Kvinnodagens kommunistiska historia

 Kommunisterna Clara Zetkin (t. v.) och Rosa Luxemburg.

I dag är det den 8 mars. Den dagen infaller, förutom Fettisdagen, Internationella kvinnodagen. Sistnämnda bemärkelsedag har, liksom på många andra platser, markerats genom firande i Stadshuset här i Södertälje.

Wikipedia har följande formulering om kvinnodagen:

Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.

Om vi går tillbaka i hävderna kring Internationella kvinnodagen slås man av hur mycket kommunism och socialism som omgärdar denna dag. Redan den 28 februari 1909 fastslog det Amerikanska socialistpartiet att man avsåg fira en nationell kvinnodag i USA. Detta firande fortsatte äga rum sista söndagen i februari till och med 1913.

1910 anordnade vidare Andra internationalen en internationell kvinnokonferens i Köpenhamns Folkets hus. På detta möte föreslogs en internationell kvinnodag i syfte att hedra den så kallade kvinnorörelsen och att främja kvinnors rösträtt. Initiativtagare till förslaget var den tyska socialisten Clara Zetkin, men något särskilt datum nämndes ej i sammanhanget. De följande fyra åren högtidlighölls i alla fall en internationell kvinnodag i Tyskland, Schweiz, Österrike och Danmark. Vänsterpolitiseringen var härvidlag stark.

 Clara Zetkin hedrades med frimärke i Östtyskland.

Också i det under revolutionär omvandling stadda Ryssland flyttade socialistiskt övertygade kvinnor fram sina positioner och firade en kvinnodag sista söndagen i februari 1913. Samma dag 1917 gick ryska kvinnor ut i en strejk för ”bröd och fred”, vilken anses ha utgjort startskottet för den socialdemokratiska Februarirevolutionen. Fyra dagar därefter tvingades tsar Nikolaus II abdikera (han mördades senare på Lenins order). Den provisoriska mensjevikregimen gav omedelbart kvinnorna rösträtt.

Efter bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 lyckades revolutionären (och senare Stockholms-ambassadören) Alexandra Kollontaj övertyga Lenin om att göra kvinnodagen till en allmän helgdag, men så skedde bara delvis. Det var först 1965 som dagen blev ”röd dag” i Sovjetunionen.

I dag är Internationella kvinnodagen den 8 mars allmän helgdag i en handfull länder, de flesta av dessa gamla delrepubliker i det forna Sovjetunionen inklusive Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Georgien med flera. Samma sak i Angola, Eritrea, Guinea-Bissasu, Kambodja, Laos, Vietnam och Zambia. Det vill säga nuvarande eller tidigare socialist-/kommunistdiktaturer.

I Sverige och andra västdemokratier har Internationella kvinnodagen en klart politisk innebörd som anknyter till krav på jämställdhet och kvinnokamp, men på andra håll har dagen mer karaktären av Mors dag eller Alla hjärtans dag då män förväntas uppvakta och hedra kvinnor i största allmänhet.

Alla feminister och kvinnosakskämpar är emellertid inte överens om Internationella kvinnodagens betydelse. 2009 sade EU-kommissionären Viviane Reding, Luxemburg att ”så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter.” Den tyska feministen Alice Schwarzer pläderade 2010 för ett avskaffande av Internationella kvinnodagen – i stället, menade hon, skall man vara för både kvinnor och män 365 dagar om året. Söker man på måfå på ”nätet” hittar man förvånansvärt många kvinnoinlägg av typ ”jag skiter i Internationella kvinnodagen”.

Vad man bör göra på skottdagen vart fjärde år framkom dock inte…

Internationella kvinnodagens ursprungliga tillskynderska, ovan nämnda Clara Zetkin (1857-1930), kom från en bildad medelklassfamilj i Wiederau i Tyskland. Hon blev tidigt socialdemokrat men övergick sedan till det radikala Spartacusförbundet (där Rosa Luxemburg var en drivande kraft) och det tyska kommunistpartiet. När Hitler och nationalsocialisterna tog makten i januari 1933 valde Zetkin att gå i exil i Moskva, där hon avled efter ungefär ett halvår.

Personligen känner jag mig en aning kluven inför Internationella kvinnodagen. Kvinnodagens ovedersägliga kommunistiska historia, och även det faktum att FN 1977 antog en resolution som rekommenderade allmänt firande denna dag,  gör mig minst sagt betänksam. Å andra sidan förnekar jag inte det positiva i att det finns en dag vikt för kvinnor över hela världen som lider exempelvis under maskulint hedersvåld och förtryck.

Jag tilltalas emellertid mer av Alice Schwarzers åtsikt att vi bör fira både kvinnor och män 365 – och vart fjärde år 366 – dagar om året. Det vill säga i praktiken en människodag varje dag på året.