ola Alterå.

Jag kan inte påstå att jag bryr mig över hövan om vem som blir Centerpartiets nya ledare. I Aftonbladet den 23/6 fanns dock på kulturavdelningen  intressant information i sammanhanget: Annie Johanssons tre favoritböcker påstods vara Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar, Robert Nozicks Anarki, stat och utopi samt idéromanen Och världen skälvde av Ayn Rand. De två förstnämnda verken har jag inga särskilda synpunkter på. De är säkert lärorika, bildande och inspirerande om man lutar åt det nyliberala hållet, även om jag personligen (ännu) inte läst dem.

Rand-frälsta Annie Johansson.

Den tredje boken i ordningen har jag dock läst. Författarinna är rysk-amerikanskan Ayn Rand (1905-82), vilken onekligen är en framstående skribent men tyvärr också tillskyndare av en nördig och närmast totalitär  ideologi som något oegentligt kallas objektivismen. Och världen skälvde (på engelska Atlas Shrugged) är en tegelstensroman som kom ut på svenska i tre volymer på Timbro förlag i slutet på 1980-talet. Boken publicerades först i USA 1957 som ett politiskt-ideologiskt manifest, där författarinnan förkunnar att människan endast existerar för sin egen skull och att hennes strävande efter lycka är den högsta moraliska normen. Människan bör vara en heroiskt rationell varelse och allt som är däremot – religion, altruism, kollektivism – är ondskefullt.

Personportätten i Och världen skälvde är irriterande ensidiga och onyanserade. Hjältefigurerna, såsom messiasgestalten John Galt, dennes älskade Dagny Taggart samt Hank Rearden, är undantagslöst vackra, smärta och handlingskraftiga, med andra ord lysande exemplar av det mänskliga släktet. Skurkarna (på svenska ”roffarna”, på engelska the looters) är samtliga ömkliga, blekfeta och korrumperade och bör helst utrotas från jordens yta.

Jag tvingade mig igenom den svenska upplagan av boken med dess tre volymer för att jag sanningsenligt skulle kunna säga att jag läst den. Den är förvisso skriven på kraftfull prosa och innehåller en hel del spänning och visst annat av intresse, men den kritiske läsaren kan inte undgå att notera det malande predikande som genomsyrar verket, kulminerande i John Galts stora tal över 76 sidor i den svenska upplagan. Detta tal måste vara det mest effektiva sömnpiller världslitteraturen äger. Jag skall här inte öda några ord på själva handlingen i boken, den är löjligt melodramatisk, orealistisk och fyrkantig.

Storasyster Ayn ser dig…

När Atlas Shrugged kom ut i USA fick den ett blandat mottagande. Liberaler, som i likhet med Ayn Rand sjöng kapitalismens lov, tenderade att höja boken och dess bisarra författarinna till skyarna. Konservativa med en kristet orienterad livssyn stöttes av bokens kompromisslösa ateism och totala oförståelse för religionens värden. Det medförde att Rand genast fick den inflytelserika tidskriften National Review– då som nu den amerikanska konservatismens flaggskepp – och dess grundare, den troende katoliken  William F. Buckley, Jr., mot sig. Buckley lät medarbetaren Whittaker Chambers, en avhoppad kommunist och den som några år tidigare avslöjat den uppburne amerikanske UD-tjänstemannen Alger Hiss som kommunist och sovjetisk spion, skriva en recension under rubriken ”Storasyster ser dig” med bland annat följande lydelse (min översättning från engelskan):

Från nästan vilken sida som helst i Atlas Shrugged kan en röst höras, utifrån smärtsam nödvändighet, kommenderande: ”Till en gaskammare – gå!” Samma oflexibla självrättfärdighet resulterar också (i total avsaknad av någon form av befriande humor), i udda extravaganser…detta dollartecken, till exempel.

Chambers har metaforiskt fångat författarinnans obarmhärtiga fanatism och intolerans, vilken för övrigt har många paralleller med en (pseudo)religiös tro. Dollartecknet syftar på  Rands en smula barnsliga upphöjande av det amerikanska dollartecknet som det godas symbol nummer 1. Trots vissa marginella förtjänster måste Ayn Rands magnum opus enligt mitt synsätt hänföras till litteraturhistoriens praktpekoral och bör i dag läsas främst i avskäckande syfte. Då  rekommenderar jag hellre Rands genombrottsverk De levande (We the Living) och Anthem (Hymn), båda mer anspråkslösa och mer läsvärda än Och världen skälvde.

Annie Johansson får naturligtvis ha vilka favoritböcker hon vill för mig. Att en tänkbar ledare för ett svenskt riksdags- och regeringsparti inrangerar fanatikern Ayn Rands svulstiga Och världen skälvde bland sina absoluta favoritböcker bedömer jag emellertid som klart oroande.

Centern skulle sannolikt göra väl i att  låta Annie Johansson stå på tillväxt samt förpassa Stureplans- och bögliberalerna ut i partiets periferi när man ändå håller på. Det är inte mer liberalism Centerpartiet behöver, snarare mer konservatism. Och i så fall undrar jag om inte jordbruksminister Eskil Erlandsson vore en bättre partiledarkandidat.

Kommer Eskil Erlandsson att ladda bössan?

Surströmmingsbeslutet: en seger för frihet och förnuft

Bara att välja och vraka…

Det är sällan det finns anledning att applådera ett regeringsbeslut så eftertryckligt som det, då regeringen nyligen beslutade att begära fortsatt – och nu även permanent –  dispens för den traditionella svenska maträtten surströmming.

Bakgrunden är att surströmming och viss annan fet fisk konstaterats ha för hög halt av bland annat dioxin för att motsvara EU:s krav. Livsmedelsverket och Naturskyddsföreningen har mot den bakgrunden krävt, att Sverige inte skulle begära dispens från EU-kraven då den hittillsvarande dispensen går ut i år. Nu har emellertid landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) förklarat, att Sverige skall begära sagda dispens.

Bland surströmmingsälskarna står glädjen högt i tak. Surströmmingsakademiens ordförande Ruben Madsen har bland annat kommenterat regeringens beslut på följande sätt:

– Men det är en eurfori med ansvar. Det här havet (Östersjön, min anmärkning) som vi har förstört under så lång tid ska vi ta hand om.

Surströmmingsakademiens hemsida återfinns här:

http://www.surstromming.se/surstrommingsakademien/akademien.htm

Statsrådet Erlandssons beslut innebär att yrkesfiskare längs hela östersjökusten kan andas ut, liksom de salterier som omvandlar strömmingarna till just surströmming. Förutom strömming omfattas även vildlax och andra feta fiskar av beslutet. Ett betydande antal yrkesfiskare och salterianställda kan nu räkna med att få behålla sina arbeten.

Eskil Erlandsson (C).

Regeringens ”tummen upp” för surströmmingen och fetlaxen är givetvis ett hårt slag för de historielösa förbudsivrare, hälsofascister och EU-byråkrater som lobbat för att regeringen inte skulle begära EU-dispens.

Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen, tar nog priset i idioti med detta yttrande:

– Det innebär att våra folkvalda tillåter fortsatt förgiftning av tiotusentals svenskar.

Förbudskraven är ytterligare ett bland många tecken på den historielöshet och bristande känsla och förståelse för traditioner som tillåtits breda ut sig i vårt land. Surströmmingens anor kan räknas tillbaka till 1500-talet, då Gustaf Vasas krigföring medförde att landet drabbades av saltbrist. Man tvingades då använda mindre salt än eljest då man saltade in strömmingen, varvid en jäsningsprocess uppstod.

Räddandet av surströmmingen innebär även, låt vara indirekt, en knäpp på näsan för nykterhetsfanatikerna: det är hart när omöjligt att tänka sig surströmmingsförtäring utan ölen och lilla nubben.

En  skål och ett ”tack skaru´ha, det gjorde´ru bra” till statsrådet Erlandsson är slutligen på sin plats!

Surströmmingen kräver dessa drycker!