Posted tagged ‘EU-valet’

”Klimathotet”: Domdedagsprofeterna har alltid haft fel

25 mars, 2019

Älvsbyn i Norrbotten den 13 januari 2019.

Den gångna vintern 2018-19 har varit osedvanligt snörik. Snömängderna har konstaterats ökat med 20-30 procent under de senaste 15 åren i övre Norrland. Det konstateras i följande inslag från TV4: https://www.tv4play.se/program/nyheterna/11976226

Den myckna snön medför naturligtvis betydande olägenheter för icke minst trafikanter, vilka haft svårt ta sig fram på igensnöade vägar – när de väl lyckats skotta fram bilar som varit gömda under snömassorna. Kallt har det också varit på sina håll – riktigt kallt. I slutet av januari 2019 noterades köldrekord med 39,3 grader Celsius vid mätstationen i Naimakka i Norrbotten. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/nytt-koldrekord-i-naimakka-39-3-minusgrader-i-natt

Kallt som fan, alltså. Dock en bit kvar till det nordiska köldrekordet 52,6 grader som uppmättes i Vuoggatjålme den 2 februari 1966.

Så där var det ju inte riktigt tänkt att det skulle gå. Naturvårdsverket gick 2003 ut i en stort upplagd kampanj, där det varnades för följdverkningarna av vad som då kallades växthuseffekten. Det fastslogs då med stor tvärsäkerhet att snön skulle försvinna inom en snar framtid. Is och snö skulle tillhöra det förflutna, och barnvisans ”Räven raskar över isen” skulle komma att ändras till ”Räven simmar över sjön”.

Se och hör själva hur det såg ut och lät för 16 år sedan:

Tre år senare hävdade den kände TV-meteorologen Pär Holmgren att snön var på väg att försvinna. Detta skulle ske inom den kommande 20-årsperioden:  vi skulle glömma bort den ädla konsten att åka skidor och Vasaloppet skulle läggas ned på grund av kronisk snöbrist. Holmgren fyllde 2009 på med att i en intervju säga, att han skulle införa en klimatdiktatur om han blev statsminister.

Holmgren lär dessbättre aldrig bli statsminister men har fått en topplacering på Miljöpartiets lista till EU-valet. https://www.expressen.se/nyheter/snon-pa-vag-att-forsvinna-for-alltid/

Profetiorna om snöns försvinnande har alltså inte förverkligats, snarare har snömängderna tvärtom ökat såväl i Sverige som i andra delar av världen. Inte heller har extremkylan, som vi kunnat konstatera, tvingats skatta åt förgängelsen. Ändå klamrar sig ”experter” från Naturvårdsverket och andra instanser med den drucknes envishet fast vid teorin om den globala uppvärmningen, ty inte bara uppvärmning utan även mera snö och kyla förklaras vara resultat av denna.

Jag är ingen klimat- eller väderexpert, men jag tror mig om att ha en viss förmåga till logiskt tänkande och att kunna tillgodogöra mig forskningsrön av olika slag. Och när jag väger klimatalarmisternas budskap – Al Gores film An Unconvenient Truth (En obekväm sanning) innehöll minst nio lätt konstaterbara fel – mot vad respekterade solforskare kommit fram till synes mig de senares rön vara väsentligt mer övertygande.

På medeltiden var det meteorer vi skulle oroa oss för.

Den kände forskaren Henrik Svensmark förklarar exempelvis att det inte är koldioxiden, som jorden behöver för att det skall kunna bildas liv och växtlighet, som förändrar klimatet utan aktiviteter i anslutning till solen. http://klimatsans.com/2018/02/24/solen-dominerar-klimatforandringarna-inte-koldioxiden/?fbclid=IwAR3f-InmBMfONDC5IHNtewFuhFr2J6JedscmYdgyvPq7r_q01S8W8OOJHWM

Domedagsprofetior har alltid förekommit. Under medeltiden och framåt var det meteorer, så kallade hårsvansstjärnor, som ansågs förebåda stora katastrofer, vi skulle oroa oss för. Nu är det påstådda förändringar för klimatet vi helst bör känna ångest för. Det stora problemet för domedagsprofeterna är att de nästan alltid har fel. Rachel Carson förutspådde i boken Silent Spring (Tyst vår) 1962 att fåglarna skulle försvinna på grund av miljöförstöringen. Jag kan bara konstatera att de fortfarande sjunger i alla fall utanför mitt fönster.

Rachel Carson varnade för massiv fågeldöd på grund av miljförstöring.

FNs dåvarande biträdande generalsekreterare Maurice Strong fastslog 1972, att vi endast hade tio år på oss innan det stora katastrofen skulle inträffa. Den inträffade inte. Ytterligare ett antal liknande framtidsscenarior har inte behagat materialiserat sig. Numera är det vår egen 16-åriga, hårt stylade klimat-Pippi Greta Thunberg som huvudsakligast står för domedagsprofeterandet.

Hon kommer inte att få rätt hon heller. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/25/domedagshysteri-i-davos-och-det-ar-alltid-tio-ar-vi-har-pa-oss/

Några reflektioner tre dagar efter EP-valet

28 maj, 2014

EP-mötemyrstack 020 En vy över Gågatan i Södertälje under SDs EP-valskampanj. Foto: Tommy Hansson

Va? Vill ni inte veta hur min dag har varit så här långt och mitt djuplodande filosoferande kring detta? Det skiter jag i, så håll till godo!

I dag åkte jag glad i hågen ner till stan med ”pensionärsexpressen” här uppifrån bostadsområdet i akt och mening att uträtta ett par bankärenden. Sagt och gjort. Bara för att få reda på att bankerna stängde redan klockan 13.00 inför Kristi himmelfärdsdag i morgon. Snopet. Får göra dessa ärenden på fredag i stället.

Passade ändå på att inhandla litet ”sponken” till helgen och blommor att ställa i vasen vid min salig hustrus porträtt samt besöket i minneslunden i morgon. Det är nu dryga fyra år sedan lilla Mika övergick till änglavärlden. Jag är inte den som går omkring och sörjer för jämnan, men ibland är det mer än lovligt ensamt här i min trerummare – särskilt nu sedan sonen flyttat in i eget boende.

Å andra sidan kan även ensamheten ha sina fördelar. Ingen gnäller om jag tar ett par öl och snapsar till maten någon enstaka gång eller sitter uppe till halv tre på natten och tittar på deckare och/eller sitcoms på TV. Eller om det stundtals här är litet ostädat och dammigt.

Nere på stan hade jag tre angenäma samtal i EU-valets kölvatten. Två med personer jag brukar stöta ihop med ibland och som känner till mitt politiska engagemang, ett med en ung expedit på Systemet som lyckönskade mig till valframgången och tyckte att SVTs valvaka var åt helvete i sin ohöljda partiskhet. Kunde förstås inte annat än tacka och hålla med.

Ja, det verkar som om etablissemangsmedia nu kastar alla försök att iakttaga saklighet och opartiskhet överbord i takt med SDs framgångar. SVT vägrade sända glimtar från SDs valvaka sedan det stått klart att vi blivit nästan dubbelt så stort som feminazisterna i Fi, de som på sin valvaka skanderade AFA-slagord, och måndagens Expressen var en orgie i ohöljd SD-fientlighet. Även på nyhetsplats ägnade sig Bonnier-blaskan åt oförblommerad åsiktsjournalistik, vilket tills för inte så länge sedan ansågs vara en dödssynd i seriösa journalistkretsar.

exp2 Expressen hyllar AFA-entusiasterna i Fi och svär åt SD.

Sedan Expressen började anlita brottsdömda extremister från våldsvänstern i sitt researcharbete står det dock fullständigt klart, att vi kan glömma alla anspråk på någon som helst politisk seriositet från det hållet. Tidningen har blivit en megafon för den så kallade antirasismen, en artificiell skapelse som bygger på den falska föreställningen om en enorm, växande ”rasism” i Sverige. I själva verket är Sverige förmodligen världens minst rasistiska land, något som jag påpekat ett antal gånger här och gärna upprepar:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/03/sverige-varldens-minst-rasistiska-land/

För våra professionella antirasister, toleransmånglare och godhetsapostlar kommer troligen SDs och andra EU-skeptiska/immigrationskritiska partiers framgångar i EP-valet som något av en skänk från ovan. Man behöver detta för att bättra på sin djävulsmålning av SD med flera och därmed motivera sitt eget existensberättigande och bidragsmottagande.

Å andra sidan kan man kanske också säga att  vi SDare behöver detta klientel, dels för att peppa oss själva att fortsätta den goda kampen, dels som röstkreatörer. Jag är nämligen övertygad om att utan vänsterpöbeln och Expo-typerna hade vi fått någon procents sämre valresultat eftersom en hel del väljare blir förbannade över hur vi behandlas och sympatiröstar av den anledningen.

2013-08-06-23-19-36_Revolutionara-Fronten Vänstergrobianerna i RF gillar att hota folk…

Vidare hände en rätt märkligt sak när jag satt och inmundigade kaffe och en köttbullsmacka på Kringlans kafé. En ung, mörkhyad man iförd keps stannade fem meter från bordet, tittade på mig och log brett samtidigt som han sa ”Tjena, Tommy Hansson”.

Vet inte riktigt hur jag skall tolka detta. Hade aldrig sett mannen förut vad jag kommer ihåg. Han kan förstås ha varit en vänlig välgångsönskare, men möjligen också en ironisk SD-kritiker som på detta sätt ville klargöra att man håller koll på mig. Fast det visste jag ju redan.

Nu är jag alltså hemma igen och knackar ner dessa rader. Tänkte äta ugnsbakad falukorv litet senare med stark belgisk öl och norsk snaps (mångkulturellt så det förslår!) därtill. Jag räknar ändå inte med att få några personkryss från de missionerande nykterhetsivrarna…

I morgon är således Kristi himmelfärdsdag, som firas till minne av hur Jesus enligt kristen tradition efter 40 dagars vistelse på jorden efter sin uppståndelse begav sig till himlen för att ta plats vid Guds högra sida. En underskattad helgdag som med fördel kan ägnas åt stilla kontemplation.

320px-Andrea_Mantegna_012 Andrea Mantegna (omkring 1461). Kristi himmelsfärd.

För övrigt uppskattar jag rådande väderläge med mulet och 12-15 grader Celsius så länge det varar – det lär väl snart bli varmt och djävligt igen.

Om Jimmies och Kents besök i Södertälje samt en båtresa

12 maj, 2014

DSCF1063D Kristina Winberg talar om EUs ”monsterstat” under översinseende av Linus Bylund och Jimmie Åkesson. Foto: Kristian Kawecki

Det startade med Jimmie Åkessons besök i Södertälje i torsdags. Sedan har det bara rullat på…

Det var torsdagen den 8 maj vid tretiden på eftermiddagen som Sverigedemokaternas partiledare Jimmie Åkesson anlände till scenen på Politikertorget i Södertälje tillsammans med sin ständige ”skugga” Linus Bylund och partiets toppkandidat till EU-valet, Kristina Winberg. Vi lokala gräsrötter fanns på plats med vårt fina partitält från klockan 12.30.

Jag hade tänkt slå på stort med ett omfattande fotoreportage och tog ett stort antal bilder, där jag inte minst förevigade den alltid glada och trevliga Winbergs besök i vårt partitält för en enkel fika på stående fot. Trodde jag. En bit in i plåtandet upptäckte jag nämligen till min fasa den lilla textraden ”inget minneskort” i kamerans displayruta- sagda kort fanns kvar hemma i datorn…

Minneskort eller inget minneskort, det blev en mycket bra manifestation ändå. Teamet Åkesson-Bylund-Winberg svarade för en effektiv presentation av SDs EU-politik. Samarbete, framförallt på frihandelns område, är en självklarhet men en europeisk monsterstat med egen nationalsång, egen valuta, eget försvar och harmonisering av skatterna kan vi med fördel vara utan.

Mötet förlöpte utan några som helst störningar. Att kanske ett 30-tal personer i en publik på ett par hundra vände ryggen mot scenen och samtidigt det fria ordet under det halvtimmeslånga framträdandet var det ingen av oss SD:are som blev särskilt förtörnad över. Att det var just detta inslag som lokalblaskan Länstidningen tog fasta på i reportaget dagen efter hade jag räknat ut redan mötesdagen, särskilt som jag visste att tidningens utsända, Yvonne Perkins, tidigare visat prov på kraftig anti-SD-bias och bedrivit oförblommerad kampanjjournalistik på nyhetsplats.

Icke minst viktigt när det gäller mötet med Jimmie, Linus och Kristina för oss lokala förmågor var, att vi nu fick tillfälle att träffa en mängd södertäljebor som var glada över att vi fanns på plats. Flygbladen och foldrarna vi hade med oss gick åt som det ordspråksrelaterade smöret i solskenet. För mig personligen var det väldigt trevligt att träffa en gammal kompis, som jag inte sett på drygt tio år, som nu var avgjord SD-sympatisör.

Måste också berömma utkommenderad polis från såväl Stockholms län som Södertälje kommun, liksom från SÄPO, som gjorde att eventuellt planerade försök att störa mötet frös inne. Naturligtvis fanns även partiets energiske säkerhetschef Bengt Malmberg på plats med råd och dåd.

Ekeroth 004 Kent Ekeroth, längst till vänster, fick dela bord med sossarnas EU-valskandidat Metin Rhawi. Foto: Tommy Hansson

Dagen därpå var det dags för en annan av partiets ”tungviktare”, Kent Ekeroth, att delta i en EU-utfrågning i kommunens regi Europadagen till ära. Evenemanget inleddes i Stadshusets foajé med tal av två kommunalråd samt njutbar sång och musik från några av Kulturskolans elever. Därefter blev det kollektiv förflyttning till teater- och biosalongen Estrad i samma byggnad, där representanter för samtliga åtta partier som finns representerade i kommunstyrelsen – samma som i riksdagen – skulle låta sig utfrågas av den pensionerade SvD-journalisten Lars-Georg Bergqvist.

Måste bekänna att jag nog satt och jäste litet extra i salongen tillsammans med några partikamrater, eftersom det var jag som kommit på snilleblixten att inbjuda partiets internationelle sekreterare och den omvittnat giftige debattören Kent Ekeroth till detta evenemang. Kent gjorde heller ingen besviken. Det märktes mycket snart att han var den stora stjärnan i sällskapet.

Det var också Kent som svarade för dagens mest minnesvärda inlägg, som inte ens Länstidningen kunde undvika att referera till i helsidesreportaget dagen efter. Det var när frågan om romska tiggare kom upp på dagordningen:

Sverigedemokraterna är det enda partiet som vill förbjuda öststatstiggeriet. Rumäniens ambassadör i Sverige, som är rom själv, har sagt till den svenska regeringen att det är kriminellt att tillåta denna form av tiggeri som utnyttjar de övriga partiernas godtrogenhet.

LTs referat här:

http://lt.se/nyheter/2.29129/1.2483396-ekeroth-slapp-vanda-ryggar-vid-utfragning

Övriga partirepresentanter såg ut som fiollådor i ansiktet efter den salvan från Kent Ekeroth. I övrigt var det givetvis välgörande att notera den goda ordning som rådde i teatersalongen: inga missnöjesyttringar till följd av SD:s högprofilerade närvaro, inte ens några vända ryggar. All heder åt de skolelever och deras lärare som till stor del befolkade salongen.

Ekeroth 005 Min farmor Elviras gamla pålitliga käpp fick givetvis följa med mig till Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

För en aktiv SDare finns det ingen rast och ingen ro, särskilt inte i valtider. Lördagen den 10 maj var det dags för 17 förväntansfulla sverigedemokrater att kliva på Viking Lines mäktiga kryssningsfartyg M/S Grace med destination Åland för en arbetsdag med Stockholms läns och Stockholms stads landstingsgrupp. Det visade sig bli ett späckat program som hade lagts upp av stadens Dan Kareliusson och länets Ulf Landström.

I valet 2010 var SD bara en hårsmån från att komma in i landstingsfullmäktige i Stockholm men nu 2014 skall det verkligen gå vägen, är det tänkt. Ulf förklarade att målsättningen bör vara att få ett tiotal mandat och ett hundratal platser i nämnder och styrelser av olika slag. Det kan också bli aktuellt att utse experter till vissa styrelser, varför det är viktigt att ha klart för sig vilka expertkunskaper som finns i partiet.

Landstingets i flera bemärkelser tyngsta uppgift är att administrera länets sjukvård, som brottas med stora problem i form av exempelvis grav underbemanning när det gäller läkare och sjuksköterskor samt ett ökat våld på sjukhusen. Ett annat, och sannolikt accelererande, bekymmer är smittspridningen som kan komma att öka lavinartat med den okontrollerade invandring som alliansregeringen inbjudit till och som inte lär minska med en röd-grön ministär.

Jörgen Bengtsson från Tyresö, med erfarenhet som forskare vid Huddinge sjukhus, påpekade att det numera inte är tillåtet att ta smittprov på nyanlända, eftersom det kan uppfattas som ”kränkande”.

Landstingsresa 005 Från vänster Per Carlberg, Kenneth Valtersson, Tommy Blomqvist och Ingrid Hult lyssnar intresserat på vad Ulf Landström har att säga om SDs landstingssatsning. Foto: Tommy Hansson

Nu gäller det för oss  sverigedemokrater med regionala ambitioner att förbereda oss ordentligt så att vi står väl rustade i höst. Icke minst skall ett både läsbart och läsvärt budgetförslag om kanske 35 sidor vaskas fram och utspel göras i lämpliga frågor.

Under dessa bråda dagar har jag även kontaktats av media i form av Stockholms fria tidning, som ringde runt till kommunstyrelsepartierna och ställde frågan vad de tycker om flaggning med den så kallade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i anslutning till Pridefestivalen i Stockholm i augusti (något som föreslagits av Centerpartiets gruppledare Tage Gripenstam, se länk nedan). Jag svarade givetvis att SD Södertälje säger bestämt nej till dylika jippon i syfte att gynna uppenbara särintressen.

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/11/sodertaljecentern-vill-hissa-bogflaggan/

Landstingsresa 003Ulf Landström (stående) och Dan Kareliusson berättar om SDs landstingssatsning. Foto: Tommy Hansson

Efter EU-utfrågningen blev jag slutligen  intervjuad av den trevlige folkhögskolestudenten Victor Lancing, bördig från den goda staden Simrishamn i Skåne som jag har ett speciellt förhållande till, om det konservativa innehållet i SD:s program. En hel del kom att kretsa kring försvarsfrågan, som var den mest påtagliga orsaken som fick mig att bli medlem i SD 2008.

Vårt parti är ju det enda i riksdagen som kraftigt vill förstärka Sveriges militära försvar samt återinföra värnplikten i någon form.

Petzäll och hans demoner

1 oktober, 2011

William Petzäll på riksdagsbänken. Men riksdagen är nog inte den bästa platsen för den som vill vara en nykter missbrukare.

Låt mig till en början klargöra att jag inte har något emot William Petzäll. Ärligt talat så känner jag honom inte tillräckligt mycket för att vara vare sig särskilt mycket emot eller särskilt mycket för honom. Dock vill jag honom väl.

Första gången jag stötte ihop med William Petzäll var under en rökpaus utanför en restuarang på Södermalm i Stockholm, där det hölls valvaka i samband med EU-valet i början av juni 2009. Han framstod då för mig som en artig, trevlig och begåvad ung man. Jag förstod att han i Sverigedemokraternas innersta kretsar ansågs vara ett stort framtidslöfte.

Det intrycket bekräftades naturligtvis av det faktum, att han sattes på valbar plats på den riksdagslista som valberedningen med Michael Rosenberg som ordförande producerade förra våren samt att han även utsågs till ordförande i Sverigedemokratisk ungdom (SDU) efter Erik Almqvist.

Att William Petzäll blev ny SDU-ordförande kan jag förstå, jag vill minnas att han redan var vice ordförande när så skedde. Däremot reagerade jag direkt när han placerades högt upp på riksdagslistan. Duktig och lovande, visst – men riksdagsman? Vid 22 års ålder kan man enligt min mening omöjligt ha den livserfarenhet och självdistans som faktiskt krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att representera såväl sitt parti som uppemot en halv miljon människor i Sveriges riksdag.

Det är lätt att vara efterklok med facit i hand. Men i stället för att kastas huvudstupa in i krävande rikspolitik i så unga år borde William ha fått stå på tillväxt till nästa val. Det tyckte jag när riksdagslistan presenterades våren 2010 och det tycker jag fortfarande. Att jag inte upphov min stämma den gången berodde på att jag inte ville vara osolidarisk med vare sig valberedning eller partiledning, relativt ny i partiet som jag dessutom var.

Mitt intryck förstärktes ju närmare vi kom valet. Jag fick nästan en chock när jag träffade William i samband med premiären för Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg i början av augusti i fjol. Han hade nämligen blivit en helt annan människa! Ny frisyr, ny kostym med tufft uppkavlade ärmar och en artificellt framkallad solbränna som gjorde att han närmast såg ut som en mörkhyad afrikan eller åtminstone västindier.

Intrycket jag fick den gången var att Petzäll var i färd med att skapa sig en ny identitet inför de fullt realistiska möjligheterna, att han skulle få tillbringa de fyra närmast följande yrkesåren i riksdagen. Sedan framgick det i SVTs skildring av Sverigedemokraternas väg till riksdagen att Petzäll legat och pressat fram sin solbränna som stamkund i ett solarium. Anmärkningsvärt – och samtidigt litet rörande.

Det är nog inga överord om man påstår att William Petzäll gjorde succé i riksdagen genom sin rappa replikföring, som skakade om även etablerade riksdagsrävar från sjuklöverpartierna. Jag måste erkänna att jag var imponerad. Kanske hade jag tagit fel ändå.

Kanske var han osedvanligt mogen för sin ålder. Kanske var han verkligen torr bakom öronen.  Enda lilla anmärkningen jag hade var att han i en riksdagsdebatt sade ”20 decennier” (det vill säga 200 år) när han menade två decennier (20 år). Jag skrev ett försynt mejl och påtalade detta för William men fick inget svar.

Sedan kom incidenten där den unge riksdagsstjärnan vid en fest hemma i lägenheten välte omkull den egna TVn i fyllan och villan. Det resulterade i omhändertagande av polisen och logi i fyllecell över natten. Det framkom att Petzäll i själva verket ända sedan tonåren haft allvarliga missbruksproblem. I samråd med partiet tog han nu, förnuftigt nog, time-out från riksdagspolitiken och avgick samtidigt som SDU-ordförande till förmån för duktige Gustav Kasselstrand. Han fick också hjälp med behandling av partiet.

Under Almedalsveckan i juli dök William upp i TV-rutan och gjorde på mig då ett förmånligt intryck – jag hade inget skäl att misstänka att han redan, där och då, åter hade börjat dricka. Jag utgick ifrån att han nu hade fått rätsida på sina problem och såg fram emot att åter få se en skärpt William Petzäll i riksdagens talarstol.

Länkarna har länge hjälpt alkoholister att komma till rätta med sina problem.

Men jag hade underskattat William Petzälls demoner. Redan i början av augusti blev han kallad till partiledningen som klargjorde, att det här går inte längre. Petzäll kunde inte få fortsätta i riksdagsgruppen utan uppmanades lämna sitt uppdrag till förmån för en partikamrat. Det hade väl blivit Stellan Bojerud som än en gång fått rycka in under fanorna eller möjligen unge östgöten Markus Wiechel.

Vi vet hur det gick: William Petzäll vägrade. Han skulle, förklarade han, fortsätta som politisk vilde och från riksdagstaburetten engagera sig hårt i missbruksfrågor. Luttrade bedömare påpekade dock att en garanterad månadslön på 56 000 kronor tre år till möjligen kunde spela en minst lika stor roll för Williams vägval.

I den yviga diskussionen kring affären  Petzäll har det framskymtat ställvis kritik mot partiet för att man inte gav den unge politikern en ny chans. Trots allt, har det hetat, både från William själv och andra, att alkohol- och drogmissbruk är en sjukdom som kräver tålamod och förståelse. I ”Debatt”-studion i SVT häromkvällen jämförde Petzäll sitt sjukdomstillstånd med cancer. Skulle man ha kastat ut honom om det var cancer han hade haft?

Jag vet faktiskt inte svaret på den frågan. Jag föreställer mig dock att även cancer i icke ringa grad komplicerar riksdagsarbetet, och det kan kanske inte tas för givet att alla riksdagsledamöter är kämpar av samma halt som Stellan Bojerud som skötte sitt värv med den äran trots svåra hjärtproblem i kombination med sjukhusvistelser. Så jag föreställer mig att vilken partiledning som helst skulle ta ett allvarligt snack även med en cancersjuk riksdagsledamot.

Min uppfattning är att partiledningen trots allt gjort allt som kan begäras, och jag har full förståelse för att man inte ser en möjlig fortsättning på William Petzälls riksdagsmannabana. Trots allt är SD ett politiskt parti och inget behandlingshem eller social välgörenhetsinrättning.

Ett har jag dock lärt mig under ett förhållandevis långt liv: det går inte att lita på en alkoholist och/eller drogmissbrukare. Den sjuke tar alla chanser han/hon får att framställa sig själv och sin sjukdom i så förmånlig dager som möjligt. Nästan aldrig är det missbrukarens eget fel – det är alltid omgivningen som bär den tyngsta skuldbördan. En stor del av missbrukarens vakna liv går åt till att ljuga och manipulera omgivningen med målsättningen, att missbruket skall kunna vidmakthållas.

Det här skriver jag inte för att jag särskilt vill racka ner på William Petzäll. Det kan också bekräftas av varje nykter missbrukare själv och vederbörandes anhöriga. För den obotfärdige missbrukaren är det drogerna och drogerna allena som gäller. Jag har som sagt ingenting särskilt emot William Petzäll och önskar honom all personlig lycka och framförallt att han blir frisk. Eller kanske rättare – att han blir en nykter missbrukare.

Det krävs emellertid ingen större fantasi för att se vilka faror som lurar bakom hörnet. För det första finns det ingenting som säger att William Petzäll säger sanningen när han hävdar, att han nu i riksdagen avser att ta tag i missbruksfrågorna. Det skulle han kunna göra på andra och kanske också effektivare sätt i andra fora.

Att han framlägger sin påstådda plan på ett till synes övertygande sätt – som i ”Debatt” – säger absolut ingenting. Wiliam är en driven retoriker som sannolikt skulle kunna sälja sand till beduinerna i Sahara. Det är fullt möjligt att han har endast en sak i huvudet: att kunna finansiera sitt drogmissbruk. Om så är fallet är det bara en tidsfråga innan det blir fråga om ny ambulanstranport till sjukhuset – denna gång kanske med mindre lycklig utgång än senast det begav sig.

Detta är förstås ett worst case scenario. Jag hoppas innerligt att den här begåvade 23-åringen tar tag i sina problem och hittar en ny mening i sitt liv. Och det tror jag uppriktigt sagt inte att han kommer att klara av i den ogästvänliga och kalla riksdagskammaren.

Om William läser det här bör han slutligen klicka på länken nedan till en klok krönika av förre missbrukaren men numera nyktre/kristne Marcus Birro nyligen (om han inte redan läst den):

http://www.expressen.se/1.2574240

För ditt eget bästa, William – avgå. Och gör det nu.