Sabuni – ännu en i raden av menlösa liberala ledare?

Skall nya partiledaren Nyamko Sabuni kunna få fjong på L-symbolen och göra så att partiet återigen hamnar ovanför riksdagsspärren?

Många av oss sverigedemokrater är obotliga optimister: vi vill så gärna att ledare också för andra partier skall låta sig vägledas av sunt förnuft och i alla fall en smula realism i synen på livet och samhället. Det är därför vi blir glada när partiledare som Ebba Busch Thor (KD) och Nyamko Sabuni (L) säger bra saker. Tyvärr brukar glädjen i regel inte vara särskilt länge.

Exempelvis applåderade vi när Busch Thor menade att vi behöver en stramare invandringspolitik. Bara för att några dagar senare i en omröstning i riksdagen ställa sig bakom ett regeringsförslag om riktlinjer för en mer generös anhöriginvandring. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Nåväl, Ebba morskade sedan upp sig så pass att hon lunchade tillsammans med vår partiledare Jimmie Åkesson och diskuterade samverkan i vissa sakfrågor. https://www.dagen.se/nyheter/busch-thor-kritiseras-efter-lunch-med-akesson-1.1548831

När Liberalerna skulle välja en efterträdare till avgående partiledaren Jan Björklund höll många av oss SDare tummarna för Nyamko Sabuni, som visade prov på åtskilligt sunt förnuft under sin tid som statsråd i Reinfeldts regeringar. Så pass att hon tvingades bort som minister och övergick till det privata näringslivet. (I och för sig höll några av mina partikamrater på Erik Ullenhag med motiveringen, att denne ganska säkert skulle få Liberalerna att ramla ur riksdagen).

Det tog dock inte speciellt lång tid innan i alla fall denna bloggare drabbades av den från Shakespeares skådespel ”Hamlet” kända eftertankens kranka blekhet vad beträffar Nyamko Sabuni. Eller vad sägs om detta citat från en intervju: ”De enda som vi ser just nu som är nära oss är Centerpartiet. Jag skulle önska att vi fick en liberal kraft i mitten och att vi två kan bilda regering.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nyamko-sabuni-vill-styra-tillsammans-med-centern

En minoritetsregering bestående av Centern och Liberalerna. Det skulle innebära ett återupplivande av regeringen Fälldin III, en minoritetskoalition mellan Thorbjörn Fälldins Centern och Ola Ullstens Folkpartiet som ägde bestånd 1981-82. Om Sabuni tycker detta vore en framkomlig väg att gå för Sverige kan jag bara skaka på huvudet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_III

Vill Sabuni återuppliva regeringen Fälldin III? På bilden partiledarna Thorbjörn Fälldin (C) och Ola Ullsten (FP).

Nyamko Sabuni tänker sig tydligen ett återupplivande av den borgerliga alliansen, en konstellation som med Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L med alla realistiska mått mätt måste anses vara stendöd. Så här har den nya L-ledaren uttryckt förutsättningarna för en återuppstånden allians: ”Om Alliansen ska återuppstå måste Kristdemokraterna och Moderaterna röra sig mot mitten igen. Vi kommer inte att förhandla med SD.”

Sammanfattningsvis måste således KD i Sabunis perspektiv välja mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Det finns naturligtvis ytterligare ett alternativ – att L rör sig åt höger och därmed återupprättar det liberala partiets rykte som ett icke-socialistiskt parti efter den nesliga Jök-överenskommelsen. Tyvärr finns dock inte den möjligheten på Nyamko Sabunis agenda.

Sabunis Almedals-debut kom som en bekräftelse på att hon i princip kör på i samma hjulspår som Björklund och Ullenhag. Hennes påtagligt nervösa tal var, med ett par undantag, en samling politiskt korrekta klyschor staplade på varandra. Litet Greta-varning blev det när Sabuni orerade om klimatet och pläderade för något slags elvägar för lastbilar.

I övrigt lovade Sabuni att möjliggöra att ”framtidsångest kan bytas mot framtidstro” (vem vill inte se en sådan utveckling?); att verka mot hederskultur och våld mot barn samt förbättra integrationen (knappast någon är emot detta); att ta itu med våldsbejakande extremism både från så kallade främlingsfientliga och islamister (det hade blivit ännu trovärdigare om hon också nämnt våldsvänstern).

Sabuni kunde vidare inte avhålla sig från att ge en indirekt känga till Sverigedemokraterna med orden: ”Låt inte främlingsfientliga krafter kidnappa vår gemenskap, vår flagga eller begreppet Sverige-vän.” Man frågar sig då osökt: vilken gemenskap? Sverige har genom sjuklöverpartiernas politik blivit ett alltmer segregerat samhälle med ökande klyftor och allt mindre gemenskap. https://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabuni-talar-i-almedalen/

Litet Greta-varning var det när den nya L-ledaren berörde klimat och miljö.

Något jag emellertid gärna vill ge Nyamko Sabuni en eloge för är hennes avvisande av identitetspolitiken – som svart partiledare ser hon sig alltså inte som en representant för afrosvenskarma, vilket hedrar henne.

”Jag inbillar mig inte ett ögonblick att min uppgift blir lätt”, underströk slutligen Sabuni i Almedals-talet. Hon sade sig därför inte kunna lova att bli en väljarmagnet av Marit Paulsens klass. Jag kan bara ge henne rätt i detta. Det är troligt att många, och då inte bara SDare, redan är besvikna över att Nyamko Sabuni tycks vara ännu en i raden av ganska menlösa liberala ledare som inte riktigt vågar ta språnget ut i verkligheten som den faktiskt är.

Opinionsläget: SD avancerar, L och MP tappar mark

 

Opinionsläget i slutet av november 2018 när fem opinionsundersökningar vägts samman.

När man två och en halv månad efter valet den 9 september sammanfattar det partipolitiska opinionsläget i riket ser det ut precis som man hade kunnat förvänta sig. Det är inga dramatiska förskjutningar jämfört med valresultatet, och det är svårt att se att ett eventuellt extraval i någon mer väsentlig grad skulle kunna  rucka på det nuvarande dödläget. https://val.digital/

Precis som kunde ha förutsetts framstår Sverigedemokraterna som den stora vinnaren i anledning av nuvarande synnerligen oklara läge. Partiet noterar således 19,7 procent när fem olika opinionsinstitut vägts samman, vilket är 2,2 procentenheter bättre än i valet. SD har med andra ord tagit tillbaka några av de väljare som i valet gav den borgerliga alliansen en chans att bryta det rödgröna styret. Valresultaten kan studeras via denna länk https://valresultat.svt.se/2018/10000.html

Allra bäst går det för SD hos Expressen/Demoskop med 21,1 procent av väljarsympatierna. Hos Nyheter Idag/Sentio noteras partiet för 20,2 och hos Svenska Dagbladet/SIFO för 19,3 procent. SIFO-noteringen är SDs bästa någonsin hos detta institut, vilket av hävd brukar ses som det mest seriösa av samtliga opinionsinstitut. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/sd-rusar-i-ny-matning-ar-nast-storsta-parti-/

SD och Jimmie Åkesson har avancerat i opinionen.

Det är naturligtvis föga sensationellt att Sverigedemokraterna av många uppfattas som ett mer seriöst och moget parti när man jämför med det rena sandlådebeteende som de flesta övriga partier ägnat sig åt. De som av siffrorna att döma rumsterat om allra värst i sandlådan är Liberalerna, som lyckats med konststycket att i riksdagen säga nej till såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/kallor-bjorklund-vill-regera-med-lofven/

L-ledaren Jan Björklund förefaller nu ha landat i att han, tillsammans med Annie Lööf och Centerpartiet, vill bilda regering tillsammans med Löfven. Denna inställning bottnar i Björklunds patologiska fixering vid SD; som bekant har han lovat sina adoptivsöner att aldrig någonsin låta det Sverige-vänliga partiet få inflytande i svensk politik. Att SD växer på kuppen och därmed ökar sitt inflytande tycks Björklund inte ha tänkt på.

Annie Lööfs SD-motstånd torde vara mer ideologiskt betingat och mindre byggt på personliga blockeringar än Björklunds – Lööf är som medlem i den ultraliberala organisationen Trilaterala kommissionen en svuren tillskyndare av globalismen – men har i sak varit lika förödande för alliansens sammanhållning som Björklunds inställning. Detta har uppmärksammats av den alltid läsvärde Expressen-krönikören Johan Hakelius på följande minnesvärda sätt: https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/kan-centerns-nej-gumma-verkligen-samtidigt-vara-en-elegant-dam/?fbclid=IwAR0oNyaeAZLtspcpo54NLnyvx8Bdy8xCicFFO9DXGl-b0EyFRCiqeL1FVdc

Det kan förefalla märkligt att väljarna straffat Liberalerna betydligt hårdare än Centern. L-partiet, som nådde 5,5 procent i valet, balanserar i sammanvägningen på 4-procentsspärren och får i tre av de fem mätningarna i november resultat som ligger under de magiska 4 procenten. Sämst går det i Nyheter Idag/Sentio med 3,3 procent. Centern ökar däremot med 0,4 procentenheter fram till 9,0 procent jämfört med valresultatet.

Rolf Wirtén (FP) – en av kontrahenterna i ”den underbara natten”.

Det kan visserligen andragas att Centern i form av föregångaren Bondeförbundet har en tradition av samverkan med Socialdemokraterna – på 1950-talet bedrevs den så kallade kohandeln mellan partierna och åren 1951-57 bildade dessa en koalitionsregering i vilken BF-ledaren Gunnar Hedlund var inrikesminister – men också L har i Folkpartiets skepnad strulat runt med S.

Vi som är litet till åren komna minns ”Den underbara natten” den 23 -24 april 1981, då budgetministern Rolf Wirtèn (FP) i koalitionsregeringen Fälldin II ingick en blocköverskridande skatteuppgörelse med Kjell-Olof Feldt (S). Uppgörelsen resulterade i att Moderata samlingspartiet lett av Gösta Bohman lämnade regeringen och gav plats åt minoritetskoalitionen Fälldin III bestående av Centern och Folkpartiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Underbara_natten

Ansvaret för att den borgerliga alliansen numera i praktiken är överspelad får anses vara lika fördelat mellan L och C. Av de övriga partierna noterar både M och KD smärre nedgångar jämfört med valutgången. S, som hållit en relativt låg profil under kalabaliken kring den hittills misslyckade regeringsbildningen, har ökat med 0,8 procentenheter fram till 29,1 procent medan V ligger kvar på 8,0 procent och klimatextremistiska MP på 4,0 procent..

Den beryktade Aftonbladet-profilen Anders Lindberg gör det lätt för sig och lägger hela ansvaret på Sverigedemokraterna – inte på de partier som vägrar respektera valresultatet och de 1,1 miljoner väljare som röstade på SD: ”Det är SDs fel att vi inte har en ny regering” har Lindberg således twittrat. https://nyheteridag.se/aftonbladets-lindberg-sds-fel-att-vi-inte-har-en-ny-regering/

Den patologiske SD-hataren Jan Björklund – på väg ut?

När detta skrivs har riksdagens talman Andreas Norlén (M) förutskickat att det skall hållas en omröstning i riksdagen i början av december om Stefan Löfven som regeringsbildare. Det blir den andra liknande omröstningen – senast var det Ulf Kristersson (M) som föll på grund av att C och L inte ville ge SD inflytande. Om fyra sådana omröstningar misslyckas med att vaska fram ett regeringsalternativ kommer extraval automatiskt att utlysas.

Jag uttryckte på denna plats skepsis gentemot ett nyval när ett sådant nämndes som en tänkbar möjlighet för nästan exakt fýra år sedan, och min inställning är i princip densamma nu. Ty vad är det som talar för att ett nyval/extravalskulle resultera i ett påtagligt annat resultat när inga större förändringar, med undantag för SDs tillväxt, har skett i opinionen sedan valet? Inte mycket som jag ser det, även om de teoretiska utsikterna att bli av med Liberalerna och Miljöpartiet i och för sig kan verka lockande.

Ett extraval skulle, precis som för fyra år sedan, med all sannolikhet bli dyrt, jobbigt och onödigt och dessutom spä på det redan ansenliga politikerföraktet. Då är det bra mycket bättre att allianspartierna tar sitt förnuft till fånga och faktiskt bildar en regering med SDs hjälp. Ett steg i den riktningen vore att Liberalerna entledigar bromsklossen Jan Björklund från dennes uppdrag som partiledare och ersätter honom med exempelvis den förnuftiga Nyamko Sabuni. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/22/ett-nyval-ar-dyrt-jobbigt-och-onodigt/