Posted tagged ‘fentanyl’

Poliskameror avslöjar sanningen om gripandet av ”den snälle jätten” George Floyd

5 augusti, 2020

Muralmålning i Los Angeles avbildande George Floyd som helgon.

Den brittiska tidningen Daily Mail har nyligen publicerat filmsekvenser som mycket kraftigt tillbakavisar den flora av myter som uppstått efter det att den afroaamerikanske karriärbrottslingen George Floyd avled i samband med ett polisingripande i Minneapolis den 25 maj. Filmmaterialet emanerar ur de kroppskameror som de fyra polismän som var inblandade i gripandet bar.

Enligt mytbildningen greps den 43-årige George Perry Floyd, Jr.  på rent rasistiska grunder och mördades av polismannen Derek Chauvin på så sätt att denne höll ett knä mot delinkventens nacke tills han avled. Särskilt betonades att Floyd skrek ”I can´t breathe” (Jag kan inte andas). Därpå har följt drygt två månader av anarkistisk våldsverkan, död och förstörelse i och utanför USA regisserade av vänsterextrema grupperingar som Black Lives Matter (BLM) och Antifa.

De nu publicerade filmsekvenserna är avslöjande på flera sätt. När de fyra polismännen skall gripa Floyd i dennes bil sedan denne påkommits med att försöka inhandla varor med hjälp av falsk valuta uppmanas den misstänkte att hålla händerna så att poliserna kan se dem. Den tydligt narkotikapåverkade Floyd har märkbara svårigheter att efterkomma denna till synes enkla uppmaning och skriker hela tiden en massa saker i pressat röstläge. Exempelvis yttrar han flera gånger ”I can´t breathe” – trots att han uppenbarligen inte har några svårigheter därmed i detta skede av gripandet.

Han påstår även att det är synd om honom därför att hans mamma nyligen avlidit – i själva verket hade det gått två år efter moderns frånfälle. Ett annat skäl som George Floyd anför för att polismännen skall låta honom löpa är att han lider av klaustrofobi (cellskräck) och därför vägrar sätta sig i polisbilens baksäte. Detta trots att han greps i framsätet till sin egen bil!

Denne för polisen välkände yrkesförbrytare gör motstånd såväl fysiskt som verbalt i varje skede av gripandet, och då bör det uppmärksammas att han är nära två meter lång och väger runt 100 kilogram. Hela hans uppträdande präglas av hysteri och irrationell förvirring, något som med all önskvärd tydlighet framgår av de publicerade filmsekvenserna. Man slås därtill av hur pass sansat polismännen uppträder. Några spår av rasism kan heller inte förmärkas.

Den konservativa afroamerikanska kommentatorn och debattören Candace Owens, född 1989, som gjort sig känd för att rikta skarp kritik mot BLM, tillhör dem som uppmärksammat de av Daily Mail offentliggjorda filmsekvenserna från George Floyds gripande. I ett inslag på den Youtube-baserade Truth Channel går hon igenom det filmiska materialet och kan konstatera, att George Floyd är märkbart hög på droger.

Det har i efterhand visat sig att Floyd intagit försvarliga mängder av drogen Fentanyl, som 1959 togs fram som ett smärtstillande medel av det belgiska läkemedelsföretaget Janssens grundare, Paul Janssen. Fentanyl är en syntetisk opioid som är 50 gånger starkare än heroin och dessutom dödligare. Owen konstaterar att andningssvårigheter kan vara en av följderna vid missbruk av den aktuella drogen. https://www.nejtilldroger.se/newsletter/issue13/the-truth-about-fentanyl.html

Candace Owens är en uttalad kritiker av BLM.

Den vältaliga Candace Owens belyser också det faktum att George Floyd är i besittning av ett gediget belastningsregister omfattande icke färre än nio fängelsevistelser. Bland annat avtjänade han fem år med början 2009 sedan han erkänt sig skyldig till det allvarliga brottet aggravated robbery with a deadly weapon (grovt rån med ett dödligt vapen). Han hade 2007 i sällskap av några kumpaner i Houston i Texas berett sig tillträde till en barnfamiljs hem och hotat kvinnan, Aracely Henriques, med ett skjutvapen som han höll mot hennes mage. Enligt vissa uppgifter var Henriques, som Floyd kände sedan tidigare, gravid. https://www.thecourierdaily.com/george-floyd-criminal-past-record-arrest/20177/

Det verkar som om George Floyd var något av en dubbelnatur, då han å ena sidan hade ett långt förflutet som en förhärdad och våldsbenägen yrkesbrottsling men å andra sidan av vänner och bekanta beskrivits som en gentle giant (snäll jätte) med ett socialt sätt och som ville få ordning på sitt liv. Han hade bland annat hållit på med idrott och hade haft anställning som väktare.

Skall man ha en sportslig chans att få ens rudimentär ordning på sin tillvaro är det under alla omständigheter en usel idé att intaga tunga, livshotande droger och fortsätta ägna sig åt en brottslig tillvaro. Det ledde yttermera i George Floyds fall till en ond, bråd död. Det är inte ett öde jag unnar någon. Däremot har jag mycket svårt att förstå den martytyrkult som bildats kring Floyd.

Ännu mindre förståelse har jag för de vettvillingar på yttersta vänsterkanten som i hundratals städer i och utanför USA ägnat sig – och fortsätter ägna sig – åt grov skadegörelse och i en del fall skjutit ihjäl ett flertal poliser och vanliga människor som varit oförsynta nog att hävda att all lives matter, alltså inte bara black lives. Till dessa hör den 24-åriga Jessica Doty Whitaker, som sköts i huvudet av uppretade anhängare till BLM i samband med en diskussion i Indianapolis i Indiana sedan hon framfört åsikten ”All lives matter”. Hon efterlämnade fästman ochen treårig son. https://www.dailymail.co.uk/news/article-8515507/Young-mother-24-shot-dead-fianc-saying-lives-matter.html

De polismän som grep George Floyd i Minneapolis – Derek Chauvin, To Thao, J. Alexander Kueng och Thomas Kiernan Lane – är numera före detta polismän. För Chauvin väntar åtal och rättegång för dråp och de tre andra åtalas för att ha medverkat vid det agerande som ledde till George Floyds död. Frågan är dock vilket slags rättvisa som väntar de fyra männen, som hade att hantera en påtänd och stirrig bjässe till våldsbrottsling, en minst av allt avundsvärd uppgift. Rättsväsendet är säkerligen väl medvetet om, att skulle Chauvin och hans kolleger till äventyrs frikännas eller få relativt milda straff så kommer helvetet att utbryta på gator i städer över USA och stora delar av den övriga världen.

En allt populärare metod för att destabilisera det västerländska samhället är att angripa kyrkor.

Låt oss slutligen göra fullständigt klart för oss, att vänsterpöbeln i Black Lives Matter och Antifa inte bryr sig ett jota om den knarkande kåkfararen George Perry Floyd, Jr och hans förvisso sorgliga öde. Det egentliga syftet är att destabilisera det demokratiska, västerländska samhällets institutioner och göra samhället oregerbart. Detta är en av anledningarna till att man bland annat ägnar sig åt att angripa kyrkor, vilka anses ha en stabiliserande inverkan på samhället. https://www.lifesitenews.com/opinion/heres-why-anarchist-rioters-hate-the-church-so-much?utm_content=buffer5d57a&utm_medium=LSN%2Bbuffer&utm_source=facebook&utm_campaign=LSN&fbclid=IwAR2txPX6Nc82wRQMRpVqig9qmrKlW0JJ3DYSkcIZvDBcI7h9Sf6BLFjerco

De här sköna juvelerna utgör vad som i socialistisk teoribildning brukar kallas ”trasproletariatet”. Karl Marx och Friedrich Engels, som bland annat använde termen i pamfletten Det kommunistiska partiets manifest (1848), såg denna gruppering som ett hot mot den arbetarklassens revolution som de ville se genomföras men som aldrig inträffade i deras livstid.

Däremot ansåg Marx rival, den anarkistiske och lika skäggige förgrundsgestalten Michail Bakunin, som framför allt var ateist, att trasproletariatet skulle kunna spela en viktig roll i den kommande samhällsomvälvningen. Även om några av BLMs representanter hävdat att de är ”tränade marxister”, är det sannolikt att BLM och liknande grupper står närmare Bakunin än Marx. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/

 

Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

23 mars, 2017


Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.


Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.


Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.


Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko


Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.


Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.