Häxornas Harz: kejsartraditioner, världsarv och naziminnen

Utanför mitt logi i våningen ovanför klosterkrogen i Wöltingerode. Foto: Tommy Hansson

Det är hög tid att jag för mina läsare redovisar mina intryck i ord och bild från min resa i början av maj till det sagoomspunna bergsområdet  Harz i delstaterna Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen i norra Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harz

Boendet på min fem dagar långa resa – jag tycker det kan vara en lämpligt lång tid att vara bortrest – i regi av det Malmö-baserade reseföretaget Scandorama ägde rum på det till hotell omvandlade benediktinerklostret Wöltingerode med anor från 1100-talet. Här fanns både hotellutrymmen, krog, klosterkyrka och bränneri för likördrycker – mycket trevligt alltsammans!

Stadskärnan i Goslar med dess särpräglade trähusbebyggelse. Foto: Tommy Hansson

Goslar. Från Wöltingerode är det lagom avstånd till de övriga stopp som stod på utflyktsprogrammet. Huvudort i Harz är den anrika kejsarstaden Goslar, som i dag har drygt 40 000 invånare. Den pittoreska och av äldre trähusbyggnation präglade stadskärnan är, liksom silvergruvan Rammelsberg, ett av FN-organet UNESCOs världsarv. Goslar anlades år 922 av kejsaren Henrik (Heinrich) I av Sachsen (876-936), kallad ”Fågelfängaren”.http://web.comhem.se/birgerbergenholtz/htmljohan/000/0258/459.htm

På 1300-talet förärades Goslar titulaturen ”fri riksstad” parallellt med anslutning till handelsförbundet Hansan, en ärebevisning orten dock gick förlustig 1802. Under nationalsocialisternas tid vid makten utsågs Goslar till Reichsbauernstadt (riksbondestad) och besöktes ofta av de nazityska koryféerna.

Kaiserpfalz i Goslar vaktas av ryttarstayerna av kejsarna Fredrik Barbarossa (till vänster) och Wilhelm I. Foto: Tommy Hansson

Goslars mest anslående sevärdhet är tvivelsutan den pampiga Kaiserpfalz, kejsarborgen, som markeras av ryttarstatyer föreställande kejsarna Fredrik (Friedrich) I Barbarossa av Hohenstaufen (cirka 1122-1140) och Wilhelm I (1797-1888), även kallad ”den store” i syfte att särskilja honom från sin katastrofale sonson Wilhelm II. Jag tyckte mig riktigt känna historiens vingslag när jag besåg borgens stora sal med dess många historiska målningar.

En husfasad i centrala Goslar med utsökta skulpturer. Foto: Tommy Hansson

Som den historiskt bevandrade vet så uppkallades Tysklands olycksaliga krigståg (Operation Barbarossa) mot Sovjetunionen 1941 efter kejsar Friedrich I, vars italienska tillnamn alltså betyder ”rödskägg”. Han drunknade vid en flodövergång i Anatolien i nuvarande Turkiet på väg mot Jerusalem 1190 under det tredje korståget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_I_Barbarossa

Det här ångdrivna tåget tog oss till Wernigerode. Foto: Tommy Hansson

Wernigerode. Till Wernigerode, som fick stadsprivilegier 1229 men har äldre anor än så – platsen omnämns i skriftligt material första gången 1121 – tar vi oss med ett ångloksdrivet tåg tillhörigt Harzburger Schmalspurbahn som sträcker sig genom området. Resan går i maklig takt genom till synes ganska vilda och kuperade skogstrakter.

En vy från Wernigerodes stadskärna. Foto: Tommy Hansson

I Wernigerode, en av Tysklands mest välbevarade medeltidsstäder som i dag har runt 35 000 invånare, tog jag mig en promenad innan jag slog mig ned vid en enkel uteservering och inmundigade currykorv med bröd nedsköljt med lokalt öl och en snaps. Majluften var visserligen relativt kylig, men det var ändå trevligt och avkopplande att sitta och titta på folklivet en stund.

Det här smakade inte alls dumt! Foto: Tommy Hansson

På väg tillbaka till bussen bar det sig nu inte bättre än att jag med mitt skrala lokalsinne råkade gå vilse. Så småningom lyckades jag dock nå kontakt med gruppens reseledare och kunde lätt skamsen äntra bussen för resan tillbaka till klosterhotellet.

Rådhuset (Rathaus) i Quedlinburg. Foto: Tommy Hansson

Quedlinburg. Denna stad med knappt 30 000 invånare kan med visst fog kallas Tysklands första huvudstad. Det var nämligen här som Henrik I Fågelfängaren 919 kröntes till den förste konungen över ett enat tyskt område.

Henriks gemål Mathilde anlade här ett nunnekloster vars abbedissa därefter i 800 år styrde staden. Dess sista kvinnliga regent var faktiskt den svenska prinsessan Sofia Albertina (1753-1829), syster till Gustaf III; 1803 upplöstes de tyska så kallade klosterstaterna. Halvtannat sekel senare kom staden att ingå i det så kallade DDR (Östtyskland).

Heinrich Himmler besöker Quedlinburg 1936 tillsammans med underlydande nazikoryféer.

Quedlingburg hade en central ställning under nazitiden. 1936 anlände till staden Reichsführer Heinrich Himmler hit tillsammans med partihöjdarna Martin Bormann och Robert Ley för att i stiftskyrkan St. Servatius utföra ritualer till minne av den av nationalsocialisterna mycket uppskattade Henrik Fågelfängaren.

Kyrkan kom 1938 fram till det tyska sammanbrottet 1945 att tjäna som ett centrum för den mysticism som florerade inom det av Himmler ledda SS (Schutzstaffeln). http://www.huffingtonpost.com/2013/06/12/himmler-rituals_n_3428856.html

Världsarvshus i Quedlinburgs stadskärna. Foto: Tommy Hansson

Det är inte utan att man ryser en smula när man vid ett modernt besök i Quedlinburg drar sig till minnes detta mörka förflutna. Hela staden är i dag ett av UNESCOs världsarv med sina 1300 korsvirkeshus, slott och stiftskyrka. Den ingår i Landkreis Harz i förbundsstaten Sachsen-Anhalt.

Den nordiskt präglade stavkyrkan i Hahnenklee, invigd 1908. Foto: Tommy Hansson

Hahnenklee. Den lilla orten Hahnenklee med 1200 bofasta invånare har ett förflutet inom bergshanteringen men är numera främst en uppskattad vintersportort. 1908 invigdes den i sitt slag enastående stavkyrkan Gustav Adolf Stabkirche, som är uppförd helt i trä. Dess byggnadsstil anses påminna om det sätt varpå vikingarna en gång byggde sina berömda skepp.

Den anslående interiören i kyrkan i Clausthal, Europas näst största träkyrka. Foto: Tommy Hansson

Clausthal-Zellerfeld. Inte långt från Hahnenklee ligger den större staden Clausthal-Zellerfeld, en universitets- och tjänstemannastad som också är en betydande vintersportort. En sevärdhet i Clausthal är den imponerande träkyrkan – Tysklands största i sitt slag och den näst största träkyrkan i Europa med ett anslående yttre såväl som inre.

Der Brocken. Ingen resa till Harz-området vore komplett utan ett besök på berget Der Brocken 1141 meter över havet, vilket gör det till den högsta punkten i Harz. Der Brocken är en av de höjder som i tysk folktradition benämndes Blocksberg, där häxorna skall ha samlats varje valborgsmässoafton (Walpurgisnacht) i syfte att ”bola med Djävulen”, det vill säga idka sexuellt umgänge med hin håle.

Det ganska hiskeliga häxhuset på Hexentanzplatz. Foto: Tommy Hansson

Det som givit Brocken en viss särställning i detta lugubra sammanhang är dess förekomst i den tyske nationalskalden Johann Wolfgang von Goethes verk Faust.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Wolfgang_von_Goethe I anslutning till höjden finns den så kallade Hexentanzplatz (Häxdansplatsen), en turistfälla med allsköns, häxrelaterat tingel-tangel. Jag passade här på att inhandla en praktisk shoppingväska försedd med blixtlås.

Något burlesk häxfigur blir förevigad… Foto: Tommy Hansson

1935 uppfördes på Der Brocken under nazitiden världens första TV-torn, och under den kommunistiska ”DDR”-tiden ett par årtionden senare fanns här ett centrum för signalspaning från vilket östtyskarna hade koll på större delen av Västtysklands teletrafik. Vid Brocken rinner floderna Bode, Ecker, Ilse och Oder upp.

Jag är tämligen anglosaxiskt/gaeliskt inriktad och räknar knappast Tyskland till mina favoritländer. Ändå har jag tidigare besökt Västtyskland, Östtyskland och nu det enade Tyskland kanske tiotalet gånger genom åren. Alldeles oavsett vad man må tycka om Tyskland och tyskarna kommer man inte ifrån att landet och folket bär på en rasande intressant och för Europa och världen central historia. Harz är, som torde ha framgått ovan, en alldeles speciell del av Tyskland, ett land som också delar av min hustrus släkt härstammar ifrån.

Klosterhotellet i Wöltigerode: huvudbyggnaden. Foto: Tommy Hansson

 

 

 

 

Svenska artister (XXIII): Nicolai Gedda

 Nicolai Gedda – en av de stora svenska tenorerna.

http://www.youtube.com/watch?v=4mJyjq8JNAI

Länken ovan går till en sångvideo, där den svenske tenorsångaren Nicolai Gedda framför Lenskijs aria ur operan Eugene Onegin av Pjotr Tjajkovskij. Det passar utmärkt att inleda denna kortfattade presentation av vår, jämte Jussi Björling, troligen mest framstående operatenor genom alla tider med just denna sång, då Gedda gjort sig känd för att behärska den ryska repertoaren på ett  sätt som framkallat ovationer även på rysk mark. Så växte Gedda också upp i en tvåspråkig miljö med svenska och ryska som modersmål.

Nicolai Harry Gustav Gedda (ursprungligen Lindberg) föddes i Brännkyrka församling i Stockholm 1925. Modern var svenska, fadern halvryss. Unge Nicolai togs tidigt om hand av sin faster Olga Gedda samt adoptivfadern Michail Ustinov, som sjungit i en känd kör med Don-kosacker samt varit kantor i en rysk-ortodox kyrka. 1929-34 var familjen bosatt i Leipzig i östra Tyskland men flyttade till Sverige efter Hitlers makttillträde.

Nicolai fick småningom ett jobb som banktjänsteman i Stockholm och försörjde familjen på den lön han fick. En dag frågade han en kund om denne kände till någon bra sångpedagog han kunde gå till. Kunden rekommenderade Gedda att kontakta hovsångare Martin Öhman (1887-1967), som varit en av de mest hyllade svenska tenorerna under 1920- 0ch 1930-talen. Öhman fattade genast tycke för unge Gedda och gav honom gratis sånglektioner, eftersom han visste att den unge mannens lön skulle räcka till för hela familjen.

 Martin Öhman upptäckte Nicolai Geddas enastående talang.

Martin Öhman lär även ha varit en av dem som tidigt insett potentialen hos den unge Jussi Björling, och hans satsning på Nicolai Gedda var sannerligen inte förgäves. I april 1952 debuterade denne på Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm i operan Postiljonen från Longjumeau av Adolphe Adams, vilken eljest är mest berömd för att ha komponerat ”O helga natt” (Adams julsång).

Nicolai Gedda har under årens lopp gjort stor succé vid alla de operascener som ”räknas” i världen: La Scala i Milano, Covent Garden i London, Metropolitan i New York, Parisoperan med flera. Han specialiserade sig tidigt på den så kallade fransk-italienska, lyriska repertoaren men har även utmärkt sig som Mozart-sångare och någon gång till och med sjungit Wagner, något jag med viss tvekan förlåter honom.

Under senare delen av sin långa karriär – Gedda gjorde sitt sista framträdande som översteprästen i en inspelning av Mozarts Idemeneo 2003 – tunrnerade Nicolai Gedda i Ryssland med mycket lyckat resultat. Här sjunger han en klassisk rysk folksång vid ett konsertframträdande i Moskva (lyssna gärna till ovationerna efter framförandet – jag får gåshud!):

http://www.youtube.com/watch?v=oASM2UsCXXE

Gedda blev ett känt ansikte i den svenska televisionen under 1960-talet med sin oerhört välmodulerade, ”täta” och uttrycksfulla tenorröst. Själv hade jag lyckan att se och höra honom i en konsert på Gröna Lund i Stockholm, jag tror året måste ha varit 1973. Minns att jag tyckte att jag hade hört en helt perfekt röst, ett omdöme jag inte finner anledning ändra på här.

 Nicolai Gedda med den perfekta tenorrösten.

En av de sånger han då framförde var  arian ”Una furtiva lagrima” ur Gaetano Donizettis komiska opera Kärleksdrycken, ett av Geddas paradnummer:

http://www.youtube.com/watch?v=3qfGQUFfQyU

Här kan vi se Gedda framträda på Paris operascen med den glansfulla och samtidigt krävande bravuraria, som på svenska har titeln ”Var hälsad, dygdens kyska boning” ur Charles Gounods opera Faust. Om ni lyssnar till hela arian kan ni inte undgå att notera det höga C:et mot slutet, en höjdpunkt alla kategorier i tenorernas repertoar. Jag tillhör det lättrörda och  hopplöst romantiska släkte som inte kan låta bli att gråta, när jag tar del av prestationer sådana som denna:

http://www.youtube.com/watch?v=-m_Jas-OEFE

Jag väljer även att som ett sista prov på Nicolai Geddas enastående sångkonst lägga in en länk till en konsertframträdande med ”E lucevan le stelle” ur Giacomo Puccinis Tosca, en av mina absoluta favoriter. Hjälten och förste älskaren, Alfredo, avlevererar detta praktstycke till sin älskade Tosca medan han sitter i en fängelsecell och inväntar sin avrättning:

http://www.youtube.com/watch?v=YAbC-kK33mY

Nicolai Gedda utnämndes 1965 till hovsångare och invaldes 1966 i Kungliga musikaliska akademien som medlem nummer 725. 1968 mottog han utmärkelsen Litteris et artibus. Han har även dubbats till riddare av franska Hederslegionen. Gedda har under årens lopp haft god hjälp av sina språkkunskaper: han behärskar mer eller mindre flytande svenska, ryska, tyska, franska, italienska och latin.

1977 utkom boken Gåvan är inte gratis (Bonniers), där Gedda berättar om sitt liv för hustrun/författarinnan Aino Sellermark Gedda. Boken har utkommit på ett flertal språk. Nicolai Gedda är numera bosatt i det franskspråkiga Schweiz.