EU-extremisten Björklunds (L) förakt för folkviljan

L-ledaren Jan Björklund är, som alla elitister, skeptisk till folkviljan.

Att påstå att Liberalerna (L) är positivt till Europeiska unionen (EU) är en löjlig underdrift. L-partiet under Jan Björklunds ledning står längst ut på den fanatiska extremistkanten när det kommer till att höja det överstatliga EU-projektet till skyarna och svartmåla alla som yttrar den minsta kritik mot EU som farliga ”populister” och ”nationalister”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6899328

Någon kritik mot EU är överhuvud taget inte tillåten i Björklunds och Liberalernas perspektiv. Partiet går till och med längre än EU-kommissionen och vill att Sverige skall ha infört euro på kronans bekostnad senast 2022. Partiet vill även att EU skall införa en gemensam koldioxidskatt och öppnar därmed portarna på vid gavel för EUs beskattningsrätt avseende medlemsstaterna.

Vidare vill Liberalerna att Sverige skall ansluta sig till den europeiska åklagarmyndigheten samt vill se en europeisk variant av den amerikanska federala polisen FBI. Den intenrtaionella polisen Interpol är alltså inte längre tillräckligt. Liberalernas inställning är helt enkelt att allt skall strömlinjeformas från Bryssel och att nationalstaten på sikt skall upplösas. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/3joeoM/sverige-ska-infora-euron-senast-2022

Björklunds linje stämmer väl överens med partikamraten Birgitta Ohlssons opinionsbildning för EU och mot nationalstaten. Som när Ohlsson i en debattartikel i Expressen den 6 juni 2001 trumpetade ut ”Avskaffa Sverige”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/09/politiskt-tondova-birgitta-ohlsson-skrammer-mig/

 

Karin Karlsbro är Liberalernas toppkandidat i EU-valet.

I ett debattinlägg i Aftonbladet den 5 mars 2018 hävdade Jan Björklund bland annat följande: ”Över västvärlden sveper nu en nationalistisk våg som yttrar sig i bland annat Brexit, ståltullar och pessimistisk domedagsstämning.” Paradoxalt nog ansluter sig dock Björklund till de domedagsprofeter som påstår att ”klimatförändringar” är ett stort problem jämte terrorism, flyktingströmmar och en otillräckligt stabil ekonomi.

Liberalerna avslöjar sig genom sin utopistiska EU-valskampanj som ett elitistiskt parti utan kontakt med folket; mot den bakgrunden är det givetvis förståeligt att man bytte namn från Folkpartiet till Liberalerna.

Björklund brännmärker i sitt aktstycke, föga sensationellt, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna för att vara vänster- respektive högerpopulistiska partier. Men, ve och fasa, även vissa andra partier har enligt L-ledaren kommit att inta en mer EU-skeptisk hållning.

Jag misstänker starkt att när Björklund och andra EU-fanatiker föraktfullt talar om ”populism” och ”nationalism” så menar man egentligen demokrati, en företeelse som elitister alltid varit skeptiska till så länge den avviker från de egna åsikterna. Något som talar för detta är Jan Björklunds suveräna förakt för folkviljan sådan denna kom till uttryck i folkomröstningen om införande av euro 2003. Svenska folket sade här med de mycket klara röstsiffrorna 55,91 mot 42,07 procent nej till euron. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_inf%C3%B6rande_av_euron_i_Sverige_2003

Det är fullt möjligt att Jan Björklund inte har mycket för sitt orerande om Europeiska unionens alla välsignelser och den bottenlösa ondskan hos alla EU-skeptiker emedan Liberalerna löper en klar risk att åka ur Europaparlamentet. Den toppkandidat partiet slängde in efter dumpade Cecilia Wikström, den utanför de trängre kretsarna helt okända Karin Karlsbro, lär i varje fall inte bli något vallokomotiv. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/karin-karlsbro-kan-bli-liberalerna-toppkandidat-infor-eu-valet

Att vilja sänka EU-avgiften är enligt Fredrick Federley (C) ”populistiskt”.

Inte heller det liberala systerpartiet Centern kan känna sig säkert på att dess toppnamn, Fredrick Federley, får förnyat mandat i Bryssel/Strasbourg. Federley kör en liknande retorik som Björklund och avfärdar exempelvis alla som motsätter sig höjd EU-avgift som ”populister”. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/federley-beredd-att-hoja-eu-avgiften/

 

EU-diktaturen smyger sig på – Juncker raglar vidare

Frans Timmermans lovar att ”krossa” Ungerns och Polens konservativa regeringar om han blir EU-kommissionär.

Söndagen den 16 december planerades via Facebook i Bryssel en demonstration mot FNs ramverk om global migration. Icke mindre än 47 000 personer hade uttryckt sitt intresse att deltaga i denna manifestation i EU-kommunitetens maktcentrum där bland andra studentorganisationen KVHV samt det belgisk-flamländska nationalistpartiet Flams Belang stod som arrangörer..

Protestaktionen kommer dock inte att äga rum – den har förbjudits på initiativ av Bryssels borgmästare Philippe Close och den regionale premiärministern Rudi Vervoort, vilka båda tillhör det socialistiska partiet. Dessa motiverar i ett pressmeddelande förbudet med att ”vi kan inte tillåta en brun marsch i Bryssel”. https://samnytt.se/bryssel-forbjuder-demonstration-mot-hart-kritiserat-fn-avtal-vi-kan-inte-tillata-en-brun-marsch/?fbclid=IwAR2X2wK8d5HJuPKsFmhNH5WMKAIpN57hD_aMzWbWBCaQwo63BaSgc07epK0

Ytterligare ett exempel på att demokrati och yttrandefrihet inte uppskattas särdeles mycket inom EU-eliten gav den nederländske politikern Frans Timmermans, representerande Arbetarpartiet, då han nyligen lovade att krossa alla konservativa regeringar inom den Europeiska unionen (läs: i Ungern och Polen) när han väljs till EU-kommissionär efter den beryktade Jean-Claude Juncker; Timmermans är favorit att efterträda Juncker.

Jean-Claude Juncker har krökat till igen – rufsar om i håret på EUs biträdande protokollschef.

Timmermans ser det också som sin uppgift att göra Europa och Afrika till en gemensam kontinent. Han ser det som ”ödesbestämt” att Europa och Afrika skall förenas med avseende på fri rörlighet och mångfald genom massmigration. Kritiska röster mot den globalistiska agendan skall tystas genom den EU-diktatur som nu smyger sig på. Timmermans är för närvarande ”konjaksjunkerns” högra hand. https://samnytt.se/kan-bli-naste-ordforande-for-eu-kommissionen-lovar-krossa-konservativa-regeringar-och-forena-europa-med-afrika/

Uppgifter som offentliggjorts i den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung gör vidare gällande att EU-kommissionen planerar att före 2025 påtvinga de EU-länder som i dag står utanför euro-samarbetet – Sverige, Danmark. Polen, Tjeckien, Bulgarien, och Rumänien – euron som valuta. EU-kommissionen har dementerat dessa uppgifter. https://www.nrk.no/urix/tysk-avis_-eu-vil-innfore-euro-i-alle-medlemsland-innen-2025-1.13527617?fbclid=IwAR2jRAbVseULIR8c7LshAG6nXQH8QykdLIX5JaHW3cD7JUuMaWpHVkx0Z98

Sannfinländarnas Ville Tavio fördömer EUs ”globalistiska fascism”.

Under tiden raglar konjaksjunkern vidare. Hans senaste bravad är att han rufsade om i håret på EUs kvinnliga biträdande protokollschef i en bisarr sekvens som fångats på film. Det ser alltså ut som om EU-kommissionen efter den bisarre  fylltratten Jean-Claude Juncker får en mer eller mindre galen globalist och diktaturanhängare som ordförande. https://www.dailymail.co.uk/news/article-6497315/Bizarre-moment-Jean-Claude-Juncker-seen-ruffling-womans-hair.html

Från Finland rapporteras slutligen att Sannfinländarnas riksdagsledamot Ville Tavio fördömt den ”globalistiska fascism” han anser råder inom EU. Han har liknat organisationen vid Sovjetunionen och Nazityskland. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/3j81Rd/sannfinlandare-jamforde-eu-med-nazityskland

Den förre sovjetiske oliktänkanden Vladimir Bukovskij har också liknat EU vid det forna Sovjetunionen. Han har menat att EU är ett ”monster” som måste förgöras så snart som möjligt. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/28/bukovskij-jamfor-eu-med-sovjetunionen/

L i existentiell kris: Björklund drar in adoptivsönerna i valkampanjen

Jan Björklund i Almedalen 2015. Att vara liberal är att vara kluven.

Att vara liberal är att vara kluven.* Sällan har väl denna sanning varit mer uppenbar än i fallet Jan Björklund.

I sitt tal vid den alternativa politikerveckan i Spånga gick Björklund till hårt angrepp mot Socialdemokraterna och deras ”kollektivism”, som Liberalernas ledare menade höll honom själv och hans gelikar inom ”arbetarklassen” tillbaka. Björklund hänvisade i sammanhanget till sin bakgrund som ”textilarbetarunge”.

Hur detta rimmar med Björklunds så kallade klassresa – han blev i sinom tid lovande militär och ledande politiker – framgår inte av talet i Spånga. Ännu sämre rimmar Björklunds angrepp på S-partiet med hans tidigare uttalanden om att Liberalerna mycket väl kan tänka sig att regera ihop med Socialdemokraterna – allt för att inte ge Sverigedemokraterna inflytande. http://www.expressen.se/nyheter/bjorklund-kan-tanka-sig-att-regera-med-s/

Jan Arne Björklund föddes i Skene i Marks kommun i Västergötland 1962 men flyttade omsider till Stockholm. Han var en framåtsträvande politiker redan i skolåldern. Han kom som vuxen emellertid att först satsa på den militära banan och fick höga vitsord som befäl, även om han ansågs vara väl hård och dominant.

L-ledaren Björklund till angrepp mot S och SD. Foto: Tommy Hansson

Efter en karriär som folkpartistisk Stockholms-politiker valdes Björklund 2007 till ledare för Folkpartiet efter Lars Leijonborg. 2010-14 var han vice statsminister i Reinfeldts alliansministär. Det kan nämnas att Jan Björklund är näst kortast av alliansledarna – bara KDs Ebba Busch Thor är kortare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Bj%C3%B6rklund

I talet i Spånga passade Björklund även på att ge en känga åt Sverigedemokraterna. L-ledaren körde det utslitna mantrat om att SD ”gör skillnad på människor och människor” samt är ”intolerant” och ”spär på fördomar och diskriminering”. Intetsägande PK-klyschor som jag inte ens orkar bemöta här.

Huvudnumret i Jan Björklunds angrepp på SD var dock hans båda adoptivsöner: ”Mina båda söner är adopterade från andra sidan jordklotet. De ska veta: deras pappa kommer aldrig att medverka till att Sverigedemokraterna får makt i vårt land.” Jag förmodar att månget liberalt öga tårades vid dessa Björklunds salvelsefulla ord.

Jag vet ärligt talat inte om det är möjligt att sjunka lägre som debattör än att dra in sin närmaste familj i en politisk kampanj. Björklund går därmed i samma fotspår som M-ledaren Fredrik Reinfeldt, som var öppen med att orsaken till hans avsky gentemot SD var hans egen internationella släktbakgrund med en farfarsfarfar som var färgad cirkusdirektör från USA och andra utländska släktingar, bland dessa en lettisk piga och en italiensk musiker. https://www.sydsvenskan.se/2011-11-19/sd-far-reinfeldt-att-se-rott

Fyra alliansledare på en bild.

Med all respekt för Jan Björklunds adoptivsöner undrar jag vad Björklund egentligen menar. SD avvisar inte utländska adoptioner. Det finns adoptivbarn som är medlemmar i SD. Kanske har Björklund låtit jolmigt känslotänkande ta över, vilket  hans övriga tramsiga anti-SD-retorik skulle kunna tyda på. Eller också är hans exploatering av den egna familjen en fullt medveten och i så fall desto olustigare strategi.

Jan Björklunds undermåliga och pinsamma utfall i Spånga är mest av allt beklämmande. Jag tycker uppriktigt synd om L-ledaren om detta är höjden av hans retoriska färdigheter. Det är nog dags för 55-åringen att kasta in handduken och överlåta partiledarskapet åt yngre och mer alerta förmågor. Dessvärre är det svårt att se den makthungriga Birgitta Ohlsson Klamberg som ett bättre alternativ på ledarposten än Jan Björklund.

Ohlsson Klamberg har bland annat drivit frågan om att avskaffa nationalstaterna, däribland Sverige, och är vidare extremfeminist och svuren HBTQ-aktivist. I likhet med Björklund är hon vidare en varm anhängare av EU och euron samt NATO-förespråkare. Jag gissar att om inte Jan Björklund lyckas sänka Liberalerna skulle Ohlsson definitivt göra det. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/09/politiskt-tondova-birgitta-ohlsson-skrammer-mig/

Pluttpartiet Liberalerna befinner sig i dag i en existentiell kris och hankar sig fram kring 4-5 procent i opinionsmätningarna. Det är inte alls orealistiskt att tänka sig en riksdag utan L efter valet 2018. Partiet, som har en fallossymbol som kännetecken, skulle behöva en rejäl viagrainjektion för att ha en chans att hänga kvar i maktens korridorer.

• ”Att vara liberal är att vara kluven” är ett citat som tillskrivs Gunnar Helén, ledare för Folkpartiet 1969-75.

Brexit – värsta käftsmällen för det europeiska Utopia

Brexit, Storbritanniens skilsmässa från EU, är ett faktum.

Brexit, Storbritanniens historiska skilsmässa från den Europeiska unionen (EU), innebär den första riktiga käftsmällen för det utopiska tänket om en federal statsbildning i Europa ledd från Bryssel. Inte undra på att EU-fantaster av typ Carl Bildt, Birgitta Ohlsson, Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt i dag befinner sig i akut chocktillstånd.

När Ohlsson framträdde i någon av TV-kanalerna tidigare i dag, tjatade hon om ”EU” och ”Europa” som samma sak. Det är ju den taktik många av EU-anhängarna kört med: en röst på lämna-sidan i Storbritannien skulle vara samma sak som en röst mot Europa. Så är det naturligtvis inte. EU och Europa är två vitt skilda saker. Således kommer Europa att fortsätta existera sedan EU förpassats till den ordspråksmässiga historiska soptippen.

Namnet ”Europa” härstammar från prinsessan Europa, som enligt grekisk mytologi förfördes och rövades bort av överguden Zeus i tjurgestalt och fördes till ön Kreta. Senare började Europa användas som beteckning för det grekiska fastlandet och från 500-talet före Kristi födelse även som namn för länderna norr därom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europa_(mytologi)

”Ja till EEC”: ett rockslagsmärke som var aktuellt i början av 1970-talet. Foto: Tommy Hansson

Jag måste bekänna att jag vid EU-omröstningen 1994 entusiastiskt  stödde ja-sidan. Det berodde inte på att jag nödvändigtvis ville se någon europeisk statsbildning, utan på att jag välkomnade influenser utifrån vilka kunde fungera som motvikt till det olidliga sosse-Sverige. Den inställningen hade jag haft ända sedan vad som skulle bli EU fortfarande kallades EEC (Europeiska ekonomiska gemenskapen).

När det sedan blev dags att rösta om euron som valuta i Sverige 2003 hade jag emellertid tagit mitt förnuft till fånga och röstade nej. Nejsidan saluförde (i liten upplaga, tror jag) en knapp med texten ”Ingen jävla euro”, som jag förgäves sökte få tag i. Vad som hände efter mitt entusiastiska ja till EU 1994 var, att jag insåg att organisationen alltmer började hemfalla åt storhetsvansinne.

Den ville reglera precis allt som var europeiskt, från böjningen på gurkor till medlemsländernas ekonomier. Utvecklingen hade gått åt fel håll: Sverige blev inte mer som EU utan EU blev mer som Sverige. Det var inte den utvecklingen jag hade röstat för 1994.

Robert Schuman skapade embryot till EU.

Embryot till den europeiska unionen kan sägas ha bildats med den så kallade Schuman-deklarationen den 9 maj 1950. Ursprungsman till denna var den franske politikern Robert Schuman (1886-1973), född i Luxemburg med såväl tyska som franska rötter, som i olika omgångar var fransk såväl premiär- som utrikesminister. Han hade för övrigt en mycket djup kristen övertygelse och levde som en munk i livslångt celibat samt ägnade sig åt religiösa studier.

Schuman kallas ibland av EU-fantasterna för ”Europas fader”, trots att världsdelen  existerat i omkring 2500 år med detta namn! Den 9 maj upphöjdes senare till Europadagen. http://europa.eu/about-eu/basic-information/symbols/europe-day/schuman-declaration/index_sv.htm

Schumans grundläggande idé var att säkra freden i Europa genom att till en börjas enas kring produktionen av de viktiga förnödenheterna kol och stål. Framförallt måste Tyskland hindras från industriell framställning som åter skulle kunna göra landet till en militär stormakt. Ett avtal om detta undertecknades den 18 april 1951, och den 23 juli 1952 trädde avtalet i kraft: Kol- och stålunionen (eller -gemenskapen) var ett faktum med de sex medlemsländerna Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg .http://www.dn.se/nyheter/politik/det-borjade-med-stal-och-kol/

Efter hand utvidgades unionens/gemenskapens verksamhetsfält, och den 1 januari 1958 bildades den Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC. Sedan kan man, något förenklat, säga att EG (Europeiska gemenskapen) kom till 1993 och EU (Europeiska unionen) 2009. Det var en ypperlig taktik av EU-byråkraterna att sålunda, steg för steg, smyga på européerna en överstatlighet som säkerligen upprört skulle ha avvisats om försök att iscensätta den hade gjorts redan på 1950-talet.

Donald Tusk, ordförande i Europeiska rådet, är medveten om EUs problem.

Från lovande idé till överstatlig elefantiasis – så skulle utvecklingen av den europeiska samfällighet som i dag går under beteckningen EU kunna beskrivas. På en del håll inom unionen inses också, att denna utveckling varit katastrofal. Så varnade Donald Tusk, den tidigare polske premiärministern som nu är ordförande i Europeiska rådet, i ett tal i Luxemburg en knapp månad före folkomröstningen som ledde till Brexit att EU-byråkratins ständiga makthunger leder till motstånd mot unionen. http://erixon.com/blogg/2016/05/en-sjalvkritisk-eu-pamp/

Så framhöll Tusk bland annat enligt Deutsche Welle:

Det är vi som i dag är ansvariga som måste konfrontera utopierna som vuxit fram i EU, som utopin om ett Europa utan nationalstater, utopin om ett Europa utan motstridiga intressen och ambitioner, utopin om att Europa kan tvinga på världen sina värderingar.

Frågan är dock om det inte var utopin om ett Europa som kan absorbera all världens flyktingar – av vilka i realiteten islamistiska terrorister, ekonomiska lycksökare och bidragsturister utgjort en majoritet – sådan den kommit till uttryck i den tyska förbundskanslern Angela Merkels aningslösa politik, som ledde till Storbritanniens utträde och med all sannolikhet början till slutet för den gistna EU-skutan.

Margaret Thatcher (1925-2013), brittisk premiärminister 1979-90 och en av det Kalla krigets verkliga hjältar, förblev skeptisk gentemot EU och skrev i sin bok Statecraft 2002, att EU är ett ”klassiskt utopiskt projekt, ett monument över de intellektuellas fåfänga, ett program vars ofrånkomliga öde är misslyckande”. Thatchers ord ser med Brexits faktum ut att kunna bli profetiska.

EU är, enligt Margaret Thatcher, ”ett klassiskt utopiskt projekt”.

Enda möjligheten att undvika nämnda misslyckande torde vara för EU att dra ner kraftigt på ambitionerna och göra upp räkningen med all verklighetsfrämmande utopi. Det är dags att inse, att en idealstat aldrig kan byggas på politiska beslut uppifrån. Eljest finns risken/chansen att det blir strömhopp från EU-skutan där möjligen Frankrike står först på tur. Hans Kundani menar i sin uppsats ”Europe as Utopia” 2014 att EU, ”olikt alla andra utopiska projekt”, har förmågan att ändra riktning.

Problemet är bara denna ändrade riktning kan gå åt två håll. Antingen i rätt riktning, bort från katastrofen, eller också rakt in i den.

 

 

 

 

EU-motståndaren Palme utnyttjas i sossarnas valkampanj

http://www.resume.se/nyheter/reklam/2014/05/09/palme-frontfigur-i-s-eu-valsfilm/

I början av Socialdemokraternas valfilm inför valet till Europaparlamentet (EP) återges ett avsnitt av ett tal av Olof Palme (1927-86). Man kan nog tycka att det är litet märkligt att S-partiet valt att låta den svurne EG- och EU-motståndaren Palme, 28 år efter dennes tragiska frånfälle, argumentera för partiets EP-valkampanj.

 Palme i sin noggrant instuderade roll som ”vanlig gråsosse”.

Kanske går Palmes demagogi hem bland de yngre väljarna, som inte har några egna minnen av den forne S-ledarens närmast rabiata motstånd mot en svensk EG/EU-integration utan blivit uppfödda på den Palme-förgudning som har få om ens några likheter med verklighetens Palme.

Sanningen är ju att Palme såg på EEC/EG/EU som en tummelplats för onda kapitalister. Om det fanns avvikande S-röster i denna fråga så teg de inför Palmes auktoritet. Efter Palmes död gick det dock snabbt med sossarnas närmande till den europeiska gemenskapen.

Det har spekulerats i att Olof Palme, om han fått leva, hade utvecklats till att bli EU-anhängare. Detta är naturligtvis just spekulationer, eftersom ingen har en susning om hur det hade gått med den saken.

Om dylika och likartade spekulationer skrev Sören Wibe (1946-2010), en alltför tidigt bortgången, socialdemokratisk EU-kritiker och 2008 till sin död i december 2010 ledare för Junilistan, en eftertänksam debattartikel i Folket den 6 juni 2001. Jag citerar några rader från slutet av Wibes text:

Palme var omtyckt i precis de  befolkningsgrupper där det starkaste EU-motståndet finns. Genom att tvärsäkert påstå att Palme skulle varit för ett medlemskap hoppas man kanske att EU skall vinna några poäng bland dessa grupper. Det är nog en fåfäng förhoppning.

Sören Wibes hela text kan läsas via denna länk:

http://folket.se/asikter/ledare/1.180643

Sören Wibe var ett tungt sossenamn, europaparlamentariker 1995-99 och riksdagsman 2002-06. I grunden matematiker och ekonom blev han omsider professor i skogsekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitetet i Umeå. Ordförandeskapet i Junilistan från oktober 2009 till sin död 2010 delade han med Birgitta Swedenborg.

 Sören Wibe var bland annat ordförande i Junilistan, som fick 14 procent av rösterna i EP-valet 2004.

Jag bekänner gärna, att jag under Palmes livstid  var en dedicerad anhängare av den europeiska gemenskapen. I EU-omröstningen 1994 röstade jag således entusiastiskt ja till svensk EU-anslutning. Inte nog därmed – jag deltog aktivt i ja-kampanjen i Södertälje och framträdde med sång och gitarrspel vid ett torgmöte med en egenkomponerad visa med titeln ”Södertälje i Europa”.

Främsta skälet härtill var att jag såg ett svenskt EU-medlemskap som en sorts garant mot socialdemokratiskt maktmissbruk. Jag såg det som välgörande med friska vindar från Europa, som jag trodde skulle medföra vidgade perspektiv för oss av Palme och andra sosseledare hunsade svenskar. Om jag inte tar fullständigt miste var det precis detta Olof Palme och hans meningsfränder var rädda för.

Efterhand som jag märkte att EU utvecklades till att bli en överstatlig koloss som ville lägga sig i alla aspekter av medlemsländernas invånares liv blev jag alltmer EU-kritisk, och när EMU-omröstningen genomfördes 2003 röstade jag eftertryckligt nej till euron som svensk valuta. Som konservativ ut i fingerspetsarna såg jag vidare ett självändamål i att bevara vår gamla fina krona. På den vägen är det för min del.

 Det blev en klar seger för nej-sidan i 2003 års EMU-omröstning.

När jag hör Palmes svada i sossefilmen kan jag slutligen inte annat än häpna över den popularitet han åtnjöt hos så pass många människor, låt vara att denna uppskattning motvägs av att minst lika många kände en djup avsky mot denne arrogante överklassdemagog – som backade upp alla kommunistiska mördarband han kunde hitta i Tredje världen med svenska skattepengar – som försökte spela arbetarledare.