Ryssland och Syrien anklagas för krigsbrott och ”barbari”

Förödelsens styggelse i det sönderbombade Aleppo, där drygt 225 000 människor är fångade under omänskliga förhållanden.

Under ett snabbinkallat möte med FNs säkerhetsråd på söndagen uttryckte västmakterna USA, Storbritannien och Frankrike bestörtning över den syriska Assad-regimens och Rysslands flygbombningar mot bostadsområden i östra delarna av staden Aleppo /se fotnot/  i östra Syrien. ”Barbari” och ”krigsbrott”, menade kritikerna. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-37468080

Syrien och Ryssland, hävdade den amerikanska FN-ambassadören Samantha Power, ”lägger i spillror vad som återstår av en ikonisk Mellanöstern-stad”. Irlands-födda Power utlät sig bland annat på följande sätt:

I stället för fred bedriver Ryssland och Assad krig. I stället för att leverera livräddande hjälp till syrierna bombar Ryssland och Assad sjukhus och hjälparbetare.

USAs FN-ambassadör Samantha Power har anklagat Putin-regimen för ”barbari”.

Samantha Power, som föddes i Dublin 1970 och har varit USAs FN-ambassadör sedan 2013, innehade tidigare den första Anna Lindh-professuren i ämnet Global Leadership and Public Policy vid Harvard Kennedy School. Hon blev känd då hon tvingades avgå som aktiv i Barack Obamas presidentvalskampanj 2008 sedan hon kallat Hillary Clinton, Obamas främsta medtävlare om Demokraternas nominering, för ”ett monster”. https://en.wikipedia.org/wiki/Samantha_Power

Den ryske FN-ambassadören Vitalij Tjurkin har avvisat anklagelserna och bland annat berömt Syriens president och diktator Bashar al-Assad för att ha visat en ”anmärkningsvärd återhållsamhet”. Han menade under säkerhetsrådets möte att fred i Syrien ”nu är en nästan omöjlig uppgift”.

Förnekelsens ansikte: Rysslands FN-sändebud Vitalij Tjurkin.

Enligt FN-medlaren Martti Ahtisaari, Finlands president 1994-2000, skulle Tjurkin å Rysslands vägnar ha erbjudit västmakterna Assads avgång som led i en fredsöverenskommelse; dessa skulle emellertid ha ställt sig kallsinniga. http://www.svd.se/uppgifter-al-assad-kunde-ha-avsatts

I dag ter sig ett frivilligt maktfrånträde från Assads sida avlägsnare än någonsin. Striderna i rebellernas nyckelfäste Aleppo blossade upp med hög intensitet sedan det tidigare vapenstilleståndet kapsejsat, och nu drar sig alltså inte regimen och dess ryska uppbackare för att bomba bostadsområden och hjälpaktiviteter sönder och samman. Särskilt hårt drabbas barn och kvinnor. Enligt personal från ett sjukhus i området var 43 procent av de sårade barn, andra uppgifter anger ännu högre siffror för antalet drabbade barn.

Enligt Samantha Power hade Ryssland haft makten att verka återhållande på Assad-regimen men avstått därifrån. Den amerikanska FN-ambassadören uppmanade också sina kolleger på plats i säkerhetsrådet att visa ”modet att säga vilka som är ansvariga och som en enad röst säga åt Ryssland att sluta”.

Staffan de Mistura påtalade barnens fruktansvärda situation.

FNs speciella sändebud i Syrien, svensken Staffan de Mistura, menade att minst 213 civila dödades vid bombangreppen mot Aleppo, som delvis skedde medelst så kallade bunker busters som har enorm sprängverkan samt stridsmedel som framkallar bränder. De Mistura underströk att särskilt barnen lever under fruktansvärda förhållanden.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) var också på plats i säkerhetsrådet – där vi nu som bekant har en tillfällig representation om två år – och stödde ospecificerade krav på att FN skall agera mot ”brutaliteten i denna konflikt”. Den obehagliga sanningen är ju dock att FN i realiteten inte kan göra någonting annat än att hålla upprörda tal och/eller författa mer eller mindre välskrivna resolutioner. https://www.theguardian.com/world/2016/sep/25/russia-accused-war-crimes-syria-un-security-council-aleppo

Storbritanniens FN-ambassadör Matthew Rycroft anklagade regimen i Damaskus för att hänge sig åt en ”sjuklig blodtörst” riktad mot sin egen befolkning, medan samma lands utrikesminister Boris Johnsson yttrade:

Putin överräcker inte bara revolvern åt Assad; vid några tillfällen avfyrar han revolvern själv. Ryssarna är själva faktiskt inblandade.

Boris Johnson: ”Putin avfyrar själv revolvern.”

Redan måndagen den 19 september tycktes kriget komma in i en ny och mer hänsynslös fas, då en humanitär kolonn på väg till det hårt ansatta Aleppo angreps i staden Urem al-Kubra. Ett 30-tal människor, varav de flesta hjälparbetare, dödades vid attacken, däribland en områdeschef för den muslimska hjälporganisationen Gröna halvmånen.

18 av 31 lastbilar med förnödenheter såsom mediciner, filtar, mat och blöjor förstördes. http://www.thedailybeast.com/articles/2016/09/21/this-is-how-russia-bombed-the-un-convoy.html

Det antas att flygattacken genomfördes som en hämndaktion för ett tidigare amerikanskt bombangrepp i provinsen Deir al-Zour i östra Syrien, då 62 soldater ingående i den syriska armén dödades. Till skillnad från Ryssland erkände USA öppet att det var amerikanska plan som låg bakom angreppet, men att detta hade skett som ett misstag och att avsikten hade varit att attackera styrkor från terrorgrupperingen Islamiska staten (IS). https://www.washingtonpost.com/world/middle_east/russia-and-syria-blame-us-led-coalition-for-deadly-strike-on-syrian-troops/2016/09/17/8dabf5d6-7d03-11e6-8064-c1ddc8a724bb_story.html

En av de 18 konvojlastbilar som förstördes av de ryska Suchoj-planen.

Enligt vittnesuppgifter hade två ryska stridsplan av fabrikatet Suchoj SU-24 varit synliga i skyn i direkt anslutning till den dödliga konvojattacken, vilken eftertryckligt fördömdes av FNs generalsekreterare Ban Ki-moon.

De senaste ryska övergreppen har medfört att den notoriska Putin-klacken på nätet försökt blanda bort korten genom att, i stället för att erkänna att Putin, Ryssland och Assad-regimen någon enda gång kan ha klantat sig, haspla ur sig diverse konspirationsteorier involverande USA, Israel, EU och så kallade sionistiska intressen. Frågan är om de ens själva kan tro på detta. Ynkligt är det i varje fall.

Fotnot: Aleppo var 2004 Syriens folkrikaste stad med 2,1 miljoner invånare. Dess gamla stadskärna, som skadats till oigenkännlighet under det pågående inbördeskriget, utsågs 1986 av UNESCO till världsarv. Stadens historia går tillbaka till andra årtusendet före Kristi födelse, då Aleppo anlades av sjöfararfolket fenicierna och blev en viktig handelsstad, men arkeologerna har hittat mänskliga lämningar som kan dateras ända tillbaka till 11 000 år före vår tidräkning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleppo

 

En Israelresa (III): Haifa, Akko, Rosh Hanikra…och så en vinprovning

Jag fortsätter här med tredje delen av min berättelse om resan till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Det var den 31 mars vårt sällskap om 15 personer reste norrut längs Medelhavskusten för att besöka Caesarea (som jag berättade om i del II), Haifa, Akko och Rosh Hanikra. Dessutom hann vi med ett stopp för vinprovning.

HAIFA: Haifa är Israels i storleksordningen tredje stad med en befolkning på 264 900 (2007). Här finns landets enda tunnelbana med sex stationer. Stadens judar (82 procent av befolkningen), muslimer och kristna uppges leva i fred med varandra. Här finns även världscentret och templet för den monoteistiska uppenbarelsereligionen bahá’i, grundad i Iran 1863 av Bahá’ullah (1817-92).

 Vy över Haifa med Bahá’i-templet närmast kameran. Foto: Tommy Hansson

Bahá’i anser att alla världsreligioner utgår från en och samma Gud och tänker sig ett idealt samhälle utan nationsgränser. Dess anhängare menar att mänsklighetens religiösa förståelse successivt har förmerats via förgrundsgestalter såsom Adam, Noa, Abraham. Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá’ullah (de båda senare medgrundare av bahá’i-tron). Religionen anses vara kättersk inom den muslimska världen.

I den södra utkanten av Haifa ligger restaurang Maxim, som totalförstördes av den kvinnliga självmordsmördarbombaren Hanadi Jaradat (1975-2003), även kallad Snövit, den 4 oktober 2003. Hennes ideal får väl anses ligga så långt ifrån bahá’is fredliga utopi som tänkas kan. Jaradat, som föddes i Jenin på den så kallade Västbanken, var en juridikstudent som radikaliserades då hennes fästman och senare bror och kusin dödades av israeliska säkerhetsstyrkor.

 Bloggaren med Haifa i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Hanadi Jaradat sköt först ned säkerhetsvakten på restaurangen, belägen nära havsstranden, innan hon utlöste den sprängladdning hon hade innanför kläderna. Explosionen blev våldsam – 21 människor (18 judar och tre araber) dog, 51 skadades. Några av de döda återfanns av räddningsmanskapet sittande i sina stolar, medan barn hade slungats in i väggarna med våldsam kraft. Av självmordsmörderskan återstod endast huvudet.

Terrorgruppen Islamic Jihad tog på sig ansvaret för dådet, som den dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat fördömde. Två familjer inklusive fyra barn, varav ett var två månader gammalt, utplånades.

 Räddningsmanskapet i arbete efter sprängdådet på restaurang Maxim. Foto: AP

Vi fick endast tillfälle att bese restaurang Maxim på avstånd från vägen under hemfärden, eftersom vi låg efter i tidschemat. Restaurangen helrenoverades sju månader efter dådet och är nu en symbol för det israeliska motståndet mot terrorismens ondska.

AKKO: Akko är en mycket gammal stad med 46 300 invånare (2009). Här gjorde ressällskapet under guiden Marie Ben Reis ledning ett ganska kort uppehåll för lunch på en arabisk restaurang som heter Abu Christo belägen vid Medelhavets strand. Staden ansågs länge vara ”nyckeln till Palestina” till följd av dess strategiska läge på slättlandet vid havet. Akkos historia sträcker sig åtminstone 5000 år tillbaka i tiden. Staden var en viktig handelsstad för de gamla kanaanéerna och fenicierna.

 Medelhavet utanför Akko. Foto: Tommy Hansson

Innan Akko fick sitt nuvarande namn kallades staden Ptolemais efter en egyptisk härskare. Under korstågstiden utkämpades här blodiga strider mellan arabiska/muslimska saracener och kristna korsfarare. Korsriddarna, som intog Akko 1104, kallade staden Saint-Jean d´Acre. 1187 återerövrades den av den berömde muslimske härföraren Saladin, men 1191 intogs den av den knappast mindre berömde Rikard Lejonhjärta.

Staden blev sedan den reella huvudstaden för det kristna konungadömet Jerusalem där Johannitorden hade en praktfull befästning, vilken dock brändes ner så gott som i grund under ledning av sultanen av Egypten år 1291. I dag återstår bara sparsamma ruiner.

 Lunch intogs på restaurang Abu Christo. Foto: Tommy Hansson

Också den krigshetsande franske kejsaren Napoleon I Bonaparte försökte inta Akko under sitt fälttåg mot Palestina, som då tillhörde det Ottomanska riket, men misslyckades. 1832 erövrades Akko av Ibrahim pascha och 1917 av brittiska styrkor under ledning av general Edmund Allenby. 1948 intogs staden av israeliska trupper under första Arabisk-israeliska kriget.

I Akko ligger stoftet efter bahá’is grundare, Bahá’ullah, begravt. I dag lever judar, araber/muslimer och kristna tillsammans i relativ sämja i staden.

Ett inte så trevligt minne från Akko är hur arabiska barn misshandlade en stackars åsna på en gata i närheten av restaurangen där vi åt lunch. En i sällskapet hutade åt dem, men det är nog tveksamt om det gjorde något bestående intryck på de elaka ungarna.

 Inte mycket återstår av korsfararnas gamla ståtliga fäste i Akko. Foto: Tommy Hansson

ROSH HANIKRA: När vi rest så långt det gick norrut hamnade vi på en plats kallad Rosh Hanikra i omedelbar anslutning till gränsen mot Libanon i nordvästra Galiléen. Platsen är berömd för sina geologiska formationer i direkt anslutning till Medelhavskusten. Spektakulära grottor har bildats i den vita kalkstenen, och dit kommer man via hiss.

Jag kan dock inte redovisa några intryck därifrån, eftersom jag föredrog att stanna ovan jord – jag har aldrig gillat vare sig höjder eller djup. Föredrog i stället att inta kaffe och glass vid en servering när mina medresenärer befann sig i underjorden.

 En israelisk gränspostering vid Rosh Hanikra. Därunder kaféet där jag drack kaffe och åt glass. Foto: Tommy Hansson

BINYAMINA: Grottor är således inget för mig (även om jag var nere i en fantastisk sådan i Transvaal i Sydafrika 1988 med stalagtiter, stalagmiter, underjordiska sjöar, hela baletten), vilket däremot vin i hög grad är! Vi stannade alltså till vid en  vinegendom tillhörande företaget Tishbi i Binyamina i Karmelbergen, inte långt från Haifa, där vi först provade ett antal viner av olika slag och därefter gavs möjlighet att köpa de sorter vi tyckte var mest tilltalande.

 Delar av vårt sällskap avsmakar Tishbis goda viner. Foto: Tommy Hansson

Tishbi Estate Winery etablerades officiellt 1985 av Jonathan Tishbi, men dess historia daterar sig tillbaka till 1882, då medlemmar ur Tishbi-släkten på uppdrag av baron Edmund de Rothschild började det krävande arbetet med att anlägga vingårdar i det karga landskapet. I dag framställer företaget cirka en miljoner flaskor per år för export till 25 länder.

Besöket på vingården upplevdes nog av alla i sällskapet som ett trevligt mellanspel i utflyktsprogrammet, även om det försinkade tidsschemat något.

I den avslutande fjärde delen av min reseberättelse kommer turen till Jerusalem!

 Utanför vinegendomens huvudbyggnad. Foto: Tommy Hansson