Posted tagged ‘Evelyn Beatrice Hall’

Cancel culture och deplattformering i censurivrarnas tjänst

22 januari, 2021

En mycket oroande tendens i den aktuella samhällsutvecklingen är att allt fler aktörer i politik och media tycks ta turbulensen i samband med mobbens inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. som intäkt för införande av ökad censur.

Detta framgick inte minst av statsminister Stefan Löfvens (S) resonemang i årets första partiledardebatt i riksdagen. Löfven varnade för utvecklingen i USA och menade att det behövs en ny reglering orkestrerad av EU av media på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala medier.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Jimmie Åkesson (SD) tog itu med Stefan Löfvens (S) censurivranden.

Problemet med Löfvens resonemang är bara vem som avgör vad som är olämpligt att ”häva ur sig” och vad som bedöms förenligt med den grundlagsfästa yttrandefriheten. Det var också med all rätt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson invände: ”I dag har vi en situation med IT-jättar som tar sig rätten att begränsa människors yttrandefrihet, stänga av människor som har misshagliga uppfattningar.”

I USA har det gått så långt att sociala media av typ Twitter och Instagram släckt ner den folkvalde presidentens, Donald Trumps, konton och inte bara det: konton för en lång rad andra konservativa företrädare, som till exempel den förre Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den här utvecklingen påbörjades långt innan en mobb trängde in i kongressbyggnaden i Washington, D. C. Denna djupt beklagliga händelse, som jag tar största tänkbara avstånd från, blev dock ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare inom USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina censursträvanden.

Angreppen på yttrandefriheten, nödtorftigt maskerade som något slags omtanke om sanning och rätt, är en bekräftelse på det hot mot demokratin och dess värden som den så kallade cancel culture utgör. Den tongivande politiska korrekthetens företrädare inom vänstern är inte tillfreds med att bemöta motståndarna till höger enbart med argument – misshagliga yttranden ska stoppas och de som torgför dem ska tas heder och ära av.

En i detta sammanhang ofta använd teknik är deplattformering. Personer som ogillar vissa inlägg på exempelvis Twitter, Google eller Facebook anmäler sådana inlägg i syfte att få individerna bakom dem att bli avstängda – helst på permanent basis. Ett färskt svenskt exempel på detta var avstängningen av webb-TV-kanalen Swebb-TV som ofta gav utrymme åt politiskt inkorrekta aktörer.

Yttrandefriheten har blivit en fråga om att yttra sig på rätt eller fel sätt: de som uttrycker ”fel” åsikter och synpunkter kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – något som givetvis är fullt acceptabelt – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet.

Voltaire – Francois-Marie Arouet (1694-1778).

Den franske filosofen Voltaires (Francois-Marie Arouet, 1694-1778) attityder sammanfattades en gång av författarinnan Evelyn Beatrice Hall på följande sätt: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.”

Frågan är om dagens censurivrare på vänsterkanten ens hört talas om Voltaire. De bekänner sig snarast till devisen, för att travestera det Voltaire tillskrivna yttrandet: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att kunna hindra dig från att säga det.”

Fotnot: Inlägget är en lätt reviderad variant av en debattartikel som var införd i Länstidningen, Södertälje den 22 januari 2021.

Något om tolerans

6 oktober, 2011

Voltairebiografissan Evelyn Beatrice Hall.

Den 21 november är det min och den franske filosofen Voltaires födelsedag (jag blir 60, han 317). Det får mig osökt (nåja) att tänka på Voltaires mest kända yttrande:

I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it. 

Jag ogillar vad du säger, men jag kommer in i döden att försvara din rätt att säga det. Och innan ni kastar er på kommentatorsfältet för att rätta mig så skyndar jag  att tillägga, att jag är fullt medveten om att det inte var Voltaire (Francois-Marie Arouet, 1694-1778) som yttrade eller skrev dessa ord.

Upphovskvinnan till den nämnda sentensen var i stället den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall  i hennes biografi The Friends of Voltaire (1906), som hon skrev under pseudonymen S. G. Tallentyre. I citatet sammanfattade hon vad hon ansåg vara kontentan av fransmannens filosofi.

Hall föddes 1868, men beträffande hennes dödsår föreligger olika uppgifter: i svenskspråkiga Wikipedia anges hon ha avlidit 1919, medan det i den engelska versionen och på andra ställen anges ”after 1939”.

Hur som haver anses yttrandet i fråga vara en god sammanfattning av yttrandefrihetens innebörd. Det kan också sägas vara en excellent utgångspunkt när det gäller att definiera ordet ”tolerans”.

Man kan nog säga att det finns två huvudlinjer avseende tolkningen av t-ordet. Den ena tolkningen innebär kritiklös acceptans, det vill säga den tolkande godtar  någonting utan vidare spisning. Det menar jag vara fel sätt att se på t-ordet. Den andra, riktiga,  tolkningen översätter snarare tolerera med ”tåla”, ”stå ut med” och står därmed i överensstämmelse med det Voltaire-anknutna citatet.

Låt mig ta ett exempel på det sistnämnda. Jag har personligen utomordentligt svårt att stå ut med miljöfanatiker, som vill förbjuda och/eller reglera det mesta i syfte att åstadkomma perfekta förhållanden i naturen och andra mänskliga omgivningar. Däremot tolererar jag dessa individer och deras rätt att plädera för sina åsikter.

Ett exempel på den förra typen av (falsk) tolerans är mjäkiga kristna, som inte tvekar att ge avkall på den egna religionen i felriktat världsförbättrarnit. Denna typ av kristna håller gärna tyst med övertygelsen att Jesus Kristus är Guds son i syfte att blidka påstridiga muslimer, vilka hävdar att Jesus endast var en viktig profet.

Men det finns också en tredje typ av tolerans. Den tjänar huvudsakligen som en fjäderbuske för den ”tolerante” att sätta i den imaginära hjälmen som tecken på överlägsenhet: se hitåt, alla, se så tolerant jag är! Denna sorts ”tolerans” har mer med självförhärligande än äkta tolerans att göra.

Den sista, beklagliga varianten av tolerans – som alltid är bemängd med en tydlig sentimentalitet – är den som utmärker den politiskt korrekte. Min erfarenhet är att denna falska tolerans i hög grad är utmärkande för medlemmar i och sympatisörer till Folkpartiet liberalerna.

Det finns knappast några politiskt verksamma som talar lika mycket om tolerans som just detta partis anhängare. Det kan gälla tolerans gentemot homosexuella, ensamma mödrar, invandrare, brottslingar, muslimer, handikappade eller någon annan samhällsgruppering . Huvudsaken är att den aktuella toleransen är politiskt matnyttig och sålunda tjänar den tolererandes syfte: att själv framstå i så förmånlig dager som möjligt.

Vetbästerberg reser sig ur TV-soffan.

Ett typexempel på denna sorts ”toleranta” individer är förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, mannen bakom konceptet ”en generös invandringspolitik”. Det var detta koncept som nästan splittrade regeringen Bildt 1991-94 och beredde vägen för import av tiotusentals immigranter från det krigsdrabbade forna Jugoslavien. Några av frukterna av denna politik skördar vi i dag, när den ena krigsförbrytaren efter den andra avslöjas ha stuckit sig undan i vårt land.

Bengt ”Vetbästerberg” Westerberg visste inte till sig i trasorna när det gällde att tolerera införseln till vårt land av hur många immigranter som helst, men när det gällde att översätta toleransen till vanligt folkvett slog det slint. Ergo reste han sig ur TV-soffan valnatten 1991 när Ny Demokrati-profilerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson nalkades.

Vetbästerberg kunde vara nog så tolerant när det tjänade hans egna syften. Men när det kom till en tolerans värd namnet – det vill säga att tåla också andra åsikter än de egna – då räckte toleransen och vidsynen inte till.

Falsk tolerans har alltså av för mig oklar anledning blivit ett särmärke för just Folkpartiet. Ett självupplevt exempel gäller en medelålders dam  som är mycket kulturellt och historiskt bevandrad och gärna vill bli beundrad såsom varande tolerant och vidsynt. Men återigen – när toleransen sätts på prov flagnar den av likt dålig fernissa.

Jag satt således för inte så länge sedan och pratade i all förnöjsamhet med nämnda dam om allsköns ämnen när vi råkade komma in på politik. Det framkom då att jag råkade vara sverigedemokrat och till och med chefredaktör för partiets tidning SD-Kuriren medan hon själv var folkpartist.

Den personlighetsförändring  jag då hade det tvivelaktiga nöjet att iaktta fick exemplet Dr. Jekyll och Mr. Hyde att framstå som rena söndagsskolan. Ansiktet frös i en stel grimas och genast började banala propagandafraser strömma över den upplysta damens läppar. Bland annat hade hon fått för sig att SDs devis framför andra var ”Blont hår och gula tänder”, vilken hon för säkerhets skull upprepade ett antal gånger. Jag behöver inte tillägga att damen var totalt oemottaglig för motargument.

Jag har stött på liknande attityder från andra folkpartister; ibland har dessa talat sig varma för tolerans ena sekunden för att nästa brännmärka Sverigedemokraterna utan varje skymt av tolerans. Jag skall i all ärlighets namn tillägga att jag även träffat fullt normala och toleranta folkpartister, vilka faktiskt erkänt mig som mänsklig varelse trots min partitillhörighet.

Francois-Marie Arouet (1694-1778).

Jag är personligen trygg i min politiska övertygelse såväl som allmänna världsuppfattning. Det gör att jag inte har några problem med att fördra människor med en annan utsyn, även om jag kan vara nog så bitsk i mina kommentarer visavi denna.

Om man uppskattar en annan människa ger man naturligtvis blanka fanken i vederbörandes politiska uppfattning. Det är det vetbästerbergarna bland oss inte har begripit. Lika litet som de begripit den sanna innebörden i det ovan av Voltaire tillskrivna citatet.