Om Pride i Järva: Smaklösheten blir inte bättre för att den utlokaliseras till förorterna

 Järvafältet med invandrartät betongförort i fonden.

Jan Sjunnesson, Sverige-vänlig politisk entreprenör, skriftställare föreläsare och debattör, har väckt en hel del uppståndelse genom att bjuda in till en så kallad Pride-parad på Järvafältet i nordvästra Storstockholm den 29 juli, parallellt med att det sedvanliga Pride-evenemanget hålls i Stockholms innerstad.

I inbjudan heter det: ”Vi tågar från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby. Valfri klädsel. Vid soligt väder kan man passa på att sola magen och benen.”  http://www.metro.se/nyheter/hbtq-aktivister-protesterar-mot-sd-profilens-pridetag-de-hetsar-mot-invandrare/EVHogt!PJwCm6IuceWC6/

Föga oväntat har Sjunnesson, tidigare redaktör för den Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Samtiden och numera medarbetare i Avpixlat, fått praktiskt taget hela den etablerade HBTQ-rörelsen på sig efter sitt initiativ. I Metro, se länken ovan, menar HBTQ-aktivisten Noah Nord att då ”Sverigedemokraterna har en hbtq-fientlig politik” utnyttjar man Pride i syfte att ”vinna billiga poäng och ta fokus från sin egentliga agenda”.

Nord har missat att det inte är Sverigedemokraterna som står bakom Pride Järva-evenemanget, men det kan vi kanske överse med. Sjunnesson svarar: ”De borde välkomna att vi kan ha Pridemarscher överallt i Sverige. Om de tror att de /sic!/ finns en homohatande grupp Sverigevänner…så skulle de välkomna att någon från den gruppen gör tvärtemot och säger att ‘nu ska vi ha en Pridemarsch.”

Det är dock uppenbart att för SD-hatande HBTQ-människor spelar det ingen roll vad partiet eller kretsarna kring det gör. Kritiserar man Pride är det fel, anordnar man en egen Pride-parad är det lika fel. SD/SD-kretsar är lika onda vilken sorts politik man än driver- vilket skulle bevisas.

På SVT Nyheter menar sig RFSLs (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) ordförande, Ulrika Westerlund, ha bilden klar för sig: ”Han /Jan Sjunnesson/ skriver nu in sig i ett mönster som vi har sett från andra länder, för att göra rasistiska poänger.” Sjunnesson: ”Vi vill helt enkelt visa att samma lagar gäller överallt i Sverige.” http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/kontroversiellt-pridetag-moter-hart-motsand

För denna bloggare står det klart att det är Westerlund som har en rasistisk inställning i sammanhanget. Hon tilltror helt enkelt inte invandrarmajoriteten i det aktuella området, varav många muslimer, att kunna hantera en Pride-manifestation på de egna orterna efterson hon betraktar dem som mindre vetande. Dessa människor måste därför skyddas för sitt eget bästas skull.

”An excellent initiative!” skrev Alexander Bard på FB om Pride Järva.

Jag har när detta skrivs ännu inte sett till någon officiell reaktion från Sverigedemokraterna beträffande Sjunnessons initiativ. Däremot har artisten och gayprofilen Alexander Bard stött det på Facebook, vilket måste irritera den etablerade HBTQ-lobbyn något oerhört. Bloggen Petterssons gör skillnad skriver å sin sida bland annat följande:

Hur toleranta muslimer är mot homosexuella kommer att bevisas nästa vecka när Pride Järva arrangeras i de mångkulturella områdena Tensta och Husby. Nu har hbtq-rörelsen chansen att visa upp sig också i de områdena och inte bara i Stockholms innerstad, men vänstern visar redan upp sitt hyckleri. Gärna hbtq, men inte i de muslimska förorterna då detta är ren rasism. http://petterssonsblogg.se/tag/pride-jarva/

Jag tänker inte dölja var jag själv står när det gäller Pride, vilket förvisso vore svårt mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit i frågan. Här ett exempel:https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/26/pridefestivalen-ar-over-oss-igen/ Jag anser som övertygad konservativ att Pride-jippot, enkannerligen dess avslutande parad, är en spekulation i smaklöshet, stötande exhibitionism och sexualisering.

Eländet blir definitivt inte blir ett uns bättre av den senaste trenden, att inbegripa oskyldiga barn i sagda depraverade beteende. Här framställs detta försåtligt i Göteborgsposten som att barnen tågar ”för allas lika värde”: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2743647-barnen-tagade-for-allas-lika-varde

 Övergrepp: småbarn kläs som läderbögar av ansvarslösa målsmän.

Personligen menar jag att en betydande del av det som försiggått i Pride-paraden genom åren måste anses kunna falla under vad som kallas ”förargelseväckande beteende” i brottsbalkens paragraf 16 under rubriceringen Brott mot allmän ordning. Förargelseväckande beteende definieras här enligt följande: ”Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.”

Om blottning, ett beteende som är vanligt förekommande vid Pride, heter det: ”Blottning kan dömas för förargelseväckande beteende om handlingen riktar sig mot flera personer samtidigt…I annat fall är det sexuellt ofredande.” https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Med detta sagt har ni, kära läsare, förstått att jag inte kommer att stödja Jan Sjunnessons initiativ Pride Järva. Smaklösheten blir inte bättre av att den utlokaliseras till de invandrartäta förorterna. Däremot kan jag gott och väl förstå den tanke som, såvitt jag kan bedöma, ligger bakom evenemanget: att åsikts- och demonstrationsfriheten måste gälla överallt i Sverige och omfattar alla grupper.

 Avpixlats Mats Dagerlind backar upp Pride Järva.

Hur stor anslutning Järva Pride kommer att få må vara osagt. Kanske kommer det att bli som i fallet Pegida, den antiislamistiska rörelsen vars demonstrationer i Sverige vida överträffats numerärt av antalet hatiska motdemonstranter. Om så sker kan Jan Sjunnesson och hans meningsfränder ändå glädja sig åt att ha skapat en hel del debatt på förhand.

Detta är Miljöpartiet: jihadistkramare och tokiga fruntimmer

 Jihadistkramaren Mehmet Kaplan (MP).

Miljöpartiet (MP) har sannerligen utmärkt sig under Almedalsveckan 2014. Och då definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

När MPs gruppledare i riksdagen och Ship to Gaza-aktivisten, den muslimske trosbekännaren Mehmet Kaplan, under ett seminarium den 1 juli om så kallad islamofobi skulle ursäkta unga islamister som reser till Syrien för att utkämpa jihad jämförde han dessa med svenska frivilliga till Vinterkriget i Finland 1939-40.

Kaplan backades givetvis upp av Rashid Musa från Ibn Rushds studieförbund: det rör sig alls inte om terrorister, nej då. De reser för att de är ”engagerade” och ”vill hjälpa till”. Vilket måhända är en klen tröst för de muslimer av annan övertygelse samt kristna som våra ”blågula” jihadister mördar och lemlästar.

Man baxnar när man hör en parlamentariker, vilken somliga uppfattar som nyanserad och fredsälskande, likställa våra tappra och hedervärda finlandsfrivilligas kamp mot den kommunistiska sovjetmakten med våldsdyrkande extremister som vid behov inte tvekar att korsfästa och halshugga sina meningsmotståndare och för vilka massavrättningar tillhör den dagliga rutinen.

Mer i ämnet av klokt skrivande David Lindén:

http://btledarblogg.wordpress.com/2014/07/01/underkant-mehmet-kaplan/

 Jenny Wenhammar (MP) bröstar av i ett tidigare sammanhang. Får vi se henne utan BH i riksdagen härnäst?

Mehmet Kaplan är långt ifrån ensam bland miljöpartistiska knäppskallar. Under statsminister Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen den 3 juli försökte Jenny Wenhammar, fjärdeplacerad på Miljöpartiets riksdagslista, tränga sig fram till scenen tillsammans med tre barbröstade aktivister från feministgruppen Femen. De övriga tre, som var från Sydeuropa, lyckades kränga av sig tröjorna och forcera avspänningarna vilket Wenhammar misslyckades med.

Målsättningen med att visa brösten var att dels protestera mot lobbyister, dels mot kalkbrytning på Gotland. Varför just denna form av anstötlig exhibitionism skulle vara bästa sättet att föra fram sina synpunkter framgick inte. De tre kvinnorna som lyckades komma fram till scenen utan tröjor placerades där de hörde hemma: i polisens arrest för förargelseväckande beteende. Wenhammar, som alltså misslyckades med allt detta, släpptes redan efter tre timmar i polisförvar.

Blotterskan Jenny Wenhammar skall ha fått en varning av partiet och en uppmaning att välja mellan fortsatta protestaktioner av det obskyra slaget, eller att kandidera till riksdagen och därmed stoppa tillbaka tuttarna i BHn där de rimligen hör hemma. Hon uppger i Aftonbladet att hon fortfarande sliter med frågan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19167421.ab

 Åsa Romson (MP): Män roten till allt ont.

Frågan är ändå om inte det galnaste fruntimret i Miljöpartiet är det celebra språkröret Åsa Romson själv. Under sitt enligt media ”spretiga” och ”hackiga” tal  Almedalen den 2 juli gjorde hon ett obalanserat utfall mot halva mänskligheten enligt följande:

Män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter kött, åker mer bilar, flyger mer.

Det moderata triumviratet Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Anders Borg föredrog Romson att benämnas ”motsträviga åsnor” därför att de enligt Romson inte är miljömedvetna nog.

Mer här:

http://www.dn.se/valet-2014/romson-dessa-tre-man-liknar-motstraviga-asnor/

Det är alldeles uppenbart att MP insett att det förleligger en risk att en del av de egna väljarna kan gå över till ett annat eklatant dårparti i höstens val, nämligen Feministiskt initiativ. Därav de obalanserade utspelen. Risken är naturligtvis att det hela slår fel och att allmänheten får klart för sig att det här partiet inte hör hemma i närheten av någon form av ansvarstagande regering.

 MPs nya kampanjerbjudande?

I följande videoklipp försvarar Romson, i en debatt med SDs Björn Söder, MPs försvarspolitik – som går ut på att möta fientliga angrepp med ett icke-våldsförsvar – med att ”vi lever inte längre i Kalla kriget”:

I Almedalen skymtade jag i trängseln härom dagen två gamla MP-profiler från min hemkommun Södertälje – det äkta paret Gudrun Lindvall och Carl Frick. Jag undrade i mitt stilla sinne vad de tycker om Miljöpartiet modell 2014.

 

Om att vara öppenhjärtig

Jag är en sammansatt person. Vilket givetvis inte är något unikt för mig, det gäller nog de allra flesta av oss. I barn- och ungdomen liksom långt upp i mogen ålder var jag närmast plågsamt blyg, icke minst i relationerna med det täcka könet. Blev ofta mobbad som mindre. Märkligt då att jag valt att ägna mig åt journalistik och politik, kan man tycka.

Mina val av yrken  och intressen tror jag speglar det paradoxala i min natur. Å ena sidan en djupt reserverad sida, å andra sidan en vilja till öppenhet och att nå ut till omvärlden. I likhet med den romerska guden Janus har jag måhända två ansikten. I och med att jag valt att ägna mig åt saker där det är ett kardinalfel att vara inbunden och tillbakadragen – främst i detta sammanhang således journalistik och politik – har jag hela tiden tvingats att gå utanför mina begränsningar. Jag tror det varit lyckligt för min personliga utveckling.

Mynt med den romerske guden Janus och dennes två ansikten.

Därtill är jag, bakom den kanske ibland tämligen otillgängliga fasaden, en utpräglad känslomänniska. Jag känner mycket för såväl personer som ämnen, intressen, länder, platser etcetera.  Det kan vara både positiva och negativa känslor. Lätt till tårar av både glädje och sorg. Vacker musik lämnar mig aldrig oberörd.

Alla paradoxer som finns i min personlighet gör att det ibland känns som om ett krig pågår i mitt inre. Tyvärr är det inte alltid den godartade sidan som vinner, även om det är min ständiga målsättning. Jag vill på det personliga planet vara snäll, god, förstående, kärleksfull och saktmodig. Ibland slutar det dock med att jag i stället ter mig elak, dömande och snar till vrede, ty det är ju inte alltid, rätt eller fel, man upplever att ens goda vilja uppskattas efter förtjänst. Ibland blir man bara så bottenlöst besviken på människor man hoppats så mycket på. Förhoppningsvis lär jag mig dock något för varje sådant utbrott – ibland har vi kanske orättvist stora förhoppningar på våra medmänniskor.

För en debattör och politiker är det en annan måttstock som gäller. Då är det inte alltid möjligt att vara så särdeles snäll och välartad. Då är det en kardinaldygd att slå ner på svagheten i motståndarnas argument i både tal och skrift. Gäller det att beskriva omänskliga ideologier som kommunism, nazism och islamism kan det givetvis inte finnas särskilt mycket utrymme för välvilja, även om det aldrig är fel att komma till insikt och förståelse om hur människor kan tro på sådant elände.

Som skribent och debattör är jag ofta nog giftig, kritisk och raljerande. Det är inget jag ber om ursäkt för. Dock blir jag olycklig när jag märker att detta i enstaka fall spiller över på mina personliga relationer. Kalla det yrkesskada eller något annat. Jag har på det privata relationsplanet yttrat somligt som inte borde ha sagts eller skrivits. Det är då jag kan förbanna min formuleringsförmåga. Till mitt försvar måste jag dock skynda mig anföra, att jag alltid bett om förlåtelse när så skett (sedan är det förstås upp till den berör att acceptera eller förkasta min ursäkt).

De sociala medierna öppnar oanade möjligheter att nå ut till människor man annars aldrig haft en aning om att de existerade. Det innebär också, för den som vill, möjligheter att vara ohämmat öppenhjärtig eller i värsta fall exhibitionistisk. För mig personligen har detta, det vågar jag nog påstå, inneburit en revolution. Det har blivit många nya vänner och sympatisörer men säkert också fiender.

Privat välkomnar jag de nya mediernas möjligheter att vara öppen om min person; om det jag tycker, tänker, tror och känner. Det har berikat mig som människa och jag tror också detta gjort mig till en bättre medmänniska. Jag har insett att jag inte har särskilt mycket att dölja eller förlora på att vara öppen. Tvärtom – varför sätta sitt ljus under skäppan? Oavsett vad andra än må tro eller mena sig veta har jag inga skräckinjagande skelett i garderoben, som skulle medföra personlig katastrof i fall de skramlade ur sina gömställen. De eventuella skandaler som omgett min tillvaro finns redan utlagda på nätet till allmänt beskådande.

Länge var jag en rätt tillknäppt person som var rädd för att göra bort mig och låta det bli allmänt känt vad jag var för typ egentligen. Detta medförde betydande obehag. Så icke längre. Jag är den jag är och det känns faktiskt befriande att också låta andra få veta det.  Hos mig finns inte längre särskilt mycket som är top secret. Fast det är klart, jag skriver inte vad som helst. Vissa ting får förbli en sak mellan mig och min Skapare. Icke minst av omtanke gentemot andra.