Posted tagged ‘Europa’

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Är det röda Kina på väg att ta över världen?

16 april, 2021

¨

Är Kommunistkina på väg att ta över världen?

USAs och Europas politiker har fått ordentligt påskrivet av ekonomer och företagsledare för att ha varit alltför passiva när det röda Kina storsatsar för att lägga beslag på viktiga naturtillgångar i Tredje världen, enkannerligen Afrika. Mycket tyder på att dessa ansträngningar är ett led i en medveten kinesisk strävan att dominera världen. https://www.dagensps.se/investerardygnet/laskig-utveckling-kinas-strypgrepp-pa-varlden/?utm_campaign=dagliga&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev-one&link_id=ENPqT578CJ1Lpz

Kineserna har under hela 2000-talet bedrivit en sannskyldig massinvasion av Afrika, som är jordens näst största kontinent efter Asien. Kinas inblandning har varit dramatisk och i dag är landet Afrikas största handelspartner; västländer såsom USA, Frankrike och Storbritannien har hamnat klart på efterkälken. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/03/15/tar-kina-over-afrika

Det kommunistiska Kina är framförallt ute efter Afrikas enorma naturresurser – det beräknas att kontinenten har omkring 40 procent av världens naturresurser. Så är Peking beroende av importerad olja och importerar runt halva sitt oljebehov från Mellanöstern och en tredjedel av detsamma från afrikanska länder av typ Angola, Sudan, Republiken Kongo, Nigeria, Ekvatorialguinea med flera. Kina är även intresserat av afrikanska naturtillgångar som järnmalm, metaller och annat som behövs för storskalig industriproduktion.

Det röda Kina – eller rättare sagt kinesiska företag – bidrar i sin tur genom att bygga ut den afrikanska infrastrukturen i form av bostäder, vägnät, broar, sjukhus, skolor och till och med optisk fiberteknik. Emedan kineserna struntar helt i krav på demokrati och miljö blir det möjligt också för afrikanska diktaturer såsom Zimbabwe, Sudan med flera att dra fördel av den kinesiska satsningen.

Även om Afrika är den världsdel där Peking varit mest aktivt har man även flyttat fram sina positioner i exempelvis Asien och Sydamerika. Mest oroväckande är måhända det faktum att Kina mutat in sällsynta mineraler som kan användas för elbilsbatterier. Här skulle kommunistkineserna kunna bedriva utpressning av mycket otrevligt slag.

Banker i väst har i statistiken satt Kinas utveckling i relation till ländernas BNP. Republiken Kongo och Laos beräknas till exempel hämta cirka 30 procent av sina respektive BNP-värden från inlåningar från Kina. Om detta hade gällt också för Sverige hade siffran varit omkring 1,5 biljoner kronor. Andelarna gällande Kirgizistan, Angola och Zimbabwe beräknas till 15 procent.

Det är svårt för låneberoende länder av ovan nämnt slag att gå emot Folkrepubliken Kina i viktiga internationella organisationer såsom FN. Kina har på ett hänsynslöst sätt gjort ett antal länder i Tredje världen beroende av sig, något som i hög grad kommer att gynna landet i konkurrensen med USA och Europa om världsherraväldet.

Det accelererande kinesiska inflytandet världen över är synnerligen dåliga nyheter för alla anhängare av demokrati och frihet. Kina, som styrs av det kommunistiska partiet med rötter i ordförande Mao Tse-tungs tänkande, föraktar västerländsk demokrati som man betraktar som svaghet.

Vad som ytterligare talar för Kina är det faktum att västvärlden är kraftigt försvagad av de omfattande nedstängningar som hysterin inför coronaviruset medfört – samtidigt som Kina, där smittan startade för drygt ett år sedan, agerat smartare och nu tycks vara fit for fight igen. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/10/19/kinas-ekonomi-aterhamtar-sig-fran-coronakrisen-kan-bli-den-enda-storre-ekonomin

Lagen om hets mot folkgrupp urholkar yttrandefriheten

16 mars, 2021

Den här skylten i anslutning till Einar Åbergs bokhandel i Stockholm renderade ägaren böter för förargelseväckande beteende.

En i vår tid uppmärksammad lagstiftning gäller ”hets mot folkgrupp”. Lagen antogs 1948 och gällde då huvudsakligen spridande av antisemitism i Andra världskrigets kölvatten. Under årens lopp har dock lagen svällt ut till att numera också omfatta sexuell läggning och könsidentitet. Lagen ifråga har blivit ett verksamt vapen i händerna på censurivrare, vilka anser att det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet.

Definitionen av brottet hets mot folkgrupp lyder enligt Åklagarmyndigheten på följande sätt: ”Att offentligt sprida uttalanden som hetsar eller är nedsättande om en grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp

Lagen benämndes först även Lex Åberg efter den fanatiske antisemiten och nazisympatisören Einar Åberg (1890-1970). När den nationalsocialistiska Förintelsen av Europas judar blev känd efter krigsslutet 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter fick även spridning utomlands, och det bedömdes att detta kunde skada Sveriges renommé i omvärlden.

Einar Åberg dömdes själv sex gånger i enlighet med den nya lagstiftningen. I de flesta fall utdömdes böter, men två gånger – 1954 och 1956 – tvingades Åberg skaka galler i sammanlagt tre månader. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är fängelse i två år om brottet anses grovt.

1941 köpte Einar Åberg en bokhandel med adressen Beridarebangatan 25, numera Sergelgatan, i Stockholm. I anslutning till affären fanns ett stort anslag med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”, något som väckte betydande uppmärksamhet och renderade Åberg bötesstraff för brottet förargelseväckande beteende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg

”Hatbrott”. Hets mot folkgrupp inrangeras under rubriceringen ”hatbrott” som enligt Wikipedia innebär följande: ”Hatbrott är ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till förutfattade meningar mot en identifierbar grupp och därför strider mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde.”

Hatbrott är emellertid inte en självständig brottsrubricering. Det är istället en straffskärpningsregel, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte varit hat mot en viss grupp eller person/personer ingående i gruppen ifråga.

Liknande lagstiftning finns exempelvis i övriga skandinaviska länder, Tyskland (där det är förbjudet att förneka Förintelsen), Frankrike, Storbritannien, Irland och Sydafrika. Dock förekommer inte denna typ av lagstiftning i USA, där yttrandefriheten ges ett starkt skydd i rättighetsförklaringen Bill of Rights.

Det pågår dock även i USA försök att inskränka yttrandefriheten genom att kalla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter för ”hate speech”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_of_Rights_(USA)

Dan Park har flera fängelsedomar för hets mot folkgrupp i sitt belastningsregister.

Fem domar mot Dan Park. Gatukonstnären Dan Park, född som Dan Appelblad i Tavelsjö i Umeå kommun i Västerbotten 1968 men bosatt och verksam i Malmö, är sannolikt det mest kända exemplet på en svensk som åtalats och dömts för brottet hets mot folkgrupp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Park

Dan Park har dömts fem gånger för sagda brott: 1998, 2012, 2014 (två gånger) samt 2018. De flesta av domarna avser Parks gatukonst, men en av domarna kom sedan Park ramat in och ställt ut en del av sin produktion på konstgalleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö i juli 2014.

Mitt under pågående utställning stövlade poliser in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor. Han dömdes några månader senare till sex månaders fängelse för innehållet i nio av konstverken. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och kännbara böter för medverkan till brottslig gärning. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/

Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges rykte som civiliserad rättsstat knakar betänkligt i fogarna. Man behöver inte uppskatta allt vad Park och hans anhängare anser vara konst – en viss del av denna kan nog på goda grunder anses vara tämligen tvivelaktig – för att uttrycka det han vill som han vill. Behandlingen av Park och hans konst för tankarna till diktaturstater av typ röda Kina, Sovjetunionen och Nazityskland, där endast sådan konst som godkänts av myndigheterna tolereras.

Undergräver yttrandefriheten. Problemet är att hetslagstiftningen i praktiken undergräver den i regeringsformen fastlagda yttrandefriheten. I Sverige finns två grundlagar som reglerar yttrandefriheten: tryckfrihetsförordningen (1949:105) samt yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).

Tryckfrihetsförordningen började tillämpas 1949 och tar upp frågor om tryckfrihet, grundlagsskydd för vissa medier samt även offentlighetsprincipen. Den hämtar sitt ursprung ur 1766 års svenska tryckfrihetsförordning, den äldsta i sitt slag i världen. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/tryckfrihetsforordning-1949105_sfs-1949-105

Yttrandefrihetsgrundlagen, förkortad YGL, tillkom 1991 och är därmed den yngsta av Sveriges grundlagar. Den utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen en av två så kallade mediegrundlagar. Den omfattar inte tryckta skrifter utan behandlar bland annat radio- och TV-sändningar samt vissa webbplatser. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/yttrandefrihetsgrundlag-19911469_sfs-1991-1469

Lagen om hets mot folkgrupp har sedan 1948 ständigt utökats med nya grupperingar av människor som anses utgöra en ”folkgrupp”. Det senaste tillskottet är transpersoner inklusive så kallade könsdysforiker (eller icke-binära personer) vilka upplever sig vara varken män eller kvinnor. Och i takt med att allt fler personer ur olika kategorier, därtill uppmuntrade av den alltmer utbredda cancel culture enligt vilket personer som uttrycker av etablissemanget oönskade åsikter skall jagas med hugg och slag, känner sig ”kränkta” tyder alla tecken på att lagen kommer att svälla ytterligare.

Statsminister Stefan Löfven vill skärpa censuren av Internet med hjälp av EU.

Löfven vill skärpa censuren. Det är i sammanhanget minst sagt oroande att statsminister Stefan Löfven (S) gått i bräschen för en ökad reglering av medierna. Löfven tog i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD) i 2021 års första partiledardebatt i riksdagen upp händelseutvecklingen i USA inklusive mobbens inträngande i kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Statsministern menade att det fanns risk för att denna utveckling skulle sprida sig till Europa och Sverige. Lösningen skulle vara att under överinseende av EU införa en ökad reglering av medier på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala media.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Det är en möjlighet som inte heller existerar i dag, eftersom tongivande sociala medier såsom Facebook, Youtube och Instagram ägnar sig åt ett betydande mått av censur. Vänstern har satt i system att anmäla folk som uttrycker icke politiskt korrekta åsikter med vanlig påföljd att ”syndarna” stängs av för kortare eller längre tid eller helt plockas bort från aktuellt medium.

Det sistnämnda var vad som drabbade den alternativa TV-kanalen SwebbTV, som lyftes bort från Youtube på grund av spridande av vad som betecknades som konspirationsteorier om Kina-viruset samt vad som med en svepande formulering kallades   ”hatretorik”. SwebbTV fortsätter sända men nu uteslutande på den egna hemsidan. https://swebbtv.se/

I USA har mediacensuren gått så långt att Twitter och Instagram släckte ner den folkvalde presidentens, Donald Trump, konton. Inte nog därmed: konton för en rad andra konservativa företrädare, exempelvis den tidigare Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den beskrivna utvecklingen påbörjades långt innan mobben trängde in i kongressbyggnaden. Denna beklagliga händelse blev emellertid ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare i USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina försök att tysta politiska meningsmotståndare. Nu anförs den alltså av Stefan Löfven i syfte att skärpa censuren av sociala medier.

Voltaire och vänstern. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten har mer och mer blivit en fråga om att yttra sig på ”rätt” eller ”fel” sätt. De som uttrycker åsikter och synpunkter som ogillas av etablissemanget med regeringen i spetsen kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – vilket givetvis ä helt i sin ordning – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet och i sin levnad över huvud taget.

Voltaire – yttrandefrihetens försvarare.

Den franske upplysningsfilosofen Francois-Marie Arouets (1694-1778), mer känd som Voltaire, inställning till yttrandefriheten har av den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) sammanfattats så: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Dagens censurivrare på vänsterkanten, i den mån de alls hört talas om Voltaire, verkar snarare operera enligt principen: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att hindra dig från att säga det.”

Näthatsgranskaren. Den ständigt utökade lagstiftningen om hets mot folkgrupp har med åren blivit ett allt mer verksamt instrument i händerna på censurivrare för vilka det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet. För några aktörer har det till yttermera visso blivit en affärsidé att dammsuga sociala medier efter förgripliga yttranden att anmäla till polisen.

Dit hör den beryktade så kallade Näthatsgranskaren med expolisen Tomas Åberg som ledande namn. Näthatsgranskaren har sedan starten 2017 lämnat in över 1000 anmälningar till polisen med målsättningen att få ut så stora skadestånd som möjligt.

De som drabbas är ofta pensionärer som, av fullt förklarliga skäl, upprörs över samhällsutvecklingen och därför i affekt råkar uttrycka sig mindre rumsrent på Internet. https://katerinamagasin.se/sa-har-nathatsgranskaren-tomas-aberg-gjort-forfoljelse-av-pensionarer-till-en-affarside/

Sverigedemokraterna är mig veterligt det enda riksdagsparti som uttryckt skepsis gentemot lagen om hets mot folkgrupp, och dess ungdomsförbund Ungsvenskarna vill helt avskaffa den. Det vill för övrigt enligt uppgift också partiet Medborgerlig samling. https://nyheter24.se/maktkamp24/918006-sds-ungdomsforbund-vill-avskaffa-lagen-om-hets-mot-folkgrupp.

Trumps revolutionerande utrikespolitik bröt ny mark

11 februari, 2021

Donald Trump blev den förste sittande presidenten i USAs historia att besöka Västra tempelmuren i Jerusalem.

Det faktum att Donald Trump förlorade presidentvalet och nu är föremål för en konstitutionellt tvivelaktig riksrättsprocess kan inte undanskymma det faktum, att han lämnar ett unikt banbrytande utrikespolitiskt arv efter sig. Det borde ha lett till att han belönats med Nobels fredspris. Den oberäkneliga Norska Nobelkommittén ville dock annorlunda och utsåg en pristagare som ingen kommer ihåg i dag.

Forskaren och journalisten Rauf Baker gör i ett inlägg i The Begin-Sadat Center for Strategic Studies (BESA) den 7 februari 2021 följande analys av Trumps utrikespolitik:

Former U S President Donald Trump´s foreign policy legacy was, on the whole, a major success. From Asia to Europe and through the Middle East, he managed to achieve many notable ”firsts”. He left behind peace deals and initiatives while eliminating terrorists and confronting strategic threats in an unprecedented manner. https://besacenter.org/perspectives-papers/trump-foreign-policy/

Till skillnad från sina företrädare i Vita huset, vilka fortsatte längs de uppkörda hjulspåren, medförde Trumps revolutionerande utrikespolitik att det rådande systemet skakades om rejält vilket öppnade nya och unika möjligheter till fred och avspänning på olika håll i världen. Här följer ett axplock av de trumpska initiativen:

Asien: Trump gjorde allvarliga ansträngningar att reducera det ständigt överhängande kärnvapenhotet från det kommunistiska Nordkorea. Han träffade den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un och promenerade tillsammans med denne över den demilitariserade zonen (DMZ) den 30 juni 2019 som den förste amerikanske presidenten in i Nordkorea. ”Had it not been for Chinese pressure on Pyongyang to thwart a Trump success”, skriver Rauf Baker, ”the most heavily fortified border in the world could have ceased to exist during his term.”

Donald Trump och Kim Jong-un fann varandra – men kineserna ville annat.

Den 2 december 2016 ringde Donald Trump, som en månad tidigare besegrat Hillary Clinton i USAs presidentval, till Taiwans president Tsai Ing-wen – det så kallade Tsai-samtalet. Det var första gången sedan 1979 som en amerikansk president eller presidentvald  varit i direktkontakt med en president i Republiken Kina på Taiwan. Samtalet visade för hela världen att USA fortfarande stod på Taiwans sida i dess mellanhavanden med det röda Kina. https://en.wikipedia.org/wiki/Trump%E2%80%93Tsai_call

Trump-administrationen var vidare först ut med att sätta ekonomisk press på Kina i syfte att hejda dess expansionistiska tendenser och fortsatte med att belysa Kinas skuld för uppkomsten av Wuhan-viruset covid-19. I november 2017 lyckades Trump, via ett strategiskt forum som hölls på Filippinerna, återuppliva den informella samarbetsgruppen The Squad (the Quadrilateral Security Dialogue) – bestående av USA, Australien, Japan och Indien – i syfte att bemöta det kinesiska inflytandet i den asiatiska Stilla havs-regionen. Denna sammanslutning har ibland kallats ”Asiens NATO”. https://www.scmp.com/week-asia/opinion/article/2121474/us-japan-india-australia-quad-first-step-asian-nato

Europa: Den 4 september 2020 undertecknades ett historiskt avtal mellan Kosovo och Serbien syftande till att normalisera de ekonomiska förbindelserna mellan de båda Balkan-länderna. Avtalet, som mäklats fram av Donald Trump, signerades i Vita huset i Washington, D. C: av Kosovos premiärminister Avdullah Hoti och Serbiens president Aleksandar Vucic under överinseende av Trump. Bland annat kom parterna överens om att återuppta flygresor mellan Belgrad och Pristina. https://en.wikipedia.org/wiki/Kosovo_and_Serbia_economic_normalization_agreements_(2020)

Mellanöstern: President Trump mäklade inom några få månader 2020 fram fredsavtal mellan Israel och de muslimska staterna Förenade arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan under rubriceringen The Abraham Accords. Trump hade ett par år tidigare blivit den förste USA-president att uppfylla vallöftet att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han var också först med att, den 22 maj 2017, besöka Västra tempelmuren i Jerusalem, judarnas heligaste plats. https://www.state.gov/the-abraham-accords/

Trump visade sig också framgångsrik när det gällde att spåra upp och eliminera terrorledare. Under hans mandatperiod fick således ISIS-ledaren Abu Bakr Baghdadi, al-Qaidas andreman Abu Muhammad Masri samt Irans terrorstrateg Qassam Soleimani bita i gräset. Masri hade spelat en stor roll i att planera och utföra bombdåden mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania under Bill Clintons tid som president.

Avtalet mellan Kosovo och Serbien undertecknas i Vita huset den 4 september 2020.

Trumps närmaste företrädare som president, Barack Obama, lämnade som politiskt arv ett tvivelaktigt kärnvapenavtal med Iran vilket stärkte Irans ställning i regionen. Nu riskerar avtalet att förnyas av den nyvalde presidenten Joe Biden. ”Obama also left Trump with overwhelming chaos in Syria”, konstaterar Rauf Baker, ”where Bashar Assad crossed Obamas chemical red line with no retaliation. It was Trump, not Obama, who launched airstrikes targeting Damascus chemical arsenal for the first time.”

Baker sammanfattar Trumps utrikespolitiska framgångshistoria på följande sätt: ”The core of Trumps foreign policy view was to avoid random wars and push for peace while at the same time undermining forces that pose a threat to global prosperity, security, and stability by confronting them politically, militarily, and economically.”

Rauf Baker hävdar slutligen att, Trots Trumps valnederlag, vad han kallar ”Trumpism” inte har besegrats. ”On the contrary: it took root and has become the wild card in the American political equation. It might spread beyond the borders of the United States and become a global movement against de ´deep state´, whereever it may be.”

Jag misstänker att detta också står klart för Donald Trumps motståndare inom politik och etablerade medier. Därav det desperata riksrättsåtalet efter det att Trump lämnat ämbetet – Trump skall i görligaste mån hindras från att göra någon sorts politisk come-back.

När sanningen blir farlig: Tegnell pudlar om smittspridning och invandrare

5 december, 2020

”Olyckligt”, säger nu Anders Tegnell om sitt tidigare uttanande om att personer med invandrarbakgrund varit drivande beträffande smittstridning.

I SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 3 december framhöll statsepidemiologen Anders Tegnell att ”invandrare varit väldigt drivande” när det gäller Kina-smittans höga dödstal i Sverige. Nu pudlar dock Tegnell och menar i ett uttalande i Aftonbladet den 5 december att uttalandet var ”olyckligt”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/gW3E1A/tegnell-om-uttalandet-det-var-olyckligt

”Det var inte så att jag menade att de driver smittspridningen”, hävdar nu den omdiskuterade statsepidemiologen. Tegnell förde i Aktuellt ett resonemang kring dödstalen i Sverige jämförda med dem i det övriga Norden och Europa.

Han menade att situationen i Sverige inte går att jämföra med den som råder i Finland och Norge: olika förutsättningar råder beträffande befolkningsmängd, folktäthet, demografi och regioner. Därtill kommer att i Sverige bor fler personer med ursprung i andra länder än vad som är fallet i våra grannländer.

Vad Anders Tegnell egentligen menade, påstår han i Aftonbladet, var att utlandsfödda individer drabbats hårdare av covid-19 än övriga delar av befolkningen. Det låter, med förlov sagt, som en efterhandskonstruktion.

Det har ända sedan pandemin tog sin början i våras varit väl känt, att områden som Tensta, Kista, Spånga och Rinkeby – det vill säga orter med hög invandrartäthet – varit väsentligt hårdare drabbade än andra områden. På en del av dessa orter har smittspridningen varit åtminstone tre gånger större än för hela Stockholms-regionen. I invandrartäta Södertälje skenar pandemin enligt den senaste statistiken – staden är näst värst i Sverige när det gäller smittspridning. https://www.expressen.se/nyheter/qs/koderna-avslojar-har-smittas-flest/

Anders Tegnell får ursäkta. Orsaken till att invandrare drabbats hårdast är naturligtvis att de själva drivit på smittspridningen, vilket inte är så konstigt: den utbredda segregeringen, påtagliga språksvårigheter i socialt utsatta områden samt nära familje- och släktsammanhållning har varit avgörande faktorer. Detta är ingen svartmålning utan endast konstaterande av fakta,

Rinkeby i västra Storstockholm har drabbats hårt av smittan.

De har dessutom av allt att döma vidmakthållit det på släkt- och vänskapsband baserade sociala umgänget – exempelvis i form av släktmiddagar, bröllopsfester, gudstjänster och begravningar – och därför missat att hålla avstånd. Det är en självklarhet att detta verkar smittdrivande. Inget konstigt alls.

Detta vet Anders Tegnell mycket väl. Nu har emellertid troligen någon regeringsrepresentant stött på om att han måste pudla från sitt uttalande i Aktuellt i torsdags enligt den hävdvunna principen: om invandrare intet ont. Jag föreställer mig att det kan ha gått till ungefär på följande sätt:

-Tjena Anders, Stefan här.

-Jamen hej, Stefan. Trevligt att du ringer.

-Du, du måste göra avbön för det du sa i Aktuellt om att invandrare driver på smittspridningen. Så snart du kan.  

-Jaha, men…

-Det är inte öppet för diskussion, Anders. Du kan inte ens antyda att personer med utländsk bakgrund gör fel i något avseende. Vi tappar redan väljare i förfärande omfattning och kan inte riskera att bli av med en stor del av de utlandsfödda.

-Sanningen då? Betyder den ingenting?

-Det märks att du inte är politiker. Sanningen är farligare än något annat. Den måste vi vara sparsamma med, särskilt i det här fallet. Förstått?

-Okay då, jag kör en pudel på det här.

-Tack, Anders. Jag visste att du skulle förstå.

Monstret i Ankara – och hans svenske hejaklacksledare

1 november, 2020

Recep Tayyip Erdogan och Carl Bildt möts i Ankara den 23 maj 2017.

När Frankrike började vidta mått och steg i syfte att försvara sig och sitt demokratiska statsskick mot islamistisk terror gick Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i taket. Efter mordet på läraren Samuel Paty frågade sig Erdogan: ”Vad har Macron för problem med islam och muslimer?” Erdogan menade också att den franske presidenten behövde genomgå en psykiatrisk undersökning.

Erdoğan rasar mot karikatyr – Turkiet till attack mot fransk yttrandefrihet

Monstret i Ankara nöjde sig icke härmed. ”Muslimer möts nu av en liknande lynchkampanj som den judarna i Europa möttes av innan andra världskriget”, citerades Turkiets islamistiske president av nyhetsbyrån AP. Erdogan glömde bort den i sammanhanget nog så väsentliga detaljen att de europeiska judarna inte hade för vana att skära av huvuden på eller beskjuta kristna. https://www.expressen.se/nyheter/erdogan-muslimer-jagade-som-judar-fore-varldskriget/

Den nuvarande konflikten mellan Turkiet och Frankrike inleddes med att president Emmanuel Macron anklagade Erdogan för att ha försett Azerbajdzjan med 300 jihadister i den pågående konflikten med Armenien. Senast har Erdogan å Turkiets vägnar hotat med rättsliga åtgärder mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo för att ha publicerat en skabrös karikatyrteckning av Erdogan som lättar på en muslimsk kvinnas hijab.

Det var som bekant Charlie Hebdo som 2015 utsattes för en islamistisk/jihadistisk terrorattack vilken ledde till att tolv människor dödades. Utanför tidningsredaktionen mördades en polisman samt fyra civila i samband med en attack mot en judisk livsmedelsaffär. Den rättegång som efter fem år planerades hållas mot den huvudmisstänkte för attacken har uppskjutits på obestämd tid därför att den misstänkte drabbats av covid-19. https://www.vk.se/2020-11-01/pandemin-skjuter-upp-charlie-hebdo-rattegang

Jihadistisk terror upplever emellertid Erdogan som sitt minsta bekymmer (om han nu alls ser det som ett bekymmer, vilket är tveksamt): ”Europa står på katastrofens brant på grund av xenofobi och religiös fascism. Attacker mot mig är en attack mot alla muslimer i hela världen.”

Den turkiske presidentens yviga retorik visar att han ser sig själv som alla muslimers ledare och frälsare. I ett tal till nationen den 13 juli i år i samband med omvandlingen av helgedomen Hagia Sofia i Istanbul – tidigare Konstantinopel – från museum till moské kallade Erdogan omvandlingen ett förebud om ”befrielse av al-Aqsa”, det vill säga den moské med anor från 600-talet som finns på Tempelberget i Jerusalem och som räknas som islams tredje viktigaste helgedom. https://www.varldenidag.se/nyheter/erdogan-talade-om-befrielse-av-al-aqsa-mosken/reptgm!FxOXoxNHSBev1Bc8Nmpmg/

Karikatyr med Erdogan i Charlie Hebdo.

Erdogan anser att Jerusalem, Israels huvudstad, i själva verket tillhör Turkiet emedan staden tillhörde det Osmanska riket under tiden 1516 till 1917, då Storbritannien efter Första världskrigets slut tog över förvaltningen. En sådan snedvriden historietolkning bortser från att Jerusalem erövrades av den judiske konungen David redan omkring 990 före Kristi födelse och gjordes till huvudstad i dennes rike. Därefter har staden ockuperats av bland andra babylonier, romare, mamluker och araber. https://www.varldenidag.se/kultur/erdogans-ansprak-jerusalem-tillhor-turkiet/reptjl!Y0QbrtDGszrHIPMShPD9A/

Recep Tayyip Erdogan föddes 1954. Han är Turkiets president sedan den 28 augusti 2014 efter att ha beklätt posten som premiärminister 2003-14. 2001-14 var han partiledare för det av honom själv grundade Rättvise- och utvecklingspartiet (APK), vilket har majoritet i den turkiska nationalförsamlingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Recep_Tayyip_Erdo%C4%9Fan

I sin ungdom var Erdogan halvprofessionell fotbollsspelare i ett lag i Istanbul. 1994-98 var han borgmästare i samma stad men tvingades avgå sedan han reciterat en dikt med islamistiskt budskap i ett tal han höll i provinsen Siirt i sydöstra Turkiet. Dikten, författad av den nationalistiske poeten och sociologen Ziya Gökalp, innehöll bland annat följande rader: ”Moskéerna är våra kaserner, kupolerna våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och de troende våra soldater.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Ziya_G%C3%B6kalp

Dikten renderade Erdogan tio månader i fängelse av vilka han satt av sex. Sedan Erdogan grundat APK kunde han redan 2002 bilda den turkiska statens första enpartiregering på nio år. Partiet var islamistiskt med en islamistisk stat på programmet men har ändå av omvärlden kommit att betraktas som mindre doktrinärt på grund av Erdogans pragmatiska hållning i början av dess existens. Ahmet Davutoglu efterträdde Erdogan som partiledare då den sistnämnde blev president 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvise-_och_utvecklingspartiet

Recep Tayyip Erdogan framstod i begynnelsen av sin politiska karriär som tämligen moderat. Han genomförde reformer i demokratisk riktning – bland annat blev pressen friare samtidigt som antiterrorism-lagens befogenheter minskades. Med tiden blev Erdogan alltmer auktoritär: lättnader som införts för den kurdiska befolkningsdelen avskaffades och fler än 100 journalister fängslades. Internetfilter infördes och HBTQ-kommunitetens rättigheter reducerades kraftigt.

Detta medförde att Turkiet sjönk till 148e plats bland 178 i Press Freedom Index, som publiceras varje år av Reporters Without Borders. I 2020 års lista har Turkiet halkat ner till 154e plats. Listan toppas i tur och ordning av de fyra nordiska länderna Norge, Finland, Danmark och Sverige med Nederländerna på femte plats. I botten, på 180e plats, återfinner vi Nordkorea. https://rsf.org/en/ranking

Offer för turkisk massaker i Aleppo i Syrien i februari 1919.

Erdogan håller med den drucknes envishet fast vid att det Osmanska rikets ytterst väldokumenterade folkmord (SEYFO) på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915-17 – vilket beräknas ha skördat runt 2 miljoner människoliv varav cirka 1,5 miljoner armenier – aldrig ägt rum. Erdogans motivering från 2009 löd: ”Det är inte möjligt för en muslim att begå folkmord.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/17/om-folkmord-ii-100-ar-sedan-turkarnas-slakt-pa-kristna-inleddes/

Länge såg det ut som om Turkiet under Recep Tayyip Erdogans ledning var på väg mot EU-medlemskap. Erdogan själv utsågs 2004 av European Voice Organization till ”årets europé”. Året därpå inleddes förhandlingar om Turkiets anslutning till EU, vilken Erdogan-vännen Carl Bildt entusiastiskt backade upp. 2005 genomförde den turkiske presidenten ett statsbesök i Israel; 2007 talade den dåvarande israeliske presidenten Shimon Peres efter inbjudan av Erdogan inför den turkiska nationalförsamlingen.

2010 ökade dock spänningarna mellan Turkiet och Israel dramatiskt. När israeliskt territorium besköts från Gazaremsan valde Israel att bemöta aggressionen med militära medel, vilket fick Erdogan att börja yra om ”folkmord” på palestinaaraber – en orimlig anklagelse som Erdogan återkommit till ett flertal gånger. http://afp.omni.se/erdogan-accuses-israel-of-state-terror-and-genocide/a/gPGdm9

Erdogan fick vid det misslyckade försöket till statskupp den 15-16  juli 2016 tillfälle att spela ut hela sitt register. Han gjorde det så pass bra att det har ryktats om att han själv iscensatte kuppförsöket i syfte att komma åt sina fiender och meningsmotståndare. Minst 265 människor beräknas ha dött och drygt 1440 ha skadats vid de blodiga kupphändelserna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Milit%C3%A4rkuppf%C3%B6rs%C3%B6ket_i_Turkiet_2016

Många bedömare var vid kuppförsökets inledning övertygade om att Recep Tayyip Erdrogans dagar vid makten var räknade. De bedrog sig. Presidenten uppmanade allmänheten att ge sig ut på gatorna och göra motstånd. Inom någon dag hade 2700 domare och 2800 militärer avsatts eller gripits. Poliser, lärare, skolchefer och regionala tjänstemän avskedades och cirka 50 000 offentligt anställda sparkades. 17 000 personer fängslades för påstådd inblandning i det till synes illa förberedda kuppförsöket, vilket uppenbarligen inte hade det folkliga stöd som hade krävts.

Inga av dem som påstås ha deltagit i kuppförsöket behövde riskera dödsstraff – denna strafform avskaffades av Ankara 2004 i samband med den turkiska offensiven för att komma med i EU. Stärkt av sin seger i en folkomröstning 2017 har Erdogan emellertid talat om att det kan vara dags att återinföra dödsstraffet i landet. https://sverigesradio.se/artikel/6676882

Oavsett vad monstret i Ankara säger eller hittar på kan han påräkna förre svenske stats- och utrikesministern Carl Bildts insatser som hejaklacksledare. Denne stödde entusiastiskt Turkiet i dess förhandlingar om EU-medlemskap, och även om ett sådant i nuläget tycks minst sagt avlägset har Bildt fortsatt stå vid Erdogans sida.

Karta som visar var den turkiska invasionen av Rojava ägde rum.

När turkiska styrkor på presidentens order – sedan USAs president Donald Trump lämnat kurderna åt sitt öde genom att säga sig vilja dra tillbaka 2000 soldater från området –  invaderade den kurdiskt dominerade autonoma regionen Rojava i norra Syrien 2019 spred Bildt helt ogenerat på sitt Twitter-konto falska nyheter producerade på Erdogans regeringskansli till 670 000 följare.

Här sprider Carl Bildt fake news och propaganda från turkiska regimen

I Bildts ögon kan något som Turkiet företar sig aldrig vara landets eget eller Erdogans fel. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 utlät sig Bildt på följande sätt: ”Vi /EU/ har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna.” https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

 

¨m

Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

25 september, 2020

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

Diplomatiska genombrott för Israel – begravningsstämning i Ramallah

8 september, 2020

Malawis president Lazarus Chakwera har tillkännagivit att landet kommer att öppna en ambassad i Jerusalem.

När Israel och Förenade Arabemiraten (UAE), med benägen hjälp av Trump-administrationen i USA, för en tid sedan ingick ett avtal om fred och samarbete innebar det ett genombrott för de israelisk-arabiska relationerna. Avtalet var samtidigt ett nederlag för de krafter, med de palestinaarabiska organisationerna Fatah och Hamas i spetsen, som vill se konfrontation och inte samarbete. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/08/14/efter-avtalet-mellan-israel-och-uae-fler-arabstater-kan-vara-pa-gang/

Det har också visat sig att avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten medför betydande ekonomiska fördelar. Beräkningar gör gällande att 15 000 nya jobb kommer att skapas i Israel till följd av avtalet och att handeln mellan de båda länderna snabbt kommer att öka till ett värde omfattande omkring 4  miljarder US dollar. https://unitedwithisrael.org/4-billion-a-year-israel-uae-trade-promises-huge-economic-gains/

När nämnda avtal ingicks talades det om att fler arabiska/muslimska länder var på gång att normalisera förbindelserna med den judiska staten. Sudan och Bahrain har nämnts i sammanhanget. Kanske litet överraskande är det då att sådana signaler nu kommer från Europa. Serbien har förutskickat att landet kommer att flytta sin ambassad till Israels huvudstad Jerusalem, där för tillfället endast USA och Guatemala har ambassader, under det att det övervägande muslimska Kosovo avser erkänna Israel diplomatiskt. https://www.timesofisrael.com/serbia-to-move-embassy-to-jerusalem-mostly-muslim-kosovo-to-recognize-israel/

På EU-fronten intet nytt: utrikespolitiske talesmannen Peter Stano fördömer Serbiens och Kosovos närmande till Israel.

Den överlag Israel-fientliga Europeiska Unionen (EU) har genom sin utrikespolitiske talesman, slovaken Peter Stano, föga överraskande kritiserat Serbiens och Kosovos närmande till Israel. Stano har bland annat citerats på följande sätt: ”Any steps that could call into question the EU´s common position on Jerusalem are a matter of serious concern and regret.” På EU-fronten således intet nytt. https://worldisraelnews.com/matter-of-regret-eu-slams-serbia-kosovo-over-jerusalem-embassy-move/

Från Afrika rapporteras att Malawi kan bli nästa land att öppna en ambassad i Jerusalem. President Lazarus Chakwera framhöll i sitt tal till nationen från landets parlament: ”My administration recognizes that foreign relations have a significant role to play in promoting the socioeconomic development and growth in Malawi.”

Malawi, vars drygt 18 miljoner invånare till mer än 77 procent består av kristna och närmare 14 miljoner muslimska trosbekännare, har idag ingen representation i Israel; de diplomatiska relationerna med Israel hanteras av ambassadör Oded Joseph som är baserad i Nairobi i Kenya. https://worldisraelnews.com/malawi-to-open-embassy-in-jerusalem-making-it-first-african-country-in-israels-capital/

På väg ut? Mahmoud Abbas omedgörliga inställning står palestinaaraberna dyrt.

Det är ingen hemlighet att det råder begravningsstämning i den Palestinska myndighetens (PA) ”huvudstad” Ramallah som en följd av den pågående utvecklingen där bland annat Egypten välkomnat avtalet Israel-UAE och Saudiarabien – som inte har några diplomatiska förbindelser med Israel – har upplåtit sitt luftrum för det israeliska flygbolaget El Als flygningar. https://www.businessinsider.com/israel-flight-saudi-arabia-air-india-2018-3?r=US&IR=T

Många arabiska länder har tröttnat på PAs obstruktionspolitik – ett tecken så gott som något på att så är fallet var att Arabförbundet vägrade hålla ett krismöte på begäran av PA. Källor inom Fatah och PA har mellan skål och vägg framhållit att ”president” Mahmoud Abbas (alias Abu Mazen) omedgörliga inställning står palestinaaraberna dyrt. https://worldisraelnews.com/palestinians-admit-their-diplomatic-situation-has-hit-a-low/

Glömda svenska fotbollshjältar (22): Inge Danielsson sänkte Portugal

3 september, 2020

Stor glädje hos de svenska anfallsspelarna Inge Danielsson (till höger) och Agne Simonsson efter 2-1 borta mot Portugal.

Inge Danielsson hann avverka 17 landskamper för Sverige innan han lade dobbskorna på hyllan. I dessa gjorde han åtta mål. Mest berömd är Danielsson för sin insats i EM-kvalet borta mot Portugal den 13 november 1966, då han spelade in båda målen i en match som blågult vann med 2-1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/skrev-in-sig-i-fotbollshistorien-som-portugaldodaren

Segern var desto mer sensationell då Portugal, med den Angola-födde Eusebio da Silva som största stjärna, bara några månader tidigare hade tagit brons i VM i England efter att ha slagit Sovjetunionen med 2-1 i matchen om tredje pris. VM-titeln tillföll som bekant värdnationen England efter finalseger mot Västtyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1966

I kvalmatchen i Lissabon tog hemmalaget planenligt ledningen i 20e minuten, men Inge Danielsson lyckades kvittera bara nio minuter senare. Segermålet kom i 86e minuten sedan Danielsson gjort en soloraid över halva motståndarnas planhalva. Inge Danielsson hade bara gjort en landskamp tidigare men hade synbarligen inga problem med att anpassa sig. ”Det var ju stort, större än Strandängen i Bromölla”, kommenterade Inge Portugal-matchen många år senare.

Trots den blågula bragden i Lissabon lyckades inte Sverige ta sig till EM i Italien 1968, där bara fyra lag deltog: europamästerskapen i fotboll hade stöpts om efter att tidigare ha gått under benämningen Europacupen för landslag. Några märkbara framgångar för Sverige kunde emellertid inte noteras, bortsett från punktvisa bragder liknande den borta mot Portugal.

Inge Danielsson jublar efter ett av sina talrika mål i Ajax-tröjan.

EM-turneringen vanns slutligen av hemmanationen Italien, som slog Jugoslavien i finalen efter omspel. De båda övriga medverkande lagen var England och Sovjetunionen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europam%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1968

Inge Danielsson föddes i skånska Bromölla den 14 juni 1941 och blev tidigt given i ortslaget Ifö Bromölla IF. När Inge landslagsdebuterade som högerinner mot Danmark på Råsunda den 6 november 1966 spelade han fortfarande i den svart-vit-randiga Bromölla-tröjan i division II, som var dåtidens näst högsta serie. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_Danielsson

Det blev en minnesvärd debut – Inge sköt det svenska segermålet till 2-1; Agne Simonsson hade gjort det första svenskmålet. En vecka senare var det alltså dags att åka till Lissabon och möta Portugal. Jag såg för övrigt matchen mot Danmark tillsammans med mina lagkamrater i BK Stars pojklag i Södertälje.

1967 värvades Inge Danielsson till anrika Hälsingborgs IF (som det då stavades) i allsvenskan, men skåningen hann inte avverka speciellt många matcher i den röda HIF-tröjan. Genom sina spektakulära insatser i Sveriges landslagströja blev han ett intressant namn för proffsklubbar ute i Europa, och 1968-69 var det dags för spel i det nederländska topplaget AFC Ajax i Amsterdam. Nedan kan Danielsson beskådas i form av rörliga bilder från Ajax-sejouren.

I Ajax-tröjan har flera svenskar, såsom Peter Larsson, Stefan Pettersson och icke minst Zlatan Ibrahimovic, spelat men Inge Danielsson var alltså först. Inge hann med att näta nio gånger för det uppåtgående Amsterdam-laget trots att han anlände dit i slutet av säsongen. Han var dessutom med om att för Ajax vinna holländska ligan för tredje gången i rad. Det skulle bli många fler fullträffar för Bromölla-sonen.

Främsta meriten för Inge Danielsson under den korta sejouren i Ajax var spel i finalen i Europacupen 1969, då det holländska laget ställdes mot italienska AC Milan med legendariske svenske högeryttern Kurre Hamrin i laget på San Bernabéu-stadion i Madrid den 28 maj. Danielsson och Hamrin var de enda utländska spelarna i respektive trupp. Milan vann matchen med 4-1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europacupfinalen_i_fotboll_1969

Inge Danielsson återvände efter proffstiden till Hälsingborgs IF, där han fick nöja sig med spel i division II och III under åren 1969-72. Det var väl ungefär så långt bort från de jublande åskådarmassorna i Amsterdam man kunde komma. Inge spelade sammanlagt 173 matcher i den blå-röda HIF-dressen varav 28 i allsvenskan; 11 allsvenska mål blev det. Efter ett kort mellanspel i allsvenska IFK Norrköping 1973 valde Inge att avsluta sin aktiva spelarbana i moderklubben Ifö Bromölla IF.

Inge Danielsson i Hälsingborgs-tröjan i slutet av 1960-talet. Inge är trea från vänster i bakre raden.

Inge Danielsson var en sevärd fotbollspelare: snabb, teknisk och målfarlig. Han fick tyvärr aldrig chansen att representera Sverige i något stort mästerskap, då landslagsfotbollen under denna tid inte höll den allra yppersta klassen. Inte heller blev han särskilt rik på sin sport ens under den korta proffstiden – det här var innan de riktigt stora pengarna kom med i bilden.

Efter den aktiva tiden startade Danielsson en firma i golvbranschen som han drev till sin pensionering.

 

 

 

 

Israelisk hockeyspelare skriver på för – Auschwitz

12 augusti, 2020

Eliezer Sjerbatov har skrivit på för Oswiecim (Auschwitz).

Jag vet inte vilken nyhet som är mest anmärkningsvärd: att en judisk ishockeyspelare skriver på för en klubb i Auschwitz eller att det spelas ishockey i Israel. Döm själva!

Det är emellertid ett faktum, att den 28-årige Eliezer Sjerbatov nyligen skrivit på övergångspappren för den polska elitklubben TH Unia Oswiecim, ett ortnamn som alltså heter Auschwitz på tyska och är känt för helt andra saker än ishockey. Det var i närheten av denna sydpolska stad cirka 60 kilometer väster om Krákow – vars halva befolkning före Förintelsen utgjordes av judar – som Nazityskland valde att anlägga sin mest beryktade utrotningsanläggning i anslutning till en gammal militärkasern. Oswiecims nuvarande befolkning uppgår till dryga 40 000. https://sv.wikipedia.org/wiki/O%C5%9Bwi%C4%99cim

Eliezer Alekesjevitj Sjerbatbatov känner sig positivt laddad inför debuten i sitt nya lag: ”Människorna här i Polen är glada över att en jude från Israel kom för att spela i Auschwitz. Jag är glad över att få skriva historia och naturligtvis vill jag göra mitt för att Förintelsen inte skall glömmas bort.” Sjerbatov säger sig vilja vara med och vinna polska Hockej Liga, polska cupen och en EM-titel med sitt nya lag. Han uppger sig inte frukta utbrott av antisemitism. https://www.timesofisrael.com/israeli-ice-hockey-star-signs-to-play-in-oswiecim-otherwise-known-as-auschwitz/

Sjerbatov, som är född 1991, är inte någon nybörjare inom sin sport. Han har spelat hockey ända sedan han som treåring med sina föräldrar kom till staden Laval, en förort till Montreal i provinsen Québec i Kanda, från staden Rehovot i centrala Israel. Föräldrarna härstammar från Moskva och uppges vara mycket hockeyintresserade. https://en.wikipedia.org/wiki/Eliezer_Sherbatov

Ishallen i Oswiecim.

Eliezer Sjerbatov har spelat professionellt i ett antal klubbar i Frankrike, Kazakstan och Slovakien. Främsta meriten är sannolikt att han som förste israeliske spelare har representerat Slovan Bratislava i den ryska hockeyligan Kontinental Hockey League (KHL). Innan Sjerbatov skrev på för Oswiecim representerade han slovakiska HC Kosice. Han är vidare kapten för Israels landslag – på meritlistan står tre U18-VM och fem senior-VM.

Det har spelats ishockey i Israel sedan 1986, då den första inomhusrinken stod klar i Kirjat Motzkin i Haifa-distriktet. I dag finns fyra inomhusrinkar i landet. Två år senare bildades Israel Ice Hockey and Figure Skating Association av immigranter från Kanada, USA, Europa och dåvarande Sovjetunionen. 1991 anslöts förbundet till International Ice Hockey Federation (IIHF). Första VM-turneringen landet deltog i var 1992.1990 körde den israeliska hockeyligan igång med sex deltagande lag. https://en.wikipedia.org/wiki/Ice_hockey_in_Israel

Israels herrlandslag rankas i nuläget på 34e plats i världen; damlaget är ännu så länge orankat. Främsta internationella meriten så här långt är vinsten i VM division II grupp B 2013. Israelerna besegrade Kina, Turkiet, Nya Zeeland och Bulgarien men förlorade mot Mexiko. Guldet gjorde att Israel flyttades upp i VMs division II grupp A. Ishockey är en av de sporter som sedan 1997 ingår i det internationella judiska idrottsevenemanget Makkabiaden, ibland kallad ”de judiska olympiska spelen”. https://makkabiforbundet.com/makkabiader/

För närvarande finns 345 registrerade herrspelare, 513 juniorer och 43 damspelare samt 29 domare.