Turkiet: vapenskramlande halvdiktatur

Turkiets islamistiske premiärminister Erdogan.

Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan och hans styrande parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har länge framstått som något av västvärldens älsklingar. Trots en i grunden islamistisk utsyn har partiet ibland beskrivits som ett slags motsvarighet till svenska Kristdemokraterna. Det synsättet kommer dock med all säkerhet att förändras som en följd av den turkiska regimens vapenskrammel under senare tid.

Recep Tayyip Erdogan föddes i Istanbul 1954 i en släkt med sina rötter i Georgien. Erdogan blev 1994 borgmästare i Istanbul och effektiviserade under sitt styre stadens transportsystem samt genomförde populära stadsförnyelseprogram. 1998 tvingades dock Erdogan avgå, då han anklagades för uppvigling till religiöst hat. Han satt fängslad mellan maj och juli 1999.

Erdogan, som tidigare tillhört Välfärdspartiet respektive Dygdpartiet, var 1999 med och bildade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), vilket sökte kombinera en islamsk ideologi med det sekulära samhällets krav. I valet 2002 fick det nybildade partiet 34,3 procent av rösterna vilket ledde till egen majoritet i nationalförsamlingen.

Recep Tayyip Erdogan utsågs den 14 mars 2003 till Turkiets premiärminister. Han är den förste turkiske regeringschef i historien som fört sitt parti till seger i tre på varandra följande val. Förhållandet till den inflytelserika militären, som förordar en benhårt sekularistisk politik i nationsgrundaren Atatürks anda, har städse varit ansträngt. Militären menar att Erdogan/AKP står för religiös islamism. I dag innehar Erdogans parti AKP 326 av nationalförsamlingens 550 platser.

Entusiastiska AKP-anhängare i traditionell klädsel.

Erdogans stora utrikespolitiska mål är att föra landet, som ligger på gränsen mellan Sydeuropa och Främre Asien, in i Europeiska Unionen (EU). Han har gjort sitt yttersta för att övertyga omvärlden om att Turkiet numera är en civiliserad nation som fullt ut anammat den västerländska demokratin. Han synes ha lyckats utmordentligt väl därmed vad beträffar det svenska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen.

Man behöver emellertid bara skrapa litet på ytan för att finna, att Turkiet har mycket långt kvar för att kunna anses vara en modern nation av europeiskt snitt. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter finns exempelvis endast inom noggrant definierade gränser – de som överskrider dessa löper stora risker att råka illa ut.

Bland dem som drabbats av den turkiska regimens bannstråle återfinns den världsberömde författaren Orhan Pamuk, som 2006 erhöll Nobelpriset i litteratur. Pamuk, som är två år äldre än Erdogan och i likhet med denne född i Istanbul, åtalades 2005 för att ha ”kränkt nationens heder” efter ett kritiskt uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. Åtalet lades emellertid ned men återupptogs efter en tid, och den 27 mars 2011 dömdes Pamuk att betala motsvarande 25 000 kronor i skadestånd till fem personer med motiveringen att han ”skändat deras heder”.

Nobelpristagaren Orhan Pamuks kritik av Turkiets behandling av armenier och kurder har lett till att han dömts i turkisk domstol.

Den omänskliga behandlingen av armenierna och kurderna har varit, är och förblir en öm punkt för den turkiska nationen som halsstarrigt vägrar erkänna massmordet på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer med flera folkgrupper i anslutning till Första världskriget. Behandlingen av kurderna visar inga tecken på att förbättras, snarare tvärtom.

Den kurdisk-svenske författaren och debattören Kurdo Baksi uppmanade i ett debattinlägg på SVT Debatt den 3 september Carl Bildt att sluta hålla tyst om Turkiets övergrepp mot den kurdiska befolkningen. Baksi och den kurdiske journalisten Murat Kuseyri fastslog bland annat:

Medan omvärlden har blickarna riktade mot händelseutvecklingen i Libyen och Syrien bombarderar Iran och Turkiet den ena kurdiska byn efter den andra. I de militära angreppen har flera civila kurder, däribland barn, mist sina liv och bombningarna har gjort tusentals människor hemlösa.

Baksi/Kuseyri menar att de båda länderna har en ”dold agenda som bottnar i den politiska utvecklingen i Syrien som vilken dag som helst kan befrias från diktatorn Beshar al Esad (sic)”. Debattörerna hänvisar till att den syriska opposition, som snart kan ta makten, har lovat de fyra miljonerna kurder i Syrien en federal stat, ”något som retar de iranska och turkiska makthavarna enormt”:

Länderna fruktar nu att det kommer att bli svårt att tillbakavisa kurdernas krav på federalstat eller autonomi i Iran och Turkiet som hyser uppemot sjuttio procent av den kurdiska befolkningen på 40 miljoner invånare.

Turkiska tanks på plats på kurdiskt territorium.

Följden blir i detta perspektiv terrorangrepp mot kurderna, som skall bombas till underkastelse samtidigt som Syrien skräms upp, med legitim terrorbekämpning – återigen är det den marxistiska PKK-gerillan som spökar – som fasad.

Ett annat uttryck för den växande turkiska militansen är den nya konfrontationspolitiken gentemot Israel, som Turkiet under en följd av år odlat vänskapliga förbindelser med. Turkiet har under senare tid avbrutit allt militärt samarbete med Israel och utvisat den israeliske ambassadören. Dessutom vill turkarna hindra israelerna från att utvinna naturgas från Cypern, då man inte erkänner gasreserverna som cypriotiskt territorium.

Det senaste utspelet från Erdogan-regimen är att turkiska krigsfartyg fortsättningsvis skall eskortera turkiska ”biståndsfartyg” som far till Gaza med påstådda förnödenheter. Turkregimen gick nämligen i taket nyligen, då en FN-resolutionen visserligen kritiserade det israeliska bordandet av ”biståndsfartyget” Mavi Marmara i fjol – då nio till tänderna beväpnade turkiska terrorister omkom – men däremot erkände Israels rätt att upprätthålla blockaden mot det av den islamistiska  terrorrörelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Turkiets försvarsminister Vecdi Gonult (till vänster) och hans israeliske kollega Ehud Barak under gemensam truppinspektion under en tid, då de båda länderna åtnjöt vänskapligare förbindelser än nu.

Erdogan och Turkiet har nu bestämt sig för att trotsa världssamfundet med alla till buds stående medel, och världen har all anledning hålla andan inför den urladdning som ligger inom möjligheternas gräns. Turkiets ökade militära aggressivitet, dels i behandlingen av kurderna, dels genom vapenskramlandet mot Israel, kommer nästan säkert att leda till att Turkiet saboterar sina möjligheter till EU-inträde för mycket lång tid framöver.