Posted tagged ‘Finland’

Sannfinländarna i topp i Finland

2 december, 2019

Sannfinländarna leds sedan 2017 av förre europaparlamentarikern Jussi Halla-aho.

Enligt en ny opinionsmätning är nationalistiska Sannfinländarna nu Finlands största parti med dryga 22 procent av väljarsympatierna på sin sida. Näst störst är det om de svenska Moderaterna påminnande Samlingspartiet och tredje störst det regeringsbärande Finlands socialdemokratiska parti. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7357878

Mätningen, företagen av Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat, bekräftar resultatet från en mätning gjord av public service-bolaget YLE i början av november: Sannfinländarna avancerar på grund av missnöje med den av socialdemokraterna ledda regeringskoalitionen i allmänheten och statsminister Antti Rinne i synnerhet.

Enligt det svenskspråkiga Hufvudstadsbladets ledarskribent Susanna Ginman beror Sannfinländarnas popularitet främst på två orsaker: kritik mot vad partiet betecknar som ”skadlig invandring” samt hållningen i klimatfrågan. Partiet förnekar inte att klimatet förändrats till följd av mänsklig påvekan men menar, att Finland inte behöver göra något mer i frågan eftersom landet redan gjort så mycket.

Sannfinländarna, på finska Perussuomalaiset, påminner i sin förda politik om Sverigedemokraterna med sin invandringskritiska linje, sin EU-kritik, sitt stöd för välfärdsstaten och sin försvarsvänlighet. Partiet blev näst störst i riksdagsvalet 2015 och bildade då regering tillsammans med Centern och Samlingspartiet. Dåvarande partiledaren, Timo Soini, utsågs till utrikesminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sannfinl%C3%A4ndarna

2017 spilttrades partiet som även tvingades lämna regeringen. Till ny partiledare utsågs europaparlamentarikern Jussi Halla-aho.

Statsminister Antti Rinne och hans socialdemokrater har problem.

Som ett resultat av det finska riksdagsvalet bildades i juni 2019 en koalitionsregering bestående av Socialdemokraterna, som med knapp marginal blivit största parti, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet i Finland. https://valtioneuvosto.fi/sv/rinne/regeringen

Det politiska klimatet i Finland skiljer sig från det i Sverige på så sätt att det i vårt östra grannland inte råder beröringsskräck gentemot partier som kan uppfattas som populistiska, invandringskritiska eller kontroversiella på annat sätt. En föregångare till Sannfinländarna i detta avseende var det agrarpopulistiska Landsbygdspartiet, som leddes av Veikko Vennamo och som kom med i regeringen på 1980-talet.

För en vidare analys av inställningen till systemkritiska partier i Norden, se gärna min bloggartikel här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/

Fotnot: Sedan artikeln publicerades har statsminister Antti Rinne (S) avgått efter stark kritik från Centern om hur han hanterade poststrejken i Finland. https://www.expressen.se/nyheter/finlands-statsminister-antti-rinne-avgar/

Glömda svenska fotbollshjältar (15): Dribblern och eleganten Lennart Backman

18 november, 2019

Lennart Backman i vitt gör mål mot Degerfors IF i en match i AIK-tröjan 1965.

Lennart Backman var under första hälften av 1960-talet den svenska uttagningskommitténs (UK) givna val som vänsterytter (någon gång högerytter) i dåtidens femmannakedja. Han avverkade under 1950- och 1960-talen 31 landskamper i fotboll och dessutom 16 officiella landsmatcher i bandy; han är ”stor grabb” i båda sporterna. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/lennback.html

Lennart föddes i Skellefteå i Västerbotten 1934 och fostrades i Skellefteå IF. 1957 värvades han över till IFK Norrköping, som han representerade när han gjorde sin landslagsdebut i en vänskapsmatch mot Schweiz på Olympia i Hälsingborg  den 7 maj 1958, som Sverige vann med 3-2. Han gjorde bra ifrån sig men blev utburen på bår efter en skada.

Om landslagsdebuten har Lennart Backman på klubbsajten 500 AIK:are citerats på följande sätt: ”Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig. Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår.”

Sveriges fotbollslandslag som samlarbild i tidningen Rekord efter en match mot Danmark 1963. Lennart Backman längst till vänster i övre raden.

Skadan visade sig vara av det allvarligare slaget och Backman tvingades gå gipsad en längre tid och avstå från fotbollen i ett halvår. Det innebar bland annat att han gick miste om chansen att bli uttagen i den svenska truppen till VM på hemmaplan, där Sverige som bekant slutade tvåa. Det bör dock påpekas att hans möjligheter att konkurrera ut Lennart ”Nacka” Skoglund som vänsterytter eller Kurre Hamrin som högerytter sannolikt varit mikroskopiska.

Det blev bara två säsonger och 32 matcher i IFK Norrköping för Lennart Backman, som därefter lockades över till AIK i Solna med ett erbjudande om att bli fastighetschef på Bonnier fastigheter. I AIK blev det 197 matcher varav 173 i allsvenskan. Han vann AIKs interna skytteliga 1961 och 1962, sistnämnda år under Solna-lagets degradering till division II.

Under sina 31 A-landskamper – 22 vunna, tre oavgjorda och sex förluster – spelade Lennart Backman in tre mål. I B-landslaget medverkade han vid två tillfällen och svarade då för två mål. Något VM-spel blev det som framgått ovan inte, men däremot spelade Backman samtliga fem matcher i Sveriges kvalspel mot Schweiz och Belgien till VM i Chile 1962 – tre som vänster- och två som högerytter. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=dd5bdac5-039b-4d47-8432-b0afaef58afa

Lennart Backman spelade i AIK-tröjan 1959-68.

Lennart Backman, som jag själv i min barndom såg spela på AIKs hemmaarena Råsunda vid något tillfälle, kan som spelare lämpligen betecknas som en elegant dribbler i besittning av en högt utvecklad teknik. På klubbsajten omskrivs han så:

Lennart Backman kunde ibland verka lite frånvarande, som om hans kärlekshistoria med bollen inte angick med- och motspelarna eller publiken. I hans bästa stunder var det dock rivalerna i motståndarlaget som var ”frånvarande” när Lennart till synes ansträngningslöst dribblade bort och gled ifrån dem.

Också i bandy var Lennart Backman mycket framstående. Han uttogs i landslaget sammanlagt 20 gånger varav 16 i officiella sammanhang. Klubbtillhörigheter var i bandysporten Katrineholms SK och AIK. I bandy var han med om att ta såväl silver som brons i VM – Sovjetunionen prenumererade vid denna tid på VM-guldet, och de enda övriga lagen var Sverige, Finland och Norge. http://www.svenskbandy.se/BANDY-INFO/FORBUNDET/Historikochstatistik/halloffame2/InvaldaiHallofFame/22.LennartBackman

I bandy antecknades den skridskosnabbe Lennart för fem mål i landslaget, där han mestadels spelade vänsterhalv. Det kan nämnas att han är den ende spelare som uttagits i VM som på klubbnivå spelat i division II (för AIK). 2015 invaldes han i Svensk bandys Hall of Fame. Lennart Backman spelade också ishockey för AIK i dåtidens högsta serie.

Fyra landslagsmän i bandy säsongen 1959-60: från vänster Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva, samtliga från Katrineholms SK.

Lennart Backman representerade AIK åren 1959 till 1968. När han vid 34 års ålder lade fotbollsskorna på hyllan spekulerades det i att så skedde till följd av det religiösa engagemanget för Jehovas vittnen. Något han själv dementerat.

Den numera 85-årige Lennart Backman är under vinterhalvåret bosatt på den spanska så kallade solkusten, där han har ett hus sedan många år tillbaka. Han är gift med Britt-Marie med vilken han har tre barn.

Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

15 november, 2019

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Anders Fogh Rasmussen sågar det extrema Sverige: ”Svenskarna har blivit tokiga”

22 juli, 2019

Anders Fogh Rasmussen anser att vi svenskar blivit tokiga med vår politiska korrekthet.

Svenskene har gått av hengslene med politisk korrekthet (ungefär: ”Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet”). https://denkorteavis.dk/2019/nu-anders-fogh-rasmussen-sverige-er-ude-af-kontrol-takket-vaere-politisk-korrekthed/

Så valde den tidigare danske statsministern och NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen att beskriva tillståndet i Sverige då han, i samband med en konferens i Norge, intervjuades av nättidningen Ökonomi. Hela citatet om Sverige lyder:

Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet. Det är ren galenskap. De har valt en farlig strategi i att isolera Sverigedemokraterna. Vi gjorde det motsatta i Danmark med Dansk Folkeparti. Min tanke är att inkludera alla demokratiska krafter in i förhandlingar och inkludera dem. Därmed blir de mer ansvarsfulla och parlamentariska partier. Det har vi sett hända i Danmark. Det svenskarna gör är helt fel.

Anders Fogh Rasmussen, född 1953, var 2001-09 statsminister i Danmark representerande det liberalkonservativa partiet Venstre. 2009-14 var han generalsekreterare i den västliga försvarsalliansen NATO. Fogh Rasmussen har till skillnad från så gott som alla ledande svenska politiker en akademisk examen (från universitetet i Aarhus). https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Fogh_Rasmussen

Det är först är på senare tid som Kristdemokraterna släppt litet på sin tidigare aversion mot Sverigedemokraterna. I några sydsvenska kommuner delar även SD och Moderaterna på kommunstyret. I det stora hela förblir dock motståndet mot det Sverige-vänliga partiet, främst av känslomässiga skäl, tämligen kompakt. Att vara emot SD anses på många håll vara viktigare än att ta itu med de överhängande samhällsproblemen.

Det är långt ifrån endast Anders Fogh Rasmussen som anser att Sverige helt förlorat kontrollen över den skenande politiska korrektheten. Den förre NATO-chefens synsätt är vanligt förekommande i de övriga tre nordiska länderna. Aftonbladets utrikesmedarbetare Wolfgang Hansson har den 17 augusti 2018 sammanfattat detta på följande sätt: ”I Sverige betraktar vi oss gärna som ett politiskt framsynt, modernt och öppet land i mittfåran. Men i övriga Nordens ögon är Sverige extremt och ett avskräckande exempel.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngj7Bx/har-ar-sverige-ett-avskrackande-exempel

SDs Jimmie Åkesson och Dansk Folkepartis tidigare ledare Pia Kjaersgaard.

Det enda Sveriges riksdagspartier är helt överens om är att Sverigedemokraterna till varje pris måste stängas ute från inflytande”, fortsätter Hansson och uttrycker exakt samma mening som Fogh Rasmussen. Hansson frågar sig också hur länge denna inställning kan hålla. Svaret på den frågan hittar ni här ovan – KD och i någon mån M har faktiskt lättat litet på isoleringspolitiken gentemot SD.

I övriga nordiska länder talas det ibland bekymrat om ”det svenska tillståndet” där sunt förnuft och måttfullhet hålls tillbaka av PK-hysteri och godhetsfnatt. ”Detta behov av att framstå som god verkar inte finnas på samma sätt i grannländerna”, konkluderar Wolfgang Hansson. Han påminner i sammanhanget om att Sverige 2017 enligt statistik från EU tog emot dubbelt så många asylsökande som Norge, Danmark och Finland tillsammans.

Det är i själva verket en milsvid skillnad mellan hur Sverige och våra nordiska grannländer hanterat systemkritiska partier. Dessa har i övriga länder tagits med i regeringen eller åtminstone i regeringsunderlaget. I Sverige råder i stort – med undantag för nämnda exempel – en panisk skräck för SD. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/

Även i länder såsom Ungern och USA ses Sverige som ett avskräckande exempel. Massinvandring med åtföljande problem som skenande kriminalitet, utanförskapsområden, hedersvåld, gruppvåldtäkter, okontrollerade gängkrig med dagliga mord, tilltagande islamisering och antisemitism, obefintlig respekt för kvinnor, äldre och djur, icke fungerande vård, skola och omsorg, organiserat tiggeri, poliser som hellre tjoar i Pride-parader än bekämpar brott etcetera är ingenting som våra europeiska grannländer önskar sig. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6911077

Jag finner det svårt att klandra dem för den inställningen.

Undrens tid är inte förbi: klokt utrikespolitiskt beslut av Sverige!

13 juli, 2019

Margot Wallström: Sverige skriver inte under FNs konvention mot kärnvapen.

Det är nästan så man får nypa sig i armen för att inse att det faktiskt är sant: Sveriges regering har fattat ett klokt utrikespolitiskt beslut! Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.

Jag tänker på utrikesminister Margot Wallströms tillkännagivande att Sverige icke avser underteckna FNs konvention om förbud mot kärnvapen. ”Sverige är en stark röst för en kärnvapenfri värld”, underströk Wallström på en presskonferens där hon motiverade Sveriges beslut att ej underteckna konventionen. Hon fortsatte dock med att framhålla att konventionen innehåller ”oklarheter”. https://nyheter24.se/nyheter/politik/929716-beslutet-sverige-skriver-inte-under-for-karnvapenforbud

Bland de aktuella oklarheterna märks vilka slags vapen konventionen omfattar samt hur den förhåller sig till andra avtal om kärnvapennedrustning såsom avtalet om kärnvapenspridning och avtalet om stopp för provsprängningar. Spörsmålet är enligt utrikesministern ”komplicerat”: ”Man måste vara realist”, menade hon. Istället för att underteckna avtalet har Sverige uttryckt en önskan om att bli observatör av det föreliggande avtalet.

Utrikesministern förklarade dock att Sverige kan komma att ompröva sin hållning gentemot FN-konventionen: ”Vi stänger inte dörren, blir det ett nytt säkerhetspolitiskt läge så kan vi återkomma till frågan.”

FNs konvention om kärnvapenförbud (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW) är det första bindande avtalet med målsättningen att helt förbjuda kärnvapen. Det antogs vid ett multinationellt möte i Förenta nationerna (FN) i New York den 7 juli 2017 där 122 länder av 124 – inklusive Sverige – röstade ja till avtalet. Endast Nederländerna, som var det enda NATO-landet närvarande, röstade nej under det att Singapore avstod från att rösta. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_k%C3%A4rnvapenf%C3%B6rbud

Enmansutredaren Lars-Erik Lundin avrådde från ratificering av kärnvapenavtalet.

Inga kärnvapennationer och inga NATO-anslutna länder med undantag för Nederländerna var närvarande vid mötet. Sverige förhöll sig inledningsvis positivt till konventionen men uppdrog åt enmansutredaren Lars-Erik Lundin att utreda frågan. Denne presenterade i januari 2019 sina slutsatser vilka gick ut på att Sverige inte skulle skriva på eller ratificera konventionen..

Konventionen kommer att träda i kraft om minst 50 nationer ratificerar den. den 7 november 2017 hade 53 länder skrivit under konventionen varav tre även hade ratificerat den.

Beslutet att ej underteckna FN-konventionen har så här långt stött på viss kritik. Enligt Beatrice Fihn, vilken 2017 i egenskap av generalsekreterare för antikärnvapenorganisationen ICAN (International campaign to abolish nuclear weapons) mottog Nobels fredspris, reagerar med ryggmärgen och påstår att Sveriges beslut att inte underteckna FN-avtalet är ett ”historiskt svek” mot den svenska kärnvapenpolicyn. http://icanw.se/

Fihn tycker inte alls att beslutet är fihnt utan menar: ”Det här betyder att Sverige tar ställning för kärnvapen och att man inte längre anser att de kärnvapen som existerar är ett hot.” http://www.kristianstadsbladet.se/nyheter/fredspristagare-svek-att-inte-skriva-under/

Värst av allt är enligt Fihn: ”Man följer Trump hellre än att följa svensk policy.” Även inom ramen för regeringen finns krafter som hade velat att Sverige skulle skriva på FN-konventionen. Dit hör Miljöpartiet samt den till S-partiet knutna islamistiska kamporganisationen Tro & solidaritet  (före detta Broderskapsrörelsen) under ledning av vänstersossen och den så kallade statsvetaren Ulf Bjereld. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/antikarnvapenorganisationen-man-foljer-trump

Beatrice Fihn: Regeringen följer Trump.

ICANs Beatrice Fihn försöker måla upp Sveriges beslut som ”otroligt farligt”, vilket helt enkelt inte är sant. Det hade varit betydligt farligare ur säkerhetspolitisk synvinkel att skriva på. Vår säkerhetspolitik bygger på samarbete och samförstånd med vänligt sinnade länder i omgivningen och inte på en ensidig och självdestruktiv plakat- och symbolpolitik som enbart gynnar våra fiender.

Olof Jonmyren gör följande helt adekvata reflektion i en ledarartikel i Södermanlands Nyheter den 1 september 2017 med rubriceringen ”Kärnvapenavtalet bör förbli osignerat.”: ”Verklig ned- och avrustning kräver att även skurkarna är med på banan, minns det kalla krigets terrorbalans. Annars är dylika avtal mest självskadande aktivism, lätt för illasinnad främmande makt att utnyttja i egna syften.” https://www.sn.se/opinion/ledare/ledare-karnvapenavtalet-bor-forbli-osignerat-sm4557540.aspx

Således har varken Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran visat något intresse för att skriva under den aktuella konventionen. Det har heller inte något NATO-land eller våra nordiska grannländer inklusive Finland, där motståndet mot NATO är ännu större än i Sverige, gjort. Inte ens av kärnvapnen hårt drabbade Japan har velat skriva under. Ett svenskt undertecknande skulle innebära att samarbetet med NATO, som är livsviktigt för vår nationella säkerhet, äventyrades.

Ett faktum som få vågar erkänna öppet är slutligen, att medvetenheten om kärnvapnens förödande verkan har verkat starkt krigsavhållande sedan USA på president Harry S Trumans order 1945 släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki Japan. Det var denna medvetenhet som upprätthöll terrorbalansen under det Kalla kriget och förhindrade, att ett kallt krig övergick i ett varmt. Situationen är densamma när vi nu, efter Vladimir Putins makttillträde i Ryssland 2000, befinner oss i ett nytt kallt krig. Ett avskaffande av kärnvapnen skulle därmed öka, inte minska, krigsrisken. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/09/nagasaki-och-hiroshima-atombomber-for-fred/

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.