Ny bok: Sex läsvärda texter av Jan Sjunnesson

Livsvatten är titeln på Jan Sjunnessons senaste bok. Foto: Tommy Hansson

Livsvatten – så heter Jan Sjunnessons senaste bok (Stockholm 2017, 193 sidor). Boktiteln har hämtats från den inledande berättelsen om de fiktiva personerna Johan Trädgård och dennes dotter Birgitta med underrubriken ”En berättelse om alkohål (sic!)” och deras relation till alkoholhaltiga drycker.

De övriga fem texterna är ”Vargen kommer – en monolog”, ”Det filosofiska begreppet Den Andre”, ”Utlänningar om svenskarna”, ”Språket hos Orwell och Martinsson” samt ”Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap”. Man kan nog sammanfattningsvis påstå att bokens sex texter spretar åt alla håll, men det gör dem enligt min uppfattning inte mindre läsvärda!

När Jan Sjunnesson, född i Linköping 1958, gjorde entré i Sverige-vänliga sammanhang så blev han nästan över en natt känd i vida kretsar. Och sedan han 2014 utsetts till chefredaktör och ansvarig utgivare för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden blev han en ofta förekommande gäst i diverse TV-soffor och debattprogram. https://sv.wikipedia.org/wiki/Samtiden_(webbtidning)

När Sjunnesson sedan året därpå avpolletterades på initiativ av den i Budapest häckande, avsuttne riksdagsmannen Erik Almqvist blev det en förstasidesnyhet i svenska medier. 2016 utsågs den tidigare centerpartistiske skribenten Dick Erixon till ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Samtiden. Almqvist tycks numera dessbättre vara ett minne blott vad beträffar Samtiden och andra SD-sammanhang.

Jan Sjunnesson må ha försvunnit från den officiella SD-scenen men kämpar på som så kallat Sverige-vänlig skribent och debattör. Som sådan har han, om jag förstått saken rätt, varit verksam sedan han i ett inlägg på den nu avsomnade debattsajten Newsmill ställde den i Sverige närmast tabubelagda frågan: ”Vad kostar invandringen i indirekta kostnader?” https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Sjunnesson

På 1970- och 1980-talet var Jan Sjunnesson bland annat engagerad i Vänsterpartiet kommunisterna och dess ungdomsförbund Ung vänster. Han kände varmt för företeelser som internationell solidaritet och flyktingars situation. Efterhand blev det akademiska examina i filosofi och pedagogik i Uppsala, Södertörn och Linköping samt anställningar som skolledare – exempelvis biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Den tiden är nu förbi för Sjunnesson, vars politiska övertygelse medfört att han i praktiken drabbats av yrkesförbud inom skolvärlden.

Jan Sjunnesson på besök hos SD Vallentuna. Foto: SD

Skrivit, det har Sjunnesson gjort sedan han började som journalist i början på 1980-talet. För några år sedan utkom han med den egenartade, politiska romanen Framtidsmannen med motiv från Sverige och Indien (där Sjunnesson också varit verksam). Jag skrev då en recension som kan läsas via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/09/folkbildningsmannens-roman-om-framtidsmannen/

Berättelsen ”Livsvatten” i boken med samma namn tar sig an det icke helt okomplicerade ämnet alkohol, som alla människor har något slags relation till. Huvudpersonerna, Johan Trädgård och hans dotter Birgitta (som är anställd vid Systembolaget), är båda alkoholkonsumenter men Johan oroar sig över dotterns ymniga drickande. Birgitta sammanfattar svenskarnas inställning till alkohol på följande sätt (sidan 45):

Vad jag lärt mig från att jobba på Bolaget är att svenskarna smusslar med flaskorna och vill samtidigt vara lite tuffa. De ser sig som rebeller när de köper ut. Inte som att köpa ut till andra utan till sig själva. Det är lite sorgligt men så är vi. Vi kan inte bli som fransmän eller britter. Alkohol är ett livsvatten för oss. PS. För övrigt anser jag att Systembolaget borde ha söndagsöppet.

Texten ”Vargen kommer” har formen av en scenisk monolog där aktören kreerar rollen som en desperat man som tröttnat på det politiska klimatet i Sverige och därför hotar tända eld på sig själv som protest mot regimen. Precis som Jan Palach gjorde i Prag 1969 och Mohammed Bouazizi i Tunis 2011. Det monologpersonen och Palach/Bouazizi har gemensamt är att de är djupt kritiska mot rådande regimer, även om dessa är milt sagt olika.

”Jag tjänar inte denna förrädarregim längre”, citeras monologpersonen. ”Jag är ingen arbetande person som betalar skatt till detta ruttnande lik till nation. Jag vägrar att låta mig bli som er, hellre är jag hemlös, en fredlös och statslös varg. En flamma i natten. med en dunk fotogen och en tändare kan man slå ett riksdagshus med häpnad.”

Hur den sceniska framställningen slutar skall inte avslöjas här, men Sjunnessons text är onekligen väldigt stark!

Återstående fyra texter är, till skillnad från de två inledande, inte fiktiva utan resonerar kring ämnen som uppenbarligen intresserar författaren. Av dessa vill jag särskilt rekommendera genomgången av kritiska Sverige-skildringar från Susan Sontag 1969 till makarna Pegkul 2014. Min personliga favorit bland dessa skildringar är den brittiske journalisten Roland Huntfords Det blinda Sverige (The New Totalitarians) från 1971, som tecknar en bild av ett land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med det övriga demokratiska Europa.

Harry Martinson tilldelades nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

I Sjunnessons näst sista text gör författaren en intressant jämförelse mellan den engelske framtidsskildraren George Orwell (som egentligen hette Eric Blair), mest känd för dystopierna 1984 och Grisfarmen, och den svenske skalden och nobelpristagaren Harry Martinson i dennes rymdepos Aniara som komponisten Karl-Birger Blomdahl gjorde en mycket avancerad opera av 1958.

Skall jag framföra något kritiskt blir det att Sjunnesson nog kunde ha bekvämat sig med att stava Harry Martinsons efternamn korrekt och inte med två s!

Jag bekänner gärna att jag hade ett betydande utbyte av Jan Sjunnessons läsvärda texter och rekommenderar dem med stort nöje!

Åter till Boden: En tur i Rödbergsfortet

 Bloggaren utanför det förstklassiga hotell Bodensia. Foto: Bo Carlsund

Den 25-26 juni gjorde jag och min lumparkompis Bo Carlsund – vi har hållit kontakten sedan värnplikten vid A8 1971-72 – ett återbesök i vår varmt avhållna militärstad Boden. Senast vi var här var hösten 2008, men då hann vi inte besöka den imponerande försvarsanläggningen Rödbergsfortet vilket vi gjorde nu:

http://www.sfhm.se/smha/ObjectPage____2276.aspx?epslanguage=SV

Boden var från 1831 en oansenlig kyrkby i Överluleå landskommun. 1896 blev Boden municipalsamhälle och 1919 stad. På den tiden hade platsen något tusental inbyggare, att jämföra med 18 277 år 2010. Bodens samhälle har i över hundra år präglats av Bodens fästning, som började uppföras 1901 efter beslut av riksdagen 1897. Anläggningen är landets största militära befästningsverk och alltjämt ett av de tio största i världen i sitt slag.

 I Bodens centrala delar finns fortfarande ett antal äldre byggnader som klarat sig undan senare tiders rivningsraseri. Foto: Tommy Hansson

En av de mest kända kommendanterna för Bodens fästning var Lars Tingsten (1857-1937), general och krigsminister under Norgekrisen 1905, då Sverige till konung Oscar IIs förtret tvingades släppa kontrollen över Norge. Lars Tingsten var farbror till den kände professorn och publicisten Herbert Tingsten (1896-1973). Medan dennes farbror Lars stod främst i det militära försvaret mot ryssarna, svarade brorsonen Herbert för motsvarande insats med en skarpladdad penna som vapen under sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter.

 

Lars Tingsten och Herbert Tingsten.

Bodens fästning utgörs av fem stora fort: förutom Rödbergsfortet lystrar dessa till namnen Södra Åbergsfortet, Mjösjöfortet, Gammelängsfortet samt Degerbergsfortet. Sedan de fyra andra forten bommat igen är i dag endast Rödbergsfortet igång. Det hålls öppet för allmänheten genom Statens Fastighetsverks försorg och är en av Bodens mest populära turistattraktioner. Guidade turer hålls varje dag under öppethållandesäsongen.

Bodens fästning är dock mer omfattande än så. Förutom de fem stora forten omfattas hela anläggningen av tre mindre fort, ett 40-tal infanteriskansar, även kallade ”korvar”, ett antal flankeringsbatterier för att komplettera fortens ansenliga eldkraft samt en mängd mindre anläggningar av typ kulsprutenästen, skyttevärn och skyddsrum. Inalles icke mindre än 12 000 anläggningar!

 Bosse med mäktig utsikt från Rödberget bakom ryggen. Den ljusa strimman i fjärran är ett skjutfält, på vilket artilleriprojektilerna landade på den tiden det begav sig. Foto: Tommy Hansson

För att förstå bakgrunden till anläggandet av Bodens fästning måste man ha förhistorien klar för sig. Det var 1809 som Sverige förlorade kriget mot Ryssland och därmed gick förlustig sin så kallade östra rikshalva – Finland – som varit en del av Sverige i drygt ett halvt årtusende. Gränsen mot Ryssland flyttades till Torne älv.

Under hela återstoden av 1800-talet plussades den ryska hotbilden på: oron växte för att Ryssland även skulle expandera in på svenskt område, samtidigt som ryssarna planerade att bygga en järnväg till Torneå. I detta prekära läge saknade Sverige ett militärt försvar för norra/övre Norrland. Att just Boden valdes som plats för det omfattande befästningsverk som skulle hålla ryssen borta tedde sig naturligt. Boden hade blivit en viktig järnvägsknut i och med att stambanan drogs hit 1894 och kopplades ihop med malmbanan från malmfälten i Gällivare och Kiruna.

    

Överst Rödbergsfortets grindar med artillerisymboler.
Nederst guiden och lokalhistorikern Stig Gustafsson. Foto: Tommy Hansson

Mellan Första världskriget (1914-18) och Andra världskriget (1939-45) växte det mäktiga befästningsverket ut ytterligare, och efter krigsslutet lät den dåvarande krigsmakten (jag har aldrig riktigt förlikat mig med den mesiga beteckningen försvarsmakten) bygga fler befästningar i syfte att fördröja ett fientligt anfall i norr. Att det största och praktiskt sett enda hotet under det Kalla kriget kom från Sovjetunionen var en självklarhet, vilken en flyktig blick på kartan räcker för att konstatera.

Det främsta försvarsverket i sammanhanget var Kalixlinjen, som var sju mil lång och sträckte sig mellan Töre i söder och Gällivare i norr. Kalixlinjen var som bredast sex mil och hade Siknästfortet som östligaste utpost. Längs denna försvarslinje fanns ett stort antal mindre befästningar och artilleripjäser vilka var inrymda i berg- eller betongrum. Och mellan Kalixlinjen och Boden fanns Luleälvslinjen, vilket inbegrep Viktoriafortet i Vuollerim.

    

Överst interiör från ett av fortets logement med de typiska blå-vit-rutiga sängöverkasten.
Nederst en vy över sjukstugan inklusive vaxfigur med amputerat ben. Foto: Tommy Hansson

När jag fick min inryckningsorder 1971 och förständigades att tågledes bege mig till Kungliga Bodens artilleriregemente (A8) i juli 1971 hoppade jag väl inte direkt av glädje. Snarare kände jag osäkerhet inför detta nya skede i mitt liv. Ehuru försvarsvän redan då har jag aldrig varit vad man kallar ”stridis”.

På tåget norrut från Stockholms central hade jag turen att sammanstöta med Bosse Carlsund, som skulle bli inte bara en uppskattad lumparkompis utan fastmer en vän för livet. En rolig detalj från första morgonen på A8 regemente: vi nyinryckta erbjöds frukost i matsalen, och när vi skulle sockra på gröten fann vi att de stora karen alls inte innehöll den söta varan utan – salt!

När Bosse och jag ganska precis 43 år senare satte oss i en taxi vid hotell Bodensia för vidare transport till Rödbergsfortet var vi förväntansfulla. Vi hade som artillerister förvisso vistats nära fortet men aldrig besökt dess innanmäte. Vi kom att ingå i en besökandegrupp på ett tiotal personer, vilka på ett trevligt och informativt sätt visades runt av förra stambefälet och lokalhistorikern Stig Gustafsson.

 Olika typer av artilleriammunition som användes av Rödbergsfortets pjäsuppsättning. Foto: Tommy Hansson

Vid grindarna varnades för den skräckinjagande hund som fordomdags bevakat fortet, men det fanns ingen  anledning till oro då dess närvaro nu blott bestod av inspelat hundskall. På den lilla gården innanför grindarna berättade Stig hur cirka 900 personer från närområdet slitit i ett decennium för att med tillhjäp av spett, slägga och dynamit bereda plats för denna imponerande anläggning. Den var ett samhälle i miniatyr med bland annat militär ledningscentral, logement, storkök, matsal, mässar, läkar- och tandläkarmottagning, kraftverk, brunnar och hygienutrymmen.

På fortets hjässa, dit man kommer via branta trappor, har man en hisnande utsikt över det skogrika kringområdet omfattande bland annat Bodens stad och skjutfält. Här kan man också närmare studera artilleripjäserna vilka försetts med pansarkupoler. I fortet finns också en överskådlig samling av de projektiler med vilka pjäserna laddades.

 På Rödbergsfortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Den halvannan timme långa turen i Rödbergsfortet var en både intressant och nöjsam upplevelse, icke minst beroende på den sakkunnige guiden. Samtidigt låg det litet vemod i luften på grund av att inte bara Rödbergsfortet och Bodens fästning numera i stort är museala företeelser, vittnande om den svunna tid då Sverige ännu hade ett militärt försvar med en reell förmåga att försvara landet mot fientliga angrepp.

Rödbergsfortet drog sin sista suck den 1 januari 2000. Dessförinnan hade all ammunition skjutits ut på omgivande skjutfält, vilket ställde sig betydligt billigare än att frakta den därifrån. Fortet ägs i dag av Statens Fastighetsverk samt ingår som en del i nätverket Sveriges Militärhistoriska Arv. Även Försvarsmuseum Boden på gamla A8-området finns med i den administrativa bilden.

    

Överst bloggaren vid en artilleripjäs utanför Rödbergsfortet. Foto: Bo Carlsund
Nederst visar en vaxdocka hur det gick till att skicka upp ammunition till pjäserna på fortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Inom Bodens garnison rymdes till in på 1990-talet 13 procent av vårt lands militära försvar. Här fanns som mest sex regementen: A8 (artilleri), I19 (infanteri), Ing3 (ingenjörstrupper), S3 (signaltrupper), P5 (pansartrupper) samt Lv7 (luftvärn). Då utgjorde militärer en ansenlig del av stadsbilden i Bodens centrum. Man ser militärer i dag också, men de drunknar snarast bland den övriga befolkningen varav invandrare från exempelvis Somalia, Afghanistan och olika afrikanska stater är ett betydande inslag.

Även om staden fortfarande härbärgerar militära aktiviteter kan man nog säga, att Boden har metamorfoserats från militärstad till invandrarstad. Föraren i den taxi varmed Bosse och jag åkte tillbaka till hotellet berättade, att han fick huvudbry när han upplystes om att han skulle ta en körning till ”Migrationsverket” – verket har nämligen flera anläggningar på platsen.

 Bodens kommunhus. Foto: Tommy Hansson

Efter en hyfsat god asiatisk lunchbuffé i Bodens centrum, ett stenkast från det rätt nyligen restaurerade Bodensia, var det dags för Bosse och mig att ta länsbussen till Luleå för vidare befordran till Luleås flygplats Kallax. Vi tackade vår militärstad för den här gången och siktar på att vara tillbaka om några år i nostalgins tecken, förutsatt att liv och hälsa består!

 Bodens store son, nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900-76).

Slutligen skall erinras om att det var i Boden som nobelpristagaren (1974) i litteratur Eyvind Johnson (1900-76) föddes. Andra på skilda sätt bemärkta bodensare är överbefälhavaren Stig Synnergren (1915-2004), ständige akademisekreteraren Peter Englund (1957-), OS-guldmedaljörerna Sven Utterström (1901-79) och Lars Frölander (1974-) samt spionen Fritiof Enbom (1918-74).