Därför är det alltid urbota korkat att bränna böcker!

Den salafistiska moskén i Rosengård i Malmö.

Det har informerats om att det planeras bokbål i Malmö. Islams heliga bok Koranen skall brännas i samband med fredagsbönen i i moskén i Rosengård i den skånska metropolen den 28 augusti. Rasmus Paludan, ledare för det lilla partiet Stram kurs i Danmark, har tydligen bjudits in av gatukonstnären Dan Park, som efter vad jag förstår också kommer att medverka vid tilldragelsen.

Rasister planerar koranbränning  utanför moskén i Rosengård

Paludan och Park har uppenbarligen ingenting lärt av historien som entydigt visar, att bokbål alltid är idioti. Paludan borde dessutom ha vett nog att hålla sig på sin sida av Sundet och äta smörrebröd och röda pölser istället för att lajva nazist i Sverige. Jag hoppas verkligen ordningsmakten i Malmö sätter stopp för galenskapen! Vill man protestera mot islams utbredning i Sverige, vilket givetvis är fullt legitimt, bör man enligt min mening göra det på annat sätt.

Det första kända bokbålet i världshistorien svarade, såvitt mig bekant, den kinesiske kejsaren Shi Huang Ti för på 200-talet före Kristi födelse. Det var således, vilket påpekats av vår nationalskald Evert Taube i Muren och böckerna (som kallats världens första raplåt), ”på Hannibals tid innan Jesus var född”. Det var också denne kejsare som lät bygga den kinesiska muren.

Taube skaldar: ”Det var Shi Huangdi, kung av Qin/Som lät bygga den kinesiska muren/Och bränna alla böcker i Kina.” Allt för att historien skulle börja med honom.

Också det berömda biblioteket i egyptiska Alexandria förstördes genom eld vid åtminstone två tillfällen. Första gången det skedde var, enligt historieskrivaren Plutarchos, år 47 före Kristi födelse under Julius Caesars korta fälttåg i Egypten. Den slutliga förstörelsen inträffade sedan i Herrens år 641 då Alexandria föll i muslimska händer. Oskattbara skrifter, de flesta i form av papyrusrullar, blev lågornas rov. http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/alexbibl.htm

Ytterligare ett exempel på historisk bok- och kulturförstörelse skedde i Mexiko och Centralamerika på 1500-talet, då aztekernas, mixtekernas och mayaindianernas kulturarv gick förlorat tack vare de spanska conquistadorernas och kristna missionärerers iver att utrota den så kallade hedendomen. Ett fåtal missionärer tog dock indianstammarnas parti och ville bevara deras skrifter. Ett fåtal klarade sig undan och fördes till Europa. https://popularhistoria.se/kultur/litteratur/historiskt-bokbal-krossade-hogkultur

De i dag mest kända bokbålen är emellertid de som ordnades i Nazityskland med början den 10 maj 1933. Det skedde på initiativ av Tyska studentföreningen, och det nationalsocialistiska partiet NSDAP – som nyligen tagit makten – var inte sent att haka på. Omkring 40 000 personer kom till Opernplatz i Berlin för att se mängder av böcker gå upp i rök och höra propagandaminister Joseph Goebbels tala. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bokb%C3%A5l_i_Nazityskland

En scen från det beryktade bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933.

Böcker skrivna av författare såsom Karl Marx, Sigmund Freud, Albert Einstein, Ernest Hemingway, Bertolt Brecht, Thomas Mann, Bertha von Suttner och Heinrich Heine fick, till den råa massans jubel, skatta åt förgängelsen. Det var för övrigt Heinrich Heine (1797-1856) som redan 1821 yttrat; ”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.” Heine blev tyvärr sannspådd. Det är, precis som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, alltid idioti att bränna böcker.https://tommyhansson.wordpress.com/2010/09/08/bokbal-ar-idioti/

Bland de exempel jag anförde fanns frikyrkopastorn Terry Jones i Gaineville i den amerikanska delstaten Florida. Denne var med om att bränna koraner 2011 och 2012 och planerade 2013 att ”hedra” offren för de jihadistiska terrorattackerna i USA den 11 september 2001 genom att bränna 2998 exemplar av den kontroversiella boken. I syfte att underlätta bokbränningen hade pastorn dränkt in samtliga exemplar med fotogen.

Representanter för sheriffkontoret i Polk county lyckades dessbättre hejda pastor Jones tilltag genom att stoppa den skåpbil i vilken han lastat in böckerna och arrestera honom. Orsaken var att billasten i praktiken utgjorde en potentiellt dödsbringande bomb. https://www.npr.org/sections/thetwo-way/2013/09/11/221528510/pastor-terry-jones-arrested-before-planned-quran-burning

Pastor Terry Jones vid gripandet.

Jag känner inte till om Rasmus Paludan, Dan Park och eventuellt andra deltagare i den planerade koranbränningen i Rosengård den 28 augusti tänker slå brännbar vätska över böckerna ifråga. Deras tilltag är ändå urbota korkat. Jag tillåter mig dock tvivla på att det verkligen kommer att äga rum.

 

 

 

Tredje vårtalet blev bästa SD-arrangemanget: Jimmie med nerv och närvaro

 -Nu är det full fart framåt som gäller – give´em hell! Foto: Photo2be

Tårarna bara strömmade. Som alltid för mig när jag lyssnar till vacker musik eller ser en stark film. Eller som i det här fallet: när jag såg och hörde Jimmie Åkesson hålla sitt tredje raka vårtal i Stockholm lördagen den 9 maj 2015.

Platsen var den vanliga, alltså scenen på den gamla fängelseön Långholmen. Jag såg att scenen med åskådarläktare någonstädes kallades ”amfiteater”, vilket är fel. En sådan hade läktare runt om scenen (amfi=”runt om” på grekiska), men på Långholmen finns det byggda läktare endast framför scenen.

Arrangemanget började klockan 13.00 med presentation av konferencieren Paula Bieler – om det hade hållits en tävling om eventets högsta klackar hade hon tvivelsutan vunnit den – samt allsång. Därefter samtalade Paula först med EU-parlamentarikern Kristina Winberg på temat ”SD i Bryssel” och därefter med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson och nytillträdde partisekreteraren Richard Jomshof om partiets politik. Klockan var då 14.15 och det var dags för en bensträckare. Så långt hade tidschemat hållits till punkt och pricka.

            

Från vänster Rune Söderlund, Botkyrka, Eric Hallberg, Värmdö och Rolf Gustavsson, Stockholm i solgasset på Långholmen (övre bilden). Flickorna som åkt hela vägen från Skåne för att servera kaffe till vårtalsbesökarna. Foto: Tommy Hansson      

Dags för denna bloggare och alla andra som ville röra på sig att köpa sig en korv eller, som i mitt fall (korvkön verkade vara flera kilometer lång), en mugg kaffe för en tia och två porslinsmuggar för en hundralapp med texten ”SD Oppositionspartiet” på. Samt hälsa på och prata med allehanda partivänner i vårsolen.

Klockan 15.00 var det dags för Paula Bieler, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Joachim Wallerstein att presentera Sverigedemokraternas vårkampanj omfattande fyra humoristiska filmsnuttar på temat ”Lagom är bäst”, det kanske svenskaste av alla svenska uttryck. Dessutom en litet längre film där fyra-fem ”vanliga” partimedlemmar från olika håll i landet fick komma till tals.

Nu är ju i och för sig inte den medverkande som syntes mest, SD Göteborgs drivande kraft Jörgen Fogelklou, någon särskilt ordinär partiarbetare utan en välkänd grafiker, speaker samt nu för tiden partiledningens förlängda arm i rikets andra största stad på Sveriges baksida (eller vilken sida det nu är, därom tvista de så kallade lärde)…

 Det var som synes fullt med folk på åskådarplatserna. Foto: Tommy Hansson

I alla fall. Tids nog var det ingen mindre än Jimmie Åkessons, snart 36 år gammal, tur att äntra scenen. Publikum fick dessförinnan som dramatikförhöjande effekt på scenens storbildsskärm följa Jimmie Åkessons SÄPO-bil när denna svängde in på området. Jimmie var klädd i mörkblå kavaj, vit skjorta med blommig slips och ljusa byxor samt hade kvar sin skäggstubb, som onekligen ger mer karaktär åt ansiktet.

Alla reste sig och gav den återvändande partiledaren stående ovationer efter den halvårslånga bortovaron. Det var då tårarna började strömma. Jimmie berättade inledningsvis att han inför comebacken givit fyra intervjuer som han själv valt ut. Därpå gick han ut löst med litet kommentarer om det brittiska valet.

– Bra att Tories vann, vilket innebär att britterna kanske håller folkomröstning om EU-medlemskapet om så där en två år – viktigt för Europas framtid i så fall. Det är viktigt att några européer sätter ner foten för att förhindra EUs utveckling mot federalism och ökad överstatlighet.

Åkesson passade också på att berömma systerpartiet UKIP, som från omkring 3 procent i förra valet nu nådde 13 procent. Ett lysande resultat – men till följd av Storbritanniens valsystem resulterade det i endast ett mandat i underhuset, till och med en nedgång med ett mandat.

         

Några ur arrangörsstaben lägger upp ritningarna med Paula Bieler med ryggen mot kameran på evenemangets högsta klackar (övre bilden). Jimmie har tagit plats på scen! Foto: Tommy Hansson

– Om britterna haft samma valsystem som vi hade UKIP fått omkring 80 mandat, konstaterade Åkesson. Som därpå uppmanade publiken att hylla UKIP med en varm applåd.

Här hemma har vi kanske ett rättvisare valsystem, menade SD-ledaren, men vad hjälper det när vi fått Decemberöverenskommelsen (DÖ) på halsen:

– I Sverige har vi någon konstig maktkartell – hur vi än röstar får vi Miljöpartiets politik. Det är en skam med denna borgerligt rödagröna röra, som sägs garantera politisk stabilitet. Men jag är inte så säker på att alla borgerliga väljare är så nöjda. Om man inte kan få igenom sin politik skall man banne mig inte vara med i en regering!

Härefter vände sig Jimmie Åkesson direkt till Stefan Löfven (som han i fjolårets vårtal häcklade för dennes feghet att vägra tala med SD):

– Stefan Löfven, du är inte min statsminister. Du är inte ens svenska folkets statsminister. Du borde avgå omedelbart och utlysa det nyval du en gång lovade!

 Bloggaren till vänster i samspråk med David Bergqvist, Nacka. I bakgrunden till höger riksdagsman David Lång. Foto: Karl Magnus Edman

Ord och inga visor från den comebackande Jimmie Åkesson. Som var självironisk och talade om att han nog borde lugna sig litet, ”jag måste tänka på att jag är utbränd”. Han gick sedan över till att konstatera, att DÖ-kartellen för en extrem invandringspolitik och att det är SD som är det normala partiet:

– Det är vi som tycker att ”lagom är bäst”. Efterhand som vi blir större, med 19,5 procent i bästa mätningen, tvingar vi de andra partierna att inte bara förhålla sig till oss utan också att ta efter vår politik.

Åkesson syftade här dels på Moderaternas förebådade omläggning av immigrationspolitiken med krav på uppehållstillstånd för asylsökande, dels tal om förbud mot det organiserade tiggeriet.

– Vi måste få restriktioner för den fria rörligheten i Europa, annars kan vi aldrig komma till rätta med problemen.

             Ballonger, ballonger och åter ballonger (övre bilden). På undre bilden syns bland andra Mattias Karlsson, Sven Pernils och Rune Söderlund. Foto: Tommy Hansson

Sedan kom SD-ledaren in på turbulensen i det egna partiet, som resulterat i en rad medlemsärenden och uteslutningar.

– Det är inte första gången det sker och säkert inte sista heller. För att kunna bli flera, måste man först kanske bli litet färre. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund och det är viktigt med ideologisk renhållning. Vi är på god väg att bli det normala partiet i Sverige, och det är jag väldigt glad för!

Om sin egen framtid hade Jimmie Åkesson följande att förtälja:

– Jag har talat om för valberedningens ordförande att jag tänker kandidera för ännu en period som partiets ordförande.

Stående ovationer från publiken givetvis.

Jimmie rundade av med att erinra om att ungefär var femte väljare numera sympatiserar med Sverigedemokraterna och att var fjärde medlem av LO-kollektivet gör det. Målet att bli landets tredje största parti är uppnått.

– När vi nu säger att vi är redo att utmana om regeringsmakten så tänker vi också göra det. Nu är det full fart framåt som gäller – give´m hell!

 Se sån stil de har…Michael Hess, Karlskrona och Jan Sjunnesson, Stockholm på Stages uteservering. Foto: Tommy Hansson

Ofta när Jimmie Åkesson hållit något av sina bejublade tal har det pratats om att detta var ”hans bästa tal någonsin”. Jag hörde inga liknande omdömen denna gång, och personligen har jag hört Jimmie avleverera formellt sett fullödigare (och längre) tal tidigare. Ringrosten fanns där, vilket inte är så konstigt efter ett halvårs frånvaro från hetluften.

Ändå fanns det nerv och närvaro i det Jimmie framförde, och han verkade trivas på Långholmens scen denna vackra vårlördag inför uppemot 1000 jublande anhängare. När Jimmie Åkessons tal var över var klockan prick 16.00. Exakt enligt tidsschemat.

Framförallt är vi glada över att vår ordförande är tillbaka i god form och uppenbarligen beredd att föra den sverigedemokratiska fanan åtminstone fram till valet 2018 (om det nu dröjer så länge till nästa val). Så glada är vi sverigedemokrater för vad några kommentatorer på nätet kallat ”konungens återkomst”, att vi knappt tog någon notis om den handfull vilsekomna vänsterstackare som försökte störa mötet på behörigt avstånd från scenen.

 Inomhus. Foto: Tommy Hansson

För att sammanfatta så menar jag nog att detta var det bästa SD-arrangemanget någonsin. I alla fall av dem jag haft nöjet att bevista. Det har arrangörsstaben all heder av. Icke minst med bra musikmix i pauserna: allt från Evert Taube till Pugh Rogefelt. Den enda lilla skavank jag kan dra mig till minnes är att ljudet var på tok för högt uppskruvat när Paula Bieler skulle inleda presentationen av programmet efter bensträckaren. Det tog nog ett par minuter för trumhinnorna att återhämta sig efter den pärsen, och det tog ett tag innan ljudteknikerna fått ordning på ljudet.

Men något måste ju en sur gammal gubbstöt få anmärka på.

Efteråt bar det i bästa stämning av över Västerbron till ett näringsställe på Södermalm med ett antal SDare eller SD närstående personer. Mycket trevligt, tack för sällskapet!

 

Bråda politikerdagar: landstings- och kommunalpolitik

 Det vackra Landstingshuset i Stockholm i klassicistisk stil. Foto: Tommy Hansson

Bråda dagar politiskt just nu. Och jag tänker för ögonblicket på det kommunal- och landstingspolitiska perspektivet ur min personliga synvinkel.

Efter den nya mandatperiodens första kommunfullmäktige i Södertälje i måndags följde Stockholms landstingsfullmäktiges första sammankomst i går, tisdagen den 21 oktober. I egenskap av andre ersättare fick jag nöja mig med att följa förhandlingarna från den inte särskilt väl tilltagna läktarplatsen.

Litet dramatik blev det. Stridsfrågan var om nämnderna framgent skulle bestå av 19 eller 20 ledamöter, det senare föreslaget av den knappa borgerliga majoriteten. Efter diverse palavrer segrade 20-mannaförslaget sedan SD-gruppen om nio personer – som har vågmästarställning – lagt ner sina röster.

Säg inte annat än att Sverigedemokraterna påverkar!

Från SD Södertälje var vi tre personer på plats: eder förtrogne, ordinarie ledamoten Ingrid Hult, som även valdes in i som ersättare i valberedningen, samt tredje ersättaren Tommy Blomqvist.

 Bloggaren med SDs gruppledare i landstingsfullmäktige, Dan Kareliusson. Foto: Tommy Blomqvist

Efter mötet följde utbildning i praktiska saker man bör ha klart för sig som nyvorden landstingspolitiker. Det mesta av detta hade vi redan klarat av inom SD-gruppen, men upprepning lär vara kunskapens moder eller hur talesättet nu lyder. Träffade även ABCs sympatiske reporter Hampus, som intervjuade mig före sistlidna val, denna förmiddag.

Jag räknar som andre ersättare, med dimmiga prospekt om att få tjänstgöra, inte med att spela någon central roll inom landstingspolitiken, men det känns likafullt spännande att få vara med i detta sammanhang.

Stockholms län har trots allt sina modiga 2,2 miljoner invånare, och dess landstingsfullmäktige är landets näst största parlamentariska församling med 149 ledamöter. Inom dess landamären finns såväl den brusande storstaden Stockholm med närmare en miljon människor som den lilla landsortskommunen Nykvarn med färre än 10 000.

 På utbildning i landstingssalen: närmast kameran vice gruppledare Per Carlberg och bortanför denne Jörgen Bengtsson samt Tommy Blomqvist. Foto: Tommy Hansson

Landstingshuset på Hantverkargatan på Kungsholmen är en vacker byggnad med en intressant historia. Det ombyggda Garnisonssjukhuset, ritat av C. G. Gjörwell och färdigt 1834 under konung Carl XIV Johans egid, är en av Stockholms få byggnadsverk i så kallad klasssictisk stil.

Den konst som finns inrymd i landstingshuset omfattar konstnärer såsom Anders Zorn, Albin Amelin, Arne Jones, Ola Billgren, Fritz von Dardel och – Evert Taube.

Efter att ha klarat av landstingsmötet bar det direkt av till Södertälje via tunnelbana och pendeltåg för möte med stadsbyggnadsnämnden i Södertälje stadshus. Den hastiga lunchen fick bestå av en ost- och baconkorv och en kaffe i en av Stockholms centralstations pressbyråbutiker.

I dag har det varit litet mindre stressigt, lunch med min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, och därefter diverse sysslor på vår arbetsplats i Stadshuset.

 Utsikt över station Södertälje centrum och Maren från Stadshusets tak. Foto: Tommy Hansson

Vi är nu mitt inne i hösten, ruttnandets och förmultnandets men också de mättade, vackra färgernas och dofternas årstid. Min årstid – den 21 november blir jag, inshallah, 63 år. Mitt största  bekymmer i skrivande stund är ett ömmande knä. Det fungerar hyfsat när jag är i rörelse – det är när jag lägger mig ner för att sova problemen börjar i form av en ihållande värk. Hoppas kunna härda ut till mitt inbokade besök hos husläkaren om någon vecka.

Slutligen gläder jag mig åt att ha bokat in en mycket intressant resa till främmande land om tre månader till ett minst sagt förmånligt pris!

Lyssna gärna till Björn Afzelii ”Höst”, som jag tillägnar Mona:

Fotnot: Inshallah – arabiska för ”om Gud vill”.

Svenska artister (XXVI): Gustaf Torrestad

 Gustaf Torrestad (1919-62).

Om Gustaf Torrestad stavade sitt förnamn namn med ”f” eller ”v” vet jag inte. I de uppgifter som finns om honom på nätet finns båda varianterna, ibland i samma text. Jag håller mig i alla fall till  Gustaf.

Vad jag däremot med bestämdhet vet är att han var en mycket uppskattad basbarytonsångare på 1940-, 1950- och en bit in på 1960-talet med Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” som mest populära nummer. Den spelades ständigt i radion under min uppväxt:

Gustaf Vilhelm Pettersson, senare Torrestad, föddes i Västeråker i Uppland den 20 mars 1919 och avled i Matteus församling i Stockholm den 8 november 1962. Han blev alltså endast 43.år gammal. Hans repertoar omspände visor, schlagers, revykupletter med mera och han medverkade även i ett antal filmer av kanske inte alltför märkvärdigt slag.

Filmdebuten skedde med ”Sexlingar” 1942 och sedan följde bland andra ”Örlogsmän” (1943), ”Kungliga patrasket” (1945), ”Vår Herre tar semester” (1947) samt ”Kärlek, solsken och sång” (1948). Scendebuten hade skett redan 1940, då Torrestad medverkade i den så kallade Chinavarietén.

Torrestads sångkonst inskränkte sig inte bara till Sverige och den svenska repertoaren. Här hörs han i  Charles Trenets berömda ”La Mer” i en inspelning från 1948:

Den knappast mindre kända franska visan ”La vie en rose” framför Torrestad här på svenska med titeln ”I rosenrött jag drömmer”:

Så ”När alla fyrar blinka” med inspelningsåret 1949:

Det är emellertid ”Så länge skutan kan gå” som är och förblir Torrestads signaturmelodi framför andra.  Det är en sång som ställer livet på sin spets. Vi tar oftast livet och dess företräden för givna, men vem vet vad som lurar bakom nästa krök? I morgon kan allt ta slut, så det är bäst att passa på att tillvarata de glädjeämnen som bjuds, hur enkla dessa än må förefalla. Här sångens tre första verser:

Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljan den blå.
om blott en dag eller två så håll till godo ändå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden:
att under stjärnornas glans bli purrad ut i en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans?

Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga?
Och vem har sagt att just du ska ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga?

Det är enkla ord av geniet Taube, men de rymmer en djup visdom. Det finns verkligen så mycket vi bör vara glada och tacksamma för. Själv har jag under de senaste sju-åtta åren varit utsatt för ett antal åkommor inklusive (i bildlig mening) brustet hjärta, varav en eller ett par i värsta fall kunde ha slutat med döden.

Och hur kan jag glömma den där kvällen i slutet av mars för fyra år sedan, då två poliser ringde på här hemma och berättade att min hustru sedan många år hade avlidit i hjärtinfarkt på toaletten på den närbelägna pendeltågsstationen på hemväg från min svärmors äldreboende i Solna? Det svåraste för mig var ändå att ringa till min dotter, som då jobbade i Norge, och berätta att hennes mamma inte fanns hos oss mer.

Livet är så skört och vi människor är så sköra. Själv försöker jag ta vara på livets små glädjeämnen och tycker ibland jag lyckas rätt bra därmed. Det är mycket som får gå på vad man kallar Guds försyn – och enligt min erfarenhet finns det inget tryggare.

Slutligen Torrestads tolkning av ”Främmande länder”:

 

 

 

 

Om Taube-censuren: Sluta peta i vårt kulturarv!

http://www.youtube.com/watch?v=HFY7TjsUphM

Evert Taube: gråter i sin himmel?

I ”Tatuerarevalsen” av Evert Taube (1890-1976) förekommer en versrad av följande lydelse:

Borta i Bahia sjung faderia var det bara negrer och skäll och skrik

Det var naturligtvis, i beaktande av den galopperande politiska korrektheten i vårt arma samhälle, bara en tidsfråga innan detta skulle plockas bort. Vad som gör censurinitiativet särskilt anmärkningsvärt är, att det kommer från författarens och trubadurens son, Sven-Bertil Taube, inför en nyutgåva av faderns sånger: Evert Taube – 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube.

– Det säger man ju inte i dag, säger den yngre Taube till TT.

Nej, man gör ju inte det om man inte vill stöta sig med hela PK-eliten och riskera bli uthängd som svårartad rasist, och precis det hade väl varit en anledning så god som någon att behålla den ursprungliga texten. Ty så uttryckte man sig 1929, då Evert skrev visan, och det ansågs varken rasistiskt eller stötande på något sätt. Varför inte stå för det i stället för att helt ohistoriskt plocka bort allt som kan anses som förargelseväckande?! Skulle tro att vår nationaltrubadur gråter i sin blomstersmyckade himmel och sorgset knäpper på sin luta.

Användningen av ordet ”neger” som beteckning för mörkhyade personer går tillbaka till 1680, då det nådde Sverige via tyska, franska och spanska från latinets niger, som betyder ”svart”.

I USA användes negro av Martin Luther King och andra i medborgarrättsrörelsen ändå in på 1960-talet och då i odelat positiv bemärkelse. Det talades om ”negerrörelsen” och behovet av ökade medborgerliga rättigheter för ”negrer”. De som devalverade negro/neger till att slutligen uppfattas som något nedsättande var den vänsterradikala och våldsbejakande grupperingen Black Panthers (Svarta pantrarna), som i stället började tala om black power.

Black Panthers devalverade ordet negro.

Det engelska ordet för svart skulle alltså vara mindre nedsättande än den latinska motsvarigheten – försök förstå det, den som kan! Så vitt jag vet används dock fortfarande ordet negro när det gäller negro spirituals, det vill säga äldre andliga sånger som företrädesvis används bland USAs så kallade afro-amerikanska befolkning.

Därefter har den politiskt korrekta semantiken fortsatt göra sig bred, och numera är väl inte ens ordet black/svart  helt koscher. I stället bör det väl närmast heta ”afrikansk” och olika härledningar av detta ord.

”Tatuerarevalsen” är nu inte den enda Taube-sången där ordet ”neger” förekommer. I ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott” heter det sålunda:

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod

http://www.youtube.com/watch?v=tcVKjGKzMqA

Jag känner inte till om den förekommer i Sven-Bertils nyutgåva, men kanske den försvann ur samlingen helt. En sak står fullständigt klar, och det är att Evert Taube på intet sätt var rasist. Så här står det i ”Balladen om Gustaf Blom”:

En skiftning i kulören det gör väl ingenting
nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing

http://www.youtube.com/watch?v=C9XvcrfaVvs

Huruvida ordet ”neger” bör förekomma i olika sammanhang eller ej är ingen ödesfråga för mig, mycket långt därifrån. Jag vidhåller dock att det är en styggelse att peta i gamla texter och sånger och plocka bort allt som kan anses anstötligt. Frågan är ju vad som kommer efter Taube.

Erik Axel Karlfeldt. Posthum nobelpristagare och ständig sekreterare i Svenska akademien.

Hur är det med vår nobelpristagare i litteratur och den forne akademisekretetaren  Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), till exempel? I dennes sång ”Svarte Rudolf” finns en passus om ”en afton i negerbyn”, där dessutom huvudpersonen umgås misstänkt intimt med en ”trettonårig prinsessa”.

Här sjungs sången av Åke Grönberg:

http://www.youtube.com/watch?v=ftIKOGO9YaQ

Fan vet om en författare som Ulf Lundell klarar sig genom PK-censurens eklut i längden. Han har såvitt mig bekant visserligen inte skaldat om negrer, men den tid kan komma då tillskyndarna av moralpanik börjar ondgöra sig över hans drogförhärligande texter i romanen Jack. Eller raden i ”Jag trivs bäst i öppna landskap” där han förkunnar att han bränner sitt brännvin själv.

Drogförhärligande scen ur den filmatiserade versionen av Ulf Lundells roman Jack. Snart ett minne blott?

Så sluta peta i sånger, dikter och andra verk av våra nationalskalder! De tillhör det svenska kulturarvet. Hur skall framtida litteraturforskare kunna bilda sig en uppfattning om deras verk om desperata PK-censorer inte förmår hålla klåfingrarna i styr?

Svenska artister (XII): Turid

Turid på den tid det begav sig.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/130097?programid=4384

Länken ovan går till ett radioprogram som sändes i P1 den 17 december 2012 där Sara Lundin intervjuar den forna så kallade proggdrottningen Turid. Tjejen med den underbart vackra och rena sopranrösten som spåddes en lysande internationell karriär. Hon berättar här om sin bana från första pris i Sveriges Radios (SR) vismästerskap 1966 till uppbrottet från proggrörelsen och avfasandet av den aktiva sångarbanan. Helt tystnat har hon dock inte.

Marit Turid Lundqvist föddes i Stockholm den 16 november 1949 och växte upp i söderförorten Gröndal. Musikaliskt påbrå hade hon från båda föräldrarna – mamman var som ung  konsertpianist men övergick till jazzmusiken där även pappan var fast förankrad med trumpet som instrument. Som flicka hade Turid hört den norska mormodern sjunga folksånger. Turid var mobbad under hela skoltiden men fann en tillflykt i musiken.

Genombrottet kom alltså med förstaplatsen i SRs vismästerskap, där Turid framförde Evert Taubes ”Byssan lull”.  Kort därpå fick 17-åringen medverka i Lennart Hylands ”Röda fjädern”-gala och blev rikskändis på kuppen. Därefter drabbades hon av hjärnhinneinflammation och fick under en lång konvalecens i den framlidna mormoderns stuga i Norge ett slags lidnersk knäpp. Hon skrev två-tre sånger om dagen samtidigt som hon lade linoleumgolv och målade i huset.

På så sätt fick Turid en repertoar som hon sedan använde sig av när hon spelade in sin första LP-skiva som hette ”Vittras visor” på proggbolaget Silence. Hon hade innan dess skickat in en demo till Anders Burman på det kommersiella skivbolaget Metronome och inlett inspelningar tillsammans med välkända musiker. Det blev dock ingen skiva den gången eftersom Turid inte ville ändra sin musik enligt bolagets önskemål. Detta till faderns förtret – han gav dottern en utskällning!

Proggrörelsens drottning…

I stället skulle Turid bli något av proggrörelsens drottning. Hon spelade på den andra Gärdesfestivalen i augusti 1970 tillsammans med artister som Gudibrallan, Samla mammas manna och Gunder Hägg. Jag lyssnade själv mycket på proggmusik vid denna tid och var närvarande vid den första Gärdesfesten i Stockholm. Självklart var jag – på mycket stort avstånd – förälskad i flickan med den undersköna, nästan förtrollande rösten. Liksom, föreställer jag mig, många andra.

Här sjunger hon ”Penelope” vid en TV-inspelning i Växjö:

http://www.youtube.com/watch?v=-VFGGWtd_i4

Anders Burman hade insett att Turid Lundqvist hade potential att bli internationell storstjärna. Hon kallades ibland Sveriges Joni Mitchell eller möjligen Melanie. Till den ändan gjorde Turid och skivbolagsfolk en resa till London 1972 för att om möjligt ordna ett skivkontrakt med det proggbetonade bolaget Dandelion. Turid backade dock ur eftersom hon trodde att hon inte skulle bli välkomnad inom proggrörelsen – där, som hon säger, hon ”trodde hon hörde hemma” – om hon gjorde verklighet av de internationella skivplanerna.

I stället blev det turnéer med bandet Kebnekaise runt hela Sverige. I turnébussen levde man på kokta morötter, kål och råris – så kallad makrobiologisk mat – som hon än i dag inte kan äta. Efter londonresan hämmades Turids kreativitet märkbart därför att hon kände att hon ”inte tagit nästa steg” i karriären. Hon började därtill känna att den en gång så tilltalande proggrörelsen blivit alltmer doktrinär. När hon i slutet av 1970-talet framträdde med några kärlekssånger på en spelning i Umeå till förmån för personer som var aktiva mot militärjuntan i Grekland blev hon utskälld av ett par ”biffiga killar” för att hon inte framfört tillräckligt politiskt medvetna låtar!

Följden blev att hon lämnade det till värmländska Koppom avflyttade proggbolaget Silence och återvände till Metronome, där hon 1977 spelade in LPn ”Selma världserövrare”. Året därpå kom en skiva tillsammans med den komiske finske artisten M. A. Numminen som kallades ”Fårskallevisor”. För proggrörelsen var nu varg i veum och kallades ”svikare” av tidningen Musikens makt. 1982 gav hon ut skivan ”Flow Soma” som ett samarbete med Thomas Wiehe. Hon var vid denna tid påverkad av Maharishi Mahesh Yogi och den meditativa TM-rörelsen.

På 1980-talet började Turids karriär fasas ut. Hon samarbetade en tid med den beryktade barnprogrammakaren Staffan Westerberg och jobbade extra på Pressbyrån. Hon sjöng även visor av bland andra Olle Adolphson på radio. 1984 slutade hon som soloartist men gjorde teatermusik. Hon började jobba heltid på Posten; jag hade äran att bli expedierad av henne på postkontoret på Fleminggatan i Stockholm, det kan ha varit kring mitten-slutet av 1990-talet.

I dag närmar sig Turid Lundqvist, som så många andra av oss gamla avdankade proggare,  pensionsåldern. I den inledningsvis nämnda intervjun säger hon följande:

Jag har blivit bedömd enligt mallar beroende på hur folk velat att jag ska vara.

För några år sedan intervjuades Turid i tidningen Vi.

I dag uppträder Turid typ vartannat år samt skriver dikter. Hon säger sig inte ha någon ”hunger” efter att stå på scen. Kvar finns emellertid hennes rika sångskatt som därtill finns förevigad på de båda retrospektiva CD-skivorna ”I retur” (2004) samt ”Stars and Angels: Songs 1971-75”. Här finns glansnummer som ”Den gamla vanliga historien”, ”Sometimes I Think Age Is A Treasure” och en som jag personligen har fastnat för, nämligen ”Välkomme-hus”.

Här några minnesvärda Turid-låtar:

Den gamla vanliga historien:

http://www.youtube.com/watch?v=ULzilyHeO_s

Sometimes I Think Age Is A Treasure:

http://www.youtube.com/watch?v=de_DfA_V4hM

Moder:

http://www.youtube.com/watch?v=AgtkFSqTe2s

Vargen:

http://www.youtube.com/watch?v=bayavtBuUqo

Välkomme-hus:

lhttp://www.youtube.com/watch?v=lbrpX_X0uxY

Turid var slutligen en politiskt medveten artist som engagerade sig i exempelvis kvinnofrågor och den så kallade kampen mot (väst)imperialismen.