Purim: en judisk glädjehögtid

Drottning Ester övertygar vid en bankett kung Xerxes om att rädda judarna och straffa Haman enligt Rembrandts tolkning.

Purim firas den fjortonde dagen i den judiska månaden adar för att högtidlighålla minnet av hur den judiska nationen för omkring 2500 år sedan undkom att förintas i det mäktiga perserriket. Det är en glädjens högtid där judar i Israel och över hela världen dansar, sjunger, äter och dricker. I år firas Purim den 24 februari.

Berättelsen om hur det judiska folket i perserriket undkom förintelsen återberättas i Esters bok i det så kallade gamla testamentet, även kallat den judiska bibeln. Bakgrunden var att konung Xerxes (ibland benämnd Ahasverus) rådgivare Haman påbjöd att alla judar i de persiska provinserna skulle utplånas. Detta därför att en av kungens närmaste män, juden Mordokaj, vägrat knäböja inför honom.

Initialt såg allt ut att gå Hamans väg. Det kastades lott om vilken dag judarna skulle utplånas och lotten utföll så att massutrotningen skulle ske den trettonde dagen under årets tolfte månad som kallades adar. Lott heter pur på hebreiska, därav namnet på högtiden. Mordokaj vädjade nu till drottning Ester, som var av judisk börd, att övertala konung Xerxes att omintetgöra Hamans grymma påbud.

Detta gjorde Ester på ett så framgångsrikt sätt att Xerxes tillät judarna att försvara sig mot sina angripare i hela perserriket. Totalt skall judarna ha nedgjort 75 000 av sina motståndare inklusive Hamans tio söner, vilka hängdes upp på pålar. Detta öde drabbade även Haman själv.

Purimparad i Ashkelon i Israel.

I Esters bok 8:16-17 läser vi:

För judarna blev det ljus och glädje, lycka och ära. I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning nådde blev glädjen stor bland judarna; de höll fest och firade högtid. Många av de andra folken i landet utgav sig för att vara judar, eftersom de hade gripits av fruktan för judarna.

De skildrade händelserna skall ha ägt rum omkring år 480 före Kristi födelse. Judarna hade givits frihet att återvända till sin heliga stad Jerusalem och sina hemtrakter redan då den persiske konungen Cyrus (den store) erövrat det babyloniska riket ett halvsekel tidigare, vilket gjorde slut på den babyloniska fångenskapen. Ett betydande antal judar valde dock att stanna i det toleranta perserriket och det är således om dessa Esters bok handlar.

Esters bok, Megillah, är den enda i den judiska bibeln där Guds namn inte omnämns. Detta har tolkats som att Gud och hans försyn verkar i det fördolda, men de finns där likafullt fast gömda. Ester betyder också ”gömd” på hebreiska och under Purim-högtiden gömmer barnen sina ansikten bakom fantasifulla masker.

Händelserna som leder fram till det judiska folkets underbara förlossning enligt skildringen i Esters bok tycks vara slumpmässiga, men i själva verket skall de förstås som mirakler åstadkomna genom Gud som är fullt verksam bakom kulisserna för att rädda sitt utvalda folk och även på annat sätt, kan man förmoda.

Om Haman heter det i Ester 7:10:

Så hängdes han upp på den påle som han själv rest åt Mordokaj. Nu lade sig kungens vrede.

Haman var en av historiens första kända antisemitiska förintelseivrare, och hans öde är en fingervisning om vad som sker med hans gelikar oberoende av tid och plats. De må sedan heta Hitler, Arafat eller Ahmadinejad. Judehatet är en irrationell cancersvulst i mänsklighetens historia som en dag skall skatta åt förgängelsen.

Irans president Ahmadinejad är ingen Xerxes.