Röda Kina: diktaturens kreatur

Interpolchefen Meng Hongwei försvann den 26 september och uppges nu utredas för brott i Kina.

Den internationella polisorganisationen Interpols ordförande, Meng Hongwei, lämnade sitt hem i franska Lyon -där Interpol har sitt högkvarter – den 25 september för att resa till hemlandet Folkrepubliken Kina. Därefter verkade det som om han hade gått upp i rök. Tills den kinesiska så kallade antikorruptionsenheten meddelade att Meng gripits och nu utreds för ett icke specificerat brott. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/interpolchef-utreds-for-brott-i-kina

Meng Hongwei, född 1953, valdes till ordförande för Interpol 2016 trots varningsord om att Kina med Meng i ledningen skulle få lättare att spåra upp kinesiska regimkritiker utomlands. Meng var, parallellt med Interpol-åtagandet, en av flera biträdande ministrar för offentlig säkerhet i det röda Kina. Interpol grundades 1923 och är världens tredje största internationella organisation med 193 anslutna länder efter FN och internationella fotbollförbundet FIFA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Interpol

Interpol fick Mengs avskedsansökan den 7 oktober, varefter sydkoreanen Kim Jong-yang tillträdde som tillförordnad chef fram till organisationens kongress i Dubai 18-21 november, då en ny ordförande kommer att väljas.

Mengs hustru, Grace Meng, har uttryckt rädsla för såväl makens öde som för sin familj, vilken uppges ha utsatts för flera hot. Det kan råda liten tvekan om att fru Mengs rädsla är befogad. Den kinesiska antikorruptionsenheten anses av en del bedömare bland annat vara ett verktyg för att undanröja tänkbara maktrivaler till president Xi Jinping.

Metoden att låta dissidenter och andra obekväma personer ”försvinna” har tillämpats av den kinesiska så kallade folkrepubliken under ett antal år. En av dem som drabbats är konceptkonstnären, skulptören och arkitekten Ai Weiwei, född 1957, en känd regimkritiker som vistats mycket i USA. Denne greps på en flygplats i Peking 2011 och hölls därefter isolerad i 81 dagar i en cell utan fönster innan han frigavs. Han tvingades då skriva på en bekännelse om att han gjort sig skyldig till skattebrott. https://www.svd.se/kina-slar-mot-dissidenter

Konstnären och arkitekten Ai Weiwei satt inspärrad i 81 dagar i en fönsterlös cell.

Ai Weiweis fader, poeten Ai Qing, gjorde sig även han impopulär hos den kinesiska kommunistregimen då denna leddes massmördaren och psykopaten Mao Tse-tung (1893-1976) och spärrades in i ett arbetsläger 1957. Ai Weiwei har kritiserat den bristande rättssäkerheten i Folkrepubliken Kina och beskrev i en intervju i den amerikanska tidskriften Newsweek den 28 augusti 2011 Peking som en ”mardröm” och en stad med tusentals osynliga platser från vilka människor kan försvinna spårlöst.

Ai Weiwei fick tillbaka sitt kinesiska pass 2015 och kan nu åter resa utomlands.

Det på våra breddgrader mest bekanta kinesiska försvinnandet var det som drabbade den svensk-kinesiske författaren och bokförläggaren Gui Minhai, född 1964, som försvann från sin semesterlägenhet i Pattaya i Thailand den 17 oktober 2015 i sällskap med en okänd man. Gui är ägare till förlaget Mighty Current vilket publicerat populärlitteratur som kritiserat högsta ledningen i Kina.

Gui Minhai försmäktar alltjämt i kinesisk fångenskap.

Ungefär samtidigt som Gui försvann drabbades flera anställda vid Mighty Current i Hongkong av samma sak. Dessa frigavs senare sedan de av den kinesiska säkerhetstjänsten tvingats erkänna brott de var oskyldiga till. Gui Minhai förblir dock i kommunistkinesiskt fängelse. Han tilläts i augusti ta emot besök av svensk medicinsk personal. https://www.svt.se/kultur/ud-svensk-lakare-har-besokt-gui-minhai

Internationella PEN-klubben och Amnesty International har engagerat sig för Guis sak, vilket även utrikesminister Margot Wallström gjort.

Ytterligare ett försvinnande drabbade den kinesiska filmstjärnan Fan Bingbing, född 1981, som försvann utan ett spår i juni i år. Fan har medverkat i en rad filmer i hemlandet och även setts i Hollywood-produktioner såsom ”X-men: Days of Future” samt ”Iron Man 3”. Hon rankades enligt den amerikanska tidskriften Forbes 2015 som världens fjärde högst avlönade aktris. https://nyheter24.se/noje/914640-fan-bingbing-ar-sparlost-forsvunnen

Efter att till synes ha varit uppslukad från jordens yta i tre månader dök Fan Bingbing åter upp sedan hon åtalats för skattebrott. Hon krävs nu på motsvarande drygt en miljard kronor av den kinesiska staten. Fan har bett om ursäkt på sociala medier. https://www.di.se/nyheter/kinesiska-filmstjarna-skyldig-staten-11-miljarder/

Aktrisen Fan Bingbing dök upp igen efter att ha varit försvunnen i tre månader. Foto: Shutterstock

Ovanstående exempel ger en uppfattning om hur diktaturens kreatur agerar i det röda Kina. Respekten för människors liv och frihet är. liksom i alla totalitära diktaturer, absolut noll.

Folkrepubliken Kina är det land i världen som avrättar överlägset flest människor. Även om Kina inte offentliggör någon officiell statistik över antalet avrättningar beräknas det att landet avrättar fler personer än alla andra länder tillsammans. Efter Kina i den föga uppbyggliga statistiken återfinns länder som Iran, Vietnam, Irak, Pakistan och Saudiarabien.https://www.omvarlden.se/Branschnytt/nyheter-2017/har-avrattas-flest-manniskor-i-varlden/

 

Arabländerna som struntar i Syrien-flyktingarna

Ta en titt på kartan här ovanför och fundera litet över den nuvarande situationen avseende massmigrationen från Syrien.

Det tar inte många sekunder innan du inser hur snedfördelade migrantströmmarna från det krigs- och terrordrabbade Syrien i verkligheten är. Att det stora flertalet av flyktingarna tagit sin tillflykt till närbelägna, muslimska stater såsom Libanon, Turkiet, Jordanien, Irak och Egypten är givetvis inte överraskande. Den stora massan av flyende människor är fattig och tar sig dit fötterna kan bära och plånboken tillåter.

Petterssons blogg ger en god översikt via nedanstående länk:

http://petterssonsblogg.se/2015/04/22/det-rika-saudiarabien-och-de-andra-gulfstaterna-tar-emot-exakt-noll-av-de-syriska-flyktingarna/

Det skulle rent geografiskt inte vara svårt att ta några steg längre inom samma region och ta sig till det till ytan enorma Saudiarabien, som i likhet med angränsande Qatar, Oman, Bahrain och Förenade Arabemiraten tillhör jordens rikaste länder. Länder som beträffande språk, religion, kultur och klimat har så mycket gemensamt med Syrien.

Inte ett enda av ovan nämnda länder är dock berett att ta emot en enda flykting från det närbelägna Syrien. Det vet också flyktingarna/migranterna, som troligen skulle bli nedmejade med automateld om de försökte bryta igenom de kraftigt befästa och bevakade gränserna till de stenrika oljesheikernas riken: kungarna, prinsarna och sheikerna är beredda att till varje pris värna sina landamären med tillhörande privilegier från ovälkomna gäster.

Arenaarbetarna i Qatar rapporteras leva och verka under vidriga förhållanden.

Däremot har man inga problem att ta emot gästarbetare från typ Filippinerna och Bangladesh, vilka får göra skitjobben under ofta nog slaveriliknande förhållanden. I Qatar, som med sina obegränsade ekonomiska resurser köpt sig det prestigefyllda arrangemanget av fotbolls-VM 2022 via mutkolvarna i internationella fotbollsförbundet FIFA, har cirka 1500 migrantarbetare från i första rummet Nepal hittills dött på grund av de vidrigt omänskliga förhållandena vid arenabyggena. 4000 väntas ha dött innan det är dags för avspark.

Läs gärna Martin Klepkes skildring av förhållandena i Qatar i tidningen Arbetet den 25 november 2014:

http://arbetet.se/2014/11/25/4000-doda-ar-nog-hoppa-av-fotbolls-vm-i-qatar/

Att sedan Qatar har ett klimat som föga lämpar sig för fotbollsspel tycks ingen ha tänkt på. Hundratals av de döda arbetarna rapporteras också ha dött av värmeslag.

Uppenbarligen bryr sig de styrande diktaturregimerna i de här länderna inte särskilt mycket om profeten Muhammeds uppmaningar från haditherna att göra goda gärningar. Till exempel denna uppmaning till den fromme muslimen: ”Han skall hjälpa de nödställda som lider nöd.”

Mer om detta här:

http://www.muhammed.nu/Articles/ViewArticle.aspx?ArticleID=124

 Hjälpbehövande kvinnor och barn som lämnats kvar av de flyende männen.

I stället föredrar fattiga flyende att slå sig ner i flyktingläger i ovannämnda länder, medan de – och det rör sig nästan uteslutande om män som föredragit att lämna kvinnor och barn hemma i en osäker och eländig tillvaro  – som har ekonomiska resurser siktar in sig på att med hjälp av människosmugglare ta sig till norra Europa och då i främsta rummet Tyskland och Sverige.

Det är dessa länders regeringar och etablissemang som givit signaler om att hit välkomnas migranter med öppna armar och som satsar stora summor på massimmigration men bara en bråkdel på hjälp i närområdet. Däremot skyr migranterna ett mer realistiskt land som Danmark, som inser att det inte klarar av hur många flyende som helst och som inte heller tilltalas av prospektet att släppa igenom ett okänt antal jihadister som gömmer sig bland migranterna.

Jag har hittills inte hört ett ord om att EU eller däri ingående länder skulle ha satt någon som helst press på Saudiarabien och dess grannar att göra sin humanitära plikt gentemot sina utsatta stam- och religionsfränder. Kanske någon läsare har ett bra svar på varför det är så? Jag har det inte.

Pia Sundhage och Nordkorea

 Sverige besegrade Nordkorea i gruppspelet i VM 2003.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/damlandslaget/article19274868.ab

Det har väckt viss uppmärksamhet att svenska damfotbollslandslagets förbundskapten, 54-åriga Pia Sundhage, sagt sig vilja bli tränare för det nordkoreanska landslaget när hennes kontrakt med Svenska fotbollförbundet löper ut 2016. Se länken till Aftonbladets Sportbladet överst.

Uttalandet kom när Sundhage intervjuades av Soran Ismail på fotbollförbundets podcast ”Heja Sverige”. Hon fick då frågan vilket lag hon helst skulle vilja träna efter sejouren med svenska damlandslaget. Sundhage, som tidigare varit tre dagar i Nordkorea och studerat det nordkoreanska damlandslagets träning, svarade bland annat så här:

Det var ordning och reda, fart och fläkt på passningsspelet – typiskt asiatiskt. Och man ser ju vad som händer med Japan nu till exempel, de firar den ena framgången efter den andra. Så Asien och Nordkorea hade nog varit ett riktigt, riktigt bra lag.

 Ordning och reda: nordkoreanska kvinnor övar paradmarsch. Kanske något för Pia Sundhage att införa, om hon skulle bli tränare i Nordkorea?

När man läser en del nätkommentarer om Sundhages uttalande – att hon gärna skulle vilja träna Nordkoreas damlandslag – kan man tro att hon svarat för en ensidig hyllning, inte bara till den nordkoreanska damfotbollen utan också prisat landets kommunistiska politiska system. Vän av ordning konstaterar dock att så inte riktigt är fallet. Så citeras hon till exempel: ”Alltså, det finns många omständigheter att ta hänsyn till för om det skulle bli ett ja eller nej.”

Det många kommentatorer hakat upp sig på är, icke oväntat, det faktum att Pia Sundhage är troende kommunist och sympatiserar med Kommunistiska partiet (KP), före detta KPLM (r). Faiblessen för den nordkoreanska damfotbollen skulle tyda på ett ställningstagande för den förvisso  omänskliga, nordkoreanska diktaturen.

 Pia Sundhage och Sven Wollter i ett arrangemang av Kommunistiska Partiet i april 2013.

Jag känner inte till om Pia Sundhage formellt är medlem i KP, men hon ställer gärna upp på dess evenemang vilket framgår av denna text:

http://www.kommunisterna.org/nyheter/2013/04/fullsatt-med-sundhage-och-wollter

Jag tycker givetvis det är djupt beklagligt att någon över huvud taget kan stödja ett parti som vill göra väpnad revolution i Sverige, avskaffa demokratin och upprätta det så kallade proletariatets diktatur. Det hör även till saken att KPs partitoppar med jämna mellanrum åker på bjudresor till det totalslutna mardrömssamhället Nordkorea och talar om för vem som orkar höra på hur fantastiskt bra allting är där när de kommer tillbaka till det eländiga, kapitalistiska Sverige..

Som övertygad demokrat varken kan eller vill jag dock hindra folk från att vara med i och/eller rösta på vilka partier de vill. Demokratin måste även omfatta omdemokratiska rörelser och partier om det skall vara något med den. Pia Sundhage får ha vilka politiska åsikter hon vill för min del.

Och när det gäller det eventuella tränarskapet för Nordkoreas landslag kan man nog påstå, att detta skulle vara en högintressant utmaning för vem som helst, kommunist eller ej. Dessutom finns ju chansen, att Pia efter ett par år i Pyongyang faktiskt kommer till insikt om att det inte är så fruktansvärt bra där som Sven Wollter och andra KP:are säger till henne att det är.

Pias välkända politiska sympatier lär i vilket fall som helst inte räknas som en nackdel av det nordkoreanska fotbollsförbundet. En helt annan fråga är förstås vad nordkoreanerna skulle tycka om att hon är öppet homosexuell.

Pia Sundhage inledde sin aktiva fotbollskarriär i IFK Ulricehamn, där hon är född. Hon har blivit svensk mästare fyra gånger med Mölndals-klubben BK Jitex under dennas storhetstid i slutet av 1970- och hela 1980-talet. Hennes största meriter som spelare var EM-guldet 1984 efter en klassisk regnfinal mot England samt ett VM-brons 1991.

 Pia Sundhage mottar FIFA-priset som årets bästa damtränare 2012.

Under perioden 2008-2012 tränade Pia Sundhage USAs damfotbollslag och förde detta till två OS-guld. 2012 belönades hon desslikes med FIFAs pris som det årets bästa damtränare. Efter guldet 2008 inbjöds hela det amerikanska guldlaget till middag i Vita huset av dåvarande presidenten George W. Bush. Pia Sundhage valde dock att utebli som en form av politisk protest – givetvis ett fruktansvärt etikettsbrott, men onekligen ett konsekvent ställningstagande utifrån Sundhages politiska åsikter.

 

 

 

Bör idrottstävlingar bojkottas?

 Björnen Misja var en förgrundsgestalt under Brezjnev-spelen i Moskva 1980.

Jodå, jag har varit aktiv när det gäller att kräva bojkott av stora idrottsevenemang. 1980, när jag arbetade som sportjournalist på den anrika tidningen Idrottsbladet, deltog jag i den opinionsbildning som förordade bojkott av de olympiska spelen i Moskva. Deltog i opinionsmöten och fick in två debattartiklar i Svenska Dagbladet i ämnet och skrev även min första och samtidigt sista artikel i Folket i Bild Kulturfront..

Jag ansåg att världens största idrottsevenemang inte borde hållas i ett totalitärt diktaturland som Sovjetunionen och menade, att även Berlin-OS i Nazityskland, invigt av Adolf Hitler, borde ha bojkottats. Även om USA-negern Jesse Owens fyra friidrottsguld fick de unkna nazityska rasteorierna att komma på skam.  Nu blev dessa nazispel ett slags uppvärmning inför Andra världskrigets utbrott genom Tysklands invasion i Polen 1939. Leonid Brezjnevs Sovjetunionen, som invaderat Afghanistan året före, fick en good-will det inte borde ha fått.

Så argumenterade jag då och finner ingen anledning att beklaga mitt ställningstagande nu. Lika litet som jag skäms för att jag inte tyckte det var någon god idé att avhålla OS i kommunistkinesiska Peking 2008.

Det brukar i sådana sammanhang talas om, att det faktum att en diktatur tvingas öppna sina gränser för all världens länder innebär stora chanser för demokratisk och frihetlig påverkan. Erfarenheten från Berlin, Moskva och Peking visar dock att dylika förhoppningar alltid kommer på skam.

 OS-elden på väg in i Berlin 1936.

Diktaturlandet i fråga tar tvärtom förtroendet att arrangera ett OS – eller annat stort mästerskap – som ett godkännande av den egna politiken och snarast förstärker i stället för att mjuka upp förtrycket. Så visst – bojkottaktioner kan vara på sin plats! Jag har aldrig försökt hävda att idrott och politik inte hänger ihop.

I det nu aktuella fallet Sotji råder dock andra förutsättningar. Vladimir Putins Ryssland kan inte, med alla sina fel och brister, jämföras med de omänskliga diktaturerna i Nazityskland, Sovjetunionen eller kommunismens Kina. Ryssland av i dag må vara en auktoritär och därtill korrupt halvdiktatur. När jag emellertid sagt att landet är en halvdiktatur måste jag i samma andetag tillägga att det också är en halvdemokrati, där traditionella familjevärden grundade på ett kristet synsätt har ett starkt folkligt stöd.

Det är därför ryssen i gemen ställer sig oförstående till krav på OS-bojkott till följd av den relativt nya lagstiftning, som sätter stopp för propagerande för en homosexuell livsstil bland barn och ungdom. Man inser inte varför Bryssel-byråkratin och ett Europa i moraliskt upplösningstillstånd skulle ha rätt att diktera rysk lagstiftning i syfte att skydda barn och ungdom från HBTQ-hjärntvätt, något jag helhjärtat instämmer i.

Men det har också framförts andra, och i mitt tycke mer relevanta, argument för att det nu pågående Sotji-OS skulle ha bojkottats eller rentav stoppats. I Expressen den 7 februari menar exempelvis gamle, egensinnige skidfantomen Thomas Wassberg att så borde ha skett på grund av Rysslands rovdrift på naturen i regionen samt usel behandling av arbetare och folk.

Artikeln här:

http://www.expressen.se/sport/os/wassbergs-utspel-borde-bojkotta-os/

 Mänsklig fredsduva under OS-invigningen.

Jag är ingen större vän av de ofta elefantiasiska OS-invigningarna, men i går ägnade jag faktiskt Sotji-invigningen viss uppmärksamhet och blev positivt överraskad. Familjevärden hyllades i ett dansnummer inbegripande bröllopsklädda par, medan fredsidealet fick sitt i form av ett utomordentligt vackert inslag med mänskliga duvor till musik av Pjotr Tjajkovskij.

Vill här också passa på att tacka Viasats veterankommentator Göran Zachrisson för träffande kommentarer, vilka glädjande nog tycks ha förtörnat PK-maffian ganska ordentligt.

I fallet Ryssland tror jag faktiskt att eventuella förhoppningar om mer demokrati och öppenhet i de olympiska spelens kölvatten i bästa fall kan besannas: Ryssland är ingen totalitär diktatur och oppositionen har vissa, låt vara kringskurna, möjligheter att verka. Dessa tendenser kan komma att förstärkas även om jag självfallet inte törs garantera att så kommer att ske.

När det gäller det rent idrottsliga lär värdnationen Ryssland fira ansenliga triumfer, liksom i vanlig ordning vårt västra broderland Norge. Ingen skall dock räkna ut Sverige, som i dag inledde lovande med silver för Charlotte Kalla på 15 kilometer skiathlon efter hopplösa norskan Marit Björgen.

År 2022 får den som är med då, om allt går planenligt, avnjuta fotbolls-VM i Qatar. FIFA:s beslut att tilldela detta lilla emirat med dryga två miljoner invånare världens näst största idrottsevenemang efter OS kan förvisso kritiseras. Det extremt heta klimatet lär bli påfrestande för alla inblandade.

Vidare är Qatar en absolut monarki, där den styrande emiren ännu så länge egenhändigt utser både parlament och regering. Gästarbetare sägs behandlas uselt. Medialt och politiskt finns dock plustecken i form av den internationella nyhetsbyrån Al-Jazeera samt ett lagverk som räknas som betydligt mer liberalt än angränsande Saudiarabien.

Så vad säger ni? Bör fotbolls-VM i Qatar bojkottas, eller bör FIFA erkänna sitt misslyckande att hitta en bra VM-kandidat och utse en ny arrangör? Frågan är öppen.