Dröm med Putin…

Vladimir Putin i en limousine utanför Vatikanen.

Jag är ingen drömmare – det vill säga de drömmar jag har nattetid saknar oftast skönjbart budskap och är mestadels till synes helt obegripliga och förvirrade/förvirrande. För det mesta glömmer jag dem per omgående.

I natt bjöd emellertid Jon Blund på en under alla omständigheter rätt anmärkningsvärd dröm, som jag tänkte skriva några rader om här innan den försvinner i glömskans töcken. Det blir alltså en av de mera udda bloggtexter jag brukar tota ihop när andan faller på.

Det började med att jag och min framlidna hustru Marika var bjudna till ett större party som en av mina bästa och äldsta vänner, bosatt på Lidingö, anordnade. När vi började röra oss bland de övriga gästerna upplevde jag att jag hade glömt ta på mig byxorna. Så var det nu inte, jag hade dem dessbättre på visade det sig.

På festen kom jag i samspråk med en gammal kvinnlig vän, vi kan kalla henne Eva, som jag tidigare känt en viss dragning till. Litet överraskande var att hon, som var absolutist och icke-rökare, liksom jag både rökte och drack alkohol. Vi gick ut utanför huset, som dock inte alls tillhörde min vän och hans hustru på Lidingö utan snarare var min fasters i Rönninge.

Lidingöbron.

När Eva och jag stod och utbytte gamla minnen dök en flott, svart limousine modell större upp. I limousinen satt bland andra passagerare ingen mindre än Vladimir Putin (som jag dock bara såg flinten i bakifrån-perspektiv på)!

Eva tog plats i limousinen liksom jag. Chauffören tog oss på en färd i anslutning till vad jag uppfattade som Lidingös vattennära delar, men helt otippat hamnade vi på en liten skogsväg ute i bushen någonstädes. Putin och alla andra passagerare, vars antal tycktes ha utökats betydligt under färden, klev ur. Jag slog följe med en kraftig svart man, som ville sjunga Bellman-sången ”Så lunka vi så småningom” tillsammans med mig.

Strax innan jag vaknade befann jag mig med det övriga högtidsklädda sällskapet på nämnda skogsväg och väntade på nästa fas i limousinefärden. Jag antar jag förväntade mig att föras till en rysk ambassadbjudning eller liknande, det låg feststämning i luften.

Jon Blund bjöd på en rätt anmärkningsvärd dröm denna natt!

Där har ni hela historien. Delvis förvirrande men ändå i vissa stycken med viss mening. Ni får göra vad ni vill av allt detta, kära läsare, kom gärna med försök till tolkningar!

Noa – på bio och i Bibeln

Gubben Noak, gubben Noak,
var en heders man
när han gick ur arken
plantera´ han på marken
mycket vin, ja, mycket vin
ja, detta gjorde han

Så skaldar Carl Michael Bellman (1740-95) i sin mest kända visa om den bibliske patriarken Noa (hebreiska Noach). Berättelsen om Noa blir i nationalskaldens tappning en munter dryckesvisa. Och varför inte? Gubben (han blev enligt Första Mosebok 950 år gammal!) var, om vi får tro böckernas bok, en ivrig vinodlare som därtill tog sig en rejäl blecka.

Russell Crowe som mordisk, människohatande miljöfundamentalist i filmen Noah.

Inspirationen till dessa rader fick denna bloggare av filmen Noah (2014) i regi av Darren Aronofsky och med manus av denne och John Logan som visades på TV4 sistlidna helg. I ledande roller ser vi i detta frodiga actiondrama Russell Crowe som Noah, Jennifer Connelly som Noahs hustru Naameh, Anthony Hopkins som Noahs farfar Methusalem och Ray Winstone som Tubal-Cain, Noahs svurne fiende.

Här en trailer för filmen: https://www.youtube.com/watch?v=_OSaJE2rqxU

Filmen bygger av uppenbara skäl på berättelsen i 1 Mosebok i den judiska bibeln (Gamla testamentet med kristen terminologi) om hur Gud låter en stor flod skölja bort allt liv på jorden. Förutom då den rättfärdige Noa och hans familj samt de djur som Noa parvis, enligt Guds anvisningar, förde ombord på den farkost – arken – som Skaparen instruerat Noah att bygga. https://sv.wikipedia.org/wiki/Noa

I filmen redogörs först i några korta scener för hur de första av Gud skapade mänskliga varelserna, Adam och Eva, syndade genom att äta av det så kallade kunskapens träd på gott och ont och därför av Skaparen drevs ut ur Edens lustgård till en hård och karg tillvaro. Sedan slog Adam och Evas son Kain ihjäl sin broder Abel. Kain flydde och upprättade enligt filmberättelsen ett ont samhälle. Noa kommer emellertid från den tredje sonens, Set, blodslinje och är obesmittad av den kainska på brodermord byggda ondskan.

Till slut upplever Herren Gud ondskan som så intolerabel att Han beslutar sig för att ödelägga hela jorden och allt liv därpå. Om detta läser vi i Svenska folkbibelns översättning av 1 Mosebok 6:5-8 följande:

Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla avsikter och tankar ständigt var alltigenom onda. Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. HERREN sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta /…/” Men Noa hade funnit nåd inför hans ögon. https://www.biblegateway.com/passage/?search=1+Mosebok+6-9&version=SFB

Därpå gav Herren Gud sin tjänare Noa i uppdrag att bygga en farkost, en så kallad ark, av goferträ i tre våningar. Farkosten skulle inredas i kamrar och bestrykas in- och utvändigt med jordbeck. Den skulle vara 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. Högst upp skulle finnas en öppning för ljuset. Måtten är lätta att översätta till meter emedan en aln mäter 0,593,802 meter, det vill säga en dryg halvmeter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aln

Djuren på väg ombord enligt en illustratör.

Herren förkunnade vidare för Noa (1 Mosebok 6:17) att han avsåg att låta den stora floden dränka jorden så att ”alla varelser som har livsande” skulle utrotas: ”Allt på jorden skall förgås.” Med hedersmannen Noa ville Gud dock upprätta ett förbund och anmodade honom att gå in i arken jämte sina söner, sin hustru och sonhustrur. Alla levande varelser skulle Noa föra in i arken par om par på det att dessa skulle överleva den stora floden tillsammans med Noa och hans familj.

Så står det i Bibeln – men riktigt så går det nu inte till i Darren Aronofskys filmepos. Detta klargörs av regissören själv, som menar att hans film är”den mest obibliska film på bibeltema som gjorts”. Kristet disponerade kritiker av Noah har inte varit sena att påtala diskrepanserna mellan filmens berättelse om Noa och hans av ”Skaparen” (ordet ”Gud” förekommer inte i filmen) föranstaltade räddningsaktion och Bibelns relation av syndafloden. http://genesis.nu/nyheter/erkant-obiblisk-noa-film-attackerar-bibelns-gud/

Jag har full förståelse för att filmmakare stundom använder sin licentia poetica (poetiska frihet) och inte slaviskt följer den aktuella filmens förlaga, men i det här fallet finns det enligt min mening en hel del som är rent stötande. Det allra mest graverande är att Noa framställs som en psykopatisk dysterkvist som fått för sig att hans uppgift är att se till, att mänskligheten utrotas med floden och att endast djuren överlever. Noa blir till en galen vegan och miljöfundamentalist som menar att djuren är ”oskyldiga” och därför måste räddas.

Barnversion av arken.

Enligt Darren Aronofskys och John Logans manus vill Noa säkerställa mänsklighetens utplåning genom att i arken endast införa Noa och hans hustru samt sönerna utan kvinnligt sällskap. Den enda av sönernas kvinnor som tolereras är Sems hustru Ila, och det av den enda anledningen att hon anses ofruktsam. Noa låter däremot Hams flickvän dö en våldsam död trots att han har möjlighet att rädda henne. Jafet är i filmen för ung för att ha en hustru.

Nu blir det förstås inte riktigt som Noa tänkt sig (hade så varit fallet hade vi ju inte kunnat se denna film, eftersom vi alls inte hade funnits till!). Det visar sig nämligen att Sems hustru när allt kommer omkring inte är ofruktsam utan blir havande. När Noa blir varse detta svär han att döda barnet om det är en flicka som kan föra släktet vidare; om det är en pojke får det leva för att i så fall bli den sista människan på jorden.

Nu bär det sig inte bättre än att Ila framföder tvillingar, till råga på allt flickor. Noa kommer rusande med kniven i högsta hugg för att mörda de nyfödda flickebarnen men hejdar sig – han är trots allt för blödig för att uppfylla vad han tror vara Guds vilja och känner dåligt samvete för detta fram till filmens slut, då hustrun får honom att inse att det är kärleken som räknas. Halleluja, slutet gott allting gott…filmens slutvinjett blir den bekanta regnbågen, som bekräftar Herrens förbund med Noa.

Nej, den här djupt osympatiska Noa-gestalten köper jag inte. Dennes övertygelse om människornas eländighet och som motsats därtill djurens oskuld hänger heller inte ihop. Skaparen klargör ju att Han vill utrota allt liv på jorden – människor såväl som djur. Förutom då de människor och djur som han låter komma undan massdöden ombord på arken. Varför skulle då endast människorna men inte djuren utplånas?

Noa, som enligt biblisk tradition levde tio generationer efter Adam och Eva, var uppenbart kunnig i de gamla traditionerna och visste mycket väl att människan var skapad till Guds avbild och att hon var satt att råda över resten av skapelsen inklusive djuren och växterna, vilket står omtalat redan i början av skapelseberättelsen i 1 Mosebok. http://www.bibeln.se/las/1917/1_mos

Arken som den ter sig enligt en tysk bibelillustration från 1570.

Det är helt enkelt inte trovärdigt att Noa skulle missuppfatta Gud på detta sätt. Och hade han gjort det, ja då skulle Gud inte ha kunnat använda Noa som sitt redskap. Gud har sannolikt inte stor användning för mordbenägna psykopater. Därmed faller den bisarra personlighet som utgör filmens Noa-gestalt ihop som ett korthus. Ingen skugga dock över den skicklige aktören Russell Crowe, han gör säkert sitt bästa enligt de rätt hopplösa förutsättningar han har att arbeta med.

Jag måste också tillstå att jag har väldigt svårt för de groteska svarta varelser – de skall föreställa förstenade änglar som Gud har kastat ned från himlen som straff för att de av medlidande protesterat mot planerna på att förgöra människorna – som syns i början av filmen och hjälper Noa och hans familj mot de rasande horder, vilka under ledning av Tubal-Cain söker storma arken och därmed komma undan den hotande syndafloden. Detta är en annan innovation av Aronofsky/Logan för att, i enlighet med manusförfattarnas nybörjarmanual, tillföra spänning och konfrontation i filmberättelsen. Därför låter också filmmakarna Tubal-Cain, spelad av den ofta sedde brittiske aktören Ray Winstone, osedd slinka ombord på arken där han försöker få Ham att döda sin far.

Enligt en till leda uttjatad filmkliché kommer det naturligtvis till en slutuppgörelse man mot man mellan hjälte och skurk, där den (dubiöse) hjälten Noa lyckas avliva Tubal-Cain. Vars största försyndelse  – förutom en mindre trevlig uppsyn – tycks vara att han inte delar Noas romantiska syn på djuren utan, ve och fasa, inte tvekar att döda och äta dessa för att överleva.

Här följer en bibelorienterad uppräkning av filmens ”sju värsta misstag”: http://www.charismanews.com/opinion/43454-seven-of-the-worst-mistakes-in-the-movie-noah

Efter 40 dagars och 40 nätters ihållande störtregn och 150 dagar av ett högt vattenstånd täckande hela jorden strandar så Noaks ark på det 5137 meter höga vulkanberget Ararat, som är beläget i östra Turkiet nära gränsen till Armenien, Azerbajdzjan och Iran. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ararat

Det vulkaniska Ararat-massivet reser sig 5137 meter över havet i östra Turkiet.

I syfte att utröna om vattnet sjunkit undan från någon del av jorden skickar Noa nu iväg en korp, vilken dock kommer tillbaka utan synliga tecken på att ha stött på torrt land. Likadant med duvan som skickas ut härefter. När samma duva sänds iväg igen har den dock en olivkvist i näbben, och när den för tredje gången skickas ut kommer den inte tillbaka.

Ararat hade sitt senaste vulkaniska utbrott 1840. Det bestegs första gången 1829 av flera personer. Det finns de arkeologiska undersökningslag som menar att de återfunnit den bibliska arken. Bedöm själva om detta kan stämma via denna länk: http://www.oikonomia.info/?p=27048

På första dagen av Noas 601a bibliska år hade vattnet torkat bort från jorden, som strax därefter var helt torrlagd (förutom existerande världshav, får man förmoda). Enligt den bibliska skildringen uppför Noa nu ett altare varpå han som en god Herrens tjänare förrättar brännoffer av alla fyrfotadjur och fåglar. Vi läser i Bibeln att ”när han kände den ljuvliga doften” lovade Gud att aldrig mer utplåna allt liv på jorden. Naturligtvis får vi inte se filmens människohatande djurrättsnisse Noa göra något sådant. Noas söner uppmanas: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden”. Därmed är alla människor på jorden enligt bibliskt synsätt ättlingar av Noas familj.

Det är ganska mycket vi i Bibeln inte får veta om Noa och hans familj. Exempelvis varifrån de kom. Eller vad sönernas hustrur hette. Vad Noas hustru hette; hennes namn enligt den judiska Midrash-traditionen var dock Naama. Om sonsönernas och deras söners namn behöver vi dock inte sväva i okunnighet. I 1 Mosebokens tionde kapital hittar vi namnen på Sems, Hams och Jafets ättlingar – det vill säga sönerna och sonsönerna; i det  mansdominerade Gamla testamentet var kvinnorna inte särdeles viktiga, även om det finns undantag. Den som är intresserad kan läsa mer i detta ämne här: http://genesis.nu/i/artiklar/noas-16-sonsoner/

Målning av Giovanni Bellini 1500-1515: Den berusade Noa.

Guds utvalde profet Noa uppfyllde sin del av ansvaret till punkt och pricka och säkrade därmed såväl människornas som djurens överlevnad. Detsamma kan inte sägas om Noas söner. Historien om Noa slutar således i katastrof (1 Mosebok 9:18-27 enligt Boken, utgiven av Internationella bibelsällskapet):

Noa blev lantbrukare och planerade en vingård och odlade vin. En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, såg Ham (Kanaans stamfar) sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder. Då tog Sem och Jafet en mantel och höll den över sina axlar och gick baklänges in i tältet och lät den falla över Noa för att skyla hans nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll. När Noa vaknade ur sin druckenhet och sömn och fick reda på vad som hade hänt, och vad hans yngre son Ham hade gjort, förbannade han Hams ättlingar: ”En förbannelse skall vila över kananeerna”, svor han. ”De ska bli de lägsta av slavarna till Sems och Jafets ättlingar.” Sedan sa han: ”Gud välsigne Sem, och må Kanaan bli hans slav. Gud välsigne Jafet. Låt honom få del av Jafets framgångar. Och låt Kanaan bli hans slav.”

Det var Ham som såg sin fars nakenhet och fick sina bröder att i skam täcka över hans nakna kropp. Detta var ett svårt misstag. Efter allt Noa gjort för dem och hela skapelsen borde de ha litat på och hyst förtroende för Noa i allt han företog sig. Att han låg full och naken i sitt tälts avskildhet skulle inte ha bekommit dem ett dugg. I stället skämdes de ögonen ur sig. Den värste syndaren, Ham, blir därför jämte sina efterkommande förbannad av Noa. Ondskan hade därmed åter blivit människans följeslagare – i realiteten var därmed Noas hela mission omintetgjord vad beträffar människans moraliska halt.

Människornas ondska och oförmåga att intaga samma perspektiv som Gud ledde fram till byggandet av Babels torn, som vi läser om i 1 Mosebokens 13e kapitel. Folket som då bodde i Mesopotamien ville bygga en stad med ett torn ”som skulle nå upp till himlen – ett ståtligt, evigt monument över dem själva”. Detta övermod var emellertid icke förenligt med Guds ideal, och Gud skapade därför en språkförbistring som gjorde att folket började tala skilda tungomål vilket omöjliggjorde fortsatt tornbyggande. http://illvet.se/kultur/religion/fanns-babels-torn-i-verkligheten

Målning av Pieter Bruegel den äldre 1563: Babels torn.

I städerna Sodom och Gomorra blev skörlevnaden och ondskan sedan så stor att Gud lät dem förstöras, inte genom en flodvåg men väl genom att låta eld och svavel regna ner över dem. Jag stoppar min bibliska berättelse där och återvänder till filmberättelsen om Noas och hans familjs påstådda liv och leverne. Om man bortser från den bibliska bakgrunden kan filmen förstås fungera utmärkt som ett spännande actionäventyr.

Jag vill dock påpeka att regissören Darren Aronofskys målsättning – att skapa en ”obiblisk bibelhistoria” – egentligen är en hopplös uppgift. Detta därför att vi har kännedom om Noa-gestalten endast genom de religiösa urkunderna den judiska bibeln Torah och islams heliga skrift Koranen. Avviker man från dessa berättelser befinner man sig ute i den fria fantasin, vilket kan vara på gott eller ont. Aronofskys Noa-figur är emellertid föga trovärdig, vilket påpekats ovan.

Jag avslutar som jag började: med Bellmans ”Gubben Noak” (Fredmans sång numro 35), här i Markus Enbloms njutbara tappning: https://www.youtube.com/watch?v=S5G-0sOkBOY

Om frestelser, förförelser och förlåtelse

Inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo

 Jesus frestas i öknen enligt en konstnärlig tolkning.

Så ber vi i Herrens bön (”Fader vår…) och hoppas därmed kunna undvika frestelser. Samtidigt vet vi att frestelserna kommer ändå. Jag ber dessa ord så gott som dagligen och har en tid, mot bakgrund av egna upplevelser, rådbråkat mitt sinne över varför det är så. Lyssnar inte Gud till våra böner?

Jag vet att Gud lyssnar till våra böner och har fått många bönesvar genom åren. Men jag vet också att inte ens Hans son, Jesus Kristus, fick de bönesvar han helst velat ha. Som när han bad i Getsemane örtagård: ”Gånge denna kalk ifrån mig.” Han hade helst velat slippa bli korsfäst om så varit möjligt när det gällde att utföra Guds vilja, men i det läge han då befann sig var offerdöden den väg Gud hade stakat ut. Jesus lade också till: ”Ske dock  icke min vilja, utan din.”

Det är naturligtvis så en sant troende människa bör bedja. Vi tror vi vet vad som är bäst för oss, och ibland är det vi tror det rätta. Men ibland tar vi miste. Vi får aldrig glömma att Gud känner oss utan och innan, faktiskt mycket bättre än vad vi själva gör. I avgörande ögonblick är det bäst om vi lägger allt i Guds hand. Detta därför att Guds fiende, Satan, ingenting hellre vill än att blanda bort korten för oss.

Trots orden i Jesu bön om att vi icke må falla i frestelse visste han mycket väl, att vi ändå kommer att göra det. Jesus blev själv frestad av Satan i öknen när han fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter innan han lyckades avvisa djävulens propåer. Det är därmed omöjligt att vi själva inte skulle bli frestade.

Om detta har Jesus följande ord för oss i Matteusevangeliet 18:7:

Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!

 

 Triangeldramat i Edens lustgård: Eva frestas av ormen och frestar i sin tur Adam.

Orsaken till att Gud tillåter oss att bli frestade och förförda är, som jag ser det, att Han måste kunna konstatera att vi är värdiga Hans gåvor och välsignelser innan vi kan mottaga dessa. I sin vishet sänder Han oss därtill endast sådana frestelser Han vet att vi kan övervinna på ett eller annat sätt, även om det skulle fresta på. Detta är i alla fall vad mina egna erfarenheter i ämnet säger mig.

Det finns olika typer av frestelser. Om jag faller för frestelsen att inmundiga en snaps för mycket till kräftorna är det kanske inte det bästa jag kan göra, men heller ingen katastrof som skriar till himlen. Om jag är otrogen mot min älskade blir det däremot genast mycket allvarligare. En frestelse är heller ingen riktig frestelse om den är alltför uppenbar.

För att vi verkligen skall riskera falla för den bör den vara förklädd som om den verkligen vore Guds vilja. Vi skall känna oss väl till mods och vara övertygade om att den människa Han sänt oss, eller vad det nu kan vara, är Guds gåva till oss.

Vi kan givetvis avfärda allt tal om frestelser som överspänt trams och välja att anamma Oscar Wildes devis om att ”bästa sättet att övervinna en frestelse är att falla för den”. Vittert och vitsigt, onekligen, och kanske chockerande när Wilde sa det, men falskt. Allt beror på vilket värde vi fäster vid våra egna liv. Önskar vi leva för att endast följa våra egna impulser och lustar, go ahead. Följ Wildes råd.

Gud kan inte tvinga oss. Beroende på hur vårt samvete är beskaffat kan Han emellertid tala till oss genom det och på så sätt leda oss på de rätta stigarna. Jag har givetvis själv råkat ut för frestelser och ibland fallit för dem. Jag vågar dock tro att mina erfarenheter då har gjort mig till en bättre, och definitivt mer erfaren, människa. Men de har tillfogat mig djupa sår och ärr i själ och hjärta.

 Oscar Wilde förespråkade att vi skulle falla för frestelserna.

En frestelse jag hittills inte fallit för är denna: jag har aldrig medvetet svikit någon jag älskat djupt/som jag vetat älskat mig eller vad jag vetat vara sanning. Detta är bland det värsta någon människa kan göra. Om vi begår en sådan synd kan vi endast under djup ånger bedja på våra bara knän och hoppas på att Guds förlåtelse, nåd och barmhärtighet räcker till för oss.

Jag har själv upplevt mig bli sviken, men kanske också detta varit Guds vilja. Kanske den som svikit inte menat så illa. Jag tröstar mig med att det i alla händelser är bättre att bli sviken än att själv svika.

 

 

Fler modiga kvinnor att hylla…

Charm kan bedra och skönhet brukar inte bestå, men en kvinna som fruktar och bekänner Herren blir verkligen prisad. Beröm henne för allt det goda hon gör. Ja, hennes goda gärningar kommer att ge henne ära och överallt i staden ska man tala om henne. (Ordspråksboken 31:30-31)

I min förra text hyllade jag ett antal modiga kvinnor, nämligen Israels kvinnliga soldater. Det finns dock fler modiga kvinnor med judisk anknytning som är värda en hyllning – jag tänker på några av de kvinnor som finns omnämnda i den judiska bibeln (torahn), det vill säga det som vi kristna benämner ”Gamla testamentet”.

”Framträdande kvinnliga ledargestalter i den hebreiska bibeln” var temat för ett föredrag hållet av teologen Carina Jarlsbonde vid Betlehemskyrkans Israel-grupps sammankomst i Stockholm den 9 mars. Föredragshållaren berättade med stor inlevelse och sakkunskap om de betydande insatser som ett antal såväl judiska som andra kvinnor utfört enligt biblisk tradition.

Lilit, enligt en tradition Adams första hustru. Målning av John Collier 1892.

Jarlsbonde inledde med att något beröra Lilit, ett mytologiskt väsen av demonisk karaktär som förekommer i judisk sägentradition. Enligt vissa av traditionerna var Lilit Adams första hustru. Hon blev emellertid utkörd ur Edens lustgård då hon visade prov på alltför stor självrådighet och ersattes av Eva, vilken skapades ur ett av Adams revben. Lilit är för övrigt  ett populärt judiskt namn i vår tid.

Enligt Carina Jarlsbonde var Eva (hebreiska Chawah, vilket betyder ”livgivare”) den första av de bibliska kvinnor som ansågs vara mannen jämbördig. Hon skapades som en hjälp till mannen (Adam), ”en som honom höves”. Enligt Guds intentioner skulle mannen och kvinnan gemensamt råda över skapelsen. Men sedan kom ormen emellan…

– Gud ställer både mannen och kvinnan till svars för syndafallet, framhöll Jarlsbonde. Eva fortsätter nu på ett auktoritativt sätt sin verksamhet med att exempelvis namnge sönerna. Hon förblir inflytelserik.

Efter de första människornas nesliga uttåg ur Edens lustgård försvinner kvinnorna från den bibliska  berättelsen. Som exempel på den feminina frånvaron tog föredragshållaren upp det faktum, att vi inte fått veta vad den bibliska centralgestalten Noas hustru, eller vad Noas söners hustrur, hette. Jarlsbonde förklarade detta med att varje gång det går utför med dåtidens mänsklighet blir kvinnor blott ”namnlösa objekt”. Detta avhjäps emellertid då ”Gud tar nya tag”: kvinnorna blir viktiga igen.

Abraham skickar iväg Hagar och Ismael. Målning av Guercino.

Triangeldramat mellan Abraham, Sara och Hagar spelar en framträdande roll i den hebreiska bibeln. Hagar var en tjänstekvinna som av Abrahams hustru Sara tilläts ha samlag med maken i syfte att avla barn; Sara troddes själv vara infertil. Resultatet blev sonen Ismael. Sedan blir Sara faktiskt havande med sonen Isak vilket försätter Hagar och Ismael i en prekär situation. Det sorgliga slutet på historien blir att Sara tvingar Abraham att driva bort tjänstekvinnan och hennes son därför att hon inte vill att de ska få del i Abrahams arv.

Att driva bort Hagar och Ismael visade sig vara ett katastrofalt beslut som gav upphov till den fortgående arabisk-judiska konflikten; Ismael (Ismail) anses som bekant vara arabernas stamfader. Enligt arabisk-islamsk tradition var Hagar hustru till Abraham (Ibrahim). Jarlsbonde framhöll att Hagar är en viktig biblisk gestalt i det hon exempelvis fick namnge Gud. Det bör framhållas att de gestalter den hebreiska bibeln berättar om levde i en beduinkultur där polygami tillhörde ordningen för dagen – så välsignade Gud alla Jakobs fyra hustrur.

– I kristen tradition skulle vi behöva lyfta fram matriarkerna bättre, menade Carina Jarlsbonde, och nämnde namn som Sara, Rebecka, Rakel och Lea. De kommer av allt att döma från en matrilokal kultur där männen flyttar till kvinnorna vid giftermål.

Med den bibliska centralgestalten Josef försvinner återigen kunskapen om kvinnorna. Detta förändras med det utvalda folkets uttåg ur Egypten; ett antal kvinnogestalter kommer då att kreera helt avgörande roller i Guds försyn. Icke minst viktig är Jokebed, hustru till Amram, som under den judiska fångenskapen i Egypten födde Mose, Aron och deras syster Mirjam.

Det var Jokebed som tog det avgörande beslutet att sätta ut Mose i en vasskorg på Nilens vatten, vilken sedan plockades upp av Faraos dotter. Detta skedde sedan Farao föresatt sig att döda alla nyfödda judiska gossebarn. Kungadottern förstod att den lille sprattlande telningen i vasskorgen tillhörde det judiska slavfolket men blev enligt 2 Mosebok ”rörd” och förde pojken till det faraoniska palatset, vilket var en mycket modig handling.

Sippora skar om sin och Moses son och räddade därmed sin make från Guds vredesdom.

Moses äldre syster Mirjam, som är närvarande när prinsessan bestämmer sig för att ta sig an den stackars pojken, fattar snabbt galoppen och hämtar – mot betalning – sin mor Jokebed som får följa med till palatset som lille Moses ”amma”. Mose får till och med rangen som tronarvinge men får med tiden en helt annan mission – att föra ut judarna ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan, där mjölk och honung skulle flyta.

Mirjam tilldelas en ytterst viktig roll i Guds dispensation och får rentav ställning som Guds profetissa under den 40 år långa ökenvandringen. Mirjam är den hebreiska namnformen av Maria – Nya testamentet innehåller ett antal Maria-gestalter, däribland Jesu mor och hans nära medarbetare Maria Magdalena.

– Mirjam är en viktig kvinnlig förebild, framhöll Carina Jarlsbonde. Hon var med och stiftade lagar och fick därmed ett stort inflytande när torahn växte fram.

När det gäller Mose får vi inte glömma hans hustru Sippora, som inte tillhörde det judiska folket men ändock hade Guds välsignelse. Hon räddade vid ett tillfälle Moses liv genom ett rådigt ingripande: Gud ville nämligen rentav döda Mose för att denne inte omskurit sin son, Gershom. Sippora stod dock inte handfallen utan tog fram ett vasst flintstycke och skar av pojkens förhud samt beströk Moses fötter därmed.

– Sippora ordnade saken, som Jarlsbonde uttryckte saken.

Rahab släpper in en av Josuas spejare. Murmålning.

En ganska osannolik biblisk hjältinna var skökan Rahab (Rachav), omnämd i Josua bok. Inte heller hon är av det judiska folket men ställer sig på Guds och judarnas sida då hon gömmer två spejare som befälhavaren Josua låtit utsända i syfte att utspeja staden Jeriko, som var angreppsmål för den judiska hären. Gud ville enligt den hebreiska bibeln utplåna befolkningen i Jeriko, som ägnade sig åt barnaoffer och andra hemskheter.

På så sätt skonas Rahab och hennes släkt och upptas i det judiska folket. Detta blir klart för den som läser Matteus 1:4, där det framgår att Rahab var mor till Boas som var en tidig medlem av Jesu släktträd.

Hoppar vi framåt ett stycke i den bibliska kronologin hittar vi Rut, en av två kvinnor – Ester är den andra – som begåvats med en egen bok i den judiska bibeln. Rut lever under den ganska kaotiska domartiden och tillhör det moabitiska folket. Här finns inget av det blod och våld som präglar andra av de gamla bibliska böckerna. I stället skildras hur Rut ståndaktigt förblir vid svärmodern Noomis sida trots svårigheter och elände. I Ruts bok skildras hur Rut äktar ovannämnde Boas och får en son med denne. I denna släkt föds några generationer senare konung David.

Den judiska bibelns verkliga centralkvinna måste dock Ester sägas vara. Hon var en judisk flicka som i likhet med många andra judar levde kvar i det av Persien erövrade babyloniska riket även sedan judarna fått tillåtelse att lämna landet. Händelserna i Esters bok anses allmänt utspela sig runt år 480 före Kristi födelse, då konung Ahasveros (troligen densamme som Xerxes I) regerade. Ester gifter sig med kungen och blir alltså drottning i Persien.

Den sköna drottning Ester räddade sitt folk undan förintelsen.

Ester gör sin stora insats då hon genom sitt inflytande över sin gemål ser till att den förintelse av det judiska folket som planerats av kungarådgivaren Haman – som ville komma åt judarnas rikedomar – går om intet. Haman avrättas och allt återgår efter en tid till det normala. Judarnas räddning sker dock inte utan dramatik. Hamans påbud om utrotningen kan inte hejdas, men konungen utfärdar ett påbud som gör det tillåtet för judarna att försvara sig. Vilket de gör med besked: omkring 75 000 perser dödas. Purimfesten, som oftast firas i mars, sker till Esters ära och åminnelse.

Det finns en extra ”knorr” på berättelsen om hur judarna gjorde slut på sina angripare. De vägrar nämligen plundra dem de dödat. Att försvara sig med alla till buds stående medel var tillåtet och förståeligt i Guds ögon – att plundra skulle inte ha varit det. För övrigt är Esters bok den ena av endast  två bibliska böcker – den andra är Höga visan – där Guds namn ej förekommer.

Jag tror Carina Jarlsbondes inlevelseförmåga och kunskaper imponerade på alla närvarande inklusive Israel-gruppens ledare Tor Carlid.

Vem min egen favorit bland de uppräknade kvinnorna är? Jag säger Rahab, skökan som säkerställde den israeiltiska härens seger i Jeriko genom att gömma Josuas spejare. Exemplet Rahab visar att Gud kan utvälja till synes helt osannolika personer för viktiga värv. Rahab var inte bara på rätt plats vid rätt tillfälle, hon visade sig också ha hjärtat på rätta stället. Därmed kunde hon inte bara bli en del av det utvalda folket utan också en viktig länk i Guds plan för framtiden.

På så sätt visar Rahab att det finns hopp till och med för mig!

En bild av den romantiska kärleken

Amor vincit omnia – Kärleken övervinner allt – skaldade redan den romerske författaren Vergilius för vid pass 2000 år sedan.

Den romantiska kärleken, låt vara att den knappast kan betraktas som oomstridd genom historien, lär emellertid söka sin historia tillbaka till Edens lustgård och triangeldramat mellan Eva, Adam och Lucifer.

Min favoritbild av den romantiska kärleken mellan en man och en kvinna är den förälskade och dyrkande mannen som lägger ut sin rock över en pöl, för att den tillbedda varelsen skall kunna gå torrskodd däröver. Vi har nog alla sett det motivet återgivet på skämtteckningar och dylikt.

Den galante sir Walter Raleigh visar sin aktning för sin drottning genom att låta henne kliva på sin mantel. 

Bilden/illustrationen har faktiskt en historisk bakgrund. Den förknippas med den berömde upptäcktsresanden, krigshjälten och hovmannen sir Walter Raleigh (1552-1618) – bland annat känd för att ha fört med sig potatis och tobak till England från sina resor – vilken 1581 blev drottning Elizabeths Is gunstling.

Raleigh skall bland annat ha lagt sin mantel över en lerpöl på det att drottningen, även kallas Elizabeth den stora, skulle kunna gå torrskodd över den. Så kallade seriösa historiker har naturligtvis ifrågasatt historiens autenticitet, vilket man tråkigt nog plägar göra med i stort sett alla färgstarka historiska impressioner.

Personligen struntar jag i de seriösa historikerna i det här fallet. Berättelsen om den galante Raleigh som breder ut sin mantel för majestätet – som han för övrigt lär ha haft ett romantiskt äventyr med – är helt enkel för bra för att inte vara sann.

Det var emellertid inte alltid Raleigh var på bästa fot med den stora drottningen. När drottningen fick veta att han i hemlighet hade gift sig med den elva år yngre hovdamen Elizabeth ”Bess” Throckmorton 1591 blev båda för en kortare tid inspärrade i Towern i London 1592.

Från vänster Abbie Cornish som Elizabeth Throckmorton, Cate Blanchett som Elizabeth I och Clive Owen som Walter Raleigh i Shekhar Kapurs Elizabeth: The Golden Age.

När Elizabeth I avled 1603 var förhållandet till Raleigh emellertid återupprättat. Den senares lycka skulle dock inte vara så länge till. Elizabeths efterträdare på tronen, James (Jakob) I, lät spärra in Raleigh vilken slutligen avrättades genom halshuggning 1618.

Det från kroppen skilda huvudet balsamerades enligt tidens sed och överlämnades till Raleighs änka, vilken uppges ha burit det med sig vart hon än gick under de återstående 29 åren av sin levnad. Vilket naturligtvis också kan betraktas som ett, om än egenartat, uttryck för romantisk kärlek makar emellan…

Hur som haver. Jag har själv städse drömt om att få visa min kärlek till Den Avgudade genom att lägga ut min rock över en pöl så att Hon icke behöver väta skorna på sina ljuvliga små fötter, men det har ännu ej blivit av.

Hoppet är dock det absolut sista som överger en förälskad man…