SD framåt hos Sentio, Åkesson angripen av Macron – LT publicerar anonym smutskastning mot SDs gruppledare

Facit för Nyheter idag/Sentios tredje mätning i augusti.

Jag tänkte att det här inlägget jämnt en vecka före valet skulle handla om något av det som skrivits och sagts om Sverigedemokraterna under senare tid. En lämplig inledning kan vara att hänvisa till Nyheter idag/Sentios tredje augustimätning, som kom för ett par dagar sedan. https://mickek69.com/2018/08/31/sd-rusar-i-sentios-tredje-augustimatning-storsta-parti-infor-valet-med-marginal/

Enligt Nyheter idags rubricering ”tokrusar” SD i opinionen, vilket möjligen skulle kunna betecknas som falsk marknadsföring. Det är sant att SD ökar med bastanta 2,2 procentenheter – från 21,8 till 24,0 procent jämfört med andra augustimätningen. Dock bör man ha klart för sig att det senaste resultatet innebär att SD är tillbaka på normala Sentio-nivåer efter ett för mig rätt oförklarligt dipp.

De 24 procenten gör SD till största parti hos det norska mätinstitutet, vilket som bekant var det institut som bäst lyckades förutse SDs resultat i valet 2014. Såväl Socialdemokraterna med 22,1 som Moderaterna på 18,2 procent backar något jämfört med den närmast föregående undersökningen. De nämnda siffrorna skulle mycket väl kunna bli det verkliga valresultatet den 9 september.

Av intresse i övrigt är att Centerpartiet tappar ner till 6 procent och kanske framförallt att Kristdemokraterna ökar med 1,2 procentenheter upp till 5,0 procent. Ebba Busch Thor tycks ha fått ett visst genomslag i opinionen. Även Liberalerna ökar till 5,2 procent medan Vänsterpartiet i stort sett ligger still kring 9 procent och Miljöpartiet minskar ner till 4,4 procent. MP-tappet kanske kan förklaras med att den värsta hysterin kring den heta sommaren har lagt sig.

Sentio-undersökningen ger inga som helst belägg för att extremnationella Alternativ för Sverige skulle komma in i riksdagen, eftersom stapeln för ”övriga partier” exklusive F!, PP och MED bara lyckas komma upp i 2 procent.

Braskande rubriker blev det när Jimmie Åkesson, efter att ha blivit grovt påhoppad i form av så kallad satir, avfärdade radiokanalen P3 som en ”skitkanal” som helst borde läggas ner. ”Vänsterliberal smörja rakt igenom” löd Åkessons kärva men helt adekvata omdöme .https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7031333

Åkessons beska sanningar fick personer som kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP), vänsterledaren Jonas Sjöstedt och riksdagens kulturutskotts vice ordförande Gunilla Carlsson (S) att gå fullständigt apeshit, som en målande engelskspråkig term lyder. ”Ett av de grövsta påhoppen jag hört under min tid som kulturminister”, påstod Bah Kuhnke medan Carlsson såg SD-ledarens uttalanden som ”ett totalt angrepp mot public service”. https://omni.se/kulturministern-ett-av-de-grovsta-pahoppen-jag-hort/a/a2Egxd

SDs valstuga vid Politikertorget i Södertälje centrum. Foto: Tommy Hansson

Det måste vidare betraktas som anmärkningsvärt att Frankrikes president Emmanuel Macron hittar tid att anklaga Åkesson för att vara ”inkompatibel med svenska värderingar” sedan Åkesson under sitt framträdande i P3s ”Morgonpasset” vägrade välja mellan Vladimir Putin och Macron. Alltså med Åkessons ord dels en ”aggressiv imperialist” (Putin), dels en ”vänsterliberal EU-federalist” (Macron).https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/macron-sagar-akessons-svar/

Det är onekligen litet rörande att Frankrikes president noterar vad ledaren för ett socialkonservativt/nationalistiskt parti i Sverige anser, men det är nog rätt uppenbart att han känner sig kränkt i sammanhanget. Vad sedan en snigel- och grodätande sydeuropé har för kunskaper om ”svenska värderingar” är en annan femma. Själv tycker jag Åkesson gjorde alldeles rätt som passade på frågan.

Att Bonnier-ägda och SD-hatande Expressen i flera artiklar kört med nazistkortet mot SD förvånar ingen. Det är naturligtvis betänkligt om personer med pronazistiska åsikter söker sig till SD, men däremot skall ingen person behöva jagas med blåslampa för åsikter vederbörande lämnat bakom sig. Flera av de av tidningen utpekade individerna har nu lämnat SD, andra är under utredning. https://www.expressen.se/nyheter/fjorton-sd-politiker-lamnar-efter-nazistavslojanden/

Jimmie Åkesson har enligt min mening sagt det som behöver sägas i sammanhanget: ”Bara för att man gjort något dumt i sin ungdom, för att man var till exempel nazist, islamist eller kommunist i sin ungdom eller i sina tonår, måste inte det innebära att man diskvalificerar sig från all typ av samhällsdeltagande resten av livet.”

Jag skulle vilja gå ett steg längre: lämnar man nationalsocialismen (eller islamismen alternativt kommunismen) till förmån för ett demokratiskt engagemang bör man få beröm i stället för att tvingas schavottera i slaskpressen!

Jag avslutar med att redogöra för ett smutsigt och mycket obehagligt angrepp som gruppledaren i min SD-förening, SD Södertälje, råkade ut för nyligen. Beata Milewczyk kom till Sverige från Polen 2007 och engagerade sig några år senare i SD. I dag är hon gruppledare i fullmäktige och riksdagskandidat. Inte så konstigt, då Beata är en kompetent och attraktiv person.

Detta upprör dock signaturen ”Bekymrad väljare” (LT 1/9) som helt lögnaktigt anklagar Beata för att sakna utbildning – hon har i själva verket universitetsutbildning från Gdansk – och dessutom klämmer i med att hon skulle vara ”en ekonomisk båtflykting på Östersjön” samt ”marionett åt Tommy Hansson”. Det sistnämnda kan jag kanske tycka är litet kul, men alla som känner Beata Milewczyk vet att hon inte är ”marionett” åt någon.https://www.lt.se/artikel/opinion/insandare/forstar-beata-milewczyk-vilket-parti-hon-har-engagerat-sig-i

Beata Milewczyk i fullmäkttiges talarstol. Foto: Tommy Hansson

Resten av detta olustiga och lögnaktiga personangrepp på Beata och även på polska katolska kyrkan  av en debattör som inte vågar framträda med eget namn kan ni tillgodogöra er genom länken ovan. Mycket upprörande är det att LTs debattredaktion släppt igenom det – men när det gäller att upplåta plats åt smutskastning av det Sverige-vänliga partiet och dess företrädare finns inga tabun.

Jag tänker inte komma med dåligt underbyggda anklagelser av något slag, men med tanke på den vårdade svenskan och med vetskap om S-partiets fullständigt hämningslösa lögnmaskineri skulle det inte förvåna mig det bittersta om lögnerna producerats av Boel Godners medarbetarstab i Södertälje stadshus eller kanske rentav i S-högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm.

Det må vara hur det vill med den saken – valen till riksdag, kommuner och landsting kommer med all sannolikhet att förändra det partipolitiska landskapet i Sverige på ett genomgripande sätt. Sosseriet står inför sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes och kan vara i praktiken utraderat i valet 2022.

Dags att sluta idealisera det sekteristiska vänsterjippot Pride!

En tecknares syn på sjuklöverns mobbning av SD. På banderollen står ”Shame”.

Är det inbillning från min sida men är inte de kritiska rösterna mot Pride-jippot i Stockholm flera i år än vad som varit brukligt tidigare?

Jag lämnar frågan öppen men citerar gärna en av årets kritiska röster, riksdagsmannen Jan Ericson (M) från Härryda som i en intervju med Nyheter idag (tyvärr bakom betalvägg) bland annat menar: ”Man skulle kanske ha någon liten gräns för hur man får spöka ut sig i dom här tågen.” https://nyheteridag.se/plus/jan-ericsson-m-man-kanske-skulle-ha-nagon-liten-grans-for-hur-man-far-spoka-ut-sig-i-dom-har-tagen/

Jag instämmer livligt i Jan Ericsons hovsamma propå. I Pride-paraderna förekommer regelmässigt beteenden som tveklöst skulle kunna rubriceras såsom ”förargelseväckande beteende” enligt Brottsbalkens skrivning. Polis och åklagare avstår emellertid lika regelmässigt från att ingripa mot Pride – tågen brukar dessutom innehålla gaypoliser i uniform som tjoar och har sig.

Inom polismakten ses poliser som larvar sig i det politiska vänsterjippot Pride uppenbarligen inte som något problem. Däremot accepteras det inte att poliser som kandiderar för ett politiskt parti framträder på valaffischer i yrkesuniformen.https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/polis-i-uniform-pa-valaffisch-far-bassning

Pride har sitt ursprung i den radikala amerikanska gayorganisationen Personal Rights in Defense and Education (förkortat PRIDE) vilken bildades i Los Angeles 1966. Redan 1971 hölls en demonstration för homosexuellas rättigheter i Örebro med omkring 15 deltagare. Genomslag fick Pride-rörelsen först när den nådde Stockholm, och 1998 upphöjdes den till Europride.

ÖB Micael Bydén fjollar till det i Stockholm Pride 2018.

Stockholm Pride är den största manifestationen i sitt slag i Norden och säger sig tillvarata HBTQ-gruppens intressen. Evenemanget ses av det politiskt korrekta etablissemanget som ett celebrerande av kärlek och tolerans. Samtidigt utestänger man partier och personer som inte anses passa in i Prides så kallade värdegrund.

Således bannlystes det borgerliga partiet Medborgerlig samling från årets Stockholm Pride trots att partiet är det enda i Sverige som i Ilan Sadé har en homosexuell partiledare. Inte heller Sverigedemokraterna, som inför årets val har flera homosexuella kandidater på kandidatlistan till riksdagen, är välkomna.

När det Pride närstående Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) skulle hålla partiledardebatt i Kulturhuset i anslutning rill Stockholm Pride deltog således sjuklöverpartierna och det diminutiva Feministiskt initiativ men alltså inte det utmobbade SD. Arrangörerna lät i stället ersätta SDs Jimmie Åkesson med en liten plastelefant. https://www.expressen.se/nyheter/sd-inte-inbjudna-till-rfsls-partiledardebatt-/

Kritik mot Pride-spektaklet har förekommit länge. Dick Erixon, som själv är homosexuell, framhöll på sin blogg den 28 juli 2009:”Pride utnyttjar minoriteter i syfte att predika normlöshet.” Vidare: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Erixon, i dag chefredaktör för SD-publikationen Samtiden, fäster här uppmärksamheten dels på Prides politiskt radikala agenda, dels på den översexualisering som präglar Pride. http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/

Bilder av svenskt ledarskap: sjuklövern plus F! på RFSLs partiledardebatt; medlemmar ur en svensk handelsdelegation från ”världens första feministiska regering” på besök i Iran; samt fackföreningsfolk ifört ”fittmössor”.

Ungefär samtidigt som Dick Erixon fällde ovanstående omdömen skrev jag en bloggtext där jag söker utreda och ge en bakgrund till Prides otvetydiga vänsterpolitisering. Vad som främst kommit uppmärksammas i bloggtexten är dock meningen ”den aidsdoftande Shamefestivalen” vilken ¨med åren fått närmast bevingad status. Den som vill kan läsa vad jag skrev för nio år sedan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/28/shamefestivalen-rullar-igang/

Senast återgavs min onekligen litet tillspetsade karaktäristik i Expressen i samband med en artikel den 4 augusti 2018, där den maniskt SD-hatande journalisten David Baas är ute efter att misskreditera mitt parti genom att citera vad partihöjdare som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Björn Söder och David Lång torgfört i ämnet Pride. https://www.expressen.se/nyheter/sd-riksdagsmannen-gor-pride-kriminellt/

Annie Lööf (C) fotograferad med halvnaken man på Pride.

Det är inte en dag för tidigt att vi slutar upp med att idealisera och idyllisera Pride som en godhetens manifestation för ”kärlek och tolerans” och i stället tar den för vad den är: ett vänsterradikalt, sekteristiskt jippo med översexualisering som affärsidé som frontalkrockar med hävdvunna värden som traditionell familjebildning och sexualmoral. Hur man som företrädare för partier med konservativa inslag som M och KD kan delta i sådana sammanhang övergår mitt förstånd.

Det är min uppfattning att Pride gjort betydligt mer skada för homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter än alla så kallade homofober tillsammans.

Fotnot: Brottet ”förargelseväckande beteende” finns beskrivet i Brottsbalkens § 16. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

SD-succé i två mätningar – överlägset störst i YouGov

Överlägset största partiet.

Det är en midsommarpresent så god som någon till alla SD-sympatisörer. Det är Metro/YouGovs junimätning, som ger SD 28,5 procent, som levererar den presenten. https://www.metro.se/artikel/sd-överlägset-störst-i-ny-yougovmätning-ett-drömläge-så-här-nära-ett-val

Det är värt att notera att mätningen genomfördes under tiden 15-18 juni, då andre vice talmannen Björn Söders förlöpningar avseende nationella minoriteters svenskhet och ett par andra skandaler skapade negativa SD-rubriker. Detta visar än en gång att SD-väljare tenderar att strunta i braskande pressrubriker knutna till favoritpartiet och samtidigt att etablerade medias cry wolf-taktik slår kapitalt fel. (Se fotnot)

28,5 procent är ett av Sverigedemokraternas högsta mätresultat någonsin och mer än en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent 2014. ”Ett drömläge”, kommenterar partisekreteraren Richard Jomshof helt korrekt – knappt tre månader återstår till valet den 9 september – enligt Metro.

SDs toppnotering möjliggörs främst genom en överströmning av väljare från S till SD, något som effektivt torpederar den gamla trötta vänsterklichén om SD som ett ”högerextremt” parti. Niklas Bolin, docent i statsvetenskap vid Mittuniversitetet, menar att en väsentlig förklaring till SD-uppgången är att övriga partier nu ”spelar på SDs planhalva” inte bara rörande immigrationspolitik utan också andra frågor som brottslighet och integration.

Partisekreterare Richard Jomshof kallar SDs YouGov-siffror ”ett drömläge”.

Socialdemokraterna noteras i YouGov-mätningen för kataklysmiska 22 procent, en minskning med 9 procentenheter från senaste valet. Inte mycket bättre går Moderaterna under vankelmodige Kristerssons ”ledning”: 17,3 procent är 5,9 procentenheter sämre än 2014 då partiet leddes av rabiate invandringsivraren Fredrik Reinfeldt.

I övrigt kan man notera att Centern går ner från 10,1 till 7,1 och att Vänsterpartiet av någon för mig helt outgrundlig anledning når så högt som 9,3 procent. MP (3,8) och KD (3,0) parkerar båda under riksdagsspärren om 4 procent. Totalt utflipprade F! får 1,4 procent, medan ”övriga” – i praktiken MES, PP och AfS – tillsammans når 3,4 procent

Succé påstås SD göra även i DN/Ipsos juniundersökning, detta trots att partiet här ”bara” får 20,49 procent. Det betyder att Sverige-vännerna här blir andra största partiet, knappt före M på 19 procent. Sossarna fortsätter göra bottennapp och får blott 24 procent; S blir därmed visserligen största parti men är ändå nere på rekordlåga nivåer historiskt sett. https://www.expressen.se/nyheter/sds-nya-succe-medan-m-backar-/

Även i denna mätning tar sig V upp på 9 procent. MP landar på 4 procent medan KD precis som i Metro/YouGov får nöja sig med 3 procent. Liberalerna får 6 procent, vilket är närmare 2 procentenheter bättre än i ovan refererade undersökning.

Knappast något drömläge för MES och dess ledare Ilan Sadé.

Jag skall avrunda denna opinionsexposé med att hänvisa till en partiledarundersökning som genomförts av Nyheter idag/Sentio. Den visar, vilket nog kan betraktas som sensationellt, att Jimmie Åkesson är de flesta svenskars favorit att bli statsminister efter höstens val.

I botten av denna mätning placerar sig, som sig bör, ohotat MP-språkrören Gustav Fridolin och Isabella Lövin. https://nyheteridag.se/unik-sentiomatning-flest-anser-att-jimmie-akesson-vore-basta-statsministern/

Fotnot: Cry wolf är ett sagorelaterat uttryck som innebär att någon väcker falskt alarm, det vill säga kraftigt överdriver en viss företeelses farlighet. https://en.wikipedia.org/wiki/Cry_Wolf

SCBs PSU maj 2018: S tappar, SD framåt – AfS kan glömma riksdagen

SCBs partisympatiundersökning maj 2018.

Så var den då här, Statistiska centralbyråns (SCB) av somliga hett emotsedda partisympatiundersökning (PSU) avseende maj 2018, den sista i sitt slag före valet den 9 september. För den som har någorlunda koll på våra vanligaste opinionsundersökningar är det knappast några sensationella siffror som presenteras. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6969491

Diagrammet ovan jämför siffrorna nu med valet 2014. Som synes är S alltjämt största parti men minskar med 2,7 procentenheter. Än större blir kräftgången om vi jämför de nu aktuella siffrorna med SCBs senaste PSU i november 2017: då fick S 32,6 procent, alltså ett tapp på 4,3 procentenheter. https://www.scb.se/contentassets/6c3026753d214f2191574ac2ad0f344b/me0201_2017m11_br_me60br1701.pdf

Förvisso har personalen på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm, liksom i S-kanslierna ute i landets kommuner, allt skäl att lägga pannorna i djupa veck. Det här ser ju inte särskilt bra ut. Ändå finns det sannolikt en hel del sossar som nu tycker att de kan andas ut – 28,3 procent är ändå klart bättre än vad som noterats för partiet i andra mätningar under senare tid.

Lars Adaktusson – snart ny KD-ledare?

I Aftonbladet/Inizios majmätning noteras S exempelvis för 26,6 procent, vilket ändå är bättre än i några andra mätningar där Löfvens parti är nere på rena Juholt-siffror. För denna bloggare ter det sig närmast ofattbart att partiet kan ligga kvar på den här nivån efter alla flipp-floppar och vingelböxerier från partiet och dess föga övertygande ledare. http://www.inizio.se/valjarbarometer-maj-2018/

Tillsammans får de rödgröna partierna S, MP och V jämnt 40 procent i SCBs PSU i maj 2018 medan allianspartierna får 38,6 procent med KD på endast 2,9 procent inräknat. Frågan är om inte det senare partiet tvingas byta ut trevliga och snygga, men uppenbarligen ineffektiva, partiledaren Ebba Busch Thor mot den betydligt kraftfullare EU-parlamentarikern Lars Adaktusson för att man skall ha en sportslig chans i det kommande valet.

Sverigedemokraterna ökar med icke mindre än 5,6 procentenheter jämfört med senaste valet och får nu 18,5 procent. Jämför vi med SCBs senaste PSU går det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik fram med 1,6 procentenheter. Vad som är intressant när det gäller Sverigedemokraterna är att partiet regelmässigt undervärderats hos SCB – i majmätningen inför valet 2010 kom partiet upp i blott 3,9 procent (5,7 i valet) och i majmätningen 2014 blev det 8,1 procent (12,9).

I kostym för Putin. AfS-representanterna uppsträckta i Moskva. Foto: AfS

I mitt tycke intressant är vidare att studera utfallet för övriga partier i senaste SCB-mätningen. Övriga – det vill säga i första hand Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Medborgerlig samling och Alternativ för Sverige – når svaga 2,9 procent. Personligen är jag övertygad om att AfS redan nu kan skrinlägga alla planer på att ta sig in i riksdagen, även om osvuret som vanligt är bäst.

Inte heller hjälper det faktum att tre partirepresentanter med den obehaglige partiledaren Gustav Kasselstrand i spetsen nyligen deltog i en konferens för nationella extremistpartier i det ideologiska favoritlandet Ryssland upp riksdagschanserna nämnvärt .https://www.expressen.se/nyheter/sd-avhoppare-pa-resa-till-moskva-for-att-mota-andra-nationalister/

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad skall vi tro på för SD – 23,1 eller 16,9 procent?

Förtroendet för Jimmie Åkesson växer stadigt.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson noteras för rekordhögt väljarförtroende i Demoskops majmätning med 27 procent. Jag gissar att många TV-tittare lät sig imponeras av Åkessons insatser i partiledardebatten härförleden och hans kross i debatten mot förre S-ministern Anders Ygeman. Det är onekligen en indikation på att det för tillfället går rätt bra för det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik.

Detta bekräftas av Metro/YouGovs majundersökning. SD blir här, lagom till Jimmie Åkessons 39-årsdag den 17 maj, största parti jämte S, båda på 23,0 procent. Tidigare hade SD antecknats för 23,1 procent hos Nyheter idag/Sentio, som jag dock inte tänker orda mer om här eftersom jag av princip inte betalar för att ta del av opinionsmätningar. https://www.metro.se/artikel/yougov-inget-lyft-f%C3%B6r-s-eller-m-efter-tuffare-migrationspolitik

Tredje största parti i YouGov-mätningen är Moderaterna med 18,3 procent. Sedan följer i tur och ordning C 10,1, V 9,0, L 4,2, MP 3,6, KD 3,0, F! 1,8 samt övriga partier 3,9 procent. Bland de senare återfinns sannolikt Medborgerlig samling (MES), Piratpartiet (PP) samt Alternativ för Sverige (AfS).

Att traska patrullo efter Åkesson och SD var tydligen ingen god idé för Kristersson och Löfven…

Vad som blir mycket tydligt i YouGovs majmätning är att Socialdemokraternas och Moderaternas flyktingkritiska retorik inte lönat sig. Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, förklarar i Metro detta på följande sätt:

De två partier som tydligt har profilerat sig som mer flyktingkritiska har tappat medan SD som äger frågan i stället gått fram en aning.

Man behöver knappast vara någon Einstein för att genomskåda ihåligheten i den nya, hårdare flyktingretoriken. Ty samtidigt som S och M skärper tonen har regeringen beslutat att 9000 så kallade ensamkommande ”afghaner” – som i många fall bott i Iran större delen av sina liv – skall få stanna i Sverige och beredas plats på gymnasiet av så kallat humanitära skäl. Endast en bråkdel av dessa torde för övrigt vara kvalificerade för gymnasiestudier. https://www.expressen.se/nyheter/qs/de-9-000-afghanerna–vilka-ar-de-egentligen/

Och samtidigt som Migrationsverket prognosticerar att asylvolymen kommer att minska ner till 23 000 under innevarande år, så visar annan statistik att hittills under 2018 har 40 306 personer beviljats uppehållstillstånd varav 7803 av asylskäl. Om trenden håller i sig har omkring 120 000 människor beviljats uppehållstillstånd när året är slut, låt vara endast 23 000 av asylrelaterade orsaker.http://projektsanning.ronnquist.com/2018/05/11/40-306-uppehallstillstand-beviljade-hittills-i-ar/

F!s Gudrun Schyman ser glad ut trots ynka 1,8 procent i senaste YouGov.

Till skillnad från övriga partier har SD aldrig under sin 30-åriga tillvaro svävat på målet det bittersta: immigrationsvolymerna måste minskas drastiskt. Väljarna är naturligtvis inte dummare än att de inser detta. SD gynnas också av att allt fler svenskar anser att invandringen är en av de tre viktigaste politiska frågorna.

Både MP och KD hamnar under fyraprocentsspärren hos YouGov medan L precis klarar att hålla näsan ovanför vattenytan med 4,2 procent, precis som hos Inizio. Den aktuella mätningen visar även att väldigt få väljare tar F!s bisarra feministsvammel på allvar.

Det vore dock ett misstag för mig och andra SDare att invagga oss i något slags bedräglig säkerhet. Mycket kan och kommer säkerligen också att hända före valet till riksdag, kommuner och landsting den 9 september. Aftonbladet/Inizios majmätning hjälper oss att hålla huvudet kallt. http://www.inizio.se/valjarbarometer-maj-2018/

Festligt och fullsatt var det framför scenen på Långholmen när Jimmie Åkesson höll sitt sjätte vårtal. Foto: Tommy Hansson

Här får Sverigedemokraterna nöja sig med 16,9 procent under det att S noteras för 26,6 och M för 22,9 procent. Noteras bör att KD här får så mycket som 4,8 procent medan MP också hos Inizio åker ur riksdagen.

Olika bud om SDs väljarstöd således. Så gott som alla SD-anhängare torde vara av åsikten, att YouGov och Sentio ligger närmare sanningen än Inizio, men vem vet? Helt klart är att vi SDare inte kommer att få något gratis i ett politiskt klimat som påverkas av att MP- och V-sympatierna är oproportionerligt stora i media, där vi får räkna med att SVT,TV4, Expressen, Dagens Nyheter och Aftonbladet liksom övriga partier kommer att göra allt inklusive tillgripa fula tricks  för att få SD på fall.

 

 

 

 

 

SD skuggar S i Nyheter idag/Sentio

Sverigedemokraterna blir andra största parti strax efter Socialdemokraterna i Sentio mars 2018.

Två opinionsmätningar för mars 2018 har presenterats i dagarna: Nyheter idag/Sentio samt Göteborgsposten/SIFO. Av skäl som redogörs för nedan fäster jag mindre vikt vid den senare.

Det mest uppseendeväckande med Nyheter idag/Sentios mätning är, att Centerpartiet noteras för ett dramatiskt tapp omfattande 4,3 procentenheter – från 10,5 i februarimätningen till 6,5 i mars. Aktuellt resultat ligger utanför den statistiska felmarginalen.

Sverigedemokraterna ökar med 1,1 procentenheter från 21,9 i februari till 23,0 i mars. Därmed blir SD näst störst efter S, som ligger stilla i toppen på 24,6 procent. https://nyheteridag.se/sd-utmanar-s-om-forstaplatsen-i-sentio/

C-nedgången kan sannolikt huvudsakligen förklaras med den så kallade shariadomen i Solna tingsrätt, då två centerpartistiska nämndemän – Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson – valde att fria en misshandelsåtalad man med motiveringen, att han kom från en ”fin familj”. Ställningstagandet är ett eklatant exempel på det klantänkande som utmärker kulturen i delar av Mellanöstern och som ”tack” vare massinvandringen breder ut sig även hos oss. https://www.alandsnyheter.com/haram/centerpartister-forkunnade-shariadom-i-solna-tingsratt/

Ebtisam Aldebe tillsammans med Sharia…förlåt Centerpartiets tidigare ledare Maud Olofsson.

Efter den mediastorm som utbröt har Aldebe, som tidigare varit riksdagskandidat för C och åtnjutit partiledningens stöd, uteslutits ur partiet. Till råga på allt uttalade den miljöpartistiske nämndemannen Robert Ahl sitt stöd för den friande domen och avgick av fullt förklarliga skäl kort därpå.

I övrigt kan noteras att Moderaternas tidigare uppgång i opinionen nu hejdats: i den senaste Sentio-undersökningen antecknas M för 19,5 procent och backar därmed med halvannan procentenhet jämfört med februarimätningen.

Kristdemokraterna ökar med hela 2,6 procentenheter – från katastrofala 2,2 procent i februari till 4,8 i mars. Även MP lyckas kravla sig över riksdagsspärren med 4,7 procent medan långtidskrisande Liberalerna hamnar under samma spärr, låt vara med endast 0,1 procentenhet. Bisarra feminazistpartiet F! fortfar att harva på 2,0 procent och kan säkerligen glömma alla riksdagsaspirationer.

SIFO betraktar jag som ett av de minst tillförlitliga instituten vad gäller riksdagssympatier. Detta beror på de mätmetoder man använder. SIFO-intervjuarna arbetar utifrån på förhand uppgjorda telefonlistor, vilket medför att ett antal av intervjuobjekten bortfaller därför att de inte svarar. Denna bloggare arbetade för övrigt som telefonintervjuare vid SIFO en kort period 1979.

Stefan Löfven och Jimmie Åkesson. Ledare för Sveriges två största partier enligt Nyheter idag/Sentio.

Dessutom är skämmighetsfaktorn betydande vid denna sorts telefonintervjuer: om andra medlemmar i hushållet kan förväntas lyssna minskar möjligheten för angivande av korrekt partival. Något som självfallet missgynnar SD. http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/tre-riksdagspartier-i-farozonen-j%C3%A4mnt-mellan-blocken-1.5396215

Alltnog. Socialdemokraterna är icke oväntat överlägset störst hos SIFO med 29,0 procent, en godkänd siffra under Löfven men ren katastrof om det varit under den förra mandatperioden och tidigare. MP, KD och L parkerar alla runt fyraprocenttstrecket och har uppenbara problem om SIFO-siffrorna stämmer, under det att SD noteras för 15,9 procent vilket är bra med SIFO-mått.

Efter Skavlan-skandalen: rekordstort intresse för SD

 Åkesson med skäggstubb och modeglasögon tar sig an storinkvisitorn Skavlan-Dravlan.

I går såg jag Zlatan Ibrahimovic avgöra EM-kvalet borta mot Moldavien på en av TV-kanalerna. När vår enda storstjärna i internationell fotboll satte 2-0-straffen stenhårt uppe i vänstra krysset gick mina tankar direkt till den svenska politikens Zlatan – SDs partiledare Jimmie Åkesson.

Ty precis så distinkt brukar Jimmie sköta sig i debatterna. Han straffar ut motståndarna med på kornet tagna argument. Som då han frågade MPs Åsa Romson om man blir japan om man åker tunnelbana i Tokyo (Romson hade dessförinnan hävdat, att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

Eller då han tvålade till statsminister Fredrik Reinfeldt, då han jämförde den senare med kejsar Nero som sägs ha spelat fiol (eller antikens motsvarighet till detta instrument) när det brann i Rom som det 2000 år senare brann i Stockholms förorter. Då han i TV-debatter kört över storheter som Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C). Ibland har det rentav varit fråga om spel mot öppet mål.

I går var det av förklarliga skälen en mer nedtonad Jimmie Åkesson som bänkade sig i Fredrik Skavlans TV-studio i London. Efter ett halvårs sjukskrivning för utmattningsdepression (så kallad utbrändhet) förväntade sig nog merparten av de svenska och norska tittarna ett lagom gemytligt och inkännande samtal om den svåra sjukdom SD-ledaren drabbats av efter en exempellös arbetsinsats i valrörelsen med inslag av hätska personangrepp.

 Skavlan myser ihop med gästerna Anders Borg och Mia Skäringer.

Lika okunniga som obalanserade galningar på vänsterkanten av typ Henrik Arnstad och Veronica Palm (S) talade om mys i TV-soffan med Sveriges ”nazist- och fascistledare”, andra frågade sig om det var ”rätt” av SVT att bjuda in Åkesson i TV-studion. Mig veterligt har programredaktörerna för ”Skavlan”, som visats i svensk och norsk TV med start 16 januari 2009, aldrig tidigare utsatts för kritik för sitt val av gäster. Allra minst när politiker som Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och förre finansminister Anders Borg (M) tillåtits breda ut sig om det förträffliga i respektive partis/regerings politik.

48-årige Skavlan gick ut försiktigt med frågor som berörde Åkessons psykiska problem ledande fram till den beramade sjukskrivningen. Om hur han upplevde livet, om vilka ångestdämpande medikamenter han inmundigade. En frågeställning jag saknade var vilken roll Åkessons familj, sambo Louise Erixon och späde sonen Nils,  spelat för hans återhämtning och tillfrisknande.

Efter den mjuka inledningen förvandlades plötsligt mysfarbrorn Skavlan till en förhörsledare modell spanska inkvisitionen med anklagelser om ”rasism” med utgångspunkt från vad lokala SD-företrädare – som i det sammanhanget säkerligen är vare sig bättre eller sämre än andra partirepresentanter – sagt. En ung medlem i F! förordade exempelvis för inte så länge sedan avrättning medelst nackskott av KDs nyvalda ledare Ebba Busch Thor.

 Spanska inkvisitionen i aktion enligt en illustratör.

Som grädde på moset visade Skavlan SDs omdiskuterade kampanjfilm från valet 2010, ”Pensionsbroms eller invandringsbroms”, som programinkvisitorn påstod var ”rasistisk”. Något som Åkesson lika lugnt och samlat som sanningsenligt givetvis förnekade. Så där höll det på resten av programmet. Skavlan-Dravlan fyrade av en rad oförskämda frågor till Jimmie och avbröt den senare med nya frågor när denne var i full färd med att besvara de första.

Här ser och hör vi Jimmie Åkesson i en valfilm från SD 2014:

https://www.youtube.com/watch?v=pbLKl-b-Uho

Det hela föreföll vara en full medveten taktik i syfte att få den utbrände SD-ledaren att bryta ihop i studion och gråtande erkänna hur fel han hade haft och vilken ömklig rasist han hade varit. Så skedde nu icke. Åkesson, i nytt prydligt skägg, med ny frisyr och snygga designerglasögon, var kanske inte fullt lika mycket på tårna som vid många tidigare framträdanden men behöll lugnet med ett enastående tålamod. Vänsterpolitruken mitt emot honom, med hatet och illviljan lysande ur ögonen, lyckades aldrig rubba Åkesson.

Ett av resultaten av Skavlans skandalintervju har blivit ett ökat intresse för Sverigedemokraterna och dess politik, som framgår av denna länk:

https://m.facebook.com/SverigedemokraternaSodertorn/photos/a.512067808845815.140456.512057438846852/931222546930337/?type=1

 Bloggaren och Åkesson i ett valmöte i Södertälje stadspark i juni 2010. Foto: LT

Detta är inte ett dugg oväntat – det är numera en regel att ju mer SD och dess representanter misshandlas i medierna, desto mer sympatier får partiet. Rödskäggen på skattefinansierade propagandainstitutionen SVT borde ha lärt sig denna läxa, men det har sannsynligtvis icke skett. Som SD.are har man väl blott att tacka och ta emot, hur bedrövligt man än tycker att oskicket är.

Den normalt närmast patologiske PK-iten och SD-hataren Fredrik Virtanen i Aftonbladet tyckte att Skavlan misslyckades med Åkesson. ”Skavlan hade drömläge men slog bollen i stolpen”, menar Virtanen. Kanske det stämmer. Personligen tror jag Skavlan hade tjänat mer på ett lugnare tonläge under andra halvan av intervjun i stället för att gå på som en arrogant skitstövel som inte lyssnar på intervjuoffret eller ens betraktar detta som en människa värd någon som helst empati.

Virtanens analys här:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article20540452.ab

Jag anser för min del att Mattias Karlsson, vars syster Jimmie för övrigt tidigare dejtat, har gjort ett fullödigt jobb som vikarierande partiledare. Jag har dock aldrig tvekat om att det är Jimmie Åkesson som är ”the real thing”. Det lyser om Åkesson på ett sätt det aldrig kommer att göra om Karlsson. Karlsson är duktig, men Åkesson är briljant.

Om inte alla tecken slår fel går SD nu med Jimmie tillbaka vid rodret – låt vara efter en period av arbetsträning – in i sitt hittills bästa skede. 2018 är det fullt möjligt, för att inte säga troligt, att SD är landets andra största parti. Och tro mig-  Jimmie Åkesson kommer i sinom tid att vara starkare än någonsin. Varje svår prövning som inte tar död på en gör en starkare. Jag talar av egen, dyrköpt erfarenhet. Och Skavlan? Skall vi tro en norsk satirsida får han nu sparken efter Åkesson-skandalen:

http://heltnormalt.no/nasjonensoye/2015/03/28/112500

Fast det är nog bara önsketänkande. I SVTs ögon är det sannolikt enbart en merit att försöka knäcka en av etablissemanget avskydd politiker med utmattningssyndrom. Då är alla medel tillåtna. Även sådana som skulle ha hedrat en förhörsledare i den heliga inkvisitionen.

Fullblodsnarcissisten Reinfeldt lämnar Sverige åt sitt öde

 Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.

Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.

Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.

Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.

1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.

Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur  partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.

1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.

I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.

Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.

Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood  som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.

Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:

Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus,  hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.

I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.

John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.

Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.

När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.

I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.

 Radarparet Sahlin och Reinfeldt.

Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.

Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.

 Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be

Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.

Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.

Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.

Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”

Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.

Se mer i ämnet här:

http://www.dn.se/valet-2014/borg-och-reinfeldt-overger-parti-i-kris/

 Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.

Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten  Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering  och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.

För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:

En svag regering kommer att uträtta mindre  än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.

Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.

Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:

 

 

 

 

Israels offensiv kickstartade på grund av planerad Hamas-massaker

 En israelisk soldat vid gränsen till Gaza innan markoffensiven drogs igång.

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/israel/10977818/Donkey-suicide-bomb-stopped-by-Israeli-troops-in-Gaza.html

Man kan i alla fall knappast klaga på uppfinningsrikedomen hos terroristiska Hamas när Israels markoffensiv går in på sitt tredje dygn. Den israeliska armén tvingades i dag således oskadliggöra en med sprängmedel lastad åsna som närmade sig de israeliska trupperna.

Se länk från brittiska The Telegraph 19 juli överst.

När de israeliska soldaterna öppnade eld mot åsnan sprängdes den i luften. Det är tydligt att Hamas ej endast använder de egna barnen som mänskliga sköldar utan nu också djur som självmordsbombare. Åsnor försedda med sprängmedel användes av palestinaaraberna även under den så kallade Andra intifadan riktad mot Israel 2000-2005.

Även hundar, ett av araberna föraktat djur, har förekommit i sammanhanget.

 Sufa-kibbutzen, som Hamas-terroristerna planerade förinta, längst ner till vänster på denna flygfotokarta.

Det har nu framkommit att Israels markoffensiv, som påbörjades torsdagskvällen den 17 juli, fick en kickstart på grund av att soldater ur Israels försvarsstyrkor (IDF) tidigt på morgonen samma dag påkommit och oskadliggjort ett kommando om 13 beväpnade terrorister från Hamas.

Mer om händelsen ur New York Times den 18 juli här:

http://www.nytimes.com/2014/07/19/world/middleeast/hamas-gaza-strip-tunnels-led-to-israels-invasion.html?_r=0

Terroristerna hade kommit upp ur en av de underjordiska tunnlar som konstruerats i syfte att terrorisera Israels civilbefolkning. Målsättningen var att genomföra en massaker mot den lilla kibbutzen Sufa, belägen vid gränsen mot Gaza. Terroristerna var beväpnade med pansarbrytande vapen, automatvapen av typ Kalasjnikov samt en enorm mängd ammunition.

Hamas använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar och har medvetet, till skillnad från Israel, valt att inte bygga skyddsrum och bombskydd åt denna. All betong går i stället till att bygga infiltrationstunnlar in i Israel. Taktiken är att få så många av de egna som möjligt dödade för att Israel skall framstå i så ofördelaktig dager som möjligt i världsopinionen.

 Några av delarna i den utrustning terrorkommandot bar med sig för den planerade massakern.

Detta har visat sig vara en verksam taktik icke minst i Sverige med dess Israel-fientliga tradition inom och utom Socialdemokraterna med exempelvis Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm som pålitliga megafoner och demonstrationsdeltagare för Hamas och Fatah. Nyligen påstod därtill Feministiskt initiativs talesperson Sissela Blanco att Israel begår ”Regelrätt folkmord på omringade civila mål”.

Jag kan upplysa Blanco om att ordet ”folkmord” faktiskt betyder mord på ett helt folk, inte att enstaka civila dödas därför att den egna regimen medvetet valt att låta dem förbli oskyddade. Fast F!s företrädare har förstås aldrig varit några nyansernas mästare.

För övrigt kan man undra litet över hur Mona Sahlin skall klara sitt uppdrag som ”nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremister”, ett uppdrag som enligt den så kallade demokratiministern Birigitta Ohlssons direktiv skall vara klart och redovisat senast den 15 juni 2016.

 Mona Sahlin och dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin under en ”Palestina”-demonstration 2009.

Sahlin är ju en numera något överårig ”Palme-flicka” som en gång i tiden hade en affisch med ”Che” Guevaras nuna på väggen i flickrummet och som gärna umgås i Hamas- och Fatah-sympatiserande kretsar, vilket torde framgå av ovanstående bild från en ”Palestina”-vänlig demonstration 2009.

Mer om Sahlins uppdrag kan ni läsa i ett pressmeddelande från statsrådsberedningen:

http://www.regeringen.se/sb/d/18525/a/243737

Man behöver näppeligen vara i besittning av någon övermänsklig analysförmåga för att inse, att det inte är bland vännerna till ”Palestinas” terrorister som Mona i första hand kommer att söka demokratins dödgrävare.