Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

 

 En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

 Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

ANCs Sydafrika måste få kritiseras

Dan Roodt vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem.

1988 besökte jag Sydafrika under apartheidstyrets sista dagar. Besöket skedde under en rundresa i södra Afrika, då jag också besökte Namibia (Sydvästafrika) och Angola. Jag var vid denna tid ordförande i Svenska Angolagrupperna – som stödde den angolanska motståndsrörelsen UNITA under Jonas Savimbis ledarskap – och resan genomfördes för att jag dels skulle få en fördjupad insikt i konflikterna i området, dels skulle få underlag för att skriva artiklar i ämnet.

Jag kom under resan till insikt om att det endast var en tidsfråga innan det djupt orättfärdiga apartheidsystemet – indelningen av Sydafrikas befolkning i de fyra rasrelaterade grupperingarna vita, svarta, färgade och asiater – slutgiltigt skulle falla. Apartheid, som införts av National Party (NP) vid dess makttillträde 1948, var redan då på fallrepet och så gott som alla jag träffade var medvetna om att slutet var nära.

Samtidigt kunde jag inte undgå att observera ett flertal paradoxer när det gällde det över hela världen så förhatliga rasåtskillnadssystemet. Ty trots att den vita minoriteten åtnjöt en minst sagt priviligierad ställning på bekostnad av framförallt den svarta majoriteten – de båda övriga rasgrupperna representerades tillsammans med de vita i ett trekammarparlament – hade landets svarta en levnadsstandard som var bättre än i alla övriga afrikanska länder. Vidare var Sydafrika ett hett flyktingmål för svarta från omkringliggande länder – jag besökte ett flyktingläger där människor som med risk för liv och lem flytt från angränsande Mocambique placerades. 

Inte ens i Soweto, den hårt kritiserade svarta skjulstaden till Johannesburg i norra delen av landet, rådde entydigt eländiga förhållanden. Visst såg jag en hel del misär i Soweto, men där fanns också mer välbeställda områden där exempelvis Winnie Mandela – dåvarande hustrun till då fortfarande fängslade Nelson Mandela – huserade i en vräkig villa tillsammans med sin beryktade privatarmé av militanta ynglingar.

Situationen i Sydafrika var med andra ord inte så, ursäkta uttrycket, svart/vit som politiskt korrekta media i Sverige och den övriga västvärlden sökte göra gällande. Ytterligare en faktor som måste tas med i beräkningen när det gäller Sydafrika är att landet under det Kalla kriget spelade en viktig roll som bålverk mot kommunismen. Och oavsett den berättigade kritik som måste riktas mot det vita styret under National Party kommer man inte ifrån att detta, trots allt, lyckats bygga upp Sydafrika till det generellt sett mest välmående landet i Afrika.

Att det säkerligen hade gått ännu bättre om man inte envisats med apartheid som, förutom att det diskriminerade alla etniska grupper förutom de vita var ett kollektivistiskt system med klara socialistiska inslag, är en annan sak.

F. W. de Klerk och Nelson Mandela lade grunden till det nya Sydafrika.

När jag gjorde min rundresa i södra Afrika 1988 var Pieter Willem Botha fortfarande president. De mindre reformer som införts i landet redan under Bothas tid accelererade då Frederik Willem de Klerk vann presidentvalet 1989, och 1990  tog den sistnämnde det avgörande steget att frige symbolgestalten Nelson Mandela ur dennes fångenskap. 

Jag måste här be att få nyansera den allmänna bilden av Mandela som en ljusets riddargestalt. Nelson Mandela gick med i African National Congress (ANC) 1942 och kom ända fram till polisens massaker på anhängare av Pan Africanist Congress (PAC) i Sharpville i mars 1960 att bekänna sig till fredliga metoder i kampen mot det vita minoritetsstyret. Därefter bildades ANCs väpnade gren Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut), som ägnade sig åt sabotageaktioner och planerade för ett gerillakrig med stöd av South African Communist Party (SACP) samt PAC. Mandela blev dess ledare 1962. Umkhonto we Sizwe (förkortat MK) bildades efter mönster från den judiska terroriströrelsen Irgun, även kallad Stern-ligan efter upphovsmannen Avraham Stern.

Nelson Mandela hade jämte andra anti-aparheidaktivister gripits 1956, men i slutet av den rättegång som hölls 1956-61 friades samtliga tilltalade. Mandela greps på nytt 1962 och dömdes till fem års fängelse. 1963 greps ytterligare ett antal ANC-aktivister, och i slutet av den så kallade Rivonia-rättegången 1964 dömdes de tilltalade inklusive Mandela till livstids fängelse.

Det blev för Nelson Mandela början på en 27 år lång fängelsevistelse, varav 18 år tillbringades på den ökända ”fängelseön” Robben Island. 1985 fick Mandela av regeringen ett erbjudande om att bli frigiven om han tog avstånd från våld och terror, men det vägrade han göra. Det bör understrykas att ANCs aktioner inte enbart riktades mot militära och statliga mål. Även ”mjuka mål” av typ idrottsarenor och restauranger bombades och sprängdes, varvid tusentals oskyldiga civila dödades.

Nelson Mandela har nära nog helgonförklarats till följd av sin berömvärt koncilianta attityd efter frigivningen, men han måste enligt mitt sätt att se betecknas som ett helgon med betydande skavanker. Såvitt jag vet har han aldrig bett om ursäkt för de civila offer som ANCs väpnade kamp krävde.

De första sant demokratiska valen i Republiken Sydafrika hölls den 27 april 1994 och slutade, icke oväntat, med en storseger för ANC. Dock lyckades även National Party förhållandevis bra och fick över 20 procent av rösterna samt egen majoritet i Västra Kapprovinsen. Redan 1993 hade de Klerk och Mandela erhållit Nobels fredspris för sina insatser, och Mandela blev som en följd av valet Sydafrikas president fram till 1999 då han efterträddes av Thabo Mbeki. Den senare är mest (herostratiskt) ryktbar för att ihärdigt ha förnekat att AIDS skulle utgöra något allvarligt hot mot landets befolkning. De Klerk var vicepresident 1994-96.

 

En nuvarande och en blivande (?) president: Jacob Zuma och Julius Malema.

Efter en kort övergångsperiod med Kgalema Motlanthe som president valdes den kontroversielle Jacob Zuma – som bland annat stått åtalad för våldtäkt – 2009 till den moderna Republiken Sydafrikas fjärde president.

Att Sydafrika i dag formellt är en demokrati med i teorin lika rättigheter för samtliga medborgare oavsett etnisk tillhörighet är givetvis en utomordentligt god och vällovlig sak. Men liksom Nelson Mandela är ett helgon med skavanker måste även Sydafrika enligt min mening betecknas som en demokrati med skavanker. Om detta har Dan Roodt skrivit en uppmärksammad bok med den engelska titeln The Scourge of the ANC (Praag förlag 2005, 143 sidor).

Dan Roodt, född 1957, är en sydafrikansk författare och aktivist härstammande från den vita folkgruppen afrikaner, ättlingar till boerna (boer = bonde på det på holländskan utformade språket afrikaans). Efter att tidigare ha varit vänsterinriktad och skarp kritiker av det vita styret i Sydafrika undergick han under en sejour i Frankrike 1985-92 en politisk omorientering och blev i stället konservativ och antikommunist.

Efter att ha arbetat vid Citibank 1992-99 var Roodt 2000 med och grundade Pro-Afrikanse Aksiegroep (PRAAG), en grupp som gjort det till sin uppgift att tillvara de sydafrikanska boerättlingarnas rättigheter. PRAAG driver ett bokförlag och kämpar bland annat för att afrikaans skall ha en fortsatt viktig ställning i sydafrikanskt samhällsliv. Här en länk till Roodts personliga blogg och samtidigt en läsövning i afrikaans:

http://roodt.org/

I maj 2010 blev jag kontaktad av Dan Roodt under den resa han gjorde i Europa för att lägga fram sin och afrikanernas sak för vem som ville lyssna, och under någon timme samtalade vi på en restaurang i Stockholm om den enligt Roodt bekymmersamma situationen i hans hemland. Det mest bekymmersamma i hans perspektiv är att boerättlingarna (afrikanerna) tenderar att alltmer motas ut från majoritetssamhället.

-3600 vita farmare har dödats i Sydafrika, framhöll Roodt inledningsvis. Situationen börjar alltmer likna den som råder i Zimbabwe. Ett folkmord maskerat som brottslighet pågår. 

”Vryheidsvlag” – flagga i tilltänkt sydafrikansk volkstaat.

Enligt Dan Roodt pågår i Sydafrika en process som, under devisen Black Economic Empowerment, syftar till den svarta befolkningsgruppens totala övertagande av landets ekonomi. Det innebär att vita sydafrikaner utsätts för en fortgående diskriminering. Att detta ofrånkomligen leder till att Sydafrika dräneras på begåvning och kompetens tycks inte oroa Jacob Zuma och hans ANC-regering.

Dan Roodt tog även upp den roll den unge svarte politikern Julius Malema, sedan 2008 ordförande i ANCs ungdomsförbund African National Congress Youth League, spelar. Även om Malema ibland kritiseras hårt på grund av de kontroverser han ofta ger upphov till får han ändå hållas tack vare inflytelserikt stöd.

Under ett möte i den kampanj som föregick det senaste presidentvalet kläckte Malema bland annat ur sig följande:

-Let´s make it clear now: we are prepared to die for Zuma. Not only that, we are prepared to take up arms and kill for Zuma.

Under ett möte vid ett universitetscampus i mars 2010 sjöng vidare Julius Malema en känd anti-apartheidsång där en strof lyder: ”Döda en boer.” Samma år dömdes Malema till 50 000 rand i böter för att ha missfirmat en kvinna som anklagat Jacob Zuma för våldtäkt. Malema har som sagt  utsatts för viss kritik, också från de egna ANC-leden, men har mäktigt stöd. Dan Roodt :

– Malema hålls under armarna av Tokyo Sexwale, en affärsman och miljardär som nu är minister för mänsklig bosättning i ANC-regeringen. Han satt tidigare fängslad i 13 år.

Det råder ingen tvekan om att Dan Roodt och hans organisation PRAAG ser på den pågående utvecklingen i Sydafrika med djup oro. Det har fått dem att förespråka ett eget land för boerättlingarna, en så kallad volkstaat. Mer därom här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Volkstaat

Dan Roodt är ej endast kritisk gentemot ANC och dess styre i Sydafrika. Han fördömer även skarpt den politik som fördes av den sista NP-regeringen under F. W. de Klerk, som han menar sålde ut afrikanernas intressen till ANC och därmed lade grunden till den nuvarande situationen. Också den svenska regeringen, som i hög grad hjälpte ANC till makten, får sin släng av sleven.

Miljardären och regeringsministern Tokyo Sexwale.

– Sydafrika har genomgått en multikulturell utveckling som inte fungerar – multikulturalism fungerar i själva verket ingenstans. 1994 trodde vi att det skulle kunna fungera, men det har visat sig att det inte gör det.

Dan Roodts syn på sitt hemland sammanfattas väl av följande passus i boken The Scourge of the ANC (sidan 15):

ANC rule  in South Africa represents the biggest scourge visited upon the country since our traditional enemy, Great Britain, invaded us one hundred years ago. During the Anglo-Boer War, Britain burned most of the countryside, including churches and farm houses, and committed genocide on 27 000 Boer women and children in the concentration camps…It is anyone´s guess how long it will take to recuperate from the current rapine practised by another invader, the erstwhile foreign terrorist group known as the ANC. Since coming to power, a staggering 300 000 people have been murdered, and our beautiful country has been turned into a criminal state. Not only has government become corrupt to the core…but South Africa is also the preferred domicile of hundreds of foreign crime syndicates. We have been transformed – to use a fashionable piece of  official jargon – into a den of iniquity, the international crime capital and centre for drug-trafficking, prostitution, money laundering, child pornography, rape, murder, car hijacking, and so on.

Det vore alltför enkelt att avfärda Dan Roodt som reaktionär och/eller rasist, och så sker också. I juli 2010 intervjuades han exempelvis inför fotbolls-VM i Sydafrika – Roodt gjorde sig känd för att ha uppmanat sydafrikanerna att heja på Holland i stället för på det egna landet – av John Oliver, Jon Stewarts pajasmedarbetare i den vänstervridna pratshowen ”Daily Show.” I inslaget framställdes Roodt av en tjoande Oliver typ som den ende kvarvarande ”rasisten” i Sydafrika:

http://www.thedailyshow.com/watch/mon-july-5-2010/oliver—world-cup-2010–into-africa—the-amazing-racists

Bilden av Dan Roodt som ”rasist” stämmer dock knappast. Man behöver inte vara ”rasist” för att kritisera det alltmer urartade ANC-styret i Sydafrika. Ingen kan vara gladare än jag över att apartheidstyret är ett minne blott, men det innebär inte att vi bör lämna landet åt sitt öde i tron att allting är okay. Så är det inte. Sydafrika är på god väg att gå samma tragiska öde till mötes som grannlandet Zimbabwe, och det är i sammanhanget symtomatiskt att ANC-regeringen i princip vägrar kritisera Robert Mugabes grava misskötsel av detta en gång så rika land.

ANCs Sydafrika måste få kritiseras och det är därför vi bör lyssna till vad Dan Roodt har att säga även om vi inte behöver hålla med honom om allting.