Tredje världskriget? Hallå, vi är mitt inne i det fjärde!

Titt som tätt varnas det i dessa ominösa dagar för något som kallas ”det tredje världskriget”, en konflikt som kan förväntas komma eller eventuellt redan är här i form av kriget mot terrorismen. Professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, tillhör de röster som på senaste tiden varnat för en sådan konflikt:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/forskare-tredje-varldskriget-igang/

Det är till att vara efter sin tid. Jag skulle nämligen vilja påstå att det Tredje världskriget tillhör förflutenheten och att vi nu är mitt uppe i det Fjärde världskriget sedan åtskillig tid tillbaka. Detta beskrivs i korta drag i senare delen av denna text.

Låt oss börja med att definiera ordet ”världskrig”. Vad sägs om ”global konflikt med väpnade inslag”? Jag tror få har mycket att erinra mot den definitionen. Nå, då gäller följande. Först en rekapitulation av de tre första världskrigen.

 Det tröstlösa skyttegravskriget på västfronten i Första världskriget.

Första världskriget. Den första globala världskonflikten triggades igång med de så kallade skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den fanatiske serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes gemål Sophie von Chotek då paret färdades i en öppen bil i Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo.

Morden i Sarajevo gav upphov till en okontrollerad kedjereaktion, vilken slutligen resulterade i vad samtiden kallade ”Det stora kriget”; sedan Andra världskriget utbrutit 25 år senare kallades den första stora konflikten Första världskriget. Den var den första konflikt i världshistorien där många miljoner vanliga medborgare deltog som inkallade eller frivilliga soldater i striderna, där särskilt skyttegravskrigets fasor på västfronten gått till eftervärlden.

Ett vanligt omdöme om Första världskriget är att det var helt meningslöst. Jag håller inte med om detta. Om vi skall försöka uppspåra en vidare mening med den första världsomspännande konflikten, så består den i att kriget definitivt innebar det oåterkalleliga slutet  för den auktoritära-militaristiska ordning som hade förlorarnationerna det wilhelminska-kejserliga Tyskland, kejsardömet Österrike-Ungern och i någon mån det Ottomanska riket som sina främsta exponenter. En centralgestalt på den förlorande sidan var Tysklands bisarre kejsare Wilhelm II.

Omedelbart efter kriget talades det mycket om att det fruktansvärda ”stora kriget” hade varit kriget som, med alla sina hemskheter och runt tio miljoner dödsoffer, gjorde slut på alla krig. Så blev det dessvärre inte.

 Tyska soldater under det judiska upproret i Warszawa 1943.

Andra världskriget. Den andra stora världskonflikten i 20e århundradet bröt ut med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939 men hade, liksom fallet var med den första kriget, föregåtts av en illavarslande utveckling som inbegriper Japans aggression mot Kina och det fascistiska Italiens brutala anfallskrig mot Etiopien (Abessinien) där giftgas användes. Detta alldeles bortsett från Tysklands ockupation av Sudetlandet, inmarsch i Tjeckoslovakien och Anschluss av Österrike.

Under det att besluten som startade Första världskriget fattades inom ett par av Centraleuropas monarkier, och då inom den militariserade överklassen, var det individer inom medel- och underklassen som var missnöjda med krigsutgången 1918 och fredsslutet 1919 som i Tyskland drev fram utvecklingen som ledde till Andra världskriget.

Den tyske führern Adolf Hitler, som var son till en brutal tullinspektör, hade själv tjänat i det stora kriget och var besatt av att återge Tyskland dess forna glans och mycket mer än så. Efter att ha insupit en grundläggande antisemitism i Wien under ungdomsåren skyllde han Tysklands alla motgångar på judarna, och det är fullt möjligt att se det andra stora kriget som en förevändning för att utplåna den europeiska judenheten. Judarna gjorde dock tappert motstånd på en del håll, exempelvis i Warszawas ghetto 1943.

Hitler underskattade dock gravt demokratiernas motståndskraft, och precis som knappt 30 år tidigare blev USA tungan på den våg som välte krigshetsarna i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan över ända och fick ett slut på kriget 1945. Då hade två atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki i Japan.

 Början till slutet för sovjetväldet: uttåget ur Afghanistan 1989.

Tredje världskriget. Nu var det inte endast världens ledande demokratier – USA, Storbritannien och i ringa mån Frankrike – som lyckades besegra de totalitära aggressorerna i den andra stora världskonflikten. Utan pakten med det kommunistiska Sovjetunionen under Josef Stalin hade det med all säkerhet inte gått.

Med segrarmakterna Sovjetunionen och Förenta staterna som ideologiska motpoler efter 1945 var det förutbestämt att en ny konflikt måste till. Den segerrike brittiske premiärministern Winston Churchill talade, då som oppositionspolitiker, vid ett tal i Fulton i Missouri i USA 1946 om en ”järnridå” – en term hämtad från scenens värld – som sänkt sig ned mitt i Europa och som separerade den demokratiska och den kommunistiska världen från varandra.

Följden blev det Kalla kriget, som lika gärna skulle kunna kallas Tredje världskriget – vilket jag alltså gör här. Det kan vara lämpligt att fastställa den tredje globala konfliktens start till 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien med massiv sovjetisk uppbackning tillskansade sig makten. Därmed hade Moskva säkrat hegemoni i Öst- och delar av Centraleuropa.

Det delade Europa sågs länge som nära nog en oomkullrunkelig institution, och personer som under det Kalla kriget dryftade möjligheten att befria det förslavade Östeuropa – och andra delar av den kommunistiska världen – marginaliserades som extremister och fascister. Detta icke minst i Sverige, där de styrande socialdemokraterna hade intima band med Moskva.

Se gärna min bloggtext i detta ämne här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

USA och den västliga världen var i Kalla krigets initialskede mer inne på att ”innesluta” (contain) Sovjetunionen och kommunismen, men med Ronald Reagans tillträde som USAs president 1981 kom ett paradigmskifte till stånd: nu skulle ”ondskans imperium” besegras i grunden, varför Reagan såg till att bygga upp en slagkraftig militärmakt. Sovjetunionen förmådde med sin svaga planekonomi inte mäta sig med USA utan halkade hopplöst efter i kapprustningen. Med Berlinmurens fall 1989 och Sovjets implosion 1991 hade den fria världen besegrat kommunismen.

Det bör understrykas att Kalla kriget hade en rad ”varma” inslag såsom Koreakriget, Suezkrisen, Vietnamkriget, kriget i Angola med flera samt ett antal väpnade revolutioner.

Kommunismen lever visserligen vidare i främst Kina, Nordkorea, Indokina och på ett par andra ställen men hotar inte längre friheten i världen på samma sätt som under den tredje stora världskonflikten.

 En av höjdpunkterna i kriget mot terrorismen eller Fjärde världskriget: eliminerandet av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.

Fjärde världskriget. Den fjärde globala världskonflikten i vår tid är naturligtvis det som USAs 43e president, George W. Bush,valde att benämna ”kriget mot terrorismen”, noga taget islamismens kraftutveckling med utgångspunkt i revolutionen i Iran 1979. Shah Reza Pahlavi störtades då av en revolutionär koalition bestående av shiamuslimska radikaler, kommunister och liberaler vilket lämnade fältet fritt för ayatollah Khomeinis skräckvälde.

Hur detta gick till kan ni läsa mer om här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

Det egendomliga inträffade alltså att det Fjärde världskriget kan sägas ha startat ett decennium innan det tredje hade hunnit avslutas. Kort efter Khomeinis makttillträde ockuperades USAs ambassad i Teheran av revolutionära studenter, varefter 52 ambassadtjänstemän och diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981.

De frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Washington, D. C. Det var uppenbart att revolutionärerna i Teheran var ute efter att förödmjuka Reagans företrädare, Jimmy Carter, vilket kan tyckas otacksamt handlat mot den man som säkrat den iranska revolutionens seger genom att dra in det amerikanska stödet till shahens regering.

Islamisterna stärkte sina aktier i världen genom att, kraftigt uppbackade av USA som bland annat försåg dem med Stinger-robotar med bärbara avskjutningsanordningar, göra det till synes omöjliga: tvinga Sovjetunionen till reträtt i Afghanistan. Härefter vände emellertid de afghanska talibanerna och andra radikala islamkämpar vapnen mot sin välgörare.

Den 26 februari 1993 detonerade en bomb i garaget till det norra tornet ingående i World Trade Center (WTC) i New York. Målsättningen, att det norra tornet skulle välta över det södra och därmed rasera hela WCT-komplexet med 10 000-tals dödsoffer som följd, realiserades dessbättre aldrig. Sex människor och ett ofött spädbarn dödades emellertid och 1042 skadades.

Hjärnan bakom det första WCT-attentatet, Khalid Sheik Mohammed, utsågs knappt tio år senare av den beryktade Usama bin Ladin att lägga upp ritningarna till flygplansattackerna mot WCT, Pentagon och troligen Vita huset den 11 september 2001. I WCT dog runt 3000 människor. Följden blev att president Bush drog igång en motoffensiv mot islamisterna genom att attackera talibanernas Afghanistan i ett försök att få tag på och oskadliggöra bin Ladin, vilket dock först Obama lyckades med i Pakistan den 2 maj 2011.

 Bilder av den här typen har framkallat avsky över hela den civiliserade världen gentemot barbarerna  i Islamiska staten (IS).

Under det att bin Ladins terrornätverk al-Qaida, som fortfarande i hög grad är verksamt, är det numera sedan några år tillbaka den så kallade Islamiska staten (IS,ISIS,ISIL,DAESH) eller Kalifatet som tilldrar sig uppmärksamhet genom exempellöst barbari i Irak och Syrien samt spektakulära terrorangrepp utförda av ett fåtal personer, av den typ som det som nu senast inträffade i Paris.

Här följer en komprimerad översikt över IS historia:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

Där står vi i dag, mitt i det Fjärde världskriget. Hur lång tid det kommer att ta för den fria världen att besegra islamismen kan jag, lika litet som någon annan, säga. Ett vet jag: den kommer att besegras. Det är enligt mitt sätt att se en himmelsk/andlig lag att det onda till sist tvingas stryka på foten. Värt att notera är att ondskan, som i de tre första globala konflikterna arbetade genom de sekulära ideologierna wilhelmism, nationalsocialism/fascism samt kommunism, i Fjärde världskriget använder sig av en religion, islam.

Eller rättare sagt en extremistisk/fundamentalistisk variant av islam. Islam behöver inte tolkas på det sätt den skett/sker av Khomeini, bin Ladin eller IS. Mer verserade muslimer anser att Koranens blodtörstiga passager bör ignoreras till förmån för sådana som betonar barmhärtighet och goda gärningar, ty sådana finns. Låt mig därför avsluta denna betraktelse över de fyra världskrigen genom att fastslå, att den fria världen inte befinner sig i krig med islam utan med islamismen eller radikal islam. Islam väntar dock fortfarande på en genomgripande reformation.

För den som vill läsa mer om de tre första av de här nämnda konflikterna rekommenderas varmt min bok Ondskans imperier (Contra 2002, 403 sidor). Kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm eller genom hänvändelse direkt till bloggaren.

 

 

När polisen blir ett hot mot rättssamhället

 Dan Park med plakat. Polisanmäld av – polisen.

http://m.bohuslaningen.se/nyheter/sverige/1.4104089-dan-park-polisanmald

Gatukonstnären Dan Park har blivit polisanmäld för ”hets mot folkgrupp”. Igen. Det skedde under Pegidas demonstration på Stortorget i Malmö mot islamiseringen av Sverige lördagen den 26 juni. Park höll bland annat upp plakat med texten ”Islam=fascism”.

Park har flera gånger tidigare blivit dömd till fängelse för samma brott, senast sommaren 2014 då utkommenderad polis stövlade in på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö och beslagtog flera Park-tavlor vilka senare förstördes (”destruerades” på byråkratiska) på grund av deras förmenta samhällsvådlighet. Galleristen Henrik Rönnquist dömdes villkorligt för samma brott.

Dan Park, född Appelblad i Tavelsjö i Västerbotten 1968, är en gatukonstnär. Det vill säga han skapar sin konst för att klistra upp den på elskåp och andra tillgängliga ytor på stadens (läs: Malmö) gator. Ändå kallas han ”den så kallade gatukonstnären” i presentationen av texten i Bohusläningen (länken ovan) som behandlar anmälan. Man får den obehagliga känslan av att författaren till dessa rader lika väl hade kunnat skriva ”den så kallade människan” om Dan Park.

Ty i det extrema samhälle som Sverige blivit anses kompromisslösa och politiskt högeligen inkorrekta artister och provokatörer av Dan Parks snitt nätt och jämnt ha ett människovärde. De kan kallas vad som helst och behandlas hur som helst, också av lagvårdande institutioner som polis och domstolar. De och deras konst kan diskuteras i TV utan att de själva får komma till tals. Detta till skillnad från dyngspridare på vänsterkanten som Carl Johan De Geer som alltid hyllats av etablissemanget.

Pegida-manifestation i Linkšping 150302

På bilden Dan Park (till vänster) och Henrik Rönnquist i Linköping i vintras. Dock ingen polisanmälan då.

Av referatet från polisanmälan mot Dan Park (se ovan) framgår nämligen att det rör sig just om en – polisanmälan. Det är alltså polis på plats på Stortorget i Malmö där Pegida höll sin demonstration – en handfull personer mot kanske 1000 skränande motdemonstranter varav fyra omhändertogs – som gjort en anmälan. Som polisens presstalesman Ewa-Gun Westford citeras i Bohusläningen:

Det stämmer. I kommenderingen här så har polisen upprättat anmälan om hets mot folkgrupp.

Polisen i nära samverkan med extremvänstern. Det är alltså vad vi får uppleva i Malmö när det gäller att klämma åt mannen som uppenbarligen anses vara Samhällets fiende nummer 1, den så kallade männi…förlåt gatukonstnären Dan Park. Låt de inflyttande ligorna ödelägga staden (tack för att ni valde Sverige) och de muslimska antisemiterna jaga ut judarna, bara vi kan sätta dit Dan Park. Det verkar vara så Röda Polisen i Malmö resonerar. 

I tidningsreferatet finner vi även denna formulering: ”Den islamfientliga rörelsen Pegida protesterar mot en påstådd islamisering av västvärlden.” Påstådd islamisering? Du behöver bara slå litet i den anrika Sveriges almanacka för 2015 för att inse att nämnda islamisering är allt annan än ”påstådd”. På sidan 29 vid datumet 18 juni anges här således ” 1 Ramadan”.

 Ramadan i Sveriges almanacka.

Den  primitiva muslimska fastemånaden ramadan, där man fastar dagtid men tillåts vräka i sig hur mycket mat som helst efter solnedgången, har därmed blivit en del av vår inhemska kultur. Det är ingen ”påstådd” islamisering utan en lika reell som beklaglig verklighet. Dan Park anmäldes av Malmöpolisen för att han hållit upp plakat där religionen islam jämställs med den politiska ideologin fascism. Det är inte alls någon orimlig liknelse. Man bör nog helst vara både blind och döv, eller kanske lida av viss sinnesslöhet, för att inte inse hur jämförelsen kan göras.

Islam är inte bara en religion utan i lika hög grad en totalitär politisk ideologi som syftar till totalt herravälde. Precis som fascismen. Varje aspekt av samhället skall kontrolleras. Privatliv får inte förekomma. Demokratin föraktas. Islam som företeelse i världshistorien har överallt där den är stats- och samhällsbärande ideologi kommit till makten genom erövringskrig och grymheter som trotsar all beskrivning. Därmed är islam värre än fascismen, som hur avskyvärd den än är röstades fram på formellt demokratisk väg i såväl Italien och Tyskland på 1900-talet.

Om några borde bli förtörnade över likställandet mellan islam och fascism så borde det faktiskt vara fascisterna, eftersom de muslimer som erövrat en stor del av världen varit betydligt värre i de flesta avseenden än fascisterna. Påståendet på Parks plakat kan alltså mycket väl försvaras och Malmöpolisen gör sig till åtlöje genom att anmäla honom för brott mot pajaslagstiftningen ”hets mot folkgrupp”.

Lagen antogs 1948 med syftet att förhindra spridandet av antisemitism, vilket givetvis var ett lovvärt syfte. Numera används den mest, genom verkliga åtal eller hot om sådana, för att klämma åt kritiker av homosexualitet och HBTQ-beteende samt islamkritiker. Området kring hetslagstiftningen kan nog sägas vara minerad mark. Jag är litet förvånad att jag själv inte drabbats av åtal eller åtminstone anmälan, trots att jag flera gånger hotats därav av yttrandefrihetens fiender.

 Artikeln som fick Posten att vilja tillgripa censur.

Dock vägrade Posten distribuera september/valnumret 2014 av Telgekuriren, en SD närstående publikation i Södertälje, om vi inte lyfte ur en artikel av mig om lagen ”hets mot folkgrupp”. Där tog jag upp bland annat exemplet Dan Park och hävdade att lagen borde avskaffas. Vi föll naturligtvis inte undan för Postens censurkrav utan skickade ut tidningen via ett privat distributionsföretag. Väsentligt billigare än Postens pris dessutom.

Så här håller det på. Ett Sverige där ledande institutioner såsom Polisen och Posten går i extremvänsterns och den politiska korrekthetens ledband kan enligt mitt förmenande inte längre kallas fullt demokratiskt.

Demokratimarodörer lägger fram svensk ”fullmaktslag”

 

Rikskansler Adolf Hitler talar i samband med Fullmaktslagens antagande i den tyska riksdagen den 23 mars 1933.

http://hokmark.eu/minoritetsregeringar-maste-vinna-stod-inte-garanteras-det/#.VJ7gctWSpoM.twitter

Något av det vettigaste som sagts om dagens så kallade Decemberöverenskommelse (DÖ), då den så kallade borgerliga alliansen lade sig platt inför de tre vänsterpartierna S, MP och V och i praktiken lovade att inte föra någon oppositionspolitik åtminstone de närmaste fyra åren, svarar en moderat av den gamla stammen för: EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark på sin blogg dagens datum.

Hela bloggtexten kan läsas via länken överst.

Hökmark konstaterar inledningsvis, att Sverige haft många minoritetsregeringar. Dessa har lyckats med konststycket att överleva genom att anpassa sig till de parlamentariska realiteterna. Men, konstaterar Hökmark:

Det gjorde inte Löfven. Det var inget nytt med minoritetsregeringar. De har kunnat fungera väl. Det nya var att Löfven misslyckades. De rödgröna fick inget väljarstöd men väl regeringsmakten. Nu blir paradoxen att ingen tidigare minoritetsregering har haft den makt som Löfvenregeringen nu får, i första hand till 2018 men möjligen också till 2022.

Samtidigt, konstaterar Gunnar Hökmark, ”har ingen tidigare minoritetsregering varit så beroende av Vänsterpartiet som denna. För att vara det största blocket måste Löfven nämligen tillmötesgå Vänsterpartiets krav men då får man i gengäld de fyra oppositionspartiernas stöd för budgeten oavsett innehåll. Det är milt talat en paradox!”

 EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) har inte mycket till övers för det nya sexpartisamarbetet.

Aningen märkligt är det kanske att Hökmark inte med ett enda ord nämner det nu enda oppositionspartiet i riksdagen, Sverigedemokraterna. Det gör däremot den syndikalistiska tidningen Arbetarens chefredaktör, Daniel Wiklander, i ett debattinlägg på SVT Nyheter/Opinon:

I och med lördagens uppgörelse mellan blocken har motsättningen definierats: Alla mot Sverigedemokraterna. Detta kommer med all sannolikhet att – om man nu lyckas hålla ihop – både minska valdeltagandet och öka SD:s väljarstöd 2018.

Hela inlägget här:

http://www.svt.se/opinion/article2571130.svt

Wiklander påpekar, att det ända sedan det val som förde SD in i riksdagen 2010 funnits röster på vänsterkanten vilka pläderat för en ”folkfront” som bästa sättet att motarbeta Sverigedemokraterna.

Wiklander själv avvisar förnuftigt nog denna tanke, men det gör inte den beryktade skribenten Henrik Arnstad som twittrar följande: ”Ok det blir alltså folkfront mot fascismen. Olyckligt att Sverige tvingas till det, men bra att det gick att ordna.” Arnstads tirad utgör en iskall vindpust från den vänsterextremistiska rännstensagitationens smutsiga och illaluktande bakgator, en iskyla som förstärks i vetskap om att den påhittade historikern och mytomanen Arnstad är något slags rådgivare till Stefan Löfven.

Det har framgått av diskussionerna kring Decemberuppgörelsen (även kallad Decemberkuppen) att det inte är ”mästerförhandlaren” Löfven själv som kunnat föra sexpartiöverenskommelsen i hamn – statsministern har tvärtom med sin bonniga klunsighet varit nära att få den att kapsejsa ett par gånger. I stället pekas sossepartiets gruppledare i riksdagen Mikael Damberg, KD-ledaren Göran Hägglund och Centerns Annie Lööf ut som de ihärdigaste sammanjämkarna av de olika partiernas maktintressen.

Lööf försäkrade 2013 att ”Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna.” Jag rekommenderar att vackra Annie skär skon i mindre bitar och lägger den i en ugnsfast form, blandar ned zucchinibitar och gratinerar hela härligheten med riven ost samt sätter ugnen på 250 grader. Salta och peppra rikligt. Två timmar bör räcka. Annies småländska skogratäng? Kanske kan bli en klassiker i stil med Fredriks korvgryta.

Skämt åsido, jag kan inte hjälpa att jag alldeles osökt kommer att tänka på den tyska så kallade Fullmaktslagen från den 23 mars 1933 då jag funderar över Decemberkuppen. Genom den så kallade Ermächtigungsgesetz (egentligen Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich), Lagen om avhjälpande av folkets och rikets nöd, försågs rikskansler Adolf Hitler med all makt i det tyska riket.

Nazistpartiet NSDAP och Tysknationella partiet (DNVP) hade absolut majoritet för lagens antagande, men man behövde två tredjedels majoritet. Genom att förbjuda Tysklands kommunistiska parti (KPD), hota socialdemokratiska ledamöter att underkasta sig och ge lösa löften till Centrumpartet (Z) antogs lagen i tyska Reichstag med 441 röster för och 94 mot.

Därmed var den demokratiska Weimarrepubliken ett minne blott och tolv års hänslynslös nazidiktatur förestod.

Stefan Löfven är ingen Hitler och S-MP-regimen inget nazistparti, men syftet med Decemberkuppen är formellt detsamma som med Fullmaktslagens antagande: att tillrättalägga förhållandena i riksdagen för att säkra makten för den skakiga regeringen. Genom att kapitulera för Löfven-styret har de fyra allianspartierna för sina väljare demonstrerat, att de tänker mer på makt och inflytande än att driva en borgerlig politik.

Jag tycker gott man kan se på det som nu skett genom ett vämjeligt politiskt schackrande som en krigsförklaring mot den hävdvunna parlamentariska demokratin och mot det numera enda oppositionspartiet, Sverigedemokraterna. Det tycks verkligen som om de fyra alliansledarna inte har en aning om att den nu träffade överenskommelsen kommer att kraftigt gagna det förhatliga SD.

 Den nya sexpartikonstellationens ledare: alla mot SD.

Moderaternas hemsida har i dag dignat av tusentals upprörda kommentarer riktade mot alliansen i allmänhet och de nya  Moderaterna i synnerhet. Inte särskilt märkligt: de som röstade borgerligt den 14 september har nu fått se sina röster omvandlade till stöd för Löfvens taffligt rödgröna tokstyre. Det skulle förvåna mig mycket om inte SD passerar M i röstetal i valet 2018.

SDs tillförordnade ledare, Mattias Karlsson, tillkännager att partiet härnäst i riksdagen kommer att inge en missförtroendeförklaring mot Stefan Löfven, som SD med full rätt menar inte vara värdig att vara statsminister. Ett sådant handlande kan väl mest ses som en kosmetisk åtgärd men bör likväl ändå göras som en markering.

I ett längre och förmodligen även kortare perspektiv tillhör Sverigedemokraterna de stora vinnarna på Decemberkuppen. Såvida inte den nya juntan går ett steg längre och förbjuder partiet. Jag håller tyvärr inte alls för otroligt att sådana röster kommer att höras framöver Vi har trots allt att göra med ett gäng demokratimarodörer, där inte bara vänsterdemagogen Henrik Arnstad utan säkert också den patologiske SD-hataren Fredrik Reinfeldt lurar i kulisserna.

Dock vill jag avrunda med följande omdöme av Gunnar Hökmark:

Det är riksdagen och den parlamentariska processen som är förlorarna. Det är inte bra vare sig för parlamentarisk balans eller kontroll, för politisk debatt eller för det politiska ansvarstagandet.

 

Reflektioner kring inkonsekvenser

Såväl politiken som privatlivet vidhäftas med ibland ganska uppseendeväckande inkonsekvenser. Här följer några exempel.

Gudrun Schyman slår ett slag för muslimska kvinnors rätt att fortsätta vara förtryckta.

INKONSEKVENT är bara förnamnet när initiativtagarna till ett upprop för kvinnors rätt att klä sig som de vill spökar ut sig i så kallade hijaber, ett arabiskt slöjplagg som rättroende muslimska män kräver att deras kvinnor skall bära.

INKONSEKVENTA är onekligen de ”nationalister” som inte unnar det judiska folket deras hemland – Israel- med flertusenåriga traditioner, samtidigt som de kräver ett hemland i samma region för ett annat folk- palestinaaraberna –  som aldrig haft någon statsbildning där i historisk tid och som dessutom avvisade ett FN-anbud om en 1948. Och som för övrigt har ett stort antal länder att välja mellan, där det egna språket och den egna kulturen råder.

INKONSEKVENTA är naturligtvis politiserande idrottsutövare av typ Emma Green Tregaro. Hon protesterade vid friidrotts-VM i Moskva mot nya ryska lagar som bannlyser HBTQ-propaganda riktad till ungdomar men teg still när hon tävlade i Oman 2010, där homosexualitet är belagt med dödsstraff. I Ryssland är privata homosexuella handlingar involverande vuxna inte straffbara, samtidigt som ett finns ett dussintal öppna gayklubbar i Moskva.

INKONSEKVENTA i högsta potens är de troende islamister som kritiserar ”fascismen” i väst, samtidigt som deras egen ideologi är minst lika totalitär/auktoritär som den verkliga fascismen.

Nykommunisten Mohamed Omar ser intet ont hos den brutala Assad-regimen.

INKONSEKVENT är det i hög grad när nyväckta kommunister som Mohamed Omar, i och för sig fullt berättigat, brännmärker islamistiska jihadgrupper i Syrien för omänskliga övergrepp samtidigt som de, givetvis fullständigt felaktigt, utgår ifrån att Assad-regimen är snövit och fläckfri.

INKONSEKVENTA är de påstådda ”demokrater”som hyllar kommunistdiktaturer som Nordkorea och Kuba men bara har hat och förakt till övers för verkliga demokratier som USA och Storbritannien.

INKONSEKVENTA är alla påstådda miljövänner, vilka med sin politik möjliggör fortsatt och miljöförstörande drift med kolkraftverk, samtidigt som de spyr ve och galla över den miljövänligaste form av energi vi har att tillgå: kärnkraften. Därtill medverkar de till upprörande landskapsförstöring genom uppsmällandet av de skrymmande, gnisslande plåtschabrak som går under namnet vindkraftverk vilka aldrig kommer att ge oss mer än några bråkdelar energi.

Miljövänligt kraftverk i Forsmark. De så kallade miljövännerna föredrar dock kol- och vindkraft.

INKONSEKVENTA är de så kallade antirasisterna, som ständigt och med darr på stämman predikar något de kallar ”tolerans”. Parallellt därmed avfärdar de alla kritiker av den massiva invandringen för att vara svårartade rasister, trots att dessa inte tillämpar något rastänkande över huvud taget.

INKONSEKVENTA är regeringspolitiker såsom Fredrik Reinfeldt och Erik Ullenhag, när de med den drucknes envishet påstår att ”invandring berikar”. När pöbel med invandrarbakgrund bränner ner delar av Stockholms förorter eller unga kvinnor av äldre manliga släktingar pressas söka döden genom att hoppa från balkonger, är samma politiker påfallande tysta eller talar möjligen om ”integrationsutmaningar”.

INKONSEKVENT är du givetvis själv, när du inte kan sluta älska någon som du vet sannolikt bara kommer att tillfoga dig fortsatt lidande och smärta. Men kärleken har å andra sidan aldrig utmärkt sig för att vara särskilt logisk eller konsekvent.

INKONSEKVENT är det förvisso när somliga personer påstår att andra är ”egotrippade” alternativt ”narcissistiska”, under det att de själva tangerar det patologiska när det gäller självupptagenhet.

INKONSEKVENTA är de fanatiska vegetarianer som anklagar köttätare för vara ”mördare” och att ”äta likdelar” medan de rutinmässigt trampar ihjäl otaliga småkryp varje dag.

Se där några hastigt nedkastade exempel på i mitt tycke inkonsekvent beteende. Det finns otvivelaktigt många fler!