Posted tagged ‘Filippinerna’

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

6 december, 2018

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

Det lyckade toppmötet i Helsingfors och hatet mot Trump

19 juli, 2018

Både Trump och Putin föreföll nöjda med mötet i Helsingfors.

USAs president Donald J. Trump har träffat sina ryska motsvarighet Vladimir V. Putin i Finlands huvudstad Helsingfors. Det borde han enligt den samlade klokskapen hos etablerade media och politiker inte ha gjort. Trump har således i amerikanska media kallats både ”traitor” och ”Putin´s bitch” och detta enbart på grund av presskonferensen efter mötet med Putin.

Det har knappast varit bättre i Sverige. Somliga mediaoperatörer som man hade förväntat sig betydligt mer av tycks få kortslutning i hjärnregionerna när det gäller den 45e amerikanske presidenten: den eventuella analytiska förmågan får ge vika för hat och illvilja.

Ett typexempel härvidlag är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som hävdar att Trump ”lever vänsterns våta dröm” och talar om presidentens ”diplomatiska härjningståg” I Europa; Gudmundson syftar även på det likaledes lyckade NATO-mötet i Bryssel.. Att Gudmundson förlorat förmågan till klart tänkande när det gäller Donald Trump visas av att han – på fullt allvar, får man förmoda – jämför USAs 45e president med Filippinernas Rodrigo Duterte och Zimbabwes Robert Mugabe. https://www.svd.se/donald-trump-lever-vansterns-vata-drom

Det är sannerligen ett medialt lågvattensmärke när bedömare saknar förmågan att skilja USAs ordinarie utrikespolitik från uttalanden på en presskonferens efter ett toppmöte ägnat åt det onekligen vällovliga syftet att minska spänningarna mellan två av världens mäktigaste statsbildningar. Precis som när Richard Nixon mötte Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev och Röda Kinas envåldshärskare Mao Tse-tung året 1972.

Richard Nixon och Leonid Brezjnev i Vita huset 1972.

Jag vågar påstå att båda dessa möten gagnade världsfreden, och Nixon (och hans dåvarande nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger) fick också välförtjänt beröm för sin framsynta utrikespolitik. Med Trump är det annorlunda – han skall av någon svårbegriplig anledning rullas i tjära och fjädrar oavsett vad han tar sig för. Problemet för Trump-hatets vänner är bara att mötet med Putin – liksom mycket annat som Trump gjort – blev en betydande framgång, något som till och med SVTs utrikesreporter Per Anders Engler tvingades erkänna i ett inslag.

Trumps kritiker på hemmaplan och ute i världen tycks mena att USA-presidenten borde ha läst lusen av sin ryska motsvarighet och mer eller mindre hotat med krig. Istället valde Trump, att döma av det som sades på presskonferensen, att tona ner skiljaktigheterna mellan de båda stormakterna även om alla vet vet att sådana finns det rätt gott om. Att det ändå förekom divergerande meningar under det 90 minuter långa mötet framgår av att Putin kallade mötet ”uppriktigt”, en diplomatisk omskrivning för att allt inte var harmoniskt.

Det visar enligt min mening att Trump är en ansvarsfull världsledare som inser att bilateral konfrontation mellan USA och Ryssland inte är något självändamål. Som Trump själv har uttryckt saken: ”I would rather take a political risk in pursuit of peace, than to risk peace in pursuit of politics.” Mer om mötet Trump-Putin här: https://www.lewrockwell.com/2018/07/donald-jeffries/the-trump-putin-conference/

Vad Trump framför på ett toppmöte med Ryssland och efterföljande presskonferens är en sak. USAs utrikespolitik visavi ryssarna en helt annan. Att påstå att Trump skulle vara Putins nickedocka är bara löjeväckande om man ser till hans göranden och låtanden så här långt. Man kan gott säga att president Trump varit tuffare mot Ryssland under de 18 månader han haft Ovala kontoret i Vita huset som sin arbetsplats än vad hans företrädare barack Obama var under sina åtta år vid makten.. http://thehill.com/opinion/white-house/397212-president-trump-is-tougher-on-russia-in-18-months-than-obama-in-eight

Redan under sin första månad som president införde Trump strikta sanktioner mot Ryssland för att visa vad han tyckte om den ryska annekteringen av Krim i Ukraina. Han har gått hårt åt Moskvas stöd för Syriens diktator Bashar al-Assad. Trump har vidare låtit stänga ryska diplomatiska egendomar i San Francisco, Washington, D. C. och New York samt det ryska konsulatet i Seattle.  Vidare solidariserade sig Trump-administrationen med Storbritannien när denna brännmärkte Ryssland som ansvarigt för mordförsöken på paret Sergej och Julia Skripal genom att utvisa ett antal ryska diplomater.

Det ryktas nu om att brittisk säkerhetstjänst har lyckats identifiera de personer av rysk härkomst som är ansvariga för förgiftningen av far och dotter Skripal, vilka för övrigt erbjudits nya identiteter i USA. Detta har emellertid tillbakavisats av den brittiska administrationen som enbart spekulationer.  Personligen tvivlar jag inte ett ögonblick på att ryssarna var inblandade. https://www.politico.eu/article/sergei-skripal-russia-spy-poisoning-uk-police-identify-suspects-report/

Donald Trump i bönemöte med kristna pastorer från Las Vegas-området under sin presidentvalskampanj 2016.

Frågan är vad som ligger bakom det formliga hat som kommit president Donald Trump till del. Själv skulle jag vilja peka på två faktorer:

1. Trump är så politiskt inkorrekt man kan vara med exempelvis en skeptisk inställning till klimatevangeliet; han är en varm Israel-vän som flyttat USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem; han har en kritisk uppfattning om EU och dess immigrationspolitik; han driver en tullvänlig politik som avviker från frihandelsidealet; han vill kraftigt begränsa muslimsk invandring till USA; han hyllar familjen som institution och har genomgått något av en kristen väckelse under sin hittillsvarande tid i Vita huset.

2. Etablerade politiker och media klarar helt enkelt inte av Trumps ledarstil som gör det svårt eller omöjligt för dem att placera in honom i ett visst fack. Det är naturligtvis sant att många av hans uttalanden och Twitter-aktiviteter tycks spreta åt alla håll, men man tycker ändå det skulle vara möjligt att skilja detta från USAs aktuella politik. Att så icke är fallet framgår tydligt av reaktionerna på mötet Trump-Putin i Helsingfors. Då är det alltför lätt att som Per Gudmundson göra helt vansinniga jämförelser med ett par av världens mest beryktade ledare.

Det måste därtill reta mediasnubbarna något oerhört att Trump inte har för vana att göra avbön varje gång han utsätts för en kritikstorm. Han rider istället ut stormen ifråga och fortsätter på sin linje som om inget har hänt. Inte heller har det förbättrat Trumps ställning i etablerade media att han betat av vallöfte efter vallöfte.

43 terrorgrupper stöder DAESH/IS

12 februari, 2016

img613628 IS-terrorist viftar med den svarta flaggan i syriska Raqqa.

Trots att den så kallade Islamiska staten (DAESH, IS, ISIS, ISIL) tappat mark till koalitionsstyrkor i Syrien och Irak under de senaste månaderna ökar hela tiden antalet terrorgrupper världen över, vilka svurit trohet till eller på annat sätt stöder den fruktade och oblandat barbariska, islamistiska organisationen.

I dag finns ej färre än 43 militanta organisationer i 18 länder som sympatiserar med Islamiska staten, uppger israeliska nyhetssajten Arutz Sheva: http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/207838#.Vr4Lf__2bZ4

I början av februari uppgav Förenta nationernas (FN) generalsekreterare Ban Ki-moon i ett tal att 34 islamistiska grupperingar stöder DAESH och att antalet väntas stiga under 2016. Detta, menade Ban, erbjuder ”ett hot utan motstycke” eftersom DAESH har en illavarslande förmåga att attrahera stöd från extremistgrupper i länder såsom Filippinerna, Uzbekistan, Pakistan, Libyen och Nigeria.

Ban Ki-moon framhöll bland annat:

 Expansionen under senare tid av /DAESHs/ inflytandesfär i västra och norra Afrika, Mellanöstern samt södra och sydöstra Asien demonstrerar den hastighet och storlek med vilka hotets allvar har utvecklats under endast 18 månader.

Ban talade om 34 extremistgrupper som stöder DAESH, men underrättelseuppgifter tyder på att det verkliga antalet är 43.

IS-Daesh-Islamiska-staten-soldater-gripna Soldater från DAESH grips av koalitionsstyrkor.

På underrättelseorganisationen IntelCenters hemsida finns en interaktiv karta och en lista över grupperna som stöder Islamiska staten: http://intelcenter.com/maps/is-affiliates-map.html#gs.tX4cDdc

Islamiska staten anses vidare vara världens rikaste terrororganisation som uppskattas ha tjänat mellan 400 och 500 miljoner US dollar genom att sälja olja och oljerelaterade produkter under 2015 trots de sanktioner som förekommit. Ännu mera pengar, närmare en miljard US dollar, uppges organisationen ha tjänat på att beskatta lastbilstransporter genom dess territorier i Irak och Syrien.

På sistone skall DAESH emellertid ha drabbats av ekonomiska svårigheter, vilket lett till att man tvingats halvera lönerna till de terrorister som tjänar under organisationens svarta flagga. http://www.albawaba.com/loop/daesh-reportedly-cutting-fighter-salaries-aleppo-794142

81_152591

Av de 43 islamistgrupper som stöder DAESH kommer sex från Algeriet, fem från Filippinerna, fyra från Pakistan och Libyen, tre från vardera Syrien, Egypten och Tunisien, två från Ryssland samt tre från andra muslimska länder.

Förutom stödet från de militanta grupperingar som refereras till ovan bör man lägga till det stöd som utgår från tusentals, kanske tiotusentals, moskéer över hela världen varav ett flertal i Sverige. Om detta har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/24/tusentals-moskeer-over-hela-varlden-propagerar-for-isis/

 

Arabländerna som struntar i Syrien-flyktingarna

9 september, 2015

data=RfCSdfNZ0LFPrHSm0ublXdzhdrDFhtmHhN1u-gM,G8lnoGIFrnTT13eOWTsnqKm5DnEbwnWcWfXxs7ea13LW1C92lXWGoCY66QX322Lh1B1jdUk823Ualqbv6CoyQt3CsSinQfoxBhYk0NBZIE3CR

Ta en titt på kartan här ovanför och fundera litet över den nuvarande situationen avseende massmigrationen från Syrien.

Det tar inte många sekunder innan du inser hur snedfördelade migrantströmmarna från det krigs- och terrordrabbade Syrien i verkligheten är. Att det stora flertalet av flyktingarna tagit sin tillflykt till närbelägna, muslimska stater såsom Libanon, Turkiet, Jordanien, Irak och Egypten är givetvis inte överraskande. Den stora massan av flyende människor är fattig och tar sig dit fötterna kan bära och plånboken tillåter.

Petterssons blogg ger en god översikt via nedanstående länk:

http://petterssonsblogg.se/2015/04/22/det-rika-saudiarabien-och-de-andra-gulfstaterna-tar-emot-exakt-noll-av-de-syriska-flyktingarna/

Det skulle rent geografiskt inte vara svårt att ta några steg längre inom samma region och ta sig till det till ytan enorma Saudiarabien, som i likhet med angränsande Qatar, Oman, Bahrain och Förenade Arabemiraten tillhör jordens rikaste länder. Länder som beträffande språk, religion, kultur och klimat har så mycket gemensamt med Syrien.

Inte ett enda av ovan nämnda länder är dock berett att ta emot en enda flykting från det närbelägna Syrien. Det vet också flyktingarna/migranterna, som troligen skulle bli nedmejade med automateld om de försökte bryta igenom de kraftigt befästa och bevakade gränserna till de stenrika oljesheikernas riken: kungarna, prinsarna och sheikerna är beredda att till varje pris värna sina landamären med tillhörande privilegier från ovälkomna gäster.

epa03956763 Foreign construction workers qleave a construction site in Doha, Qatar, 19 November 2013. The previous day, football's ruling body FIFA said it will continue to put pressure on 2022 World Cup hosts Qatar over the conditions of migrant workers in the country's construction sector, but issued no deadline for improvement. Britain-based rights group Amnesty International said 17 November that workers in the oil- and gas-rich Gulf state suffered difficulties including 'non-payment of wages, harsh and dangerous working conditions, and shocking standards of accommodation.' EPA/STR

Arenaarbetarna i Qatar rapporteras leva och verka under vidriga förhållanden.

Däremot har man inga problem att ta emot gästarbetare från typ Filippinerna och Bangladesh, vilka får göra skitjobben under ofta nog slaveriliknande förhållanden. I Qatar, som med sina obegränsade ekonomiska resurser köpt sig det prestigefyllda arrangemanget av fotbolls-VM 2022 via mutkolvarna i internationella fotbollsförbundet FIFA, har cirka 1500 migrantarbetare från i första rummet Nepal hittills dött på grund av de vidrigt omänskliga förhållandena vid arenabyggena. 4000 väntas ha dött innan det är dags för avspark.

Läs gärna Martin Klepkes skildring av förhållandena i Qatar i tidningen Arbetet den 25 november 2014:

http://arbetet.se/2014/11/25/4000-doda-ar-nog-hoppa-av-fotbolls-vm-i-qatar/

Att sedan Qatar har ett klimat som föga lämpar sig för fotbollsspel tycks ingen ha tänkt på. Hundratals av de döda arbetarna rapporteras också ha dött av värmeslag.

Uppenbarligen bryr sig de styrande diktaturregimerna i de här länderna inte särskilt mycket om profeten Muhammeds uppmaningar från haditherna att göra goda gärningar. Till exempel denna uppmaning till den fromme muslimen: ”Han skall hjälpa de nödställda som lider nöd.”

Mer om detta här:

http://www.muhammed.nu/Articles/ViewArticle.aspx?ArticleID=124

2015-04-22_0929 Hjälpbehövande kvinnor och barn som lämnats kvar av de flyende männen.

I stället föredrar fattiga flyende att slå sig ner i flyktingläger i ovannämnda länder, medan de – och det rör sig nästan uteslutande om män som föredragit att lämna kvinnor och barn hemma i en osäker och eländig tillvaro  – som har ekonomiska resurser siktar in sig på att med hjälp av människosmugglare ta sig till norra Europa och då i främsta rummet Tyskland och Sverige.

Det är dessa länders regeringar och etablissemang som givit signaler om att hit välkomnas migranter med öppna armar och som satsar stora summor på massimmigration men bara en bråkdel på hjälp i närområdet. Däremot skyr migranterna ett mer realistiskt land som Danmark, som inser att det inte klarar av hur många flyende som helst och som inte heller tilltalas av prospektet att släppa igenom ett okänt antal jihadister som gömmer sig bland migranterna.

Jag har hittills inte hört ett ord om att EU eller däri ingående länder skulle ha satt någon som helst press på Saudiarabien och dess grannar att göra sin humanitära plikt gentemot sina utsatta stam- och religionsfränder. Kanske någon läsare har ett bra svar på varför det är så? Jag har det inte.

Mina prylar (10): skål från Kinmen

22 juli, 2015

005 Den vackra blåvita skålen från Kinmen, som har formats efter huvudöns konturer. Foto: Tommy Hansson

I min finhylla finns en vacker, lockförsedd skål i blåvitt med texten ”KINMEN DEFENSE COMMAND R. O. C.”. Således ”Kinmens försvarskommando Republiken Kina”. Republiken Kina är den officiella beteckningen för Taiwan, som jag besökte för första och hittills enda gången i början av 1990.

Mitt besök var resultatet av en inbjudan från den internationella organisationen World Anti Communist League (WACL) till dess årliga kongress, som detta år hölls i Taiwans huvudstad Taipei. Jag hade då i närmare 20 år ägnat mig åt aktivt, antikommunistiskt arbete sedan jag gick med i organisationen Demokratisk Allians (DA) 1972.

DA hade en hel del internationella kontakter, och flera av organisationens medlemmar och sympatisörer gjorde med jämna mellanrum resor till länder såsom Sydvietnam, Sydkorea, Paraguay, Filippinerna, USA och naturligtvis det fria Kina, Taiwan. Vi fick också rätt ofta besök från sådana länder.

Jag minns ett besök i Stockholm av den legendariske doktor Ku Cheng-kang, en ”äldre statsman” från Taiwan som tillhörde president Chiang Kai-sheks inre krets och följt med denne då han i spetsen för omkring en miljon nationalistkineser flydde till Taiwan efter Mao-kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget 1949.

Vi träffade doktor Ku i Baltiska kommitténs lokaler på Arsenalsgatan 1 och gick sedan samfällt därifrån till en kinesisk restaurang som var inrymd i saluhallshuset vid Östermalms torg. Det kändes oerhört hedrande att få träffa en sådan bemärkt man och hjälte i den för mig närmast heliga kampen mot den totalitära och gudlösa kommunismen.

Chiang Kai Shek  reviews a military parade in Taipei.

Chiang Kai Shek reviews a military parade in Taipei.

En gång träffade jag och min DA-kollega Anders Larsson WACLs ordförande, som då var från Brasilien. Vi tog med honom till Operakällaren, Stockholms lyxigaste restaurang, och fick ett intressant samtal och en inblick i hur WACL arbetade. Jag kan väl nu avslöja, det var ändå 40 år sedan, att dess metoder inte alltid var helt rumsrena.

Bland annat hade man via dolda kameror och inspelningsapparatur lyckats skandalisera en hög och vänstervriden kyrkoman (om det rentav var landets romersk-katolske ärkebiskop) då denne hade en så kallad herdestund med en älskarinna på ett hotellrum. Den romerska kyrkans tjänare förutsätts ju leva i celibat.

Åter till Kinmen (den portugisiska beteckningen är Quemoy), en ögrupp omfattande tolv öar där huvudön är fem gånger så stor som den näst största ön. Vid tiden för mitt besök bodde här vid pass 50 000 människor vilka åtnjöt skattefrihet och andra privilegier. Att få besöka Kinmen var givetvis en fantastisk upplevelse för en kämpande antikommunist, eftersom det är Taiwans mest säkerhetsklassade del belägen endast någon kilometer från Kommunistkinas fastland.

Kommunisterna försökte erövra Kinmen den 25 oktober 1949 men slogs tillbaka av nationalisterna efter bara två dagar. Under den så kallade Formosa-krisen 1958 blev Kinmen beskjutet av fastlandets artilleri under 55 dagar i följd, men Taiwan-regeringen som aktivt stöddes av den amerikanska Eisenhower-administrationen motstod attacken.

Ett besök vid huvudöns Psywar Center (psywar=psykologisk krigföring) ingick i programmet – därifrån ivägsändes bland annat ballonger med frihetliga budskap till fastlandet – liksom ett besök i en i berget insprängd militär anläggning. Värdarna bjöd här på fantastisk kinesisk mat samt rikhaltiga mängder av det starka lokala risbrännvinet, av någon anledning kallat white lightning.

Taiwanvistelsen var utan tvivel en av mina allra mest minnesvärda resor över huvud taget. Däri ingick även boende på det storslagna Grand Hotel i Taipei, ett helt samhälle i sig, samt besök vid världens finaste kinesiska museum dit Chiang Kai-shek och hans medarbetare i samband med flykten från fastlandet hade forslat så många kinesiska konstskatter de kunde.

007 En av mina artiklar i The New York City Tribune. Foto: Tommy Hansson

Jag fick även äran att tillsammans med två andra kongressdeltagare – en kinesiska som deltagit i protesterna på Himmelska fridens torg i Peking ett halvår tidigare samt en sydkoreansk riksdagsman – hålla ett tal i staden Taitung. Jag talade inför ett par tusen ditkommenderade studenter om religionens betydelse för bekämpandet av kommunismen. Talet trycktes senare i en engelskspråkig regeringstidskrift. Taitungs provinsregering gav oss talare en furstlig behandling med limousinservice och rikligt med mat och dryck (läs: white lightning).

Eftersom jag är journalist publicerade jag ett antal artiklar och reportage vid hemkomsten, bland annat i den amerikanska dagstidningen The New York City Tribune som jag var svensk ”stringer” för. Givetvis hade jag vid hemkomsten ett par flaskor av white lightning med i bagaget.

Familjevänlig FN-resolution får feminister och sexradikaler att rasa

20 juli, 2015

http://www.pravoslavie.ru/english/80578.htm

Det är inte ofta man i egenskap av konservativ har anledning att förbehållslöst applådera någonting som kommer ut ur Förenta nationerna (FN). Desto trevligare när så sker!

14_07_07_Palais_Sphere_Summer

Palais des Nations i Genève.

FNs råd för mänskliga rättigheter /UN Human Rights Council/ antog nämligen i Genève med röstsiffrorna 27-14 (6 avstod) den 26 juni en omfattande resolution, vilken uppmanar medlemsländerna att beskydda familjen som samhällets grundläggande enhet, erkänner föräldrarnas rättighet att utbilda sina barn och uppmanar alla länder att implementera en politik som tillvaratar familjens intressen.

Det är första gången i världsorganisationens historia så sker. Se vidare information via länken överst.

Resolution kunde antas sedan Kina, Ryssland, Indien och en grupp länder från vad som kan beskrivas som Tredje världen, med stöd av socialkonservativa oberoende organisationer (NGOs) i omröstningen klart besegrat länder från den utvecklade delen av världen med extremliberala USA i spetsen.

Följande nationer röstade ja till den familjevänliga resolutionen: Algeriet, Benin, Botswana, Burkina Faso, Kina, Kongo, Elfenbenskusten, Etiopien, Gabon, Indien, Indonesien, Kazakstan, Kenya, Kuwait, Maldiverna, Marocko, Namibia, Pakistan, Filippinerna, Ryssland, Saudiarabien, Sierra Leone, Sydafrika, Förenade Arabemiraten, Venezuela, Vietnam och Vitryssland.

Dessa röstade emot: Chile, Estland, Frankrike, Irland, Italien, Japan, Montenegro, Rumänien, Storbritannien, Sydkorea, Tjeckien, Tyskland, USA och Österrike. Avstod gjorde Argentina, Brasilien, Costa Rica, Makedonien, Mexiko och Peru. Kuba valde att inte rösta.

family-watch-tv Familjen – samhällets viktigaste enhet.

Sharon Slater från den familjevänliga organisationen Family Watch International kommenterade utfallet av omröstningen på följande sätt:

This is unprecedented, a tremendous victory for the family.

Slater menade att de utvecklade länderna med all sannolikhet satte hård press, genom att exempelvis hota dra in på utlandsbiståndet, på de övriga för att förmå dessa att stoppa den föreslagna resolutionen eller att genom tillägg få den att urvattnas. Austin Ruse, representerande the Center for Family and Human Rights, ansåg att den antagna resolutionstexten utgjorde ”a tremendous victory for the pro-family world”.

Flera försök gjordes av feministiska och HBTQ-relaterade påtryckargrupper att få så många länder som möjligt att i första hand rösta ner resolutionen, i andra hand genom tilläggstexter få med uttryck som ”reproductive rights” (en omskrivning för ”rätten” till abort, och att ersätta ”the family” med ”families” i syfte att till familjebilden foga även samkönade relationer och andra sexuella förhållanden.

Dessa ansträngningar misslyckades emellertid, vilket gjorde feminist- och homosexorienterade grupperingar rasande. Det så kallade The Sexual Rights Initiative menade exempelvis, att den antagna resolutionen var ett allvarligt bakslag för individens rättigheter genom att den upphöjer familjen till samhällets viktigaste, skyddsvärda enhet utan att hänvisa till ”patriarkalt förtryck” samt olika typer av övergrepp som kan ske inom familjen eller erkänna att det finns olika typer av familjer:

https://c-fam.org/friday_fax/sex-activists-bemoan-passage-of-pro-family-resolution-at-un-in-geneva/

Nu hjälpte dock inte ens USAs kraftfulla lobbyverksamhet för att besegra eller ändra den familjevänliga resolutionstexten, då endast ett relativt fåtal länder backade upp den abort- och HBTQ-vänliga förslagsfloran. I stället understryker resolutionen att (den traditionella) familjen är samhällets grundsten.

http://www.familiam.org/famiglia_eng/society/00008326_UN_Pro_Family_Resolution.html

Onu_COVER Salen där den historiska resolutionen antogs.

Även romersk.katolska Pontificum Consilium pro Familia – länken här ovan – gläds åt att den banbrytande FN-resolutionen fastslår att ”the family has the primary responsibility  for the nurturing and protection of children and that children, for the full and harmonious development of their personality, should grow up in a family environment and in an atmosphere of happiness, love and understanding.”

Ett konkret resultat av FN-mötet i Genève blev bildandet av en arbetsgrupp med uppgift att ta fram positiva referenser relaterade till familjens samhälleliga betydelse, detta i syfte att motväga tendensen att bara se fel i familjeinstitutionen.

Bobby Fischer: Geni och galning

8 april, 2012

Så här vill vi minnas schackgeniet Bobby Fischer.

För en tid sedan såg jag en dokumentärfilm på TV om schackgeniet – och certifierade galningen – Bobby Fischer (1943-2008). Det var ett sällsamt och samtidigt skrämmande porträtt av en av vår tids mer framträdande ikoner.

Robert James Fischer föddes i Chicago den 9 mars 1943 och avled i Reykjavik på Island den 17 januari 2008. Han växte upp i New York och gjorde sig tidigt känd som schackunderbarn i hemlandet USA och figurerade i media över hela världen, då han i en serie partier i Reykjavik utmanade världsmästaren Boris Spasskij från Sovjetunionen. Titelmatchen ägde rum under det Kalla krigets höjdpunkt och blev till så mycket mer än en match om världsmästartiteln i schack: det blev samtidigt en uppgörelse mellan den fria världen och den kommunistiska totalitarismen.

Matchen Fischer-Spasskij blev av det mer bisarra slaget. Det dröjde i det längsta innan amerikanen över huvud taget dök upp. Han missade de två första partierna och förlorade således på walk-over. Tredje matchen spelades, efter krav från Fischer, utan publik och TV-kameror. Att Spasskij godtog detta har kallats ett psykologiskt misstag av den sovjetiske mästaren. Under resten av mästerskapsserien var Spasskij märkbart störd och förlorade slutligen titeln till den 29-årige Fischer som tidigare aldrig slagit Spasskij.

Spasskij (till vänster) mot Fischer 1972.

Bobby Fischer hade nått sina drömmars mål och hyllades som USAs store hjälte.  VM-titeln blev dock uppenbarligen för mycket för den redan tidigare excentriske Fischer. Han gick in i ett slags självvald isolering, svårt plågad av inre demoner, och vägrade möta utmanaren om VM-titeln, den unge sovjetspelaren Anatolij Karpov, 1975. Det innebar att han blev av med titeln. Han var vid den här tiden stationerad i Pasadena där han var ansluten till den religiösa rörelsen Worldwide Church of God.

Helt isolerad från schackvärlden var dock Fischer inte. 1988 sökte han och fick patent på en schackklocka som lade till tid för varje gjort drag. Klockorna i fråga är numera standard i talrika schackturneringar. 1992 ställde Fischer så upp i ett returmöte mot Boris Spasskij sedan en rik affärsman ställt upp med den enorma prissumman fem miljoner US dollar. Fischer vann klart och hade i egna ögon då försvarat sin VM-titel, som han aldrig erkänt att han förlorat.

Matchen gick av stapeln i Belgrad i det forna Jugoslavien, ett land som bojkottades av USA. Amerikanska myndigheter ansåg att Fischer gjort sig skyldig till lagbrott som åkte dit. För att undgå att gripas och eventuellt dömas till ett långt fängelsestraff höll sig Fischer i fortsättningen borta från hemlandet och levde omväxlande i Ungern, Japan samt Filippinerna.

Fischer under senare år.

1999 började Fischer ge intervjuer från sin exil, den ena mer katastrofal än den andra. Det framgick nu att Fischer hade utvecklat en stark antisemtism och antiamerikanism. Det sistnämnda var kanske inte så konstigt med tanke på de amerikanska myndigheternas oförsonliga hållning efter Spasskij-matchen i Belgrad, men att Fischer – som hade judiskt påbrå både på fädernet och mödernet – var en rosenrasande antisemit måste betecknas som desto mer överraskande.

Bland annat anklagade Fischer den rysk-judiske världsmästaren Garri Kasparov för att vara en bedragare. Han uttalade sig också positivt om falsifikatet Sions vises protokoll, en ökänd hetsskrift mot judar som totats ihop av tsarens hemliga polis i slutet av 1800-talet. Dagen efter Al-Qaidas terrorattacker i USA den 11 september 2001 väckte det vidare uppseende, då Fischer ej endast emfatiskt stödde attackerna utan också hoppades på den amerikanske presidenten George W. Bushs död, en amerikansk revolution samt att alla judar (sannolikt då också han själv) skulle fängslas.

2003 drog USA in Bobby Fischers pass. Efter diverse komplikationer beviljades Fischer politsk asyl på Island 2004 och blev småningom även isländsk medborgare. Hans japanska hustru föredrog att pendla mellan Japan och Island. Det framgick dock av dokumentären att det råder oklarheter kring äktenskapet. Fischer hade tidigare äktat en filippinsk kvinna.

Hösten 2007 drabbades Fischer av medicinska problem. Han avled slutligen till följd av njursvikt den 17 januari 2008. På grund av sin långt gångna paranoia vägrade han acceptera adekvat behandling. En sak kan ingen ta ifrån Robert James Fischer: han var en av världens främsta och mest nydanande schackspelare genom alla tider. Den berömmelse han uppnådde i samband med VM-matchen mot Spasskij 1972 var desslikes unik i sitt slag. Hans verk lever vidare genom de partier som bevarats till eftervärlden.

 Paul Morphy (1837-84). 

Galenskap och schack är en sedan tidigare icke helt ovanlig kombination. Spelet, som är av militär natur och härstammar från det forntida Persien, är på många sätt att se som en psykologisk uppgörelse mellan två kontrahenter där själva spelets idé är att den ena skall krossas. Att Fischer kom att drabbas av den antisemitiska sjukan är kanske inte heller så märkligt med tanke på att fenomenet antisemitism på mycket goda grunder kan betecknas som just en sorts galenskap.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är naturligtvis att Fischer själv var jude. Det finns dock i historien rätt gott om exempel på så kallade självhatande judar, där det främsta exemplet troligen är Karl Marx. En annan sinnessjuk schackmästare var amerikanen Paul Morphy (1837-84), som ibland kallas den förste schackvärldsmästaren även om det inte fanns en officiell världsmästartitel vid denna tid. Den förste officielle mästaren, den Prag-födde Wilhelm Steinitz (1836-1900), blev även han sinnessjuk.