Posted tagged ‘Europa’

Är S på väg att närma sig SD? Åkesson har högre förtroende än någonsin

13 oktober, 2019

Jimmie Åkesson har all anledning att se glad ut. Han ökar stort i förtroendeligan och kan notera att alltfler sossar går över till SD.

Socialdemokraterna har sedan riksdagsvalet för drygt ett år sedan tappat omkring 140 000 väljare till Sverigedemokraterna. Det visar en färsk undersökning från opinionsinstitutet Demoskop. Sosseriet sliter nu sitt hår för att om möjligt vända denna bekymmersamma trend. https://www.expressen.se/nyheter/s-splittring-om-migrationen-allt-handlar-om-sverigedemokraterna/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Det finns nu tecken på att S-partiet kan komma att ompröva sin generösa migrationspolitik, vilken inneburit hårda påfrestningar på det svenska välfärdssystemet. Fler och fler frågar sig, när vården, skolan och omsorgen går på knäna, med förre Scania-direktören Leif Östling: ”Vad fan får jag för pengarna?” Statsminister Stefan Löfven påpekade redan 2017 att Sverige sedan krisåret 2015 tagit emot dubbelt så många flyktingar som borde ha skett och har på sistone återigen talat om behovet av att strama åt migrationspolitiken. https://samtiden.nu/2019/10/lofven-talar-plotsligt-om-farre-flyktingar/

Löfvens uttalanden om att begränsa invandringen har skapat svåra slitningar inom regeringskoalitionen. Förra kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP), numera EU-parlamentariker, har citerats: ”I den tid vi lever i är det inte läge att vara egoistisk och bara tänka på sig själva.” Frågan är dock om det inte är just det det är.

Demoskops opinionschef Peter Santesson kommenterar överströmningen från S till SD på följande sätt: ”Vi ser att det är stora blödningar i Socialdemokraternas kärngrupper: äldre väljare, låginkomsttagare och också LO-kollektivet.” Det behöver knappast särskilt understrykas att detta ger upphov till stora bekymmer för sossarna. Det är då föga märkligt om somliga rentav upplever ett närmande till SD som en lösning på problemet.

Göran Greider (S) vill kraftigt strama åt arbetskraftsinvandringen.

Högersossen Widar Andersson, chefredaktör på tidningen Folkbladet, har bilden klar för sig: ”Allt handlar om SD skulle jag vilja säga. Först tog alla avstånd från SD och slog nazism, rasism och brunfärg i huvudet på varandra när något parti uttryckte kritiska synpunkter om invandring.” Detta har ändrats, och i dag förefaller det som om S syftar till att återta förlorad terräng genom att torgföra SD-liknande retorik – dock utan att göra särskilt mycket rent praktiskt.

Att den ofta frispråkige just Widar Andersson luftar tankar av ovan citerat slag är kanske inte så sensationellt. När dock vänstersossen Göran Greider förefaller vara inne på samma linje är det ett tecken på att något håller på att hända inom Sveriges maktparti nummer ett.

I en ledarartikel i Arbetarbladet skriver Greider bland annat följande: ”Permanenta för överskådlig tid ungefär den strama flyktingpolitik vi har sedan 2015. Jag tror det är helt nödvändigt…Det som kraftigt måste stramas åt är den arbetskraftsinvandring som idag hänsynslöst utnyttjas av oseriösa företag och som skapar ett livsfarligt skuggsamhälle.” https://www.arbetarbladet.se/artikel/goran-greider-sa-har-bor-s-tala-om-flyktingpolitiken-1

Något som ytterligare spär på de socialdemokratiska bekymren – eller i varje fall borde göra det – är att SD-ledaren Jimmie Åkesson i en förtroendemätning från Demoskop, företagen den 2-7 oktober, visar sig åtnjuta rekordstort förtroende. 36 procent av de 1003 intervjuade personerna hyser således ganska stort eller mycket stort förtroende för Åkesson, vilket är 5 procentenheter mer än i septembermätningen. https://samtiden.nu/2019/10/svenska-folket-har-allt-hogre-fortroende-for-akesson/

Demoskops förtroendeliga i oktober 2019.

Störst förtroende har alltjämt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, som ökar med 3 procentenheter till 39 procent. Tvåa på förtroendelistan är S-ledaren Stefan Löfven med 37 procent, en ökning med 2 procentenheter. Närmast efter Åkesson på tredje plats återfinns Ulf Kristersson, M, som ökar med 3 procentenheter upp till 34 procent. Kristersson har dock tappat inte mindre än 9 procentenheter sedan valet, då han låg på 43 procent.

Härnäst på listan hittar vi Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt på 32 procent – oförändrat sedan september. På sjätte plats finns Centerpartiets Annie Lööf, som visserligen bara går back med en procentenhet sedan förra mätningen men som har tappat hela 15 procentenheter sedan valet. Det krävs ingen övermänsklig analytisk förmåga för att begripa varför: Lööf framstår som en veritabel svikare efter sitt tidigare löfte om att aldrig bli ett stödhjul åt S.

De båda MP-språkrören Per Bolund (16) och Isabella Lövin (15) ökar båda marginellt sedan i september. Ohotat sist på Demoskops lista är Liberalernas Nyamko Sabuni med ett förtroendekapital om 13 procent, ett tapp på 3 procentenheter.

Den socialdemokratiska tillbakagången ligger väl i linje med hur det är i det övriga Europa, där socialdemokratiska partier i en del fall ligger i spillror. I Sverige har utvecklingen gått långsammare, men om S fortsätter att tappa så skulle jag bli förvånad om partiet når över 20 procent i riksdagsvalet om tre år.

 

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

12 september, 2019

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

Bayerskt (II): München – och en beryktad överenskommelse

5 augusti, 2019

Maristatyn på Marienplatz i centrala München. Foto: Tommy Hansson

I det andra avsnittet av mina reseanteckningar från Bayern har turen kommit till München, som är Bayerns huvudstad och största stad. München är Tysklands tredje största stad med sina 1,5 miljoner (5,8 miljoner om man räknar metropolregionen) invånare samt den tolfte största staden inom Europeiska unionen (EU). Den nutida staden är sannolikt mest känd för ölfesten Oktoberfest, som pågår i två veckor i september-oktober varje år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen

Stadens namn syftar på att i anslutning till platsen fanns på 800-900-talet  (benediktiner)munkar. München kallas för övrigt på italienska Monaco, det italienska ordet för munk. Münchens traditionella stadsvapen har därtill  som motiv ett barn i munkkåpa. Byn, som beboddes av munkar och bönder, brändes ner av hertig Heinrich der Löwe (Henrik Lejonet) av Sachsen och Bayern på 1100-talet och fick ge plats åt en ny stad med marknadsplats vid floden Isar.

Den romerske kejsaren Friedrich Barbarossa (Fredrik Rödskägg) intog staden 1180 och överlämnade den till ätten Wittelsbach, vilken styrde och ställde i Bayern ända  till 1918. Liksom många andra tyska städer kom München att genomleva krig, pestilens, revolter och judeförföljelser lika väl som uppgångsperioder. 1632 intogs staden under Trettioåriga kriget av svenska trupper anförda av konung Gustaf II Adolf. Denne skall ha blivit så imponerad av residenset att han ville frakta hem det till Stockholm på hjul!

Invånarna lät 1638 på det stora torget Marienplatz resa en staty (Mariensäule) av skyddshelgonet Maria, Jesu moder, i tacksamhet över att deras stad inte brändes ner av svenskarna. Till följd av kriget och de sjukdomar som följde i dess spår minskade Münchens befolkning från 24 000 till 9000. Staden drabbades även av Spanska tronföljdskriget 1701-14.

Naturligtvis kunde den bayerska metropolen ej heller undgå Napoleonkrigen. År 1800 ockuperades den av den franske generalen Jean Victor Moreau och fem år senare besöktes den av ingen mindre än kejsar Napoleon själv, sin tids Hitler med avseende på krigisk aggression. I slutet av 1800-talet upplevde så München något av en kulturell blomstringstid under konung Ludwig II, mest känd för att ha låtit bygga ”sagoslottet” Neuschwanstein som i dag är Bayerns främsta turistattraktion. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/19/bayerskt-i-neuschwanstein-mankungens-sagoslott-i-alperna/

Duo framför klezmermusik i centrala München. Foto: Tommy Hansson

Efter det tyska nederlaget i Första världskriget rådde i Tyskland inklusive Bayern delvis osäkerhet och kaos såväl före som under den så kallade Weimarrepubliken, vilken föregick nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Kommunisterna försökte på flera platser göra revolution enligt doktrinär marxistisk ideologi – i Bayern skedde det i november 1918. Revolutionsförsöken hejdades dock, och flera av ledarna – bland dessa Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, – tillfångatogs och mördades.

München blev även skådeplatsen för nationalsocialisternas kuppförsök den 8-9 november 1923 – Ölkällarkuppen – som slutade med att flera av de nazistiska förgrundsgestalterna sköts till döds eller sårades i samband med en marsch. Vid Hitlers sida fanns bland andra krigsgeneralen Erich Ludendorff och flygaresset Hermann Göring. Adolf Hitler togs till fånga och dömdes till det i sammanhanget mycket milda straffet fem års fängelse för högförräderi. Han frigavs emellertid redan efter nio månader 1924 efter att i Landsbergsfängelset med hjälp av nära medarbetaren Rudolf Hess ha skrivit sina politiska memoarer i form av Mein Kampf.

Efter Hitlers makttillträde 1933 inrättades i Dachau, på en före detta krutfabrik, i en förstad till München det Tredje rikets första koncentrationsläger. Här spärrades huvudsakligen politiskt oliktänkande men även kriminella, ”arbetsskygga” samt zigenare in. Sammanlagt spärrades runt 200 000 personer in i Dachau, varav 41 500 avled till följd av sjukdomar, undernäring och misshandel. Ytterligare ett par tusen sköts ihjäl. Dachau befriades av amerikanska styrkor den 29 april 1945. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dachau_(koncentrationsl%C3%A4ger)

Den 29-30 september 1938 träffades i München, Bayerns största stad, fyra av världens då ledande statsmän med målsättningen att förhandla fram en hållbar fred för Europa. Bakgrunden var Nazitysklands krav på att annektera det tyskspråkiga Sudetenland i Tjeckoslovakien.

Drivande kraft bakom München-överenskommelsen var Storbritanniens konservative premiärminister Neville Chamberlain, vilken kort tid före mötet i München träffade den tyske diktatorn Adolf Hitler vid två tillfällen. Övriga närvarande statsmän vid det aktuella mötet var Italiens diktator Benito Mussolini och Frankrikes konseljpresident Edouard Daladier. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen

En glad Chamberlain skakar hand med Hitler i Führerbau i München 1938.

Efter två dagars överläggningar hade de närvarande statsmännen tvingat Tjeckoslovakien – som inte hade bjudits in till överläggningarna – att avträda Sudetenland. Chamberlain blev så till sig att vid hemkomsten att han viftade med avtalet och deklarerade, att nu var freden i Europa säkrad i vår tid.

Nu blev det som alla vet inte riktigt så. I mars 1939 ockuperade Tyskland, i strid med München-överenskommelsen, hela Tjeckien samtidigt som Slovakien gjordes till en formellt autonom vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att garantera Polen att man skulle ingripa på landets sida om det blev angripet av Tyskland. Detta skedde den 1 september 1939, varför Storbritannien och Frankrike inte hade något annat val än att förklara Tyskland krig: Andra världskriget var igång.

Den brittiske författaren Robert Harris, som tidigare bland andra minnesvärda böcker författat Faderland, Enigma, J´Accuse och Spökskrivaren har nu kommit ut med München (2017, svensk upplaga 2019 Bookmark förlag, 339 sidor) som handlar om München-överenskommelsen. Handlingen kretsar kring Hugh Legat, som är en av Chamberlains privatsekreterare, och dennes tyske vän Paul Hartmann, en tysk diplomat och samtidigt i hemlighet med i motståndsrörelsen mot Hitler.

De båda yngre männen, som lärt känna varandra i Tyskland sex år tidigare, sammanstrålar i Führerbau vid Königsplatz i München, den byggnad där överenskommelsen undertecknades. Byggnaden användes efter 1945 som förvaringsplats för av nazisterna stulen konst innan denna överlämnades till de rättmätiga ägarna. Den rymmer i dag Hochschule für Musik und Theater München. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%BChrerbau

Det är bara att konstatera Robert Harris återigen skrivit en synnerligen läsvärd, informativ och spännande historisk roman som varmt kan rekommenderas. Själv läste jag den på min resa till München och Bayern, vilket onekligen förhöjde läsupplevelsen.

Bokens spänning ligger inte så mycket i själva det politiska skeendet – vi vet ju alla hur det gick med München-avtalet – utan desto mer i hur det kommer att gå för huvudpersonerna Hugh Legat och Paul Hartmann. Vilket inte skall avslöjas här. Därtill kommer att Harris skildring är sprängfylld med intressanta historiska detaljer. Icke minst ger den en trovärdig psykologisk förklaring till Neville Chamberlains agerande – den brittiske premiärministern brann verkligen för att skapa fred på den europeiska kontinenten, även om han kan och bör kritiseras för ett otillåtligt mått av naivitet.

Kyrkointeriör från centrala München. Foto: Tommy Hansson

Enligt Robert Harris München var det Chamberlain som mer eller mindre tvingade den motvillige och under förhandlingarna sure Hitler – som redan hade bestämt sig för att starta krig – till förhandlingsbordet.

Under Andra världskriget utsattes München för allierade bombräder 71 gånger. Staden ockuperades av amerikanerna 1945. Det världsberömda bilföretaget BMW (Bayerische Motoren Werke), grundat 1916, har sitt huvudkontor i München. Politiskt domineras Bayern av CSU (Christlich-Soziale Union), som haft makten oavbrutet i delstaten från 1957. Partiet anses stå till höger om systerpartiet CDU. Dess genom tiderna mest kände företrädare är Franz Josef Strauss (1915-88), bayersk ministerpresident 1978-88 och tidigare både försvars- och finansminister i Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/CSU

Man hinner givetvis inte få någon helhetsbild av München under ett par dagar, men jag tror att ovanstående text ger en ganska god bild av stadens karaktär och historia. Första gången jag var i München var 1975 som medlem i missionsteamet International One World Crusade. Bland de trevligaste upplevelserna under mitt besök var att avnjuta en duo som framförde traditionell judisk klezmermusik på Marienplatz. En värmande erfarenhet under dessa tider av tilltagande antisemitism!

 

 

Bamsekramaren och floskelmaskinen: ”Nu ska vi vara snälla”

24 juli, 2019

En av revykungen Karl Gerhards mest kända sånger heter Nu ska vi vara snälla. Fast riktigt så menar han inte – Karl Gerhard är ironisk och gisslar i själva verket vissa av sin samtids snällhetssträvanden. Lyssna här så förstår ni vad jag menar:

Ironisk är dock varken Bamse-kramaren Susanna Kierkegaard eller floskelmaskinen Jan Eliasson när de i debattartiklar, utifrån skilda utgångspunkter, manar till ökad snällhet i samhället. Den förstnämnda lamenterar över att man enligt hennes uppfattning inte längre får vara snäll i Sverige. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/WbaQXg/man-far-inte-langre-vara-snall-i-sverige

”Åsikter som utgår från en snällare världsbild går inte hem just nu”, påstår Kierkegaard i Aftonbladet den 14 juli. ”Skriver man sådant så stämplas man som naiv och korkad. Men jag tycker det är dags att banka in den snälla politikens idéer i folkmedvetandet igen.”

Snällhetsaposteln Bamse och hans entourage.

Vilka är då dessa den snälla politikens så värdefulla idéer? Susanna Kierkegaard ger några exempel: ”Jag vill till exempel att det ska bli lättare att gå på bidrag…Det är kanske inte heller självklart att det ska gå att utvisa folk som begått brott i Sverige. Straff ska handla om rehabilitering, inte hämnd. Och så tycker jag inte att skolan ska vara så svår som den är i dag.”

Då vet vi: snällhet är i Kierkegaards perspektiv en allmän kravlöshet och sentimental jolmighet. Alltså precis de ideal som alltför länge väglett det politiskt korrekta etablissemanget men som nu vissa  håll, också utanför Sverigedemokraterna, långt om länge börjar ifrågasättas eftersom de så uppenbart bidragit till det kaos vi kan skönja överallt i samhället i dag.

Den typ av snällhet debattören efterfrågar är därtill väldigt enkelriktad. Det är bidragsfuskarna, förövarna och slapptaskarna som skall utsättas för den. Vilket inte är särskilt snällt gentemot dessa kategoriers offer.

Susanna Kierkegaard avslutar med att, inte särskilt otippat, i gillande ordalag hänvisa till ”en klok björn i blå luva”, det vill säga Rune Andréassons (1925-99) seriefigur Bamse.

En snällhetsivrare av ett något annorlunda snitt är det före detta utrikesministern och biträdande generalsekreteraren i FN  Jan Eliasson (S). Denne väckte viss uppmärksamhet då han den 16 december i fjol apropå budgetdiskussionerna i riksdagen från sitt hem i Danderyd twittrade: ”Efter att lyssnat på hustru Kerstin spela Bach intar /hunden/ Leo viloläge o säger: ‘Måtte en ny budget i Sverige inte innehålla nedskärningar för kulturen’ – och f ö inte heller miljön o flyktingar. Och husse o matte behöver ju inga skattesänkningar.”

Nej, paret Eliasson klarar sig nog – till skillnad från landets fattigpensionärer och andra ekonomiskt mindre konkurrenskraftiga grupperingar. Eliassons twittrande fick debattören Ann Heberlein att utnämna hundkommunikatören Eliasson till ”årets Marie Antoinette”, den franska drottningen som uppmanade fattiga fransmän att äta bakelser om det var ont om bröd.

S-profilen Eliasson i blåsväder: ”Årets Marie Antoinette”

Nu har Jan Eliasson slagit till igen. Denna gång i form av ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 20 juli, där Eliasson hävdar att ”Flyktingar används som slagträ i samhällsdebatten.” ”Nu behöver vi lyfta blicken och fråga oss om inte mångfald är bättre än isolering och inåtblickande”, skriver debattören Det framgår inte av Eliassons inlägg om han även denna gång rådgjort med sin hund. https://www.dn.se/debatt/flyktingar-anvands-som-slagtra-i-samhallsdebatten/

Eliasson berättar om sina egna omåttligt positiva upplevelser av invandrare och flyktingar. Således skall han på 1950-talet av sin pappa ha uppmanats spela fotboll med barn till italienska arbetskraftsinvandrare. Sedan förklarar sig den nu pensionerade diplomaten vara väldigt imponerad av hur Libanon tagit emot otaliga flyktingar från Syrien (hur många vanliga libaneser han intervjuat framgår inte av Eliassons inlägg, inte heller att den libanesiska regeringen tröttnat på den belastning de syriska flyktingarna utgör på samhället och därför börjat fördriva dem tillbaka till hemlandet). https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7258473

Libanons Syrien-flyktingar – en framgångshistoria?

Ytterligare ett exempel som i Jan Eliassons ögon bortom allt tvivel bevisar att vi klarar av att ta emot hart när hur många immigranter som helst är ett besök på en aktutmottagning i Stockholm, där all personal – från läkare ner till städarna – tydligen var invandrare. Eliasson blir dock betänksam över att alla inte delar hans översvallande positiva syn på utomeuropeiska migranter, ty i den politiska debatten finns en tendens att immigranter betraktas ”alltmer som hot och problem” och inte som tillgångar.

Eliasson vidgår visserligen att den ohejdade flyktingvågen hösten 2015 ledde till stora påfrestningar. Enligt debattören bör vi avstå från såväl skönmålning som vad han kallar ”demonisering” av den utomeuropeiska migrationen – men det är just skönmålning Eliasson ägnar sig åt. Hans DN-inlägg visar återigen att Jan Eliasson mest av allt är en floskelmaskin vars retorik säkert är välmenad men ack så substanslös och i en del fall uppenbart falsk.

Jag kan hålla med Susanna Kirkegaard och Jan Eliasson om att vi inte behöver vara elaka i onödan. En falskt godhetssignalerande snällhet som överser med bidragsfusk, brottslighet och en dysfunktionell skola och inte inser att det finns en gräns för hur mycket invandring Sverige och det övriga Europa tål kan vi dock alldeles bestämt vara utan.

Jag avslutar som jag började – med en sång om att vara snäll. Denna gång av och med proggdrottningen Turid, som inte hade mycket till övers för snällheten (åtminstone inte i denna sång): https://www.youtube.com/watch?v=caHMm6j_qUE

 

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

24 juni, 2019

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Ulf Kristersson gör debut i mytomspunna Bilderberg

30 maj, 2019

Ulf Kristersson gör debut i Bilderberg-sammanhang.

Enligt uppgift har moderatledaren Ulf Kristersson fått en inbjudan att deltaga i den så kallade Bilderberggruppens möte i Montreux i Schweiz den 30 maj-2 juni 2019. https://epochtimes.se/Ulf-Kristersson-deltar-i-arets-Bilderbergmote#

Få sammanslutningar är väl så mytomspunna som just Bilderberggruppen. Den höll sitt första möte på Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Nederländerna den 29 maj 1954. För värdskapet den gången stod prins Bernhard av Nederländerna, som var ordförande i gruppens styrkommitté fram till 1976. Den nuvarande ordföranden är Henri de Castries från Frankrike.

Därefter har gruppen hållit ett möte per år på olika platser i västvärlden  under närvaro av vid pass 120-150 framstående internationella aktörer inom affärs- och industriverksamhet, media och politik. Fyra möten har hållits i Sverige: på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1962, 1973 och 1984 samt i Stenungsund i Bohuslän i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen

Ett stort antal svenskar har genom åren återfunnits bland de inbjudna gästerna. Så har exempelvis alla statsministrar från och med Tage Erlander, med undantag för Ingvar Carlsson och Ola Ullsten efter vad jag kunnat utröna, deltagit vid Bilderberggruppens möten. Mycket flitiga deltagare har Carl Bildt och representanter för släkten Wallenberg varit. Centerledaren Annie Lööf deltog härom året. Bland de mest kända internationella deltagarna märks Henry Kissinger, Bill Clinton och David Rockefeller.

USAs tidigare utrikesminister Henry Kissinger är en flitig Bilderberg-gäst.

Tidigare var det mest den yttersta vänstern som protesterade mot Bilderberggruppens sammankomster. I samband med gruppens möte på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1973, eljest mest känt för samförståndsmötet mellan LO och SAF 1938 som lade fast spelreglerna för den svenska arbetsmarknaden, var de röda bokstavssekterna ordentligt i gasen med anklagelser om folkmord, imperialism (termen ”globalism” var då knappast uppfunnen som skällsord) och mycket annat.

I dag förefaller det huvudsakligen vara Putin-vurmande ultrahöger och nazigrupper av typ NMR som blir upprörda när Bilderberg kommer på tal.

Mycket av de konspirationsteorier som florerar kring Bilderberggruppen har att göra med det faktum att gruppen inte ägnar sig åt någon officiell rapportering kring mötena, vilka tenderar kretsa kring tillståndet för världens ekonomi. Konspirationsteoretikernas utläggningar brukar gå ut på att det är på dessa möten den globalistiska kabbalan träffas för att lägga upp riktlinjerna för hur den skall styra världen och hjärntvätta folk till att bli lydiga globalister.

Allt det där är givetvis bara mer eller mindre sinnessvagt svammel med ungefär lika mycket substans som myten om den judiska världskonspirationen. De individer som träffas under förhoppningsvis gemytliga former i Montreux i år är naturligtvis, liksom varje världsmedborgare borde vara, intresserade av att den globala ekonomin skall fungera på ett tillfredsställande sätt.

Därifrån till att börja konspirera om hur man bäst skall styra och hjärntvätta resten av världen är steget emellertid minst sagt långt. Jag tillåter mig därtill förmoda, att merparten deltagare är människor som förmår tänka själva. Med andra ord: ryktet om Bilderberggruppens farlighet är betydligt överdrivet.

På plats i Montreux: Investors Sara Mazur.

Vid Bilderberg-mötet i Montreux deltar 130 personer från 23 länder. Bland dessa märks NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg. Förutom Ulf Kristersson har bland svenskar Sara Mazur, styrelseledamot i Investor, Marcus Wallenberg, ordförande i SEB, samt Johan Rockström, professor i miljövetenskap tillika yvig klimataktivist bjudits in till årets sammankomst..

Vid Bilderberg-mötet i Montreux nu i dagarna skall bland annat Europas och kapitalismens framtid och klimatfrågan, liksom hur Ryssland och Kina bör hanteras, ventileras. Återstår att se om klimatfrågan blir belyst på ett allsidigt och seriöst sätt eller om det blir Greta-stuket som gäller. Jag känner mig under alla omständigheter rätt säker på att Ulf Kristersson (M) kommer att kunna lära sig ett och annat samt dessutom knyta värdefulla kontakter.