Kyrkovalet: Gör Svenska kyrkan kristen igen!

Jesus (till höger) och Muhammed enligt en konstnärlig framställning.

”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?”

Den frågan ställde Kyrkans Tidning till de fem kandidaterna inför ärkebiskopsvalet 2013. Bara en av kandidaterna svarade ett tveklöst ja på den frågan medan resten av de tillfrågade svävade på målet. Segrade gjorde en av de senare, Antje Jackelén. https://kyrkligdokumentation.nu/sptledare_2213.pdf

Islams grundare uppskattas varmt av vissa av Svenska kyrkans aktörer av i dag. En av dessa är ”forskaren” Jakob Wirén, teologisk sekreterare till ärkebiskopen, som i en bok i våras argumenterade för att Muhammed kunde ses som en profet av kristna i dag. https://www.varldenidag.se/nyheter/teolog-kristna-kan-se-muhammed-som-profet/repucq!HSOugzgfSOmsqDFB5@Pzw/

Dessa exempel ger en illustration så god som någon till Svenska kyrkans dilemma. Under det att kyrkan närmast slår knut på sig själv för att ligga rätt i tiden i politiskt hänseende kommer den allt längre bort från sin grundläggande kristna identitet. Detta fenomen är väl värt att beakta inför kyrkovalet den 19 september.

Kyrkan har i modern tid således upplåtit kyrkor och kyrkolokaler åt företeelser som HBTQ-propaganda, manifestationer till förmån för ökad invandring, new age-flummeri, klimatalarmism, islamstudier med mera. Det har vidare förekommit att kyrkliga företrädare – Stockholms-biskopen Eva Brunne är en av dessa – föreslagit att kristna symboler skulle avlägsnas från kyrkor och bönerum på grund av rädsla för att andra troende kunde uppfatta dessa som stötande. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/biskopen-vill-ta-bort-kristna-symboler-i-sjomanskyrkan

Kort sagt: Svenska kyrkan befinner sig sedan länge i en trosmässig kris, en utveckling som kan sägas ha tagit sin början med 68-vänsterns utbredning i kyrkliga sammanhang för drygt ett halvsekel sedan. Många av den kristna vänsterns representanter fick sedan anställning som biskopar, präster och diakoner inom Svenska kyrkan och på den vägen är det. Med det alltmer accentuerade vänsterinflytandet följde en utpräglad fientlighet gentemot den judiska staten Israel.

Den beklagliga ”utveckling” som här skisserats har naturligtvis inte gått obemärkt förbi utan måste, som vi ser det, vara en av de huvudsakliga anledningarna till Svenska kyrkans kraftiga medlemstapp sedan den upphörde att vara statlig 2000. Tappet har medfört betydande olägenheter för kyrkan i form av minskade ekonomiska inkomster, vilket gör att den för varje år får allt svårare att bevara och underhålla alla kyrkor runt om i landet.

Vi kan visserligen finna viss tröst i att medlemssvinnet för år 2020 inte blev lika stort som för närmast föregående år: 54 440 gick ur Svenska kyrkan 2020 jämfört med 59 904 2019. Denna minskning av antalet utträden måste ändå betraktas som marginell. https://www.dagen.se/nyheter/2021/01/12/farre-gick-ur-svenska-kyrkan-2020/

För oss sverigedemokrater är det en betydande uppgift att återge Svenska kyrkan dess kristna identitet. Sverigedemokraterna  är ett icke-konfessionellt parti som ansluter sig till den grundlagsfästa religionsfriheten. Envar har rätt till sin tro förutsatt att den troende respekterar gällande lagar.

SDs uppfattning är emellertid att den svenska staten inte ska vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över 1000 år, och kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Kyrkan bör därför tillåtas inneha en särställning i förhållande till andra i Sverige verksamma religioner. http://partiprogram.se/sd/2014/sverigedemokraterna-och-religionen

En röst på Sverigedemokraterna i kyrkovalet  är en röst på en förstärkt ställning för kristendomen i det svenska samhället i allmänhet och i den Svenska kyrkan i synnerhet.

Gör Svenska kyrkan kristen igen!

Fotnot: Ovanstående artikel är en något utökad version av ett debattinlägg som publicerades först i Länstidningen, Södertälje den 7 september 2021. Det var då undertecknat av SD Södertälje/Nykvarns kandidater i kyrkovalet Monica Thorsell, Patrick Claesson och Beata Milewczyk samt denna bloggare.

Illavarslande utveckling: attackerna på den kristna tron trappas upp

Hagia Sofia i Istanbul var en av kristenhetens viktigaste kyrkor i nästan 1000 år. Nu vill Erdogan göra den till moské.

Förföljelsen av kristna runtom i världen ökar ständigt. Värst är det i det kommunistiska Nordkorea, men sedan är det idel muslimskt dominerade länder på tio i topp-listan över de länder där kristna trosbekännare förföljs mest. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kristna-mest-forfoljda

Det visar den kristna människorättsorganisationen Open Doors redovisning. ”Det är en ökning på alla fronter, i alla världsdelar”, citeras Peter Paulsson, som är generalsekreterare i Open Doors svenska gren. Närmast efter Nordkorea på den föga ärorika listan kommer Irak, Eritrea, Afghanistan och Syrien.

Ett alldeles särskilt angrepp på kristendomen har Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdogan svarat för. Erdogan har förutskickat att den historiska byggnaden Hagia Sofia i Istanbul åter skall bli moské. Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka på initiativ av den bysantinske kejsaren Justinianus I 532-87.

1453 omvandlades den till moské efter den muslimska erövringen av Konstantinopel, men 1935 lät den sekuläre turkiske regenten Kemal Atatürk byggnaden bli ett museum och på så sätt tjäna alla trosriktningar. Ett stort antal kristna kyrkor och länder inklusive Vatikanen har protesterat mot Erdogans beslut.

Nidaroskatedralen i Trondheim byggdes till den kristne kungen Olav den heliges ära. Nu vill en norsk präst att den rivs för att inte minoriteterna skall känna sig åsidosatta.

Kritik har icke minst kommit från EU, som dock befinner sig i dilemmat att man inte upplever sig kunna ta i för mycket mot Turkiet då Ankara har makt att öppna spjället för ohejdad immigration till EU-länderna. https://omni.se/eu-landerna-fordomer-turkiet-for-hagia-sofia/a/vQ04m4

Också i Sverige befinner sig kristendomen under attack. Patrik Lindenfors från den fanatiskt ateistiska organisationen Humanisterna menar exempelvis i en debattartikel i Göteborgs-Posten att det kristna korset bör avlägsnas från den blågula flaggan och ersättas av något mer ”inkluderande”. https://www.dagen.se/nyheter/forslag-ta-bort-korset-fran-den-svenska-flaggan-1.1742934

Bland de argument Lindenfors anför för sitt förslag kan nämnas att muslimerna i Afghanistan med flera muslimska länder kan bli förnärmade, om svenska soldater på uppdrag bär korsprydda nationssymboler. Föga överraskande drar Lindenfors i sin argumentation även till med BLM-stuket att ifrågasätta historiska symboler.

Lindenfors attack på en central kristen symbol är ändå närmast en mild västanfläkt vid en jämförelse med förslag som framställts av en sinnessvag kvinnlig präst i vårt västra grannland. Gyrid Gunnes, tidigare känd för att ha bland annat tillbett Allah i full prästerlig ornat och att ha smetat in Bibeln med sitt eget mensblod, anser i ett inlägg i tidningen Vårt Land att det kan vara dags att riva Nidarosdomen i Trondheim.

BITTE ASSARMO: Dags att riva kyrkor – för minoriteternas skull

Katedralen i Nidaros i Trondheim uppfördes med början omkring 1070 och är sannolikt Nordens viktigaste kyrkobyggnad. Här finns bland annat konung Olav den heliges grav. Enligt Gunnes bör kyrkan rivas för att blidka minoriteterna. En rivning vore, anser Gunnes, också en naturlig följd av BLMs statyrivningar.

Biskop Eva Brunne i Pride-tåg i Stockholm.

Tokiga präster av kvinnligt (och för den delen också manligt) kön är vi dessvärre inte heller befriade från i Sverige. För några år sedan ville Eva Brunne, lesbisk biskop i Stockholm, avlägsna korset i Sjömanskyrkan i Stockholm med motiveringen, att muslimer då skulle känna sig mer välkomna i kyrkan. Varför muslimskt troende skulle vilja besöka en kristen kyrka förblev dock osagt.

I Sverige har vi därtill en kvinnlig ärkebiskop, den tyskfödda Antje Jackelén, som inte kan se skillnad på den våldsutövande profeten Muhammed och den kristne fridsfursten Jesus Kristus. Sedan sliter man sitt hår inom den forna statskyrkan för att analysera varför folk flyr från den. Jag vågar påstå att svaret ligger i öppen dag för den som har ögon att se med. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/13/flykten-fran-svenska-kyrkan-vad-den-verkligen-beror-pa/

Situationen för kristna trosbekännare i vår del av världen är naturligtvis inte lika utsatt som för våra trosbröder i länder såsom Nordkorea, Afghanistan och röda Kina där kristna riskerar livet varje dag och i en del fall också mister det på grund av sin tro. Upptrappningen av attackerna på kristen tro hos oss är dock varningssignaler som varslar om ytterligare marginalisering av och intolerans mot kristet troende.

 

Flykten från Svenska kyrkan – vad den verkligen beror på

Kan Svenska kyrkan återvinna folkets förtroende? Foto: Tommy Hansson

Nej, något överdrivet flyt kan man knappast säga att Svenska kyrkan har för tillfället.

Efter en rad skandaler och tvivelaktigheter av varierande slag tilltar medlemsflykten. I augusti 2016 begärde tre gånger så många utträde ur samfundet jämfört med föregående år. Kyrkans Tidning rapporterar att 9211 valde att tacka för sig. Totalt i år uppges 47 453 ha begärt utträde, vilket är fler än under hela 2015 och även 2014. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortsatt-medlemsflykt-fran-kyrkan

Bara i juni uppges  så många som 13 300 personer ha gått ur den tidigare så kallade folkkyrkan, vilket är ungefär tre gånger så många som en normal junimånad. I semestermånaden juli, då de flesta normalt ägnar kyrkliga ting ett tämligen förstrött intresse, valde 5100 att utträda. Visserligen händer det också att folk aktivt söker inträde i Svenska kyrkan, men den statistiken är blygsam vid en jämförelse: senaste året skall dryga 7000 ha tagit detta steg.

Bögjesus: K. G. Hammars bild av Mästaren.

Eftersom den kraftigt vikande medlemstrenden inte är något Svenska kyrkan generellt har gemensamt med andra samfund kan man inte påstå att medlemstappet gäller hela den svenska kristenheten. Romersk-katolska kyrkan har till exempel noterats för en ökning upp till 103 509. Bland frikyrkorna har bland annat Svenska alliansmissionen ökat på medlemstalet.

Medlemsraset kan inte undgå att få betydande konsekvenser för kyrkan. Efter sommarens tapp kunde den årliga förlusten fastställas till 38 miljoner kronor. Det innebär svårigheter att underhålla alla kyrkobyggnader och kyrkolokaler över hela landet och minskade möjligheter att bedriva mission, diakoni och annan utåtriktad verksamhet. Erika Brundin, ställföreträdande generalsekreterare i Svenska kyrkan, citeras så: ”Det blir jätteviktigt för oss att återvinna förtroendet. Det är den viktigaste aspekten för oss.” http://www.di.se/artiklar/2016/8/12/kyrkans-medlemsras-ar-en-miljonsmall/

När man studerar kommentarerna till Svenska kyrkans medlemskris tycks alla vara rörande överens om, att huvudorsaken står att finna i avslöjanden om att enskilda kyrkorepresentanter låtit kyrkan betala för resor och lyxhotell på olika platser i världen. Det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Om kyrkans ledning verkligen tror att detta är enda skälet till nedgången kommer man inte att vara i närheten av att vända utvecklingen.

Vi har alltså en kyrka som sedan många år tillbaka är dels genompolitiserad, dels lägger sig platt för islam. Anledningen till att denna bloggare 1999 gick ur den kyrka han döptes in i var exempelvis den dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars beslut att i Uppsala domkyrka bereda utrymme för en fotoutställning – Ecce Homo – som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transpersoner. Då var måttet enligt mitt förmenande rågat, och jag misstänker att andra gjorde samma reflektion och tog samma konsekvenser.

Nytt inslag i dopritualet: ”Amen och high five”.

Vi har vidare att göra med en kyrka som tycks vara besatt av hat gentemot den judiska staten Israel; som upplåter domkyrkan åt schamanistiska mässor; som regelbundet deltar i Pride-festivaler och andra HBTQ-aktiviteter; som har upphöjt klimatalarmismen till ett religiöst koncept; som fjäskar för islam och inte på allvar vågar fördöma den dagliga terrorn mot kristna ute i världen; som desperat försöker ”hänga med” så till den grad, att biskop Johan Dalman vid prins Alexanders dop nyligen gav den nydöpte prinsen ”Amen och high five”. Med mera, med mera.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6513649

Beträffande förhållandet till islam så har ärkebiskop Antje Jackelén sagt sig inte kunna urskilja någon principiell skillnad mellan fridsfursten Jesus Kristus och krigsherren Muhammed. Stockholms-biskopen Eva Brunne, såvitt jag vet världens enda praktiserande homosexuella biskop, har föreslagit att korset skall avlägsnas från Sjömanskyrkan i Stockholm på det att inte besökande muslimer skall förargas.

Uppviglande och okristligt bära detta?

Höga chefer inom kyrkan kan inte ens hålla fast vid en så central kristen symbol som korset, utan menar att det kan vara ”uppviglande” och ”okristligt” att bära detsamma i en kedja runt halsen. Läs mer om detta och om andra kyrkliga klavertramp här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

Jag tycker uppriktigt synd om Svenska kyrkan och dess ledning om den tror, att enda anledning till det accelererande medlemsraset är enstaka representanters skörlevnad på utlandsresor och hotell. I så fall saknar man förmåga att göra en korrekt analys av sakernas tillstånd och frånhänder sig därför möjligheten att i någon liten mån vända på kuttingen.

Inte för att jag sörjer särskilt mycket, även om jag måste bekänna att jag oroas en smula över hur det skall gå med det viktiga kulturarv våra kyrkor och vårt kristna arv i stort representerar. Förutom de rent materiella och kulturella värdena minner det kristna arvet trots allt om en tid då Gud fortfarande i någon mån brydde sig om den svenska kyrkan.

I dag är Han sannolikt inte särskilt intresserad.

Hög chef inom Svenska kyrkan: Bära kors ”uppviglande” och ”okristligt”

Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg: Bära kors kan vara ”uppviglande” och ”okristligt”.

Svenska kyrkan och dess  representanter upphör aldrig att överraska – och då menar jag inte i positiv bemärkelse. Nyligen hävdade Gunnar Sjöberg, född i Korpilombolo samt ansvarig för kommunikation vid kyrkokansliet i Uppsala, att det kan vara både ”okristligt” och ”uppviglande” att bära kors. http://www.katolsktmagasin.se/2016/08/03/kommunikationsansvarig-svenska-kyrkan-uppviglande-att-bara-kors/

Bakgrunden till Sjöbergs yttranden på Facebook är en av gruppen Kristen opinion nystartad Facebook-grupp som heter ”Mitt kors” och som syftar till solidaritet med förföljda kristna i Mellanöstern. Militanta islamister inom DAESH/IS/ISIS bedriver som bekant ett hänsynslöst och totalt omänskligt utrotningskrig mot kristna och även andra trosanhängare inklusive ”fel” sorts muslimer. https://kristenopinion.wordpress.com/2016/07/30/mittkors/

Denna vilja till solidaritet med kristna som mördas och massakreras varje dag för sin tro på Gud och Jesus Kristus faller inte Gunnar Sjöberg på läppen, och han ordar till och med om risk för ”religionskrig” därför att vissa kristna bär kors. I en FB-status som blivit nära nog viral framhärdar han:

Alltså, jag vet inte. Det här med att kristna plötsligt ska börja bära kors som tecken för och emot nåt. Det är väl inget nytt egentligen, men uppmaningen känns uppviglande och okristligt i de motsättningar som redan råder. Vill vi dra saken till religionskrig när det handlar om något helt annat och muslimska församlingen t o m vägrar begrava den som mördade prästen i Frankrike?
Jag bär min gamla svenska flagga med stolthet fast den nu ser finsk ut. Det där med gränser, kan vi inte ställa oss över det? Jag tror Jesus tänkte så. Och att korset är ett tecken för öppenhet

I efterkommande inlägg har Sjöberg utan större framgång sökt förklara och kanske i någon mån distansera sig från sitt inledande FB-inlägg. Bland annat avfärdar han kritik som riktats mot honom som något ”ofräscht” och att man visst kan bära kors – han gör själv trots egen lågkyrklighet, hävdar han, då och då korstecknet samt bär gärna kors.

Men: när Gunnar Sjöberg bär kors gör han det ”med”, inte ”mot”, skriver han. Att visa solidaritet med förföljda trossyskon är alltså enligt Sjöbergs förvirrade synsätt att vara ”mot”. Då blir den främsta kristna trossymbolen ”en distanserande markör”.

Prästen Anna Karin Hammar: ”Mitt kors” visar prov på ”dold tankefigur”.

Att Gunnar Sjöberg får stöd från den beryktade prästen Anna Karin Hammar, lesbisk Israel-hatare och syster till förre ärkebiskopen K-G Hammar, är på intet sätt överraskande. De som driver gruppen ”Mitt kors” visar enligt den förstnämnda prov på en ”dold tankefigur” som kräver utmaning. De förklaras stå för en ”aktion” med ”glidande identiteter”.

Detta är ingenting annat än pseudointellektuellt prat i vädret. Vad både Sjöbergs och Hammars utgjutelser bottnar i är givetvis att de är rädda för att stöta sig med muslimerna. I stället för att ta fighten – som Jesus gjorde när han ställdes inför teologiska motståndare i det dåtida Israel – kryper kyrkans ledarskap darrande ihop i en vrå och hoppas, att muslimerna skall vara snälla och inte skära halsen av dem som med fader Jacques Hamel i Frankrike.

Detta är mer än tillåtet ynkligt, opportunistiskt och politiskt korrekt.

Ärkebiskop Antje Jackelén går själv i spetsen för trossveket genom att hylla profeten Muhammed och vägra inse, att det finns skillnader mellan denne – som bland annat äktade en sexårig flicka och hade sex med henne när hon blev nio, lät hugga halsen av uppemot 1000 judar vid ett och samma tillfälle samt gav order om att det förvirrade religiösa misch-masch som kallas islam skulle spridas med erövringskrig – och fridsfursten Jesus Kristus. http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=160306094324

Stockholms-biskopen Eva Brunne, för övrigt lesbisk liksom Anna-Karin Hammar, vill inte vara sämre utan har föreslagit att Sjömanskyrkan i Frihamnen i Stockholm tar bort korset och andra kristna symboler samt märker ut riktningen mot Mekka, detta för att muslimska besökare skall känna sig välkomna. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/biskopen-vill-ta-bort-kristna-symboler-i-sjomanskyrkan

Biskop Eva Brunne  uppger att hon utsatts för ”hat” efter krav om att avlägsna kors ur kyrka och markera riktningen mot Mekka. Tråkigt – men vad trodde hon?

Kan någon förvånas över att Svenska kyrkan mot denna bakgrund fortsätter att tappa medlemmar i en allt stridare ström? Knappast. I fjol valde 89 000 att utträda i hela landet. http://www.corren.se/nyheter/ostergotland/allt-fler-lamnar-svenska-kyrkan-6807002.aspx

Frågan är om det inte är dags att avskaffa denna så kallade kyrka, som är mer ett Baals-tempel än en kristen inrättning om ni frågar mig. Möjligen kan administrativa enheter behållas för att sköta driften av alla kulturellt omistliga kyrkobyggnader runt om i landet,vilka med fördel kan användas för musikevenemang och kulturella aktiviteter.

Det finns förvisso inom Svenska kyrkan också rekorderliga och trosfasta personer vilka säkerligen lider av Svenska kyrkans urartning. Jag undrar om det inte är en tidsfråga innan några sådana personer startar en alternativ och hoppeligen konkurrenskraftig kyrka med plats för troende som tar sin kristna övertygelse på allvar.

Baals-templet i Palmyra innan det förstördes av marodörerna i DAESH.

Fotnot: Baal var en hednisk gudom som tillbads av semitiska folkslag i forntidens Syrien samt Kanaans land. Det berömda Baals-templet i syriska Palmyra skall ha förstörts genom sprängning av DAESH.

Kyrkklockorna i Sveg manifesterade mot yttrandefriheten – störde SD-möte

http://www.expressen.se/nyheter/kyrkklocka-i-sveg-for-mangfald-under-sd-tal/

Svenska kyrkan har gjort det igen. Alltså ringt i klockorna för att markera mot partipolitiska möten som ogillas.

Tidigare har så skett när det lika diminutiva som irrelevanta nazistpartiet Svenskarnas parti anordnat manifestationer på olika håll i landet. I söndags var det emellertid det demokratiska riksdagspartiet Sverigedemokraterna som drabbades.

 Svegs kyrka.

Klockorna i Svegs kyrka i Härjedalen ljöd, efter beslut i ortens kyrkoråd, i syfte att manifestera för ”mångfald och alla människors lika värde” som kyrkorådets ordförande Jonny Springe (S) valde att uttrycka det. På detta sätt stördes det möte med Sverigedemokraternas partisekreterare, riksdagsman Björn Söder, som talare vilket hölls på torget i Sveg.

Länk till kort TT-artikel i Expressen om klockringningen i Sveg överst.

Björn Söders tal, som gav upphov till en stor polisinsats, sammanföll med en manifestation för ”mångfald (återigen detta ord, som ju endast betyder att det finns flera saker av någonting) och kärlek” anordnad av partierna C, FP, KD, M, S och V samt organisationen Vox Humana.

När Östersundsposten intervjuade några ortsbor var flera mycket kritiska till klockringningen, som de menade i själva verket kunde ses som en manifestation riktad mot yttrandefriheten.

”Jag har inget till överst för Sverigedemokraterna, men det här var dåligt gjort”, löd ett omdöme. En annan menade att det nu var dags att gå ur Svenska kyrkan.

Det har senare, enligt uppgifter i tidningen Härjedalen, framkommit att kyrkorådet var splittrat i frågan om klockringning under SD-mötet. När frågan skulle avgöras i en omröstning blev siffrorna således knappa 4 – 3 till förmån för ringningen:

http://www.tidningenharjedalen.se/opinion/kyrkoherde-torgny-larsson-om-klockringningen-i-sveg

 Jonny Springe (S) lät klockorna ringa mot yttrandefriheten.

Kyrkoherde Torgny Larsson, som tidigare uppgavs ha deltagit i beslutet, skriver i ett brev som publiceras i tidningen att han inte varit med om ställningstagandet, utan att han tvärtom är kritisk mot klockringningen under SD-mötet. Larsson menar att kyrkan bör vara restriktiv med att ringa annat än vid gudstjänster, och att  endast allvarliga händelser av typ ofred eller då stora materiella värden hotas bör kunna föranleda klockringning.

Klockringning som protest mot ett besök av Björn Söder hade för övrigt skett tidigare på söndagen i Falun, men då rörde det sig om obehöriga som brutit sig in i kyrkan och ringt i klockorna på eget bevåg.

Klockringningen i Sveg bekräftar enligt denna bloggares mening den sorgesamma andliga förflackning och selektiva politisering som Svenska kyrkan under en lång följd av år varit drabbad av. I dag anses det viktigare att protestera mot demokratiska partier man av någon anledning ogillar och att hålla menlösa manifestationer för exempelvis miljö, så kallad mångfald, homosexualitet och kärlek  än att företräda kristen tro.

Kyrkans ledning anser det viktigare att bojkotta apelsiner från Israel än att engagera sig för förföljda kristna i arabvärlden och försvara den kristna tron mot tilltagande islamisering och materialism.

Jag talar om en kyrka vars högsta företrädare, ärkebiskop Antje Jackelén, är oförmögen att särskilja fridsfursten Jesus från krigsherren Muhammed och vars stockholmsbiskop, Eva Brunne, lever i ett öppet lesbiskt parförhållande. En kyrka i fritt fall.

 

De svenska biskoparnas förlorade andlighet

Havet i Arktis kommer sannolikt att vara isfritt om somrarna år 2050.

Så skriver Sveriges biskopar i ett debattinlägg i Aftonbladet apropå FNs klimatpanels (IPCC) femte rapport, som presenterades i Stockholm här om dagen. Rapportens bärande budskap var att den påstådda globala uppvärmningen är åstadkommen genom mänskliga utsläpp av koldioxid. Alltså samma klimatalarmistiska budskap vi matats med i decennier.

Biskop Eva Brunne (närmast kameran) tjoar runt i prideparaden

På så sätt söker det sedan tidigare komprometterade IPCC – minns bluffen om glaciärsmältningen i Himalaya och forskarnas manipulationer av sina datormodeller för att påvisa temperaturstegring (Climategate) – dölja de samstämmiga rönen om att jordens medeltemperatur inte stigit sedan 1998. Det kan tyckas märkligt att gammelmedia, politiker och nu alltså biskopar krälar underdånigt i stoftet inför IPCC-charlatanernas påhitt.

Biskoparnas aktstycke kan läsas via länken nedan för den som har tillräckligt starka nerver för att ta del av ett stycke förljuget politiskt-teologiskt hopkok, som kan få det att vända sig i magen på den mest härdade konsument av Svenska kyrkans kroniskt gudsnådeligt politiserade budskap:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article17559430.ab

Ingen, säger ingen, med anspråk på att bli trodd kan rimligen ha några förutsättningar att förutsäga hur isförhållandena kommer att te sig vid Nordpolen om 37 år. Det är ingenting annat än idioti att försöka göra sken av det. Men enligt biskoparna i den kyrka jag lämnade för 14 år sedan sitter IPCC tydligen inne med närmast gudomliga insikter. I debattartikeln hävdas så att klimatet är en andlig fråga.

Foton som visar hur istäcket i Arktis vuxit med 60 procent på ett år. Det bryr sig IPCC inte om.

Biskoparna – ingen nämnd och ingen glömd – ger dock icke upp hoppet:

Det går fortfarande att ändra förutsättningarna och kärleken till vår nästa tvingar oss att göra det.

Man hotar nu också med att ”arbeta för att hålla klimatfrågorna i alla människors medvetande” och säger sig även vilja ”uppmuntra till djupare teologiska reflektioner om den moraliska och etiska dimensionen av klimatförändringen”.

Amen och halleluja!

Biskoparnas debattext är ett stycke svårslaget pseudoteologiskt blaj-blaj som ett gäng politiska tjänstemän satt sina namn under men som förmodligen ihopkommits av någon ”policyhandläggare” typ Jacob Risberg, som inte bara tvångsmässigt larmar om klimatet utan också är med och utformar Svenska kyrkans notoriskt antiisraeliska hållning i Mellanöstern. Denne är skyldig bland annat till debattmässiga guldkorn som att I-länderna skall erlägga ”klimatskadestånd” till de mindre utvecklade länderna.

Martin Lönnebo: Sveriges siste andligt orienterade biskop?

Biskoparna talar om andlighet, men det var länge sedan stiftscheferna hade något egentligt andligt att komma med. Den siste ”andlige” biskopen var sannolikt Martin Lönnebo, född 1930, som var biskop i Linköpings stift 1980-95 och numera biskop emeritus.

Jesus som sverigedemokrat

Att uppbåda Jesus Kristus för sin sak är ett pålitligt och ofta (miss)brukat retoriskt knep. Nästan lika gångbart är att använda Jesus mot något man ogillar. Jag ämnar i detta inlägg uppehålla mig något vid konstellationen Jesus/Sverigedemokraterna (SD).

Jesus – sverigedemokrat?

I samband med senaste kyrkovalet hävdade kyrkoherde Peter Stjerndorff vid Staffans församling i Gävle enligt en artikel i Arbetarbladet 13/9 2009: ”Jesus skulle inte gilla Sverigedemokraterna.” Stjerndorff påstods i artikeln ”se med oro” på det växande stödet för SD. Det var givetvis vare sig  första eller sista gången en kyrkans man kläckt ur sig något liknande.

Det främsta argumentet till stöd för teorin att Jesus skulle ha tagit avstånd från Sverigedemokraterna är väl påståendet, att Jesus inte gjorde skillnad på människor men att det är detta som är SDs hela ”affärsidé”. Det är väl också förmodligen den sistnämnda presumptionen som ligger bakom Aftonbladets imbecilla kampanj ”Vi gillar olika”.

Tråkigt nog för tidningen stämmer inte något av påståendena. Jesus kunde visst göra skillnad på människor. Och SD är inte på något sätt för allt som är homogent. Bara ett enda exempel: jag är själv gruppledare för SD Södertälje, där större delen av fullmäktigegruppen utgörs av irakiska flyktingar. I Nya testamentets Matteusevangeliet 10: 5 – 6 citeras Jesus på följande sätt när han sänder ut sina tolv lärjungar på dessas första missionsresa:

Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.

Samma personer som rutinmässigt brukar avfärda Sverigedemokraterna som ”rasister” skulle här, med användande av samma sorts logik, kunna göra gällande att Jesus var ”rasist”. Det är precis lika tramsigt i båda fallen.  Jesus vände sig, troligen mest av praktiska skäl, i första hand till det av G-d utvalda, judiska folket. Samarierna, som allmänt ansågs vara avfällingar, och hedningarna, som inte hade någon monoteistisk tro, fick komma senare.

Faktum är ju att Jesus i andra sammanhang talar väl om såväl samarier som hedningar. I en minnesvärd liknelse framställer han exempelvis en samarier/samarit som långt mer barmhärtig än rättroende judar. Icke heller hade Jesus något emot att umgås med allmänt föraktade yrkesutövare såsom tullindrivare, alltså sådana som såg till att vissa geografiska gränser upprätthölls.

Vad beträffar Sverigedemokraterna utgår inte heller dessa från något ”rasistiskt” eller obarmhärtigt synsätt utan hävdar endast, att Sverige av praktiska skäl inte kan ta emot all världens invandrare och flyktingar. Därför är det också nödvändigt för ett land att ha ett fungerande gränsskydd.

Sverigedemokraterna är vidare det enda riksdagsparti som vill rusta upp det militära svenska försvaret. Jesus skulle säkerligen inte ha haft några negativa synpunkter på detta. I evangelierna kan vi läsa om hur han gärna umgicks med romerska militärer, vilka under vad som kallades Pax Romana (den romerska freden) ockuperade Israel.

I Matteusevangeliets åttonde kapitel blir Jesus exempelvis approcherad av en härhövitsman (arméofficer) som ber Jesus bota hans avhållne tjänare. Mästaren från Nasaret blir imponerad av officerens tro och citeras (Matteus 8:10):

Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.

Jag vågar påstå att om Jesus hade varit rigid pacifist, alternativt militant motståndare mot det romerska väldet, hade han aldrig bevärdigat hövitsmannen med ett besök.

För Sverigedemokraterna är det naturligt att i kyrkliga sammanhang hänvisa till ”Fädernas kyrka” och det trosnit som en gång uppfyllde Svenska kyrkan. Det finns i partiet en starkt kritisk inställning till den vänsterpolitisering kyrkan undergått i vår förvärldsligade tid.

Detta ledde i samband med riksdagsinträdet fram till den spontana protest som yttrade sig så, att ett antal sverigedemokrater på plats i Slottskyrkan lämnade sina platser och tågade ut när biskop Eva Brunne for ut i ett illa dolt hatbudskap mot SD. Drastiskt? Kanske. Men också Jesus kunde vara drastisk när han i hårda ordalag brännmärkte företrädarna för sin tids religiösa etablissemang, vilka han bland annat kallade ”huggormars avföda”, ”glupande ulvar”, ”vitmenade grifter” och liknande.

När han tyckte det gått för långt med kommersialiseringen kring det heliga templet i Jerusalem gick han enligt evangeliet till och med lös på försäljarna – som ändå saluförde ting som var nödvändiga för den pilgrim som ville offra till G-d – med ett gissel och välte deras bord. Jag vågar knappt tänka på hur han skulle ha behandlat vissa av dagens svenska biskopar och präster, vilka ägnar sig åt allehanda politiserande och skörlevnad och dessutom synes hata det folk som Jesus en gång utgick från.

Jesus botar sjuka.

Sverigedemokraterna har vidare ofta en kritisk inställning till den svenska sjukvården. Inte heller Jesus litade på sin tids vård och omsorg (i den mån det nu alls fanns sådant). Således tog han saken i egna händer och gjorde så att lama kunde gå, blinda kunde se och spetälska blev friska. Han månade också om äldre och botade exempelvis Petri svärmoder. Ja, Jesus uppväckte till och med döda såsom Lasarus och en synagogsföreståndares dotter! Skulle han syssla med sådant i dagens Sverige skulle han få Socialstyrelsen och en radda andra myndigheter på sig.

Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att SD också är det enda riksdagsparti som inte tycker det är självklart att sjukvårdspersonal skall tvingas gå emot sitt samvete och svika sin hippokratiska ed genom att släcka istället för att rädda liv. Jag talar här givetvis om tvånget att medverka vid aborter.

När det gäller en av SDs viktigaste frågor – att söka hejda den pågående islamiseringen av vårt samhälle – skulle Jesus ha tagit en entydig ställning och skarpt fördömt den islamska extremism, som bland annat yttrar sig i lagar som stadgar stenande till döds för äktenskapsbrott. Jesus räddade som bekant en gång en kvinna från att stenas genom att vända sig till den mordlystna hopen och uppmana den som var syndfri att kasta första stenen: ingen kunde förmå sig till att göra detta. Jesus sade att inte heller han dömde kvinnan men uppmanade henne att gå, ”men synda inte mer.”

Jesus stod nämligen, i likhet med SD, för traditionell moral och traditionella familjevärderingar. Otrohet och skilsmässa av annat skäl än just otrohet betraktade han som svåra synder.

Jesus räddade en kvinna från att stenas till döds.

Skälet till att han (om vi får tro evangelierna, vilket vi bör göra) inte tog till orda om homosexualitet – som de judiska skrifterna fördömde i ordalag som inte kan missförstås – var givetvis inte att han skulle ha sett genom fingrarna med detta eller faktiskt själv var homosexuell, vilket vissa vill få  oss att tro i dessa yttersta av dagar. Det var att det inte var något utbrett eller omtalat problem i dåtidens samhälle. Att homosexuella handlingar däremot betraktades som en svårartad synd av Jesus och hans samtid är så självklart att det inte behöver diskuteras.

Det ovanstående är delvis skrivet med tongue in cheek , det vill säga med en viss ironisk distans. Svagsinta företrädare för den så kallade kristna vänstern trodde på 1960- och 1970-talet på fullt allvar att Jesus, om han skulle återvända till jorden vid denna tid, skulle stödja det kommunistiska mördarbandet Viet Cong  i Vietnam och psykopatiska diktatorer som Mao Tse-tung i Röda Kina och Fidél Castro på Kuba. Några av dessa förvirrade individer blev omsider biskopar, domprostar och kyrkoherdar, någon till och med ärkebiskop. Jag gör mig däremot inga illusioner om att Jesus, om han kom till Sverige i dag, skulle promenera in på Sverigedemokraternas riksdagskansli och hänga på sig några blåsippsmärken samt hålla en presskonferens där han prisar Jimmie Åkesson.

Orsaken till varför Jesus inte skulle ta öppen partipolitisk ställning är naturligtvis att han inte var/är politiker utan en andlig ledargestalt. Han skulle inte döma eller berömma människor utifrån ideologisk tillhörighet eller parti utan se till deras hjärtas godhet och karaktärshalt. Men han skulle ändå, av ovan nämnda skäl, stå ljusår närmare Sverigedemokraterna än någon mordlysten kommunistledare på 1960-talet!

Ty Jesus var inte heller socialist, vilket är en annan efterhängsen vantolkning från 68-vänsterns mörka tid. Jag kan gå med på att han var revolutionär, men i så fall en andlig sådan och inte en som visade sin omtanke om människorna med hjälp av en AK-47 Kalasjnikov. Beviset för att Jesus inte var socialist hittar vi i Matteusevangeliets tjugonde kapitel, i vilket Mästaren framställer liknelsen om arbetarna i vingården.

Det är en ganska lång berättelse om hur en ”husbonde” gick ut för att leja arbetare till sin ägandes vingård. Han började i arla gryning och anställde de första arbetarna; efter att ha kommit överens om en lön sände han dem till vingården för att sätta igång med arbetsuppgifterna. Så där höll det på hela dagen. Till slut var det afton och det var dags för avlöning. Vingårdens herre uppmanade då sin förvaltare att börja löneutbetalningen med dem som blivit lejda sist och alltså bara hade arbetat kort tid; dessa skulle få samma lön som de först anställda vilka slitit hela dagen för sin penning. När de senare började ”knorra” svarade husbonden på följande sätt (Matteus 20:13-16):

Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva dig lika mycket som åt dig. Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god? – Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.

Långfredagen 2011: ekumenisk manifestation i Södertälje kring Jesu lidandes väg. Foto: Tommy Hansson

Slutsatsen av denna liknelse blir, att jordisk millimeterrättvisa av socialistiskt snitt inte var något för G-d eller Jesus. Man kan välja att avvisa det kristna budskapet och i stället välja socialismen. Man kan också avvisa socialismen och välja den kristna och/eller andliga vägen.

Vad man inte kan göra är att välja både – och.

Fotnot: Med tanke på sammanhanget har den allsmäktiges namn ovan enligt judisk praxis inte skrivits ut utan benämnts ”G-d”.

Wejryd: Kyrkan skall bli ännu mer politisk

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kyrkan-ska-fortsatta-ta-sig-ton

Efter åratal av vikande medlemstal har ärkebiskop Anders Wejryd nu insett att Svenska kyrkan är en stor organisation. Till och med fyra gånger större än LO. Detta får Wejryd att i en DN-intervju – se ovanstående länk – uttala sig för att kyrkan skall ta sig ännu mera ton politiskt än tidigare.

Ännu mera politik. Så ser ärkebiskopens lösning för Svenska kyrkan ut.

Det räcker alltså inte med att Stockholms homosexuella biskop Eva Brunne i samband med riksdagens högtidliga öppnande öppet tog ställning mot ett nytt riksdagsparti och dessförinnan deltog i en socialdemokratisk demonstration mot samma parti. Eller att Gotlands-biskopen Lennart Koskinen försökte avbryta ett av Sverigedemokraterna anordnat möte i Almedalen i somras. Eller att kyrkan upplåter sina lokaliteter för fotoutställningar som avbildar Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

Inte heller räcker det uppenbarligen med att Svenska kyrkan med den drucknes envishet mobbar Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Eller låter domkyrkan i Uppsala, på nämnde Wejryds initiativ, förvandlas till ett forum för djävulsdyrkare, schamaner och häxor. Eller har satt i system att gömma personer som befinner sig illegalt i Sverige.

Nej, nu skall Svenska kyrkan profilera sig ännu mer politiskt, till synes främst därför att organisationen faktiskt är ”fyra gånger så stor som LO.” Så vad kan vi vänta oss framdeles?

En förvirrad biskop Koskenkorva, förlåt Koskinen, leds ner från SD:s scen i Almedalen i somras.

Skall kyrkan börja lägga fram egna budgetförslag för Sveriges ekonomi? Agera för kvinnors ”rätt” till abort fram till födelseögonblicket? Kräva att Sveriges näste statsminister är en HBT-person? Välja en muslim  som Sveriges näste ärkebiskop? Plädera för ett avskaffande av privatbilismen?

Your guess is as good as mine.

Wejryds senaste utspel borgar för att Svenska kyrkans medlemstal fortsätter gå kräftgången och snart kanske bara är dubbelt så stort som LOs. Mig kvittar det, jag gick ur Svenska kyrkan för elva år sedan som protest mot ärkebiskop Hammars stöd för Elisabeth Ohlsons perversa fotoutställning i domkyrkan. Däremot tycker jag litet synd om de ideella arbetare i vingården som ännu har några illusioner kvar om vår forna folkkyrka.

Kyrkomålaren Albertus Pictors tolkning av Jesu liknelse om vingårdsarbetarna.

Svenska kyrkan behöver säkert bli mer aktiv. Men jag kan tala om för herr ärkebiskopen att ökad politisk aktivitet inte är lösningen på kyrkans alla problem. Den lösningen har inte fungerat under de senaste 40 åren och kommer inte fungera nu heller. Hur skulle det vara om man från ledande kyrkligt håll någon gång kunde inse att politik inte är Svenska kyrkans uppgift? Den vägen har hittills bara lett till förvirring och elände.

Och hur skulle det vara om Svenska kyrkan insåg att religionens uppgift i första hand är att vara ett andligt stöd för människor, inte att göra anspråk på att vara en politisk kamporganisation med en in- och utrikespolitisk agenda?

Tyvärr tror jag inte att Svenska kyrkans ledning  någonsin kommer att inse detta. Därför uppmanar jag i dag alla vingårdsarbetare att ge upp sina illusioner och söka sig en annan arbetsgivare.

Nu klappar jag till!

Ho-ho-ho på er – så här några dagar före jul kan det vara befogat att dela ut klappar till mer eller mindre förtjänta individer och företeelser. Eller kanske snarare klappa till desamma. Min klapplista ser ut som följer:

Julian Assange får en bekväm fängelsecell där denne sociopatiske, låt vara ännu icke dömde,  förbrytare i lugn och ro ges tillfälle att meditera över sina försyndelser. Kanske – men jag betvivlar det – inser han då att det inte är världens bästa idé att försvaga den fria världen och utsätta många av dess företrädare för livsfara genom att offentliggöra hemliga dokument, samtidigt som världens diktatorer och hjärndöda sykofanter applåderar taktfast.

Plats för Assange.

Fredrik Reinfeldt tänker jag vara riktigt generös mot. Han får ett nytt ansiktsuttryck så att han bättre kan uttrycka sina känslor. Som det är nu ser han oförändrat lika bekymrad ut när han lägger huvudet på sned och spänner sina klotrunda ögon i intervjuaren, vare sig nya Moderaterna fått 40 procent i senaste mätningen eller Stockholm skakats av ett terrordåd.

Dags att byta ansiktsuttryck.

Statsministern får också ett exemplar av Sverigedemokraternas valmanifest 99 förslag för ett bättre Sverige så att han är bättre påläst nästa gång han kommenterar SDs politik.

Carl Bildt får ett års twitterförbud så att han kan kommentera viktiga händelser på ett sätt som anstår en utrikesminister.

Fy på dig, Carl!

Socialdemokraterna får en partiledare som heter antingen Pär Nuder eller Tomas Östros, detta för att vi skall kunna vara riktigt säkra på att (S) fortsätter att hålla sig kring 25 procent i opinionsmätningarna.

 Alla tummar hålls för Pär!

Vänsterpartiet begåvas med livstids partiledarskap för Lars Ohly av samma skäl som ovan – byt bara ut 25 procent mot fyra procent.

Kristdemokraterna får en ny partiledare och ett nytt partiprogram för att partiet skall ha en realistisk chans att hanka sig kvar i riksdagen.

Sverigedemokraterna får för säkerhets skull en dos ödmjukhet så att partiet fortsätter att stå med båda fötterna på jorden när opinionssiffrorna klättrar över tio procent, vilket lär ske endera dagen.

SD på väg framåt.

Miljöpartiets nya språkrör, vilka de nu blir, får en prenumeration på Per Welanders informativa blogg Moderna myter för att undvika gå ner sig ännu mer i klimatträsket.

Folkpartiet föräras ett exemplar av den oumbärliga boken Exit folkhemssverige i syfte att detta på flera sätt vällovliga parti definitivt skall slänga Bengt Westerbergs så kallade generösa invandringspolitik på sophögen.

 Bye, bye Bengt…

Kvarlevande kommunistdinosaurier i partier såsom Kommunistiska Partiet (KP) och Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) får  presentkort på ett års rekreativ vistelse i ett nordkoreanskt fångläger för att de äntligen skall inse kommunismens sanna natur.

Allianspartierna i Södertälje får en tydlig ledargestalt som är mindre gnällig och mer konkurrenskraftig än det nuvarande oppositionsrådet Marita Lärnestad (M), detta för att man skall ha någon som helst chans att avsätta Anders Lago (S) som kommunens starke man i modern tid. Det  krävs andra än avdankade barnmorskan Lärnestad för att förlösa allianspartierna…

Lago och Lärnestad.

Pierre Schori, gammal socialdemokratisk  FN-ambassadör och Castro-vän, får en enkel biljett till Sibirien; han kan lämpligen göra sällskap med den ideologiske fränden, förre norske förrädaren Arne Treholt.

Pierre Schori med en god vän.

Anders Wejryd, svensk ärkebiskop, får ett exemplar av Bibeln som det nog var länge sedan han läste.

Eva Brunne, lesbisk biskop i Stockholm samt aktiv socialdemokrat, får som uppgift att under julhelgen läsa Romarbrevet 1:26 tusen gånger.

Läs Romarbrevet 1:26…

Contra, denna utmärkta borgerliga tidskrift, får tio miljoner kronor i retroaktivt bidrag från Statens kulturråd för att man skall kunna konkurrera på lika villkor med den ymniga floran av vänsterpublikationer.

Contra # 6 2010.

Leif Silbersky, icke helt okänd advokat, skulle ha fått boken En advokat kan försvara också andra än bestialiska mördare och våldtäktsmän, om en sådan bok hade funnits.

Diskrimineringsombudsmannen (DO), denna onödiga myndighet, får ett brev från regeringen med överskriften ”DO:s tjänster behövs inte längre.”

Sveriges försvar begåvas med 1) en värnpliktsarmé om 300 00 man; 2)100 miljarder kronor att köpa kulor och krut för; samt 3) ett rejält avvecklingsbidrag för att man skall kunna likvidera onödiga fastighetsinnehav, program för politiskt korrekta reformer och annat som tär på budgeten.

Mer pengar till pang!

SÄPO tillförs en hel säck fylld med välbehövlig kompetens.

Världens muslimska länder får en klapp bestående av demokrati, frihet och civilisation.

Brunne och åttonde budet

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/06/09/svenska-kyrkans-fortsatta-forfall/

Den 9 juni i fjol skrev jag ett blogginlägg på temat Svenska kyrkans fortgående förfall. Det kan studeras i sin helhet via ovanstående länk.

I anledning av biskop Eva Brunnes illa dolda utfall mot Sverigedemokraterna i Storkyrkan i Stockholm i dag torde det finnas all anledning att återkomma till denna säregna och på flera sätt oattraktiva representant för svensk etablissemangskristenhet.

Bernt Notkes ”Sankt Göran och Draken” i Storkyrkan.

I sin predikan hade Brunne valt att beröra ämnet rasism och främlingsfientlighet och inledde med att hänvisa till demonstrationer häremot på olika håll i landet. Vad hon inte nämnde var att alla dessa demonstrationer riktade sig mot ett specifikt politisk parti,  Sverigedemokraterna, således ej mot rasism och främlingsfientlighet i allmänhet.

Biskop Brunne orerade bland annat om att ”ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor” och ”den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag”  eller att ”du ska inte ha samma rättigheter som jag”.  Sådana attityder, menade fru Brunne, har ”en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld”.

Vi vet vad som hände. Sverigedemokraternas riksdagsgrupp och andra sverigedemokrater på plats reste sig och tågade ut ur kyrkan och det givetvis med all rätt. Biskopens ord var ju ingenting annat än ett partipolitiskt angrepp på Sverigedemokraterna, illa förklätt till en modern utläggning av det kristna evangeliets budskap. Det visade sig att Eva Brunne själv dagen innan hade deltagit i just en sådan demonstration mot Sverigedemokraterna som hon refererade till i predikan.

Ändå valde Brunne att förneka att hon hade kritiserat något speciellt parti. Det ger mig ett legitimt skäl att ställa frågan till Eva Brunne vilket förhållande hon har till det åttonde budet. Detta återfinns visserligen inte i ”evangelium” (Nya testamentet) utan redan i Andra Moseboken och lyder: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.” Kort sagt: du skall inte ljuga.

Som jag ser det far Eva Brunne här med osanning i åtminstone två avseenden: hon ljuger om att hon inte angriper Sverigedemokraterna och hon ljuger om Sverigedemokraternas budskap.

Den första av ovan nämnda lögner har vi redan rett ut. Den är solklar och kan bara förnekas mot bättre vetande. När det sedan kommer till Brunnes tolkning av det som utmärker rasismen blir det något mer komplicerat. Biskopen uppmanar således till avsky ”mot det som gör skillnad på människor”. Det finns  ju onekligen mycket som skiljer oss människor åt – på vad sätt skulle detta ha någon form av moralisk innebörd?

Sedan talar biskopen om en rasism enligt vilken andra människor inte skulle vara lika mycket värda som ”jag” eller ha samma rättigheter som ”jag”, detta därför att dessa andra människor råkat bli födda i andra länder och världsdelar än ”jag”. Detta är dock inte Sverigedemokraternas (SD) budskap. SD vill begränsa invandringen av rationella skäl, därför att Sverige inte längre har praktiska möjligheter att bereda plats för så många fler invandrare. Inte därför att personer som söker sig till Sverige skulle vara mindre värda.

För oss sverigedemokrater är det självklart att alla människor har lika värde. Men alla får inte rum i Sverige. Så enkelt är det. SD är dessutom det enda partiet av någon betydelse som vågar framföra den åsikten. De övriga sju riksdagspartierna har för länge sedan dukat under för en mångårigt frätande sentimentalisering och snyftifiering av immigrationsproblematiken, något som givetvis är en icke oviktig anledning till SDs framgångar.

Biskop Brunnes användande av Storkyrkans predikstol för partipolitisk agitation är en stor och praktfull skandal. Att hon sedan i samband härmed bryter mot åttonde budet i två avseenden gör sannerligen inte skandalen mindre. Jesus sade vid något tillfälle till en syndfull kvinna: Gå nu, och synda icke mer.

Jag riktar nu, dock utan större illusioner om att bli åtlydd, samma uppmaning till Eva Brunne, som måste sägas vara en synnerligen lämplig representant för en kyrka som finner nöje och tillfredsställelse i att hylla de moralbud som en gång rådde i Sodom och Gomorra.

Ärkebiskopsämbetet nästa?