Grattis på namnsdagen, Marika!

The Dubliners framför via länken ovan sången ”The Rose of Allendale”. Eftersom vi nu skriver den 22 oktober och det är min hustru Marikas namnsdag tillägnar jag den henne.

Av allt jag gjort räknar jag mitt äktenskap och min familjebildning inklusive två – vid det här laget odrägligt stora – barn som mitt livs främsta prestation. Finns inget som kan konkurrera med det. Det faktum att hustrun numera befinner sig i en annan och troligen bättre tillvaro förtar inte det omdömet.

Vi hann vara gifta i 27,5 år och jag vågar påstå att orsaken till att vi höll ihop så länge var att vi bemästrade konsten att stå ut med varann. Det låter kanske inte så romantiskt, men jag är säker på att just den förmågan är en väl så väsentlig del av det som kallas kärlek. Uthållighet.

Eller som en vis person en gång lär ha sagt: Konsten att undvika skilsmässa är att inte skilja sig.

Det var inte så lätt alla gånger, men trots allt hade vi lovat Gud och varann att hålla ihop i nöd likaväl som lust tills döden skilde oss åt. Det tog vi på allvar.

Jag har väl inte helt vant mig vid att inte längre ha en älskad vän i den här världen att samagera med. Det känns understundom tomt och ödsligt. Men det finns värre saker, och jag har mina kära barn och de har mig. Då kan man nog aldrig känna sig riktigt olycklig.

Grattis på namnsdagen, Marika. Min egen Rose of Allendale.

Till min himmelska Förälder

Du var med mig redan
i min moders liv,
såg till att jag
kom levande till världen

Född av goda föräldrar
från släkten som slitit
och kämpat för att överleva
under svåra förhållanden

Under barndomen
höll du din skyddande hand
över mig och hjälpte mig
mot alla faror och alla elaka

Vägledde mig varligt genom
de svåra ungdomsåren,
utsåg tidigt åt mig
en väg som jag kunde gå

Du sände människor
i min väg som gav mig
nya insikter och förde mig
närmare din famn

Och jag insåg att jag inte
kunde behålla dina gåvor
för mig själv, de måste
användas i din tjänst

Det största miraklet av alla
var den familj du gav mig,
en älskande hustru och
två fina barn av vardera sort

Tror jag har upplevt allt –
största himmelska lyckan men
också djupaste förtvivlan
i helvetets nedersta krets

Nej, jag är verkligen ingen
fantastisk människa,
mina svåra fel och brister
skriar upp till dig i himlen

Med din outsägliga kärlek
vill du dock endast det bästa
även för den  ömkansvärda
gestalt som är jag

Också nu då mitt hår grånat
och åren jag har kvar nog
är ganska lätt räknade där jag
stapplar fram med farmorskäppen

Med mitt ljusa sinnelag
och svårkurerade optimism
kan jag rentav tro
att jag har det bästa kvar!

 

 

 

Marikas dikter och berättelser (III)

Tredje delen i bloggserien om min hustru Marika Bardel Hanssons efterlämnade texter handlar i lätt maskerad form om hur det kom sig att hon lämnade sin barn/ungdoms Lidingö, gifte sig med mig och flyttade till Södertälje och bildade familj. Mycket av det Marika skrev om handlar om familjen.

DET VAR SOM EN SAGA – DET ÄR SOM EN SAGA

En person flyttar långt från sin fädernesbygd, till en stad där hon gifter sig och får familj.

Plötsligt, mer och mer, dyker det upp bekanta och vänner från hennes hembygd. En flicka från samma skola, en till, en av hennes förälskelser och en annan förälskelse från Cypern.

Hennes äktenskap var redan en saga. Hennes klasskamrater hade på känn att hon skulle hitta någon som var stark i Södertälje.

Så kom en gemensam väninna och parade ihop dem.

Men det var redan i barndomen då allt är så romantiskt, som det visade sig. Fågeln som flög mellan hennes fars villa och gården, där han bodde med mor och far. Den satt i syrenen och hon förstod.

Nu när hon har familj i Södertälje, kommer också vännerna droppandes. De vill vara där hon är och den stad hon har här.

Vackert är det – när människor efter många år ses igen.