Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.

 

Omöjligt ta SKMA på allvar efter pris till vänsterextrem hatsajt

Henrik ”Henko” Johansson driver den nu prisbelönade, vänsterextrema hatsajten Inte rasist men.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har tillkännagivit att 2016 års så kallade Elsa-pris kommer att tilldelas sajten Inte rasist men (IRM). http://skma.se/inte-rasist-men-tilldelas-2016-ars-elsa-pris/

Därmed har ultraliberala SKMA underkänt sig själv från varje anspråk på att tas på allvar i fortsättningen. IRM är ju, som alla tänkande människor som inte är klavbundna av den politiska korrektheten och den därmed nära förbundna intelligensbefriade så kallade antirasismen vet vid det här laget, en oseriös hatsajt som ägnar all sin energi åt att förfölja och håna Sverigedemokraterna och personer med ett synsätt som liknar SDs.

Själv har jag blivit uthängd och bespottad av IRM fler gånger än jag kunnat hålla räkningen på, bland annat därför att jag föredrar Israel och judendomen framför islam och islamismen. Är jag fel ute om jag menar att SKMA inte borde uppmuntra och ännu mindre dela ut priser åt en sådan gruppering? Jag tror faktiskt inte det. Här följer en länk till ett blogginlägg där jag bemöter IRMs fullständigt barocka påhopp: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/06/jag-valjer-sjalv-vad-jag-vill-respektera/

IRM, med den beryktade Henrik ”Henko” Johansson som tongivande operatör, kommer att tilldelas SKMAs Elsa-pris om 20 000 kronor vid en minneskväll i Stora synagogan i Stockholm – helgedom för den extremt liberala Judiska församlingen i huvudstaden (även om det slags judendom församlingen representerar av någon anledning kallas ”konservativ”) – i åminnelse av Novemberpogromen (”Kristallnatten”) i Tyskland 1938.

Jag kan inte hjälpa att jag känner mig rent ut sagt äcklad över att en vänsterextrem hatsajt som IRM tillåts besudla ett seriöst evenemang av detta slag. Det kan inte annat än bidraga till ett ytterligare förråande av den samtidspolitiska debatten.

SKMAs ordförande Svante Weyler säger sig vara ”imponerad” av IRM.

Elsa-priset delas sedan 2012 ut ”till unga som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar”. Enligt SKMA delas aktuellt pris ut till IRM ”för dess outtröttliga granskning av rasistiska, antisemitiska och antidemokratiska uppfattningar i och kring Sverigedemokraterna”. SKMAs ordförande Svante Weyler säger sig yttermera vara ”imponerad” av IRMs verksamhet.

SD är även ett av SKMAs hatobjekt, vilket den som googlar på ”SKMA+Sverigedemokraterna” lätt kan konstatera. Där finns även kritiska ansatser mot antisemitism inom exempelvis Socialdemokraterna och Miljöpartiet, liksom mot islamistisk antisemitism, men att organisationens verkliga hatobjekt är Sverigedemokraterna är inte att ta fel på. Det gör att jag omöjligt kan ta SKMAs anspråk på att vara ”politiskt obunden” på allvar.

Och det hjälper inte vad SD än gör – det må vara nolltolerans mot extremism, uteslutande av bevisat antisemitiska medlemmar, avståndstagande gentemot antisemitism, stöd för den judiska staten Israel – SD gör i SKMAs ögon alltid fel. Värst av allt – SD förklaras ”utnyttja” antisemitism i islamiska kretsar för att angripa muslimer. Det är minst av allt en tillfällighet att SKMA synes skjuta in sig på så kallad islamofobi lika mycket som på antisemitism och arrangerar regelbundet seminarier mot ”antisemitism och islamofobi”.  http://skma.se/blogg/2012/03/%E2%80%9Djatteintressant-informativt-och-nyttigt%E2%80%9D-rapport-fran-skmas-seminarium-i-karlstad-om-antisemitism-och-islamofobi/

SKMA har i likhet med andra judiska eller det judiska närstående företeelser märkligt svårt att inse, att det som främst hotar judarna i dag – i Sverige liksom i det övriga Europa – inte är inhemska nationalsocialister eller fascister (hur otrevliga dessa än må vara och faktiskt även är).

SDs riksdagsledamöter Kent Ekeroth, Björn Söder och Josef Fransson på besök i knesset i Jerusalem.

Framförallt hotas judarna inte på något sätt av Sverigedemokraterna, som på goda grunder kan anses vara riksdagens mest Israel-vänliga parti och som jämväl kräver ett stopp för fortsatt svenskt bistånd till Palestinska myndigheten, vilken bland annat använder en del av biståndet till att avlöna terrorister i israeliska fängelser.

Läs gärna Björn Söders och Kent Ekeroths (båda SD) riksdagsmotion 2015/16:2016 med rubriceringen ”Upphörande av stöd till den palestinska myndigheten” här: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/upphorande-av-bistand-till-den-palestinska_H3022016 I en annan motion 2015/16:2111, ”Fred i Mellanöstern”, kräver Julia Kronlid med flera sverigedemokrater att Sverige återkallar erkännandet av ”Palestina”: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/fredsprocessen-i-mellanostern_H3022111

Man skulle kunna tycka, att sådana initiativ åtminstone skulle ge upphov till stilpoäng för SD från SKMAs sida. Men icke – SKMA har nu en gång för alla bestämt sig för att hata SD och premiera andra som gör det. Fakta betyder inte ett smack i sammanhanget.

Det som hotar judarna är i verkligheten det massiva inflödet av islamiska trosbekännare med allt vad därav följer i form av förnedrande kvinnosyn, kravmentalitet och ingrott judehat som härrör från själva Koranen och dess upphovsman, som vid ett tillfälle lät halshugga minst 600 judar. Mer om Muhammed och judarna här: http://www.katoliknu.se/html/rel_islam24.htm

Enligt SKMA får man dock inte kritisera islam – på sin höjd islamismen/jihadismen – ty då lider man av den svårartat hemska åkomman ”islamofobi”.

Jag har själv följt med på en av SKMAs studieresor: 2009 gav jag ett bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn i Polen och följde (givetvis på egen bekostnad) med SKMA dit. Det var en på alla sätt givande resa som omfattade besök på platser av betydelse för Förintelsen, vilken ju till stor del försiggick på polsk mark. Länken här går till den första av fem bloggtexter jag skrev på temat ”Det judiska Polen”:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/08/det-judiska-polen-i-bodzentyn-och-kielce/

Mitt diplom från SKMA som tack för bidraget till restauration av den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn. Nu tyvärr devalverat i värde. Foto: Tommy Hansson

Svenska kommittén mot antisemitism grundades 1983 som en följd av den våg av antisemitism och Israel-hat som uppstod i kölvattnet av Libanonkriget 1982. Organisationen har absolut uträttat en hel del av värde genom årens lopp. Desto ledsammare är det i mina ögon att SKMA urartat till att bli en utbytbar del i det politiskt korrekta maskineriet med SD-hat som en rutinmässig beståndsdel i samma maskineri.

Priset till den obalanserade hatsajten Inte rasist men visar, att det fortsättningsvis är omöjligt att ta SKMA på allvar om man är intresserad av att komma åt den verkliga antisemitismen och inte den mera operettartade variant som florerar i nutidens försumbara nazirörelser, vilka tveklöst är mera psykiatriska än politiska fenomen.

Dessutom tänker jag, som älskat det judiska och den judiska staten Israel sedan barnsben, givetvis inte för ett ögonblick acceptera att få epitet som ”rasist” och ”antisemit” smetad på mig av hatare som ”Henko” Johansson som inte är torra bakom öronen. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/05/god-natt-med-judisk-musik-tankar-om-det-judiska/

 

Från S till SD: Nina berättar om floskelsekten S

http://avpixlat.info/2015/10/12/nina-bytte-fran-s-till-sd/

Länken ovan går till en intervju som podradion Granskning Sverige gjort med Nina Drakfors och som alternativsajten Avpixlat återger. Nina är en socialsekreterare i Skövde kommun som tidigare tillhörde socialdemokratin men fick nog och gick över till Sverigedemokraterna.

 Nina Drakfors, numera SD.

Det Nina berättar ger en utomordentligt illustrativ bild av det politiska klimatet i Sverige, där känslomässiga floskler betyder mer än sakargument. Efter ett socialdemokratiskt möte, där en S-profil uppmanade de närvarande att inte försöka bemöta SD i sak utan i stället ständigt upprepa emotionella propagandafloskler, fick Nina Drakfors nog.

– Jag lämnade inte Socialdemokraterna direkt efter mötet, men detta var en så pass skakande upplevelse att jag kände att jag inte kunde vara kvar, säger hon till Granskning Sveriges reporter Johan. Nina kände att S-partiet var mer en sektbildning än ett politiskt parti.

Kontentan av mötet, som snarast hade frälsningsstämning över sig, var att socialdemokrater aldrig skall försöka bemöta sverigedemokrater med sakargument.

-Den debatten kan vi aldrig vinna, fastslog den deltagande S-profilen. I stället skall man köra med följande argument:

• Alla människor har lika värde.
• Socialdemokraterna har en annan och mer högstående människosyn än Sverigedemokraterna.
• Sverigedemokraterna vill ha ett ”vi-och-dom”-samhälle som inte kan accepteras.

Alla som deltagit i debatter med S-företrädare, i kommunfullmäktige eller i andra fora, känner igen sig i Nina Drakfors berättelse. Det är precis dessa argument som upprepas in absurdum. Men det är bara meningslösa floskler utan verklighetsbakgrund. Alla som har någon djupare kunskap om SD vet nämligen, att partiet inte har någon annan uppfattning om det grundläggande människovärdet än övriga demokratiska partier.

Och ”vi-och-dom” är något som möjliggjorts genom den extrema splittringspolitik som sjuklöverpartierna skapat genom sin vettlösa mångkultur- och massimmigrationspolitik, som skapat skarpa skillnader mellan personer med invandrarbakgrund och etniska svenskar, som givit upphov till ghettoliknande områden runt om i landet där de infödda svenskarna praktiskt taget kan räknas på ena handens fingrar.

Vad SD gjort och gör är att påtala detta och argumentera för att det måste bli en ändring. SD är emot sjuklöverns politik vilken skapar förutsättningar för en splittrande ”vi-och-dom”-politik. Även om vi skulle vilja har vi inga praktiska möjligheter att ta emot all världens behövande här i vårt land. Jobben, bostäderna och pengarna räcker helt enkelt inte till.

Att inse detta är naturligtvis inte att förneka alla människors grundläggande lika värde eller att hänge sig åt en annan människosyn än den allmänt rådande. Detta vet S och de andra partierna mycket väl. Vad man vill är att genom en tårdrypande floskeloffensiv blanda bort korten. Eller som Nina Drakfors säger:

-Socialdemokraterna pratar på som om de vore godhetsapostlar, men det händer väldigt litet praktiskt i den riktning de pratar om.

Som påbröd sker smutsiga försök att brännmärka SDare och SD-sympatisörer som ”rasister”, ”nazister” och ”fascister”. Det kan ske öppet från talarstolar – självaste Stefan Löfven brukar stundom ägna sig åt sådan retorik i riksdagen – men också i det fördolda genom anonyma samtal till arbetsgivare, något som Nina Drakfors säger sig ha smärtsam erfarenhet av.

-De tvekar inte att försöka få dig att förlora arbetet, kommenterar Nina.

Att påståendena om SD som ”fascister” saknar all grund slår ett antal forskare fast enligt denna artikel i tidskriften Forskning & Framsteg:

http://fof.se/artikel/forskarna-ar-eniga-sd-ar-inte-fascister

Socialdemokraternas och andra partiers oförtrutet malande förtalskampanj mot SD backas upp av mainstreammedia, där en majoritet av redaktörer och journalister sympatiserar med MP, V och S. Vad kan då göras?

-Ring media och andra och ställ frågor, menar Nina Drakfors för sin del. Ställ journalister och politiker mot väggen och fråga vad de menar. På så sätt kan de tvingas ta ansvar för sin osakliga propaganda.

Avslutningsvis vill jag inte undanhålla mina läsare följande citat hämtat från ett blogginlägg från den skärpta debattören Nina Drakfors den 3 oktober 2015:

När du lider av godhetsapostel-syndromet så påbörjas en degenerativ nedbrytning av hjärnan i tre steg. Vilket innebär att man först kopplar bort vissa delar av hjärnan, därefter dör cellerna och organet hjärnan upphör helt att fungera.

Läs gärna hela bloggtexten här:

http://www.ninadrakfors.com/

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

 Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

 ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

 Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

 Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

 Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Mattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

Den lallande idiotin: något om världsreportern Heimerson

 Nej, det där var inte så lyckat, Staffan Heimerson.

Ikväll när jag åkte hem med bussen från Östertälje station hade föraren radion på. Vad som vällde ut ur den var så pass anmärkningsvärt att jag bara måste få göra en skissartad recension här och nu. Jag kommer inte i håg vad programmet hette men väl vem huvudaktören var.

Det var ingen mindre men heller ingen större än den bedagade så kallade världsreportern Staffan Heimerson, som fyller 80 år i november. Jag har ett personligt minne av denne säregne man, som undantagslöst låter och beter sig som om han satt inne med hela sanningen och behandlar alla som ännu ej insett detta självklara faktum som fullkomliga imbeciller.

Det var när jag någon gång runt 1972-73 stod och sålde tidningar och rockslagsmärken, bland andra ”Stoppa vänsterextremismen” och ”Sverige-Amerika-märket”, på Drottninggatan i Stockholms innerstad. Heimerson, iklädd ljus trenchcoat enligt bästa världsreporterkod, stod en stund och tittade storögt på oss yngre aktivister i den tvärpolitiskt antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA).

Till slut sa han: ”Vad är det här för djävla fascister?” och dröp sedan av. Heimerson hade uppenbarligen inte sett våra märken med texten ”Kommunism, fascism, nazism – nej”. Han hade väl inte sinaläsglasögon på sig.

Heimerson lät inte mindre pompös och överlägsen när han i radion nådigt lät sig intervjuas av en yngre kvinna, som hänvisade till en krönika  i Aftonbladet nyligen där Heimerson pladdrar på om den nya ”svenska fascismen” som vi skapar själva genom vår – ja, Heimerson drog hela svenska folket över en kam – skepsis gentemot den pågående massinvandringen.

Den som till äventyrs vill och orkar läsa Heimersons aktstycke kan göra det via denna länk:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article21291794.ab

 Svenskarna: fascister utan Mussolini?

Enligt världsreportern var det enormt främlingsfientliga svenska folket på väg att med full fart göra sig själva till fascister. Därmed skulle vi vara ett strå vassare än italienarna, som behövde en Mussolini för att åstadkomma samma sak. Jag baxnade – Heimerson tycks helt ha missat att Sverige förmodligen är det minst rasistiska och främlingsfientliga landet på denna jord:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/03/sverige-varldens-minst-rasistiska-land/

Den kvinnliga reportern försökte försynt, ja hon hade ju äran att prata med en världsreporter och föreföll litet tagen av stundens allvar, lirka ur Heimerson om det ändå inte fanns något negativt med den omfattande invandring som för närvarande pågår. Om det inte fanns fog för den oro många känner inför det faktum att de ekonomiska resurserna inte räcker till för både ett utbyggt välfärdssystem och massinvandring. Att det saknas bostäder och jobb.

Nejdå, det fanns blott och bart fördelar med invandringen vidhöll Heimerson med den drucknes envishet (och det är väl känt att den mannen tagit sig en och annan stänkare únder årens lopp), inte den minsta lilla nackdel. Vi stackars bonniga, fascistiska svenskar skall knipa käft och vara tacksamma för de ”flinka fingrar och snabba hjärnor” – världsreportern upprepade för säkerhets skull denna fras några gånger – vi begåvas med genom den gudasända invandringen.

Jag kom osökt att tänka på de ”flinka fingrar” från Eritrea som knivhögg två svenskar från samma familj på IKEA i Västerås till döds härförleden. Eller de ”snabba hjärnor” från Rumänien och Bulgarien vars ägare  sitter på ändan hela dagarna och profiterar på svenskarnas godtrogenhet och nu tydligen också behöver instrueras i hygien och sexualliv (se länk nedan). Eller kanske de ”flinka fingrar” från Somalia som höll fast en flicka på en Finlands-båt så att ett helt gäng kunde gruppvåldta henne.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/807976-tiggande-kvinnor-ska-erbjudas-sexkurs-och-kondomer

 Inga problem enligt Heimerson – ju fler desto bättre.

Det är oomtvistligt att invandringen generellt betytt mycket för Sveriges utveckling genom historien. Tyska köpmän, skotska militärer, vallonska bergshanterare samt sydeuropeiska och nordiska industriarbetare har spelat stora och positiva roller i vår historia. Vi har heller inte tvekat att ge människor från olika oroshärdar på jorden en fristad undan förföljelse och andra umbäranden. Det kan vi vara stolta över.

Vem som helst som inte snöat in på en förutfattad mening om att precis ALL invandring är välsignelsebringande kan dock se att vi har problem. Genom automatiskt permanent uppehållstillstånd till alla syrier har Sverige blivit en magnet för hela Mellanöstern och Nordafrika, ty vem kan kontrollera att alla som uppger sig komma från krigets Syrien med dess gasbombningar, halshuggningar och massvåldtäkter kommer just därifrån?

Noga taget ingen – identifikationshandlingar är det ju bara var tionde asylsökande om ens det som har. Vi har heller inga som helst garantier för att det inte bland flyktingströmmarna finns en och annan halshuggare, gasbombare och massvåldtäktsman från den så kallade Islamiska staten (IS) som vill upprätta kalifatet på svensk mark med sedvanliga metoder hämtade direkt ur den heliga Koranen när tiden anses mogen.

Så nog har vi svenskar anledning känna oro, dels inför massinvandringen i sig, dels inför den regering och den borgerliga så kallade opposition som inom ramen för Decemberöverenskommelsen låter den fortsätta i ohejdad skala och ohejdat tempo. Dock inte enligt Staffan Heimerson. Han anser att vi skall hålla käften och tänka på att 12-14 miljoner etniska tyskar vällde in i det som återstod av Tyskland efter senaste kriget från tidigare polska områden som intagits av Sovjetunionen. Preecis som om det skulle kunna gå att ens tänka på att jämföra de olika historiska situationerna.

Vi bör också, menade han i radioprogrammet, beundra den goda och fina tolerans han visade redan som ung, då han tyckte det var SÅ spännande och trevligt att betrakta en sikh i turban i hemstaden Ängelholm (Heimerson är eljest född i Karlstad). Vad som irriterar fanatiskt onyanserade immigrationsförespråkare som Heimerson är inte enbart att Sverigedemokraterna växt sig så starka, även om detta nog också spelar in, utan att även personer från andra partier, borgerliga ledarskribenter med flera så smått tycks börja inse att retoriken med att ”invandring berikar” och ”tack för att ni valde Sverige” nog inte täcker in hela invandringproblematiken.

 Fredrik Reinfeldt hade sin prioritering klar.

Om det vore så skulle ju kommunerna stå i kö för att få inhysa så många immigranter inom sina landamären som bara vore möjligt. Jag tror inte ens Staffan Heimerson kan se dessa köer någonstans vart han än beger sig i Sverige. Vare sig i Ystad eller i Haparanda eller däremellan. Fakta eller logik är dock inte något som bekymrar Heimerson det minsta. Ju fler som kommer hit desto bättre, lallar han i telefon till nämnda radioprogram med dess högaktningsfulla studioreporter. Som ändå kunde upplysa värdsberömdheten om att lyssnare som var kritiska till massinvandringen samt kritiserade Sveriges Radio för bristande opartiskhet hörde av sig hela tiden.

Just det: ju fler desto bättre. Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir. De har ju så mycket att tillföra, dessa analfabeter från Somalia, Afghanistan och Eritrea som hört att de kan få livstids försörjning i Sverige utan att behöva göra ett handtag till i sitt liv. Visst, det slinker med en och annan högutbildad läkare och ingenjör också – men hade de egentligen inte behövts bättre i hemlandet?

Jag utesluter inte att Staffan Heimerson kan ha skrivit något bra och värdefullt vid något tillfälle. Tipsa gärna denna bloggare om det i så fall. Det jag hörde i bussen på väg hem från stationen var emellertid något annat. Det var den uppblåsta idiotin som bara pladdrar på utan rim och reson.

Islamrädsla: vårt bästa skydd mot islamistterrorn!

 

 Islam är oförenligt med västerländsk frihet och demokrati, menar den här muslimske demonstranten.

”Islamophobia: a word created by fascists, and used by cowards, to manipulate morons” (Islamofobi: ett ord skapat av fascister, använt av ynkryggar för att manipulera idioter).

Så har ordet ”islamofobi” definierats av den amerikansk-brittiske debattören Christopher Hitchens (1949-2011). Jag tycker detta förtjänar att begrundas när det nu, i kölvattnet av den blodiga islamistattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris inklusive morden på tre poliser och efterföljande gisslandrama med mord på fyra judar i en judisk kosherbutik, ofta framhålls att en av de viktigaste uppgifterna för det västerländska samhället är att motverka den så kallade islamofobin .

Denna inställning är inte ny. I somras inbjöd dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag (FP) till internationella ”rundabordssamtal” om islamofobi liknande dem som tidigare hållits om så kallad antiziganism. Vad som kom ut av dessa samtal har dessvärre undgått mig. Kanske någon av mina läsare vet besked?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nu-samlas-vi-mot-islamofobin_3642660.svd

Jag vågar emellertid påstå, att ”islamofobi” enligt ordets egentliga betydelse är en utomordentligt sällsynt företeelse. Begreppet i fråga implicerar en sjukligt irrationell, negativ inställning till religionen islam. Det är emellertid inte detta vi i verkligheten har att göra med i dagens västerländska samhälle, när exempelvis tiotusentals personer i Tyskland och i andra länder går ut på gatorna och demonstrerar mot islamisering och muslimsk invandring under beteckningen Pegida, en rörelse som nu också kommit till Sverige.

Det är inget sjukligt med detta engagemang. Tvärtom – det är ett friskhetstecken!

 Alltfler tyskar – som här i Dresden – har fått nog av islamiseringen.

Det som Ullenhag, andra politiker och etablerade medier kallar ”islamofobi” är enligt min mening i åtminstone nio fall av tio en fullt förklarlig och rationell rädsla för extrema uttolkningar av islam vilka yttrar sig i fruktansvärda terrordåd som Elfte september, angrepp på kollektivtrafik i London och Madrid och nu senast mot en redaktion och en judisk supermarket i Paris. Självklart är det både förnuftigt och rationellt att hysa rädsla för en religion/ideologi som får folk att bete sig som mordiska vettvillingar!

Ungefär samtidigt som Charlie Hebdo angreps mördade vidare islamistiska Boko Haram enligt Amnesty International uppemot 2000 människor i Nigeria och utplånade flera byar. På andra platser sprängdes bilbomber och utförde självmordsmördare sitt blodiga hantverk.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/boko-haram-kan-ha-mordat-2000/

Om också islams huvudfåra stundom inkluderas i denna islamrädsla – som jag menar är en betydligt bättre och mer korrekt term än ”islamofobi” sådan den senare termen används av det politiskt korrekta etablissemanget – är inte heller det särskilt märkligt. Trots allt är det från religionen islam, uttryckt i Koranen och de så kallade hadhitherna, som Islamiska staten (IS), al-Qaida, Boko Haram, Hezbollah och därmed jämförbara terrororganisationer hämtar sin inspiration.

 Offer för islamistiska Boko Harams bestialiska framfart i Nigeria.

När det efter massakern i Paris från många håll har hävdats, att denna typ av dåd ”inte har med islam att göra” så är det helt enkelt fel. I Koranen finns åtskilliga ställen som anbefaller grymma metoder i kampen mot ”otrogna”. I Koranens sura 8:12 kan vi så läsa (1917 års svenska översättning): ”Och när min herre meddelade änglarna denna uppenbarelse: ’Jag är med eder, styrken alltså dem som tro! Jag skall injaga skräck i deras hjärtan, som är otrogna; halshuggen dem och huggen av dem alla fingrarna.’ ”Liknande står att läsa i sura 47:4.

I den judiska Bibeln (Gamla testamentet) berättas också om hur det utvalda folket excellerade i blodiga dåd och hade lagar som föreskrev exempelvis stenande av äktenskapsbrytare och homosexuella, men skillnaden gentemot islam och Koranen är ju att detta skedde för tusentals år sedan – inte i dag, som är fallet i många stater som styrs enligt islamiska lagar.

I Saudiarabien dömdes bloggaren Raif Badawi nyligen av en domstol för att ha ”förolämpat islam”. Brottet: Badawi hade, förutom att ge uttryck för sitt eget fritänkeri, upplåtit sin blogg för liberala inlägg av till exempel kvinnosaksaktivister. För detta ådömdes han 1000 (!) piskrapp samt tio års fängelse. Piskrappen fördelas över en längre tidsperiod för att inte Badawi skall avlida på kuppen.

Jag har mycket svårt att förlika mig med tanken på att representanter för Saudiarabiens kungahus och den terrorsponsrande emiren av Qatar gick med i en stor demonstration i Paris ett par dagar efter massakern på Charlie Hebdos redaktion och anslöt sig till sloganen Je suis Charlie Hebdo (Jag är Charlie Hebdo). Här marscherade även ”Palestinas” så kallade president Mahmoud Abbas, som skrev en doktorsavhandling i vilken han förnekade att nazisternas judeutrotning ägt rum. Man kan bli illamående för mindre.

Liksom över att västerländska demonstrationsdeltagare såsom Francois Hollande, David Cameron och Angela Merkel förklarar för vem som vill höra på, att islamistisk terror ”har ingenting med islam att göra”.

Om fallet Raif Abdawi kan mer läsas via följande länk:

http://blog.svd.se/mellanostern/2015/01/08/saudisk-fritankare-straffas-med-piskrapp/

 Saudiske bloggaren Raif Badawi dömdes till tio års fängelse och 1000 piskrapp,

Det finns förvisso talrika muslimer, bland dem även imamer, som tar avstånd från våld och terror i Paris och annorstädes. Dessa bör naturligtvis berömmas och uppmuntras. Detta gäller i mycket hög grad Ahmed Aboutaleb, som är borgmästare i Rotterdam i Nederländerna. Aboutaleb framförde i en TV-sändning bland annat följande:

Det är obegripligt att man kan vara emot frihet. Gillar du inte frihet så packa väskan i Guds namn och dra härifrån.

I nedanstående länk, som ansluter till den informativa Petterssons blogg, finns ett Youtube-klipp som återger den modige borgmästarens ord:

http://petterssonsblogg.se/2015/01/13/muslimer-som-inte-gillar-det-fria-ordet-fuck-off/#more-116750

Man skulle önska att många fler muslimer i högre ställning hade kuraget att följa Ahmed Aboutalebs exempel. I dag är det emellertid den våldsbenägna delen av islam som sitter i förarsätet och med hot om död och pina håller världens alla muslimer i ett strupgrepp.

När den svenskfödde imamen Abdal Haqq Kielan i Eskilstuna för några år sedan riktade kritik mot arabiska terroristers självmordsmördande av civila israeler hotades han till livet av Islamiska förbundet och Stockholms Stora moské, ett känt tillhåll för hatpredikanter och antisemitisk agitation och propaganda:

http://www.expressen.se/debatt/islamiska-forbundet-hotar-kand-imam/

Alla muslimer är således inte terrorister. Flertalet troende muslimer torde tvärtom vara fromma och fredliga människor och skall omfattas av vår grundlagsfästa religionsfrihet. Angrepp på muslimska helgedomar skall självfallet inte tolereras, lika litet som attacker riktade mot kyrkor och synagogor. Däremot utförs så gott som alla terrordåd i världen för närvarande av personer som själva menar sig vara muslimer och i sin verksamhet ständigt hänvisar till Koranens bud.

 Bland andra Benjamin Netanyahu, Francois Hollande, Angela Merkel samt Mahmoud Abbas vill göra gällande att de ”är” Charlie Hebdo.

Att mot denna bakgrund inte hysa en hälsosam rädsla, vilket är motsatsen till obefogad skräck, gentemot islam i allmänhet och islamism/jihadism i synnerhet är enligt min uppfattning bara dumt och kontraproduktivt för den som på allvar vill värna om ett fritt och öppet samhälle. Det är inte islamofobin som i första hand bör bekämpas – utan snarare islamofobi-fobin.

I själva verket torde islamrädsla vara vårt bästa skydd mot islamistterrorn, eftersom den får oss att se med kritiska ögon och skepsis på rosenskimrande men ack så falska föreställningar om islam som ”fredens religion”. En dag blir den kanske det – men där är vi beklagligtvis inte ännu.

 

 

 

Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

 Václav Klaus är djupt kritisk till västs konfrontationspolitik i Ukraina.

http://www.klaus.cz/clanky/3553

Den pågående konflikten i Ukraina ser alltmer att utveckla sig till en konflikt mellan ryska intressen å ena sidan och västvärlden inklusive EU och USA å den andra. För ett av de absolut tyngst vägande inläggen i Ukraina-frågan jag läst svarar Tjeckiens forne president Václav Klaus på Václav Klaus-institutets blogg. Läs hela inlägget via länken ovan.

Václav Klaus, som var finansminister i Tjeckoslovakien 1989-91 samt premiärminister (1992-97) och president (2003-13) i Tjeckien, konstaterar utifrån en historisk exposé att utvecklingen i Ukraina är ägnad att framkalla djup oro såväl i landet självt som i omvärlden. Frågan om Ukrainas demokratiska status ställdes på sin spets den 24 juli, då det ukrainska kommunistpartiet kastades ut ur det ukrainska parlamentet i Kiev.

Frågan om att upplösa det ukrainska kommunistpartiet, som har starka band med Ryssland, har stötts och blötts sedan maj månad, då den ukrainske kommunistledaren Petro Symonenko sade sig vilja dra tillbaka Ukrainas trupper i östra Ukraina. Onsdagen den 23 juli förkunnade så det ukrainska parlamentets talman, Oleksandr Turchinov: ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till.”

Beslutet tycks inte ha framkallat några fördömanden från EU-topparna i Bryssel, Obama-administrationen i USA eller UD i Stockholm. De mig veterligt enda som reagerat är det ryska kommunistpartiet samt enstaka vänstergrupper i Europaparlamentet. Så mycket för västvärldens demokratiska engagemang. Mer här:

http://www.themoscowtimes.com/news/article/communist-party-ousted-from-ukraine-parliament/503966.html

 Det ukrainska kommunistpartiet har kastats ut ur parlamentet i Kiev.

Det i högsta potens odemokratiska beslutet att kasta ut ett folkvalt parti från parlamentet i Kiev ger Ukrainas dilemma i ett nötskal. Ukraina är ett djupt splittrat land med starka proryska stämningar i öster och lika starka nationalistiska och provästliga tendenser i väster. Ukraina är i själva verket två länder med till synes helt oöverbryggbara motsättningar.

Václav Klaus skall ha allt beröm för att han i sin text klargör detta på ett pedagogiskt sätt. Han konstaterar sammanfattningsvis:

Staten Ukraina är i dag en sorglig följd av Stalins försök att blanda upp nationer och gränsområden, upplösa nationella historiska band och skapa en ny Sovjetmänniska genom att förvandla ursprungliga nationer till blott etniska rester och historiska ruiner.

Klaus menar att vad som saknas i ”kakofonin av kommentarer och uttalanden” om den aktuella situationen i Ukraina är ”Ukrainas uppenbara politiska, ekonomiska och sociala misslyckande som en självständig stat”. Ukraina som vi känner det i dag, fastslår Klaus, har ingen historisk tradition av att vara en stat. Under det moderna Ukrainas drygt tjugoåriga historia har dess ledare misslyckats skapa en stat som kan accepteras av flertalet invånare. Landet blev till genom Sovjetunionens upplösning och frigörandet av artificiella sovjetrepubliker.

Den huvudsakligen passiva befolkningens Moskva-fientliga inställning förstorades av Michail Gorbatjovs perestroika och dess katastrofala resultat. Den lokala sovjetnomenklaturan fruktade även Gorbatjovs efterträdares, Boris Jeltsin, politik som syftade till att krossa det gamla kommunistiska systemet. Som det nu blev kom dock det postsovjetiska Ukraina att styras som ett slags sovjetisk B-stat av en sovjetrysk partielit från landets östra delar.

 Gammal rysk ledare möter ny: Michail Gorbatjov och Vladimir Putin.

På papperet har Ukraina, som under sovjettiden gick under benämningen ”Sovjets kornbod”, enorma möjligheter. Ungefär lika stort som Frankrike och med 52 miljoner människor förfogar landet över en industriell bas i Donbas-regionen, den största agrikulturella potentialen på den europeiska kontinenten, närhet till Centraleuropa samt de viktigaste hamnarna till Svarta havet.

Alla problem gör dock att dessa fördelar inte kan utnyttjas. Ukraina är och tycks förbli en splittrad statsbildning med russificerade områden i öst och syd – med en trehundraårig tradition av nära band med Ryssland – samt ukrainsk-nationalistiska, provästliga områden i väst och norr i form av det forna polska Galicien och det subkarpatiska Rutenien, som Stalin annekterade efter Andra världskrigets slut.

Innan Sovjet havererade 1991 hade det inte funnits något oberoende Ukraina med undantag för den så kallade Staten Ukraina, som existerade endast 1918 under Ryska inbördeskriget med den ”vite” generalen Pavlo Skoropadskyj som ledare (hetman). En annan känd ukrainsk nationalist under första delen av 1900-talet hette Symon Petljura, vilken ledde styrkor mot först tyskar och sedan ryska bolsjeviker.

Om detta turbulenta skede i den rysk-ukrainska historien kan man läsa via denna länk:

http://www.masterandmargarita.eu/en/09context/witten.html

 General Pavlo Skoropadskyj kämpade på den vita sidan under Ryska inbördeskriget och ett ledde för en kort tid 1918 den så kallade Staten Ukraina.

Den ukrainska nationalismen vid denna tid var emellertid svårt anfrätt av blodiga pogromer, då ukrainska nationalister deltog i den vita sidans mördande av åtminstone 100 000 judar. Under Andra världskriget framstod Stefan Bandera som den ledande ukrainske nationalisten. Ett stort antal av hans anhängare såväl som han själv samarbetade dock tidvis nära med de tyska nazisterna och medverkade exempelvis vid judemassakern i Babi Jar utanför Kiev. Såväl Europaparlamentet som Ryssland och Polen har karaktäriserat Bandera som en nazikollaboratör som deltog i judemassakrer.

Att det finns starka historiska band mellan Ryssland och Ukraina demonstreras av den grundmurade ställning som den ortodoxa kristendomen har i Ukraina, samt de kosacker vilka bekämpade polacker och turkar och förde Ukraina in under Tsarrysslands överhöghet. Det faktum att Ukraina senare blev en del av Sovjetunionen skapade starka, mänskliga, sociala, ekonomiska och politiska band som inte dryga tjugo år av modern självständighet har lyckats ersätta.

Den Orangea revolutionen 2004 och Maidan-revolten 2014, ledande till avsättandet av Ukrainas laglige president Viktor Janukovytj, byggde helt och hållet på antiryska sentiment framsprungna ur de svaga västliga delarna av Ukraina. Václav Klaus menar att denna otillräckliga maktbas för den nuvarande ukrainska regeringen, och det faktum att den bygger på en extrem västorientering,  måste alienera de proryska och starkare östliga lansdelarna och därmed cementera det moderna Ukrainas splittring. Ukraina är helt enkelt en ekvation som inte går ihop.

 Så kallade ukrainska nationalister – i verkligheten fascister och nazister – i aktion på Maidantorget,

Den ryska folkdelen i Ukraina är av historiska och emotionella skäl oförmögen att dela västra Ukrainas nationalistiska och västinriktade ambitioner. Dessa människor ser inte sovjettiden som en ockupation utan anser sig  tillhörande segrarsidan i Andra världskriget. Inte heller vill de gå miste om den bättre ekonomi och större ordning som faktiskt följer med de traditionella banden med Ryssland. De ser också Banderas sentida sympatisörer som förrädare och fascister.

Václav Klaus anser att det postsovjetiska Ukraina dragits med identitetsproblem från dag 1. Han anklagar västvärlden för att inte ha dragit lärdomar av historien:

Till denna dag har de inte lärt någonting från det faktum att de upprepade försöken att ”exportera demokrati” har misslyckats och att så mycket som två decenniers stöd till Bosnien-Hercegovina, som skapades artificiellt efter Jugoslaviens upplösning, inte har burit någon frukt. För att inte tala om den Arabiska våren.

Vad som skiljer Ukraina från andra före detta kommunistländer inom Sovjetunionens magnetfält är att Ukraina inte lyckats genomföra en omvandling som ens avlägset kan kallas framgångsrik. Parlamentet fungerar dåligt eller inte alls, något som exempelvis framgått av TV-sekvenser som visar parlamentariker inbegripna i fullskaliga slagsmål. Jusjenkos omtalade Orangea revolution upplöstes i ett intet där ekonomin togs över av oligarkiska klaner, något som lett till stagnation, hög arbetslöshet och fortsatt beroende av Ryssland.

Klaus menar att vid en jämförelse med Ukraina har Vitryssland, hur mycket man än må ogilla den KGB-bossliknande Aleksandr Lukasjenkos styre, lyckats avsevärt bättre ekonomiskt med 50 procents högre BNP per capita än Ukraina. Inte heller har de kroniska konflikterna mellan Ukrainas ledande politiker Viktor Jusjenko, Julia Tymosjenko och Viktor Janukovytj gjort saken bättre, lika litet som det faktum att dessa primadonnor skott sig något oerhört på politiken.

 Förödelse efter ett ukrainskt bombangrepp mot civila områden i östra Ukraina. 11 civilpersoner skall ha dött vid detta tillfälle.

Slutligen varnar Václav Klaus för den rutinmässiga demonisering som den ryske ledaren Vladimir Putin utsätts för i omvärlden:

Vi är inga passionerade förespråkare för Ryssland och dess ledare och vi vet att det vore naivt och absurt att vara idealistisk beträffande Rysslands långsiktiga intressen, men vi instämmer i de ord som nyligen yttrades av Henry Kissinger som sade att ”demoniseringen av Vladimir Putin inte är en politik, det är ett alibi för avsaknaden av en”. Detta är exakt vad som händer i USA och Västeuropa.

Vad Kissinger har att säga om Ukraina-frågan och en tänkbar lösning framgår av hans mycket omtalade artikel i Washington Post den 5 mars:

http://www.washingtonpost.com/opinions/henry-kissinger-to-settle-the-ukraine-crisis-start-at-the-end/2014/03/05/46dad868-a496-11e3-8466-d34c451760b9_story.html

 Henry Kissinger varnar för demoniseringen av Putin.

Det är Klaus samlade bedömning att missbruket av utvecklingen i Ukraina i syfte att påskynda Europas enande, och det försvagande av demokratin i Europa detta leder till, måste upphöra. Eljest väntar en radikalisering av politiken och en oundviklig konfrontation mellan Öst och Väst, mellan EU-blocket/USA och ett Ryssland som under Putin blir allt självsäkrare. Det är en utveckling som egentligen ingen, allra minst Sverige med dess geografiska närhet till arvfienden på andra sidan Östersjön, är betjänt av.

 

 

 

 

 

 

 

När man beter sig som svin i godhetens namn

 Så underbart det är att vara riktigt, riktigt god…

Ni har knappast kunnat undgå ett påtagligt fenomen i dessa yttersta av dagar: hur det blir allt viktigare för en del människor – ej sällan så kallade kändisar – att vilja framstå som GODA, ja som GENOMGODA. Vad göra?

Konceptet är mycket enkelt. Man väljer ut någonting att bli riktigt upprörd över. Det mest självklara valet tycks då vara någonting man kallar ”rasismen”. Det är ju så uppenbart fel att vara rasist att man inte upplever sig behöva iakttaga ens de mest elementära regler för anständigt uppförande i den heliga kampen mot denna ”rasism”.

 Vänsterungdomar protesterar mot ”kapitalet” i godhetens namn i Göteborg 2001.

Att sedan rasim-etiketten inte stämmer överens med det man protesterar mot i alla möjliga och omöjliga tonarter är en  petitess man förmodligen inte ens reflekterat över: huvudsaken är att man får känna sig god och kunna inskärpa, att man till skillnad från sina så avskydda motståndare är för ”alla människors lika värde” som det så vackert heter (ja, utom då för de där eländiga rasisterna, men det är väl självklart att de inte är riktiga människor…).

Detta valår, 2014, är det Sverigedemokraterna som är den stora Fienden. Då är det i godhetens namn tillåtet att bete sig som svin och störa SD-demonstrationer, sabotera valaffischer och hota SDare och deras sympatisörer och även vänner och släktingar till liv och lem. Man kan till och med, som Diyar Amir Mustafa, misshandla småbarnsmammor inför deras barn och kalla dessa för ”horunge”. Man är ju god, för fan!

Är man miljöpartist från Sundbyberg och heter Per Persson kan det ligga nära till hands att använda grova könsord i kampen för det goda:

Om man är forskare eller journalist kan man lämpligen, som exempelvis Ylva Habel vid Rödertörns…förlåt, Södertörns högskola, kasta ägg på SDs valaffischer i tunnelbanan och sedan skryta om det på Twitter. Eller som Ida Maria Gunnarsson, enligt egen utsago ”journalist och kommunikatör med genusvetenskaplig bakgrund”, verksam vid Region Skåne,  på Twitter offentliggöra sin vilja att vandalisera SD-affischer:

Heter man Dror Feiler, är självhatande jude och kommunist samt femma på Vänsterpartiets EU-lista, kan man sätta i system att ägna sig åt kriminell verksamhet genom att störa SDs valmöten och bli bortburen av polis efteråt. Då blir man nämligen Martyr för själva godheten och kan förväntas få en massa kryss av avgrundsvänstern och/eller väljare som inte begriper bättre.

 Dror Feiler (V), finstämd SD-kritiker och framträdande God Människa.

John Cleese, presentation obehövlig, har i en kort föreläsning på drygt två minuter lagt fram det här fenomenet precis på kornet: hur man blir extremist för att känna sig riktigt och eftertryckligt GOD…klicka på länken överst!

 

Gruvkatastrofen i Turkiet: Erdogan i kris

 Protesterna växer mot Erdogans islamofascistiska regim i Ankara.

Medan Carl Bildt och andra EU-toppar lobbar för att få med Ukraina och dess delvis av fascister bestående kuppregim i EU, har en annan av Bildts skyddslingar – Turkiets islamistiske premiärminister Recep Tayyip Erdogan – tydliga problem på sitt håll.

När detta skrivs är antalet dödsoffer i gruvolyckan i Soma i Turkiet uppe i närmare 300. Protesterna och vreden mot den turkiska AKP-regimens okänsliga hantering av katastrofen synes växa undan för undan. Alltjämt uppges drygt 100 gruvarbetare saknade. En proteststrejk i anledning av olyckan har utlysts av några av Turkiets största fackförbund.

I städerna Ankara, Istanbul och Izmir har tiotusentals vredgade demonstranter drabbat samman med polis. I Izmir använde polisen, vilket framgått av TV-bilder, vattenkanoner mot de folkmassor som protesterade mot dels islamistregimen, dels gruvbranschen. Bland dem som skadades genom polisens ingripande märks Kani Beko, som är ordförande i fackföreningen Disk med över 400 000 medlemmar.

Enligt Disk är det regeringen som i första hand bär skulden för olyckan, då den förbjudit facket att göra oberoende inspektioner av arbetsmiljön i gruvorna. President Abdullah Gül besökte olycksgruvan i Soma den 15 maj sedan han hälsat på skadade gruvarbetare som vårdas på sjukhus. Inga våldsamma protester mötte Gül vid tillfället.

 En fullträff för Yusuf Yerkel men knappast för hans chef…

Däremot har den maktfullkomlige regeringschefen Erdogans agerande i samband med gruvkatastrofen väckt våldsamma känslor hos det turkiska folket. Premiärministern buades ut under sitt besök i Soma, och när hans följe ansattes av protesterande folkskaror tvingades det enligt tidningen Hürriyet gömma sig i ett snabbköp.

Erdogans position har inte förbättrats sedan bilder, som visar hur hans nära rågivare Yusuf Yerkel sparkar på en liggande demonstrant som hålls fast av två uniformerade män, spridits i sociala medier och därefter funnit vägen ut i världspressen. Erdogan ligger i nuläget synnerligen illa till.

Den turkiske regeringschefens till synes totala oförmåga att handskas med situationen är påfallande för att inte säga märklig. Under den presskonferens som ordnades under Erdogans besök i Soma började han läsa upp dödstal från andra gruvolyckor och hävdade, att ”sådant här händer hela tiden”.   

Ett uttalande, som inte torde ha lugnat de familjer som förlorat eller saknar sina anhöriga i samband med Soma-katastrofen.

Recep Tayyip Erdogans bristande sociala kompetens och oförmåga att hantera media kan kanske delvis förklaras med att han ända sedan förra sommaren, då massiva demonstrationer ägde rum på Taksim-torget i Istanbul och på andra platser i Turkiet, varit hårt ansatt. Oroligheter utbröt på nytt i slutet av december förra året, då polisräder företogs mot flera samhällstoppar efter läckor om utbredd korruption.

 Erdogan söker, ehuru inte särskilt framgångsrikt, värja sig mot kritiken.

Chefen för den statliga storbanken Halbank påkoms med att ha sedlar motsvarande ett värde av 30 miljoner kronor undanstoppade i skokartonger, medan sonen till inrikesministern hade flera kassaskåp proppfulla med pengar. Flera ministrar tvingades avgå till följd av skandalen, men miljöministern framhöll i sitt avgångstal att han inte hade gjort någonting utan Erdogans godkännande och uppmanade därför premiärministern att avgå även han.

Också Erdogans son, Bilal, drogs in i mut- och korruptionshärvan då han misstänktes för oegentligheter i samband med ett husbygge i Istanbul som senare blev till studentbostäder.

Det spekulerades i att det utbredda missnöjet med Erdogan och hans regim skulle kunna leda till en katastrof för det islamistiska AKP i lokalvalen i slutet av mars, men så blev det inte. I stället stärktes partiets och därmed Erdogans ställning genom en överlägsen seger för partiet.

Mer om korruptionen i den turkiska samhällstoppen och protesterna mot denna här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/lokalvalet-ett-odesval-for-erdoan_3415588.svd

Recep Tayyip Erdogans  marsch mot makten i Turkiet är på sitt sätt imponerande. Han har nu varit landets premiärminister i drygt tio år och har gradavis med hårda nypor förvandlat den sekulära oppositionens tillvaro till ett helvete. Den amerikanska tidskriften National Review (21 april 2014) konstaterar att fängelserna är fulla av militära befattningshavare och journalister som anklagats för att ha konspirerat mot Erdogan, som dessutom har sparkat hundratals domare och polischefer och ersatt dessa med i Erdogans ögon pålitligt folk.

När läckor visade på den gigantiska korruptionen inom administrationen och desslikes avslöjade att Erdogan planerade en intervention i Syriens blodiga inbördeskrig, försökte han begränsa skadeverkningarna genom att stänga ner Twitter och Youtube. En domstol beordrade regimen att häva förbudet, men det fria ordet är fortfarande i trängt läge.

 Vattenkanoner mot demonstranter på Taksim-torget i Istanbul.

Recep Tayyip Erdogan må fortfarande åtnjuta viss popularitet bland Turkiets troende muslimer, men de sekulära krafterna har vänt sig mot honom efter de hårdhänta metoderna mot demonstranterna. Gruvkrisen ställer saker och ting ytterligare på sin spets och kan hota Erdogans ställning även bland de troende.

Helt klart är att utvecklingen i Turkiet, som i bästa fall kan beskrivas som en halvdemokrati, inte gynnar landets planer på ett EU-inträde. Gissningsvis ligger då det av EU med silkesvantar behandlade Ukraina, trots att detta land knappast heller är föga mer än en halvdemokrati och dessutom har en ekonomi körd i den absoluta botten, bättre till när det gäller möjligheter att bli medlem i EU.

Det problematiska Ukraina: omogen och klantig opposition

 Ett handslag mellan Klytsjko (till vänster) och Janukovytj som bekräftar den nu värdelösa överenskommelsen mellan oppositionen och regeringen i Ukraina den 21 februari 2014.

Jag skall gärna tala om varför jag vägrar se situationen i Ukraina svart-vitt.

När Ukrainas president Viktor Janukovytj, som besegrade Julia Tymosjenko i presidentvalet 2010, bestämde sig för att i november i fjol inte skriva under ett avtal som skulle närma landet till EU och i stället valde att teckna avtal med Ryssland, utbröt våldsamma protester i Kiev.

Situationen eskalerade undan för undan tills det hela hade urartat till regelrätta gatustrider mellan kravallpolis och beväpnade styrkor med fascister och nazister som tongivande element. Den 21 februari ingicks ett avtal mellan regering och president, men oppositionen – en ohelig allians mellan liberaler, provästliga element samt fascister och nazister – hade inga problem att ignorera detta när man såg en chans att kuppa bort Janukovytj och samtidigt få stöd från USA och EU.

Här en sammanfattning av läget och de extremistiska elementen i den nya ukrainska regeringen från tidningen Arbetaren:

http://arbetaren.se/artiklar/nazister-tar-plats-i-ukrainas-regering/

När man hör utrikesminister Carl Bildt och andra företrädare för EU-linjen får man lätt intrycket, att konflikten i Ukraina är en enkel fråga om demokrati contra diktatur med Janukovytj-lägret som skurkar och oppositionen som hjältar. Som redan antytts ovan är så mycket långt ifrån fallet.

Den tillförordnade premiärministern Arsenij Jatsenjuk, representerande Fosterlandspartiet, är visserligen känd som en provästlig politiker. Han har dock ofta synts på Självständighetstorget i Kiev i sällskap med det fascistiska partiet Svobodas ledare. På en bild ses han göra något som liknar fascisthälsning bredvid Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, som fick posten som vice premiärminister.

I sammanhanget bör det nämnas att den 2012 byggda synagogan i Zaphorizhia i sydöstra Ukraina nyligen utsatts för ett brandbombsattentat. Okända förövare kastade in molotovcocktails i bönehallen, men lyckligtvis blev skadorna på helgedomen relativt små. I Ukraina finns enligt en del uppgifter mellan 360 000 och 400 000 judar, medan andra källor talar om kanske 200 000. En rabbin har uppmanat de judar som kan att lämna Ukraina, som har en lång och mörk antisemitisk historia, medan andra velat tona ner den eventuella fara som landets judar kan befinna sig i.

Mer information i Jerusalem Post här:

http://www.jpost.com/Jewish-World/Jewish-News/Jewish-community-center-synagogue-firebombed-in-Ukraine-342446

 Från vänster Jatsenjuk, Klytsjko och Tyahnybok. Den liberale Klytsjko har sedan dess blivit utmanövrerad av de andra två.

Svoboda bildades 1991 som ett öppet nationalsocialistiskt parti men kan nu beskrivas som ett ganska typiskt fascistparti. Förutom vice premiärministerposten tillerkändes partiet även posterna som jordbruksminister och ekonomiminister. Utbildningsminister blev den framstående akademikern Serhiy Kvit med en bakgrund i nazistpartiet Högersektorn.

Intressant nog blev den tidigare mest kände oppositionspolitikern, den före detta boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytsjko, och hans liberala parti, Udar, helt utan ministerposter i den provisoriska regeringen som är utsedd att leda landet till det utannonserade presidentvalet den 25 maj (samma dag som det hålls EU-val).

Jag kan inte hjälpa att jag mot ovan skisserade bakgrund finner Carl Bildts och USAs president Barack Obamas entusiasm för den ukrainska oppositionen svårförståelig. Ärligt talat har denna betett sig osannolikt klantigt. Om de oppositionella nu var missnöjda med den lagligt och demokratiskt valde president Janukovytjs avtal med Moskva – och det var de uppenbarligen – skulle de i alla händelser ha tänkt sig mycket noga för innan de började demonstrera på gatorna.

Framförallt skulle man ha satt stopp för de våldsamma element som inledde ett regelrätt krig mot säkerhetsstyrkorna och hindrat utländska nazister och fascister, bland annat från Sverige, att blanda sig i landets interna angelägenheter. Frestelsen blev dock tydligen för stor att störta Janukovytjs styre under kuppartade former. Det hade inte krävts någon övermänsklig strategisk begåvning att inse, att detta var något som Moskva och Putin inte skulle kunna överse med.

 Serhiy Kvit, utbildningsminister i den tillförordnade ukrainska regeringen med ett förflutet i Högersektorn.

Den ukrainska oppositionen har enligt mitt förmenande visat prov på en häpnadsväckande demokratisk omogenhet. I en civiliserad demokrati genomför man inte statskupper i samband med blodiga gatustrider och struntar i ingångna avtal, utan verkar medelst fredlig opinionsbildning och förhandlingar samt allmänna val. Kunde inte Carl Bildt, som har ett mer välsmort munläder än de flesta, ha upplyst de oppositionella om detta?

Nu har de ryska trupperna och vapnen börjat göra sig gällande på Krim, som av tradition är betydligt mer ryskt än ukrainskt. Jag besökte området – bland annat Sevastopol, Odessa och Simferopol – på en militärhistorisk rundresa som även inkluderade Poltava för drygt tio år sedan, och fann det av naturliga skäl märkligt att den ryska Svarta havs-flottan var förlagd i området.

Leninstatyer, hammare och skäror och andra minnesmärken från den sovjetiska tiden stod som spön i backen, och när vi besökte ett militärhistoriskt museum var det inte Carl XIIs gamle samarbetsman, det ukrainske hövdingen Mazepa, som var den store hjälten som man kanske kunde förledas tro – det var den ryske tsar Peter I, som klådde den svenske kungens trupper så eftertryckligt i Poltava.

Jag ser som de flesta andra med stor oro på det ryska intåget på Krim, som ju trots den etniska ryssdominansen de facto ligger inom Ukrainas landamären. Man måste dock vara både blind och döv om man inte inser att Putin har svårt att överse med att hans allierade, den demokratiskt valde presidenten Janukovytj, störtats under tvivelaktiga former och ersatts av en EU-vänlig politiker som omger sig med fascistelement.

 Tsar Peter I (”den store”) – beundrad på Krim, som alltid varit mer ryskt än ukrainskt.

Det ideala vore givetvis om det problematiska Ukraina, som är ungefär lika stort som Frankrike, tilläts ha goda och fruktbara förbindelser med såväl Ryssland som EU och inte förvandlas till ett stridsäpple mellan två oförsonliga sidor. Jag hoppas innerligt att den pågående konflikten så småningom lugnar ner sig, icke minst för vår egen skull – Sverige kommer ofrånkomligen att bli inblandat i en större konflikt som jag känner mig tämligen säker på att Putin skulle behärska betydligt bättre än motparten.

Inte för att jag är någon stor Putin-vän, och jag liksom många andra oroar mig för vad ryska trupper skulle kunna göra med exempelvis vårt i praktiken skyddslösa Gotland, men jag inser att i jämförelse med honom övriga politiska ledare i Europa framstår som pinsamma småhandlare när det gäller politisk skicklighet och fingerfärdighet.