Posted tagged ‘extremvänstern’

Kommunism, islamism, nationalsocialism och fascism – samma andas barn

9 juli, 2017

Polis misshandlas av vänsterterrorist. AFA-märket på ryggen sägs ha fotoshoppats in, men det gör ingen praktisk skillnad.

Så är då det beramade G20-mötet 7-8 juli i Hamburg, Tysklands näst största stad, avklarat under förbundskansler Angela Merkels värdskap. Det har bland annat kunnat konstateras att USAs president Donald Trump tycks ha fått igenom flera av sina synpunkter avseende världshandeln samt att viss oenighet rått beträffande den enormt upphaussade klimatpolitiken. https://en.wikipedia.org/wiki/2017_G20_Hamburg_summit

Vad som tilldragit sig mest uppmärksamhet avseende Hamburg-mötet är dock extremvänsterns härjningar i form av misshandel av poliser, vandalism och plundring, något som fick myndigheterna att sätta in specialstyrkor samt vattenkanoner och tårgas. Antalet utkommenderade poliser i Hamburg lär ha varit fler än hela den samlade svenska poliskåren.

Enligt uppgift skadades 476 poliser under kravallerna under det att avsevärt färre vänstermarodörer råkade illa ut på motsvarande sätt. ”Våldet och aggressionen mot polisen har nått en ny dimension”, konstaterade en polistalesperson enligt den tyska tidskriften Der Spiegel.

Gruppfoto av deltagarna vid G20-mötet i Hamburg. Angela Merkel i orange överdel i mitten i främre ledet och Donald Trump näst längst ut till vänster.

Nu är detta ingen större överraskning, då den nordtyska storstaden Hamburg – som på medeltiden spelade en väsentlig roll inom handelsförbundet Hansan – är beryktad för sina våldsamma vänsteraktivister. Detta borde kansler Angela Merkel ha kunnat förutse, menar kritiker som ifrågasätter hennes beslut att förlägga G20-mötet till just Hamburg. https://www.sydsvenskan.se/2017-07-08/kritik-mot-merkel-efter-kaotiskt-g20-mote

Det skall sägas att av de kanske 100 000 demonstranter som hade mött upp från när och fjärran i syfte att protestera mot de samlade världsledarna och ”kapitalismen”, så var det uppskattningsvis något 1000-tal förhärdade, våldsverkande fanatiker som stod för våldet, vandalismen och plundringen. Något som naturligtvis inte gör saken ett dugg bättre, även om de svenska medier gjort sitt ”bästa” för att undvika koppla samman våldet med vänsterideologi.

Det hävdas ofta, och givetvis med all rätt, att det finns ovedersägliga likheter mellan extremideologierna kommunism, islamism, nationalsocialism och fascism. Detta framgår med närmast parodisk klarhet av följande video, där en talare håller ett tal i en Trump-fientlig manifestation i Chicago tidigare i år och får dånande applåder och bifall från vänsterdemonstranterna för detta. Talet är helt och hållet byggt kring Hitler-citat! https://www.youtube.com/watch?v=qNMAp8kXWrc

Bland de svenska vänsterextremister som tog sig ner till Hamburg märks den ärrade, brottsdömde vänsterrevolutionären Mathias Wåg som är en av grundarna av det så kallade Antifascistisk aktion (AFA) i Sverige och en av de mest profilerade medarbetarna i Researchgruppen, tidigare kallad AFA Dokumentation, som jämte likasinnade Expo för register över svenskar med åsikter man inte gillar. https://expomakt.wordpress.com/about/

Wåg och hans AFA-kolleger samarbetade för ett par år sedan intimt samman med Robert Aschberg, Expressen och Aftonbladet när det gällde att hänga ut anonyma nätskribenter med misshagliga åsikter. Detta ledde i åtminstone ett fall till självmord och i flera andra till mer eller mindre förstörda liv och karriärer. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/26/media-som-granskare-domare-och-bodlar/

Wåg tackade på Twitter sina tyska värdar på följande sätt:

Tack Hamburg för en fantastisk vecka av kamp och gästvänlighet. Nu vidare mot nya äventyr.

 


Vänstermobben i aktion i Göteborg 14-16 juni 2001.

Kravallerna i Hamburg nyligen har hos oss sin motsvarighet i de så kallade Göteborgskravallerna den 14-16 juni 2001 i anledning av EU-toppmötet det året, då även USAs dåvarande president George W. Bush – i det närmaste lika hatad hos det vänsterliberala etablissemanget som Trump är i dag – deltog. Det har beräknats att 53 poliser och ett 90-tal våldsverkare ur vänsterpöbeln skadades den gången. Liksom i fallet Hamburg förefaller myndigheter och polis ha tagits på sängen av våldsutvecklingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6teborgskravallerna

Samhällsomstörtande våld och hot om våld från vänster är dock ingenting som svenska myndigheter och media prioriterar. Tvärtom söker man minska dess betydelse och se det som ett uttryck för en sorts demokratisk idealism. Således hävdades i en statlig rapport för ett par år sedan att den våldsbenägna så kallade autonoma rörelsen stod för demokrati, medan den farligaste extremismen förklarades härröra från nazism och jihadism. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/07/30/statlig-rapport-autonom-vanster-star-for-demokrati/

Här hemma har den nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) tilldragit sig avsevärt större uppmärksamhet genom sin tämligen undanskymda närvaro under Almedalsveckan än vad extremvänsterns härjningar i Hamburg gjort. Flera partiledare brännmärkte (och absolut inte mig emot) från Almedals-scenen de svenska nazisterna, medan SDs partiledare Jimmie Åkesson i en intervju menade att det kanske vore en god idé att förbjuda dessa beklagansvärda extremister. https://nyheter24.se/nyheter/politik/888796-sverigedemokraterna-nordiska-motstandsrorelsen

Frågan är emellertid, om man inte på sådant sätt ger våra ytterligt marginella svenska nationalsocialister en större uppmärksamhet än de förtjänar. Visst är det otrevligt med folk som hyllar Hitler och hatar judar, men låt oss vara ärliga – den svenska nazismen hotar inte på något sätt vår svenska demokratis grundvalar i tillnärmelsevis lika stor omfattning som extremvänstern i grönt eller rött gör.

Förre bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) hyllar Muslimska brödraskapet.

Faktum är att det nuvarande rödgröna regeringen har en framträdande medlem, MP-språkröret Gustav Fridolin, som gripits i och kastats ut ur Israel som misstänkt terrorist. http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/

En tidigare MP-minister, turkiskfödde Mehmet Kaplan, var inte bara inkompetent i sin regeringsroll som bostadsminister utan avslöjades jämväl som islamist och sympatisör av Muslimska brödraskapet (förutom då att vara Israel-hatare, men det är ju i princip alla rödgröna nu- och dåvarande regeringsmedlemmar). https://nyheter24.se/nyheter/politik/840934-moderatens-krav-pa-miljopartiet-man-maste-ha-nolltolerans-mot-islamism

Den som läst min blogg vet att jag avskyr nationalsocialism, antisemitism och Israel-hat precis lika mycket som kommunism och vänsterextremism. Jag tycker därför absolut att polis och andra säkerhetsrelaterade organ skall fortsätta hålla ett vakande öga på verkliga nationalsocialister och fascister. Det fanns visserligen nazister på plats i Visby, men någon hög profil tycks de inte ha haft, i alla fall inte om man skall tro Expressen-krönikören Johan Hakelius: http://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/nastan-ingenting-hade-trots-allt-med-nassarna-att-gora/


Ingen trevlig syn: svenska nationalsocialister på marsch.

Vilket inte hindrar att personer som i alla fall tidigare haft samröre med NMR gjort sig skyldiga till mycket grov brottslighet med politiska förtecken, även om dåden inte officiellt terrorklassats. Nyligen dömdes sålunda tre män till fängelsestraff vid Göteborgs tingsrätt för precis sådan verksamhet:  https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/har-ar-domen-efter-bombdaden-i-goteborg

Låt mig allra sist fastslå, att alla typer av våldsbejakande extremism är samma andas barn – kommunism, nationalsocialism, fascism, islamism – och på grund av detta bör bekämpas av det demokratiska samhället. Just därför är det extra allvarligt när Socialdemokraterna bjuder in extremistpartier såsom Miljöpartiet och Vänsterpartiet till regeringssamarbete men vägrar ha någon som helst kontakt med demokratiska anti-extremistpartiet Sverigedemokraterna.

 

Annonser

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

17 december, 2015

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

Johan_Lundberg_(litteraturvetare)_2014 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

2015821_1200_675 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

untitled Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

myrdal och Mao Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

2330560_1200_675 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

A5B3FF4FC4341901A1CEDA6F6E2D8A9CDA0876CD22CDD6225F3D26677AFC4BB9 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Lundberg m m 011

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Några intryck från en EM-guldkväll

1 juli, 2015

30 juni 001 Östertälje station cirka 22.30 vid 753ans busskur. Rosa moln på himlen förebådar väderomslag. Foto: Tommy Hansson

I år vilar jag mig från det ansträngande och smått vansinniga Almedalen. Tar det lugnt hemma i stället. Är uppe sent (eller rättare tidigt), sover länge, löser flera korsord till frukosten. Skriver något lagom när inspirationen flödar till.

Denna tisdagskväll träffade jag några utvalda Sverige-vänner på en hotellrestaurang i Stockholm för att diskutera ett eventuellt framtida, gemensamt projekt. Givande och helt odramatiskt. Är glad över att jag lyckades läsa rätt många sidor ur Johan Lundbergs fantastiskt informativa bok Ljusets fiender (Timbro) på pendeln utan att somna, som jag alltför lätt brukar göra; den handlar om de ideologiska kopplingarna mellan islamismen och extremvänstern. Rekommenderas starkt.

På hemväg från pendeltågsstationen i Östertälje tog jag några bilder som jag hoppas i någon mån kan ge en antydan om stämningen denna kväll. Hörde på bussen hem att det var mållöst i U21-finalen mellan Sverige och Portugal, vilken var en glad överraskning för mig.

30 juni 003 Höglandsvägen parkeringen cirka 22.40; fullmånen anas i fjärran. Foto: Tommy Hansson

Hade nog trott portugiserna skulle vara bättre än våra gossar. Väl hemma kunde jag sedan beskåda John Guidetti och de övriga ta ett historiskt EM-guld efter avgörande på straffsparkar, där målvaktshjälten Patrik Carlgren avgjorde. Måste säga att Håkan Ericson, son till den legendariske spelaren, tränaren och pianisten Georg ”Åby” Ericson, tycks vara en rätt imponerande ledargestalt.

Tänk om vi hade haft en person med den resningen på den plats där nu en halvdebil svetsarlärling huserar…

Eljest skäms man snarast över de pinsamma PK-kommentatorer som nu påstår att den glada och fleretniska nationalism de menar att segrarelvan representerar är ett slag i ansiktet på Sverigedemokraterna. Fast så är det ju inte riktigt. Den öppna svenskhet mitt parti bekänner sig till struntar fullkomligt i hudfärg, ursprungsland och annat ovidkommande.

30 juni 004 Rosenbuskarna vid bänken i backen cirka 22.45. De är ovanligt frodiga i år och skymmer nästan helt myrstacken, vars invånare jag ibland brukar småprata litet med. Foto: Tommy Hansson

Vad som räknas är ödmjukhet, ihärdighet och en vilja att göra rätt för sig i det land man bor i. Som fotbollspelare, familjeförsörjare eller något annat.

Nu går jag snart och törnar in. I morgon blir det mer skrivande och fler vardagssysslor. På torsdag väntar urinvägsröntgen på sjukhuset, kul som fan.

P. S. Helt vitklädda Ebba Busch Thor (KD) var faktiskt hyggligt bra i sin Almedals-debut. Hennes uppgörelse med identitetspolitiken välfunnen. D. S.

När polisen blir ett hot mot rättssamhället

30 juni, 2015

untitled Dan Park med plakat. Polisanmäld av – polisen.

http://m.bohuslaningen.se/nyheter/sverige/1.4104089-dan-park-polisanmald

Gatukonstnären Dan Park har blivit polisanmäld för ”hets mot folkgrupp”. Igen. Det skedde under Pegidas demonstration på Stortorget i Malmö mot islamiseringen av Sverige lördagen den 26 juni. Park höll bland annat upp plakat med texten ”Islam=fascism”.

Park har flera gånger tidigare blivit dömd till fängelse för samma brott, senast sommaren 2014 då utkommenderad polis stövlade in på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö och beslagtog flera Park-tavlor vilka senare förstördes (”destruerades” på byråkratiska) på grund av deras förmenta samhällsvådlighet. Galleristen Henrik Rönnquist dömdes villkorligt för samma brott.

Dan Park, född Appelblad i Tavelsjö i Västerbotten 1968, är en gatukonstnär. Det vill säga han skapar sin konst för att klistra upp den på elskåp och andra tillgängliga ytor på stadens (läs: Malmö) gator. Ändå kallas han ”den så kallade gatukonstnären” i presentationen av texten i Bohusläningen (länken ovan) som behandlar anmälan. Man får den obehagliga känslan av att författaren till dessa rader lika väl hade kunnat skriva ”den så kallade människan” om Dan Park.

Ty i det extrema samhälle som Sverige blivit anses kompromisslösa och politiskt högeligen inkorrekta artister och provokatörer av Dan Parks snitt nätt och jämnt ha ett människovärde. De kan kallas vad som helst och behandlas hur som helst, också av lagvårdande institutioner som polis och domstolar. De och deras konst kan diskuteras i TV utan att de själva får komma till tals. Detta till skillnad från dyngspridare på vänsterkanten som Carl Johan De Geer som alltid hyllats av etablissemanget.

Pegida-manifestation i Linkšping 150302

Pegida-manifestation i Linkšping 150302

På bilden Dan Park (till vänster) och Henrik Rönnquist i Linköping i vintras. Dock ingen polisanmälan då.

Av referatet från polisanmälan mot Dan Park (se ovan) framgår nämligen att det rör sig just om en – polisanmälan. Det är alltså polis på plats på Stortorget i Malmö där Pegida höll sin demonstration – en handfull personer mot kanske 1000 skränande motdemonstranter varav fyra omhändertogs – som gjort en anmälan. Som polisens presstalesman Ewa-Gun Westford citeras i Bohusläningen:

Det stämmer. I kommenderingen här så har polisen upprättat anmälan om hets mot folkgrupp.

Polisen i nära samverkan med extremvänstern. Det är alltså vad vi får uppleva i Malmö när det gäller att klämma åt mannen som uppenbarligen anses vara Samhällets fiende nummer 1, den så kallade männi…förlåt gatukonstnären Dan Park. Låt de inflyttande ligorna ödelägga staden (tack för att ni valde Sverige) och de muslimska antisemiterna jaga ut judarna, bara vi kan sätta dit Dan Park. Det verkar vara så Röda Polisen i Malmö resonerar. 

I tidningsreferatet finner vi även denna formulering: ”Den islamfientliga rörelsen Pegida protesterar mot en påstådd islamisering av västvärlden.” Påstådd islamisering? Du behöver bara slå litet i den anrika Sveriges almanacka för 2015 för att inse att nämnda islamisering är allt annan än ”påstådd”. På sidan 29 vid datumet 18 juni anges här således ” 1 Ramadan”.

Dan Park 003 Ramadan i Sveriges almanacka.

Den  primitiva muslimska fastemånaden ramadan, där man fastar dagtid men tillåts vräka i sig hur mycket mat som helst efter solnedgången, har därmed blivit en del av vår inhemska kultur. Det är ingen ”påstådd” islamisering utan en lika reell som beklaglig verklighet. Dan Park anmäldes av Malmöpolisen för att han hållit upp plakat där religionen islam jämställs med den politiska ideologin fascism. Det är inte alls någon orimlig liknelse. Man bör nog helst vara både blind och döv, eller kanske lida av viss sinnesslöhet, för att inte inse hur jämförelsen kan göras.

Islam är inte bara en religion utan i lika hög grad en totalitär politisk ideologi som syftar till totalt herravälde. Precis som fascismen. Varje aspekt av samhället skall kontrolleras. Privatliv får inte förekomma. Demokratin föraktas. Islam som företeelse i världshistorien har överallt där den är stats- och samhällsbärande ideologi kommit till makten genom erövringskrig och grymheter som trotsar all beskrivning. Därmed är islam värre än fascismen, som hur avskyvärd den än är röstades fram på formellt demokratisk väg i såväl Italien och Tyskland på 1900-talet.

Om några borde bli förtörnade över likställandet mellan islam och fascism så borde det faktiskt vara fascisterna, eftersom de muslimer som erövrat en stor del av världen varit betydligt värre i de flesta avseenden än fascisterna. Påståendet på Parks plakat kan alltså mycket väl försvaras och Malmöpolisen gör sig till åtlöje genom att anmäla honom för brott mot pajaslagstiftningen ”hets mot folkgrupp”.

Lagen antogs 1948 med syftet att förhindra spridandet av antisemitism, vilket givetvis var ett lovvärt syfte. Numera används den mest, genom verkliga åtal eller hot om sådana, för att klämma åt kritiker av homosexualitet och HBTQ-beteende samt islamkritiker. Området kring hetslagstiftningen kan nog sägas vara minerad mark. Jag är litet förvånad att jag själv inte drabbats av åtal eller åtminstone anmälan, trots att jag flera gånger hotats därav av yttrandefrihetens fiender.

Dan Park 001 Artikeln som fick Posten att vilja tillgripa censur.

Dock vägrade Posten distribuera september/valnumret 2014 av Telgekuriren, en SD närstående publikation i Södertälje, om vi inte lyfte ur en artikel av mig om lagen ”hets mot folkgrupp”. Där tog jag upp bland annat exemplet Dan Park och hävdade att lagen borde avskaffas. Vi föll naturligtvis inte undan för Postens censurkrav utan skickade ut tidningen via ett privat distributionsföretag. Väsentligt billigare än Postens pris dessutom.

Så här håller det på. Ett Sverige där ledande institutioner såsom Polisen och Posten går i extremvänsterns och den politiska korrekthetens ledband kan enligt mitt förmenande inte längre kallas fullt demokratiskt.

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

31 mars, 2015

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

images2U9QUG8L Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

images Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

images Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

untitled Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

images5K5D8WM1 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

images0NGY8E22 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

imagesW2XC32EH Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Media som granskare, domare och bödlar: Aschberg, Researchgruppen och LT

26 februari, 2015

 

untitled Ordinari Post-Tijdender, föregångaren till Post- och inrikes tidningar, är världens äldsta regelbundet utkommande tidning.

Ordet ”tidningar” härrör etymologiskt från det ålderdomliga ”tidender”, som betyder underrättelser eller nyheter. Det var dock mycket länge sedan svenska tidningar och media i stort sysslade enbart med sådant. På senare tid i dessa yttersta av dagar har media fått för sig att de inte bara skall fungera som nyhetsförmedlare och granskare, utan även påtaga sig rollerna som domare och bödlar.

Numera anlitar såväl Expressen som Aftonbladet den så kallade Researchgruppen i syfte att klämma åt personer med obekväma åsikter i allmänhet och sverigedemokratiska sådana i synnerhet. Gruppen kallades tidigare AFA Dokumentation och fungerade som namnet anvisar som extremvänsterns hemliga underrättelsetjänst, ett svenskt Stasi i miniatyr.

Drivande kraft i Researchgruppen är Martin Fredriksson, som är dömd för minst två fall av misshandel och som vidare suttit häktad som misstänkt för mordbrand mot en McDonald´s-restaurang. Fredriksson har även enrollerats i mediabusen Robert Aschbergs projekt Piscatus AB. En annan beryktad ”researchare” är Mathias Wåg, en av den vänsterextrema våldsgrupperingen AFAs grundare.

Det är detta mediala rövargäng som tillsammans med Expressen 2014 belönades med Föreningen grävande journalisters stora pris Guldspaden för ”grävet” ”Avpixlat avpixlade”, vilket åstadkoms genom avancerade dataintrång av kommentarer på de politiskt inkorrekta sajterna Avpixlat, Nya Tider och Exponerat. Därigenom kunde den verkliga identiteten bakom ett stort antal anonyma kommentatorer avslöjas. Många av dessa uppsöktes därefter bryskt i hemmen och konfronterades av gapiga reportrar med vad de skrivit.

untitled Mediabusen Aschberg och hans torpeder Fredriksson och Wåg.

Inte alla ställde upp i hyllningskören till Expressen. Anna Troberg, ledare för Piratpartiet 2011-2014, skrev till exempel följande i en debattartikel på SVT Opinion den 11 september 2014: ”Researchgruppen är nämligen ett glorifierat medborgargarde som konsekvent låter ändamålen helga medlen.”

http://www.svt.se/opinion/article2311191.svt

Researchgruppens och Aschberg-gängets delvis kriminella metoder har lett till ett okänt antal personliga tragedier för utpekade ”rasister”, som i många fall egentligen inte alls varit verkliga rasister utan snarare i affekt – när de trott sig skyddade av anonymiteten på nätet – uttryckt sitt eftertryckliga missnöje med accelererande massinvandring och islamisering.

I åtminstone ett fall har en utpekad person begått självmord. När Mathias Philipson, en tidigare ordförande för Sverigedemokraterna i Båstad, hängdes ut av Expressen 2013 ledde det till att han drabbades av psykisk ohälsa. När han sedan råkade ut för personliga problem i samband med sin affärsmässiga verksamhet – han drev en så kallad aktivitetsgård vars existens hotades genom ett planerat asylboende i regi av Bert Karlsson nära Philipsons tomtmark – orkade han inte längre utan sköt sig.

Den invandringskritiske skribenten och författaren Gunnar Sandelin skriver följande om fallet på sin blogg efter att ha talat med en vän till Philipson:

https://morklaggning.wordpress.com/2015/02/07/om-en-lokal-sd-ordforandes-sjalvmord/

Det krävs dock inte spektakulära exempel av typ Researchgruppen och Aschbergs ljusskygga verksamhet för att påvisa svenska mediers oroande utveckling från den ursprungliga funktionen som nyhetsförmedlare. Ett sådant exempel är centertidningen Länstidningen i Södertälje, som under senare år tycks ha fått en ökad faiblesse för att agera såväl granskare som domstol och bödel.

images5F6WL1K6 LT samarbetade med statsunderstödda stiftelsen Expo, som tagit på entreprenad att motarbeta SD – dock med mycket ringa framgång om vi ser till aktuella opinionssiffror.

Föga överraskande är det Sverigedemokraterna som härvidlag hamnat i LTs sökarlljus. Den 9 juli valåret 2014 inledde tidningen, i samarbete med stiftelsen Expo (där tidigare nämnde Robert Aschberg ingår i styrelsen), en artikelserie om den så kallade rasismen med en text rubricerad ”Här börjar rasisternas resa till riksdagen”. Redan här stängs alltså dörren till alla journalistiska krav på saklighet och opartiskhet genom att det fastslås att SD är ”rasistiskt”.

Längst ner på uppslaget i papperstidningen återfanns en tidsaxel som buntar ihop ”lasermannen” John Ausonius och polismördaren Jackie Arklöv med artikelförfattaren, som då var gruppledare för SD i Södertälje kommunfullmäktige. Jag påpekade i ett publicerat svar till LT att detta inte var seriös journalistik utan ”ren och oförfalskad demagogi” .

Tidningens nyhetschef och ställföreträdande ansvarige utgivare Monika Nilsson Lysell visar inte tillstymmelse till att be om ursäkt för detta lika häpnadsväckande som osmakliga övertramp men erkänner däremot att jag har rätt när jag skriver att LT ägnar sig åt ”kampanjjournalistik”: ”Uppenbart är det så: LT har tydligt tagit ställning för ett samhälle utan rasism och fördomar”.   

Därefter följde ytterligare tre artiklar om vad Länstidningen menade vara ”rasism”, en satsning som man tvivelsutan hoppades skulle leda till valfiasko för SD i Södertälje i det kommande valet. Det blev inte riktigt så. SD noterades tvärtom för 13,3 procent, nästan dubblade sina mandat i fullmäktige och noterade den största valframgången för någon SD-avdelning i Stockholms län. Och i riksdagsvalet erhöll SD 12,9 procent och blev landets tredje största parti.

Jimmie 4 sep 019 SDs partiledare Jimmie Åkesson besökte Södertälje i valspurten 2014. Foto: Tommy Hansson

Första artikeln i LTs rasismserie här:

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2555063-del-1-rasismens-resa-till-riksdagen.

Mitt svar här:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2570205-jag-kraver-ursakt-fran-lt-s-sida#Scen_1

Det skulle inte dröja särskilt länge innan lokaltidningen i Södertälje drog igång en uppseendeväckande kampanj, denna gång med syftet att knäcka min efterträdare som partiets gruppledare, Tommy Blomqvist och dennes sambo Ingrid Hult, ledamot i såväl Södertälje kommunfullmäktige som landstingsfullmäktige i Stockholms län.

Startskottet för denna rasande serie personagrepp avlossades den 26 november med en förstasida med rubrikerna ”Stadens SD-toppar bosatta i Nykvarn” respektive ”LT:s granskning visar att Blomqvist och Hult bryter mot lagen”. Bakgrunden till dessa påståenden var att paret Blomqvist-Hult var skrivet i Södertälje men tillbringade en del av sin tid i ett av Hult ägt hus i den angränsande kommunen Nykvarn.

I sin bevisföring, omfattande sammanlagt sex helsidor inklusive två salvelesefulla ledartexter, uppbådade tidningen diverse utsagor från grannar och andra som menade sig veta var paret egentligen bodde. Som påbröd redovisade LT Blomqvists reseräkningar till kommunen, som påstods tala för ett fast boende i Nykvarn.

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2736272-lt-avslojar-sd-topparna-bor-inte-i-sodertalje

Valstuga lördag 005 Tommy Blomqvist under valkampanjen 2014. Foto: Tommy Hansson

Länstidningens politiske redaktör Tomas Karlsson slog i en ledarartikel den 26 november 2014 med bombastisk tvärsäkerhet fast att ”Blomqvist måste avgå omedelbart”. Man skulle kunna tycka att Karlsson borde ha reflekterat över det faktum, att en persons skrivningsort ytterst bestäms av Skatteverket och inte av ortens lokalavisa.

Eller som jag påpekade i en replik till Karlsson den 1 december:

Självfallet har LT rätt att granska Sverigedemokraternas, liksom alla andra partiers, representanter, och om det med hundraprocentig säkerhet skulle visa sig att Hult och Blomqvist inte skulle bo där de är skrivna instämmer undertecknad i att de inte har något annat val än att avgå. Vi är emellertid inte där ännu och det är definitivt inte LT som har domsrätt i ärendet. Tidningen ägnar sig enligt min mening åt en upprörande personhets på eller över gränsen till det anständiga.

Karlssons ledare här:

http://lt.se/asikter/ledare/1.2736952-blomqvist-maste-avga-omedelbart#Scen_1

Mitt svar:

http://lt.se/asikter/1.2743862-lt-som-granskare-domstol-och-exekutor

Härefter gick ett par månader. Under tiden fann det hårt ansatta paret för gott att flytta till en annan adress i Södertälje. Så kom till slut besked från såväl Skatteverket som Södertälje kommun. Ingendera av dessa instanser hade funnit anledning att närmare granska Tommy Blomqvists och Ingrid Hults skrivningsort. Länstidningens uppgifter hade således inte bevisat någonting!

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2848767-skatteverket-utreder-inte-sd-topparna   

Ett praktfullare västgötaklimax för den tidning som med skälvande moralpatos menade sig ha rätt döma Blomqvist-Hult till avsättning från alla kommunala förtroendeposter – och dessa var åtskilliga – kunde knappast tänkas.

untitled Praktfullt västgötaklimax för redaktör Karlsson.

Redaktören Karlsson hävdade visserligen istadigt men utan tvekan något ansträngt i en ledare den 21 februari 2015 alltfort att ”SD-topparna måste granskas”, men få av läsarna torde ha brytt sig. Att LT kunde ha haft fel var givetvis uteslutet enligt Karlssons världsbild.

Ett massmedium som fått blodsmak i munnen släpper inte taget om offret. Det mals på i all evinnerlighet tills bytet är nedlagt. Det vill sägas avgår från aktuell post eller befattning eller tvingas bort av andra. En extra piff på det hela blir det givetvis om offret tar sitt eget liv som i det tragiska exemplet med SD Båstads förre ordförande Mathias Philipson.

Nu blev inget av detta fallet med Tommy Blomqvist och Ingrid Hult i SD Södertälje. De stod på sig, vägrade avgå, hävdade helt enkelt att de hade rätt – och fick rätt till slut. Medan den blodtörstiga lokaltidningen hade fel. Det är dock i undantagsfall mediahetsen får ett så lyckosamt slut.

I sanningens namn skall också framhållas att Länstidningen i sina drev mot Sverigedemokraterna – ingen kan ju på allvar tro att representanter för andra partier skulle utsättas för motsvarande klappjakt – inte i likhet med Expressen anlitade dömda AFA-brottslingar i sin oförblommerade kampanjjournalistik. Även om den politiskt korrekta underrättelsetjänsten Expo inte är så väldigt långt därifrån.

Svenska massmediers ohöljda politiska partiskhet kan dateras tillbaka till det slutande 1960-talet och den då allt påstridigare 68-vänsterns spridning i landets tidningar och etermedier med Vietnamkriget som murbräcka. Egentligen har mycket litet ändrats sedan dess. Det är alltjämt extremvänsterns attityder och beslutsamhet att hjärntvätta folket med vad man i sin inskränkthet inbillar sig är rätt och riktigt som dominerar etablissemangsmedia, oavsett om dessa sedan kallar sig liberala, socialistiska, centerpartistiska eller något annat.

imagesOV55CIRW Några av 68-vänsterns ikoner: Stalin, Engels, Pol Pot, Marx och Mao.

En skillnad finns det dock. Det är att det i dag på grund av Internets utveckling existerar, till skillnad mot vad som var fallet på Vietnam-vänsterns tid, ett antal alternativa medier som utan fruktan belyser just de områden och frågeställningar som de etablerade medierna inte vill att medborgarna skall rota i.

Och det är naturligtvis just därför som etablissemanget lägger ner så mycket krut på att oskadliggöra dessa alternativmedia. Detta parallellt med att de egna upplagorna fortsätter att minska och de ekonomiska problemen blir allt större, Sverigedemokraterna fortfar att avancera opinionsmässigt och alternativmedierna blir allt populärare.

 

 

 

SD, fascismen och verkligheten

12 december, 2014

_2BE8630 Stefan Löfven pekar finger åt ”fascistiska” SD men förmår bara övertyga de närmast sörjande, exempelvis vänsterhatsajten Inte rasist, men.

Efter att i många år ha kallat Sverigedemokraterna ”rasister” och ”främlingsfientliga” har politiska SD-motståndare på sistone kommit med en innovation: nu är SD enligt statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson ”fascistiskt” eller möjligen ”nyfascistiskt”.

Den ärrade vänsterdemagogen Björn Runeborg stämmer i Länstidningen i Södertälje den 11 december, föga oväntat, in i kören under rubriken ”Äntligen klarspråk”. För säkerhets skull lyckas Runeborg även klämma in både ”Auschwitz” och ”koncentrationsläger” samt namnet på en känd författare i sin korta agitprop-text (agitprop = agitation-propaganda), något som givetvis inte stärker Runeborgs redan låga trovärdighet.

Vi som har varit politiskt aktiva sedan början på 1970-talet känner blott alltför väl igen taktiken. Extremvänsterns företrädare var då snara att klistra etiketten ”fascism” på det mesta de inte uppskattade. Var du till exempel för ett fritt näringsliv och/eller lägre skatter var du självklart ”fascist”. Ifrågasatte du den militanta feminismens agenda var du ”fascist”, liksom om du var försvarsanhängare.

Värst av allt: stödde du världens viktigaste demokrati, USA, var du så ”fascistisk” som tänkas kunde. Själv var jag aktiv i den frihetligt proamerikanska och provästliga organisationen Demokratisk Allians 1972-75 och därefter några år i efterföljaren Frihetsförbundet och stod så gott som varje helg i flera års tid i centrala Stockholm och torgförde ett USA-vänligt budskap genom rockslagsmärken, flygblad och tidningar. För extremvänstern och dess medlöpare var detta höjden av ”fascism”.

imagesGCJ7Z7XV Proamerikanism: ”fascism” i extremvänsterns ögon.

Jag har kommit till slutsatsen, att anklagelser om ”fascism” och eventuellt ”nazism” – liksom ”rasism” – bäst kan översättas till ”du är dum” på det sandlådespråk med vilket stora delar av vänstern och den politiska korrektheten svänger sig. Alltså ingen substans, inga fakta utan bara känslosam salvelsefullhet med ideologiska förtecken.

Nu gör denna taktik således come-back genom Löfven och Andersson och påhejare som Björn Runeborg. Ty vill du, som SD, se en reducerad invandring har du nu promoverats till ”fascist”. En lögn blir dock inte sannare för att den upprepas ett antal gånger utan bara mer uttjatad. Det finns lika litet som på 1970-talet någon substans i dessa fascistanklagelser. Den enda källhänvisning Löfven anfört i sammanhanget är historieskribenten Henrik Arnstad, som har en tendens att se farliga men imaginära  fascister i varje buske och inte ens har en akademisk examen i ryggen.

Riktigt pinsamt blev det nyligen i riksdagen, då Löfven på en fråga från SDs Paula Bieler angående just fascistgrodorna och hänvisandet till charlatanen Arnstad hävdade att SD har sina rötter ibland annat Vitt Ariskt Motstånd (VAM), en löst sammansatt gruppering som existerade 1991-93 och alltså bildades tre år efter SDs tillkomst!

Ridå.

Dubbelt dråpligt blir det då den tragikomiska extremvänstersajten Inte rasist, men återger följande videoklipp med nämnda klavertramp av Löfven som intäkt för att den senare sätter Bieler ordentligt ”på plats”:

http://www.interasistmen.se/youtube/stefan-lofven-satter-krankt-sverigedemokrat-pa-plats/

untitled Nej, Paula Bieler fick inga vettiga svar ur Löfven.

Inte nog med att Löfven obekymrat flöjtar på om VAM, vem som helst med synen och hörseln någrlunda i behåll blir tvivelsutan varse att Löfven inte ens gör ett rudimentärt försök att i sak bemöta Bieler som ju frågar hur statsministern kommit fram till att SD i dag är ett fascistiskt parti. Han spelar, med synnerligen ringa framgång, den kränkte demokraten som skall sätta uppstickaren med de besvärliga frågorna på plats.

Löfven bör kanske betänka, att hans eget parti räknar sitt ursprung från den revolutionära vänstern och vars representanter i initialskedet fraterniserade med exempelvis de bolsjevikiska folkförstörarna Vladimir Iljitj Lenin och Leo Trotskij. 1922 grundades Statens rasbiologiska institut i Uppsala på initiativ av bland andra den socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting, och den av institutet förordade och av makarna Alva och Gunnar Myrdal uppbackade steriliseringspolitiken ägde bestånd till långt in på 1970-talet.

untitled Svenske socialdemokraten Ture Nerman träffar Lenin i Stockholm 1917.

Då tidskriften Forskning & Framsteg  den 9 december utförde en enkät omfattande sju erkända forskare inom de akademiska områdena samhällsvetenskap och historia svarade samtliga nej på frågan om Sverigedemokraterna var ett fascistiskt parti.

Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet och vår kanske främsta expert på nationalsocialismen i Sverige, svarade så här:

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som att nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras.

Dick Harrison, uppmärksammad professor i historia vid Lunds universitet, svarade bland annat följande på enkäten: ”Nej, fascism är inte en rimlig benämning.”   

images2NK91EER Docent Heléne Lööw avfärdar påståendena om att SD är ”fascistiskt”.

Förutom Lööw och Harrison medverkade i enkäten även statsvetaren Sören Holmberg, den vid University of Aberdeen verksamme Anders Widefeldt, statsvetaren Andreas Johansson Heinö, professor emeritus vid Södertörns högskola Alf W. Johansson samt forskaren i socialt arbete, verksam vid Malmö högskola, Göran Adamson.

Den som önskar ta del av hela artikeln i Forskning & Framsteg kan göra det via denna länk: http://fof.se/artikel/forskarna-ar-eniga-sd-ar-inte-fascister

Sju seriösa forskare är alltså eniga: Sverigedemokraterna är inte fascister. Den enda auktoritet Stefan Löfven och Magdalena Andersson förmår luta sig mot i sin fascism-retorik är en polemisk skribent utan akademisk examen. Björn Runeborg har inte ens det utan bara en gammal och trött retorik som passerade bäst före-datum i höjd med 1975.

Det kan vara bra att känna till, icke minst för Stefan Löfven, vad genuin fascism är. Den har sitt ursprung i den italienske diktatorn Benito Mussolinis (1883-1945) kampgrupper Fasci di Combattimento, till stor del bestående av veteraner från Första världskriget, som bildades 1919 och spelade en avgörande roll i den så kallade Marschen mot Rom 1922 som förde Mussolini och fascisterna till makten.

untitled Mussolini – i mitten på bilden – under Marschen mot Rom.

Den italienska fascismen var, liksom den tyska nationalsocialismen, till övervägande del av socialistisk karaktär och betonade kollektivismen. Mussolini själv var ursprungligen en socialistisk revolutionär som till den socialistiska ideologin tillfogade ett aggressivt, nationalistiskt element. En viktig ideologisk del har hämtats från den syndikalistiske tänkaren Georges Sorel (1847-1922), som inspirerade fascisterna med sina korporativistiska teorier och sin positiva uppfattning om våldet som medel i politiken.

Som alla totalitära ideologier tålde inte fascismen någon konkurrens från andra ideologier eller partier och utvecklade efter hand en hänsynslös enpartistat med självpåtagen rätt att mörda eller fängsla sina politiska motståndare. Gemensam med såväl kommunism som nationalsocialism har fascismen sin ledarkult, en stark tonvikt vid militär upprustning och en expansiv-krigisk utrikespolitik.

Som var och en med förnuftet intakt kan se, är intet av detta något som det demokratiska svenska riksdagspartiet Sverigedemokraterna förespråkar. Och om det någon gång har funnits enstaka, vilsekomna sverigedemokrater som bekänt sig till dylika ideal har vederbörande försvunnit ur partiet kvickt som attan. Faktiskt är SD det enda riksdagspartiet som har en nolltolerans mot extremistiskt beteende.

untitled Carl Grimberg – historiker på riktigt.

Slutligen kan erinras om hur den svenske historikern Carl Grimberg (1875-1944) definierade fascism i sitt verk Världshistorien, band 14, sidorna 472-473:

Systemet var auktoritärt, makten utgick från ledaren och fortplantade sig ner genom det fascistiska partiets leder. Systemet var likaledes totalitärt: staten inskränkte sig inte till att leda förvaltningen utan ville även behärska andra områden som organisationslivet, barnuppfostran, kulturlivet och så vidare.

Till skillnad från Henrik Arnstad var Carl Grimberg en verklig historiker och inte en yvig skribent och debattör utan examen.