Posted tagged ‘fatwa’

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

17 december, 2015

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

Johan_Lundberg_(litteraturvetare)_2014 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

2015821_1200_675 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

untitled Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

myrdal och Mao Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

2330560_1200_675 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

A5B3FF4FC4341901A1CEDA6F6E2D8A9CDA0876CD22CDD6225F3D26677AFC4BB9 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Lundberg m m 011

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Vernissage för Vilks i Stockholm

8 december, 2013

E3563Lars Vilks med hund samt galleristen Henrik Rönnquist på Galleri Movitz. Foto: Photo2be

I rummet längst in på Galleri Movitz på Hornsgatspuckeln i Stockholm, där vernissage för Lars Vilks utställning Phobos & Deimos hölls i dag lördag den 7 december, hänger tre svarta ramar. I var och en av ramarna finns texten: På grund av fruktan och skräck kan ej teckningen visas (se bilden ovan).

I en text som finns tillgänglig på utställningen, som varar till 18 december, förklarar konstnären sistnämnda förhållande på följande sätt:

Utställningens namn Phobos & Deimos (Fruktan och skräck) hänger samman med att orsaken till att mina rondellhundar inte kan visas (med Rönnquist & Rönnquist som enda undantag) eller säljas på auktioner är just fruktan och skräck för att något förfärligt skall inträffa. I mytologin är Phobos & Deimos söner till krigsguden Mars och kärleksgudinnan Venus. De är också namnen på planeten Mars två månar.
De utställda målningarna är parafraser på mer eller mindre kända konstverk från skilda tidsepoker med i verken inplacerad rondellhund. Det enda undantaget är en målning som visar planeten Mars med sina månar tillagt en rondellhund.

Jag skulle faktiskt, ofint nog, vilja rätta Lars Vilks i ett avseende. I det nämnda innersta rummet i Galleri Movitz hänger (åtminstone var så fallet på vernissagen) några kolorerade bilder av den bekanta rondellhunden med profeten Muhammeds ansikte i gatumiljö. Dessa har gjorts av konstnären själv och är alltså ej parafraser. Dessutom bör tillfogas att krigsguden Mars är den romerska beteckningen för den grekiska motsvarigheten Ares. Jag framhåller detta därför att namnen Phobos och Deimos faktiskt är grekiska.

E3567 Lars Vilks förbereder sin utställning i Galleri Movitz den 5 december. Foto: Photo2be

Det var den 20 juli 2007 som arrangörerna av utställningen ”Hunden i konsten” plockade ner de tre teckningarna, föreställande Muhammed som rondellhund, vilka Vilks nämner. Händelsen blev, som Vilks framhåller, livligt omdiskuterad och ledde till en väldig uppståndelse i såväl Sverige som den muslimska världen.

Sedan den liberala dagstidningen Nerikes Allehanda (NA) i Örebro publicerat en av teckningarna den 19 augusti utfärdade det islamistiska terrornätverket al-Qaida den 15 september 2007 en fatwa mot både konstnären och NA-redaktören Ulf Johansson. Den som lyckas ta Lars Vilks eller Ulf Johansson av daga belönas med maxbeloppen 150 000 respektive 100 000 dollar.

På Galleri Movitz har Vilks och Galleri Rönnquist & Rönnquist hängt 29  tavlor, parafraser på redan existerande verk där den bekanta rondellhunden infogats  i olika skepnader och storlekar. Här finns allt från ”Jul” av Carl Larsson och Einar Jolins ”Isprinsessan” till Leonardos ”Nattvarden” och ”Sibylla Cumae” av Francesco d´Ubertino.

Mitt huvudintryck av utställningen är ljus, färgrikedom och humor. Lätt absurt blir det naturligtvis då den ofrånkomliga rondellhunden finns med överallt.

untitled Parafras på Einar Jolins ”Isprinsessan” inklusive rondellhund.

Lars Vilks är född i Helsingborg 1946 och är filosofie doktor i konstvetenskap samt har ett förflutet som professor i konstteori i norska Bergen. Innan rondellhundarna briserade var han mest känd för skulpturparken Ladonien i Kullabergs naturreservat i Skåne. Den 2 juni 1996 utropades Ladonien till en egen ”stat”, en så kallad remoni som är både republik och monarki. Ladonien har en egen valuta, örtug, och har förklarat krig mot Sverige och San Marino. Vilks har titeln statssekreterare.

En filmsnutt om Ladonien här:

http://www.youtube.com/watch?v=AR4e54Bwzbw

Lars Vilks har i hög grad blivit persona non grata i politiskt korrekta kretsar med sitt kompromisslösa budskap och sin verksamhet i frihetens och individualismens tjänst. Man vågar nog påstå att han är så långt ifrån det ”lagom” svenska som det över huvud taget är möjligt att vara. Vilks skyddas dygnet runt av livvakter från SÄPO, och i samband med vernissagen på Galleri Movitz var polisbevakningen rigorös.

Men var fanns bubbelvinet och snittarna som brukar vara obligatorisk förtäring vid vernissager? Kanske kom jag helt enkelt för sent…

Massivt Obama-stöd till jihadister och palestinier

29 juni, 2013

011Obama har täta kontakter med Egyptens islamistiske president Muhammad Mursi.

När Barack Obama valdes till USAs president 2008 var han den förste öppet socialistiske presidenten i landets korta historia. I Obamas släktbakgrund med rötter i Kenya på fädernet finns muslimska konnotationer, och när modern sedan gifte om sig med en indonesisk muslim innebar det att unge Barack Hussein tidigt insöp grundläggande muslimska värderingar.

Det existerar en rikhaltig konspirationsflora med sensmoralen, att Barack Hussein Obama i själva verket är en troende muslim med en dold agenda att göra USA islamskt. Jag tänker inte göra alltför mycket av denna typ av teorier vilka troligen är klart överdrivna. Ändå går det inte gärna att undvika redovisa ovannämnda bakgrund när man tar i beaktande delar av Obama-administrationens utrikespolitik.

För en tid sedan utverkade utrikesminister John Kerry ett massivt ekonomiskt stöd om 1,3 miljarder dollar till Egyptens regering som baseras på det jihadistiska/islamistiska Muslimska brödraskapet och leds av den omtvistade presidenten Muhammad Mursi. Enligt Obama-kritiska bedömare är stödet för Muslimska brödraskapet och andra jihadistiska krafter nu ”utom all kontroll”.

610240c3454ffa474482cdc987683c1276831710Sheikh Abdullah Bin Bayyah: muslimsk extremist med försänkningar i Obamas Vita hus.

American Center for Law and Justice (ACLJ) har rapporterat att Sheikh Abdullah Bin Bayyah nyligen i Vita huset sammanträffade med viktiga befattningshavare i Obamas säkerhetsstab. 2004 utfärdade Bin Bayyahs organisation, International Union of Muslim Scholars, en fatwa (ett religiöst påbud) som inskärpte att det var alla muslimers plikt att döda amerikanska soldater i Irak.

International Union of Muslim Scholars har gjort sig beryktat genom att ge sitt stöd till självmordsmördarbombare i Israel och genom att prisa den nazityska Förintelsen. Nu ber dess talesman Abdullah Bin Bayyah Obama-administrationen om rundhänt stöd för beväpning av de jihadistiska upprorsmakarna i Syrien.

Frågan är varför den nominellt kristne president Barack Obama så till den grad favoriserar islamistiska krafter, vilka såväl i Egypten som Syrien liksom på andra ställen går hårt fram mot kristna trosbekännare. Kristna är i dag de facto den mest förföljda grupperingen i världen, vilket jag framhöll i en artikel i Dispatch International (20 juni). Enligt organisationen Open Doors är 100 miljoner kristna föremål för förföljelse och förtryck världen över. Detta sker i kvarvarande kommunistiska men framförallt i arabiska/muslimska länder och regioner.

John Kerry, Shimon Peres and Mahmoud AbbasJohn Kerry träffar Israels president Shimon Peres och Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas under sin intensiva Mellanöstern-diplomati.

I Israel-Palestina-frågan är Obama-administrationen jämväl mycket angelägen om att blidka palestinaarabiska intressen. Utrikesminister Kerry har den senaste tiden pressat hårt på för att nya fredssamtal skall komma till stånd mellan Israels regering och den Palestinska myndigheten. Framförallt betonas att israelerna måste lämna den så kallade Västbanken (som utgörs av de bibliska områdena Judéen och Samarien) med dess bosättningar i palestinska händer.

Medlemmar i Likud-regeringen med premiärminister Benyamin Netanyahu i spetsen har förklarat sig villiga att gå med på att utrymma 90 procent av området, medan andra kabinettsmedlemmar motsätter sig detta. Nedan en länk till en sammanfattning av den amerikanska Israel/Palestina-diplomatin, vilken i första hand synes vilja underlätta för den förestående uppgraderingen av ”Palestinas” roll i FN i höst:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/palestinianauthority/10145946/John-Kerry-flies-in-to-force-Israelis-and-Palestinians-back-to-talks.html

300px-West_Bank_&_Gaza_Map_2007_(Settlements)Karta över de palestinaarabiska områdena Västbanken och Gaza.

Det talas ofta felaktigt om Israels ”ockupation” av Västbanken. Faktum är att det var Transjordanien som annekterade denna forna del av det brittiska Palestina-mandatet efter det första Arab-israeliska kriget 1949. I samband med Sexdagarskriget 1967 tog Israel kontroll över det omtvistade området av säkerhetsskäl. En snabb blick på kartan räcker för att man skall få klart för sig att detta område, som numera blomstrar tack vare de judiska bosättarnas insatser, är av oskattbar vikt för staten Israel såväl ekonomiskt som militärt strategiskt. Dessutom drar palestinaaraberna stor ekonomisk nytta av den utveckling som skett.

Frågan är om Likud-regeringen verkligen vågar överlämna Västbanken till palestinierna. Följderna skulle bli ett sämre israeliskt säkerhetsläge och en avstannande ekonomisk utveckling. Dessutom skulle många israeler gå man ur huse för att protestera mot en sådan utförsäljning av nationella intressen och Likud-regeringen skulle sitta mycket löst.