Jimmie Åkessons sommartal: om etablissemang och diktatur

 Som vanligt blåste det friska fläktar i fler bemärkelser än en när Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg.

Jag bevittnade SD-ledaren Jimmie Åkessons tre första sommartal i Sölvesborg och rapporterade därom i partiorganet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för. Även de två följande sommartalen har jag skrivit om utan att ha varit på plats. Självklart känner jag mig manad att skriva några rader även nu.

Det blir dock inget referat så att säga ord för ord av vad Jimmie framförde. I stället väljer jag att inledningsvis ta fasta på några ord som etsat sig fast i sinnet efter att jag tagit del av innehållet i talet:

Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget. Vi ska styra landet. I valet 2018 ska vi bli landets största parti.

För den som inte befann sig i Sölvesborg i går eftermiddag, eller som kanske vill återuppleva talet, bifogas här en länk till som vanligt välunderrättade Avpixlat vars medarbetare Jan Sjunnesson fanns på plats i anslutning till småbåtshamnen:

http://avpixlat.info/2015/08/29/jimmie-akessons-sommartal-2015/

Känn och smaka litet på de orden. ”Vi ska vara etablissemanget.” Ja, naturligtvis måste det vara målsättningen för inte bara oss SD-medlemmar utan för hela den Sverige-vänliga rörelsen i stort. Det är precis den utvecklingen som nu börjat.

Vi befinner oss i brytpunkten mellan gammal och nytt: den gamla trötta och oförstående etablissemangsvänstern med rötter i den revolutionära 68-rörelsen och dess medlöpare å ena sidan, samt den nya konservatismen, som inser behovet av att återupprätta den nationella medvetenheten och respekten för traditionella värden avseende nation, samhälle och familj, å andra sidan.

Vad som är i vardande är ingenting mindre än ett paradigmskifte med djupgående konsekvenser för vår nation och vårt folk.

Men, och det finns ett stort ”men”. Vi får inte för en sekund inbilla oss att den ovan skisserade utvecklingen kommer att gå enkelt och smärtfritt till väga. Vill vi få en verklig förändring till stånd och inte bara skrapa litet på ytan får vi vara beredda på en hård kamp mot de krafter som vill bevara status quo och låta de gamla, trötta partierna och medierna fortsätta styra den svenska skutan rakt mot isberget. De här människorna vill ha kvar sina positioner, sina jobb och framförallt sitt inflytande.

Det räcker med att ta en hastig titt på partisympatierna på Sveriges Television som de tedde sig 2013 – någon mer halsbrytande förändring torde inte ha ägt rum sedan dess – för att inse vilka värderingar som styr ett av våra absolut mest inflytelserika medier:

Således sympatiserar inte mindre än 52 procent enligt ovanstående diagram med det nu regeringbärande Miljöpartiet, vilket vanligen parkerar någonstans mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna. Något som förklarar den ansamling av miljöpartistiska politiker, ”experter”, kommentatorer och bedömare av olika slag som brukar sitta och häcka i diverse studior och soffor och på så sätt tillrättalägga verkligheten för svenska folket.

Icke nog därmed.

Det med MP ungefär jämnstarka Vänsterpartiet, vars föregångare gick i Sovjets och Östtysklands ledband ända till det bittra slutet i början på 1990-talet, har 18 procent av SVT-medarbetarna på sin sida under det att Socialdemokraterna noteras för 13 procent. Sammantaget blir det således 83 procent av SVT-medarbetarna som har sina sympatier i vänsterdelen av det svenska partiväsendet.

Mot det skall ställas 17 procents borgerliga sympatier med Moderaterna störst på 8 procent. Övriga borgerliga sympatier fördelas mellan C och FP. Kristdemokraterna har 0 procent liksom Sverigedemokraterna.

Så ser det alltså ut på Sveriges Television. Jag vet inte hur partisympatierna fördelar sig mellan Dagens Nyheters journalister, men däremot vet jag att flaggskeppet i den svenska tidningsfloran har en chefredaktör som är paniskt förskräckt för de alternativmedia som under senare år alltmer utmanat den förlamande värdegrundsdemokratin med dess noga avgränsade åsiktskorridor.

Wolodarski har i flera ledartexter under senare år angripit så kallade hatsajter – det vill säga webbmedia som utmanar vänsterns åsiktshegemoni – och gjorde det senast i en DN-ledare den 23 augusti:

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-hat-kan-snabbt-forgifta-ett-samhallsklimat/

”Vi har numera hatsajter i Sverige”, skriver Wolodarski upprört, ”som bedriver förföljelse av enskilda och grupper av människor. Jag har denna sommar noterat att länkar från dessa sajter allt oftare sprids i sociala medier och i e-postmeddelanden, utan varningar eller avståndstaganden, som om det handlade om telegram från TT /…/ Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet kan nå tusentals människor.”

 Wolodarski kräver att företrädare för ”hatsajter” skall ”lagföras”.

Så skriver en etablissemangets hantlangare som med förfärande klarhet plötsligt inser, att de gamla goda tiderna är på väg att ebba ut. De gamla ”anständiga” åsikterna är inte längre oomtvistade och då måste de hårdare bandagen plockas fram. Utmanarna skall ”lagföras” och hoppeligen, ur Wolodarskis perspektiv, placeras bakom lås och bom. Den fina och goda värdegrunden måste bevaras till varje pris, även om en fullskalig åsiktsdiktatur måste införas.

Nu tvivlar jag i och för sig starkt på att våra svaga makthavare vågar sig på att inrätta en sådan diktatur. Risken finns att reaktionen skulle bli våldsam om exempelvis Avpixlats Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson skulle dömas till fängelse för låt oss säga ”hets mot folkgrupp”. Blotta tanken på att chefredaktören vid Sveriges ledande tidning är inne på sådana tankegångar är emellertid illavarslande nog.

Det DN-redaktören torgför om ”anständighet” och de så kallade hatsajternas ”förföljelse av enskilda och grupper av människor” faller emellertid platt till marken när man vet att han själv och den journalistkamarilla han omger sig med ägnar sig just åt sådan förföljelse han själv emfatiskt markerar avstånd mot. Det framgår av en just nu mycket spridd text av pseudonymen Julia Caesar på den danska sajten Snaphanen den 30 augusti.

Julia Caesar, som har ett ovanligt namn och därför skriver under pseodonym, har förföljts och jagats i sitt hem av DN-medarbetarna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, vilka via stängda dörrar, lappar och telefonmeddelanden kommunicerat att de vill prata med Caesar på grund av hennes ”intressanta” åsikter. Caesar har genomskådat detta lismande och av personliga skäl vägrat ställa upp på någon intervju. Något godhetspolitrukerna Orrenius och Hamrud helt enkelt vägrat acceptera.

Läs om DNs personterror här:

http://snaphanen.dk/2015/08/29/sondagskronika-mardrommen/

Till saken hör att den mycket välskrivande ”Julia Caesar”, enligt mitt förmenande en av Sveriges viktigaste debattörer, har ett förflutet som journalist på – Dagens Nyheter.

Vi är alla olika med olika erfarenheter och bakgrunder. Själv skulle jag ha reagerat och agerat på ett helt annat sätt än Julia Caesar. Jag hade med glädje låtit mig intervjuas om landets största tidning hade velat ha en intervju med mig. Hade sett ett unikt tillfälle att föra ut mina åsikter och värderingar till en bred publik, även med risk för att somt hade förvanskats och förvridits. Julia Caesar har emellertid önskat bevara sin anonymitet, och självfallet borde DN-gamarna ha respekterat detta.

 ”Julia Caesar” berättar om DNs personterror på sajten Snaphanen.

För att avrunda.

Jimmie Åkesson har en berömvärd förmåga att slå huvudet på spiken. Han har nu talat om att Sverigedemokraterna skall vara etablissemanget, inte bara en del av det. Det är givetvis en helt riktig inställning. Om man tror på sin politik måste detta vara målsättningen.

Åkesson brukar dessutom få rätt i det han säger. Först sa han att SD skulle in i riksdagen och därefter att partiet skulle bli det tredje största i Sverige. Båda dessa förutsägelser besannades. Sedan förutskickade Åkesson att SD skulle bli det största partiet. Detta inträffade vid Metro/YouGovs senaste mätning, då SD avancerade upp till 25,2 procent och gick om moderater och sossar.

Nu säger Jimmie Åkesson att SD skall bli etablissemang och styra. Jag kan inte se att vi behöver tvivla på det heller, sedan må vissa oja sig hur mycket de vill om ”SD-monstret som slukar oss alla”, som Herman Lindqvist yrade om i Aftonbladet den 29 augusti. Lindqvist svamlar här på rätt ohejdat, vilket han brukar göra då och då, men är ändå rolig att läsa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article21327742.ab

Sedan är det en annan sak att det kommer att kännas extremt ovant för denna bloggare att vara en del av något etablissemang. En position jag nog aldrig befunnit mig i tidigare. Det är inte ens säkert att jag kommer att gilla känslan, jag har alltid sett mig själv såsom varande i opposition.

Slutligen måste jag erkänna att partiet Sverigedemokraterna inte är det allra viktigaste för mig i detta sammanhang. Det överlägset viktigaste är att rycka upp konungariket Sverige till att bli en nation och att vara ett folk som tror på det egna landet igen. Där medborgarna inte motståndslöst accepterar massinvandring, avveckling av militärt försvar och urartning av den svenska skolan eller nedmontering av äldrevården.

 Låt oss rycka upp konungariket Sverige!

SD kan och skall absolut vara ett viktigt redskap i detta nödvändiga räddningsarbete, fattas bara annat, men inte ett mål i sig. Därtill måste det enligt min mening tas krafttag på vissa områden. Till exempel när det gäller att komma till rätta med den i partiet florerande nepotismen och att förvalta de egna medierna, där SD har en ärligt talat rätt kass tradition.

Det är dock en annan historia som jag inte går in närmare på här – nu är tid att glädja sig åt att något äntligen är på väg att hända i gamla Sverige och att SD till stor del ligger bakom detta!