Snart dags för Finlandskampen?

Friidrottslandskampen Sverige-Finland kallas med svenskt språkbruk – ännu så länge – Finnkampen.

Finnkampen är min favorit bland friidrottstävlingar. OS, VM, EM, Diamond League och SM i alla ära – det är något visst med Finnkampen! https://sv.wikipedia.org/wiki/Finnkampen

Således satt jag som klistrad framför TV-apparaten då 2017 års upplaga av den traditionella landskampen Sverige-Finland för herrar, damer och ungdomar avgjordes i ärevördiga Stockholms stadion helgen 2-3 september. Tillställningen i fråga lär dessutom vara den sista riktiga landskampen i friidrott. Frågan är dock hur länge den kommer att få heta just Finnkampen i Sverige (det finska motsvarigheten är Sverigekampen).

Kajsa Bergqvist bad inte om ursäkt under sina aktiva dagar som höjdhoppare.

Frågan är berättigad. I början av SVT-sändningen på söndagen bad den uppenbarligen olyckliga expertkommentatorn Kajsa Bergqvist – tidigare världsmästarinna i höjdhopp – om ursäkt för att hon under lördagen råkat använda uttrycket ”finne” om en av Finlands representanter. Kajsa uttryckte ängslig oro för att hon kunde ha förolämpat någon. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/32x9d/kajsa-bergqvists-ursakt-under-finnkampen

SVTs ärrade reporter Jacob Hård (af Segerstad) ryckte in och förklarade att ”finländare” är det i sammanhanget korrekta ordet för alla medborgare i nationen Finland, eftersom dessa består dels av finsktalande (finnar), dels finlandssvenskar/finländare med svenska som modersmål; den senare gruppen utgör en klar minoritet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=411&artikel=4587506

Hård torde formellt ha rätt i sak och använde under båda tävlingsdagarna med krampaktig konsekvens termerna ”finländare” och ”finländsk”, precis som om ”finne” och ”finsk” skulle vara nedsättande beteckningar. Så är naturligtvis alls inte fallet. Må så vara att de svenskspråkiga medlemmarna i Finlands lag rent teoretiskt skulle kunna känna sig förorättade över att bli kallade ”finnar”, men jag har mycket svårt att se detta som en fråga av överväldigande betydelse.

”Finsk” är för övrigt en helt etablerad term som exempelvis förekommer i det geografiska namnet Finska viken och som beteckning för bakverket finska pinnar. Jag förmodar att varken Jacob Hård eller Kajsa Bergqvist vill döpa om dessa till Finländska viken eller finländska pinnar – eller?

Bosse Althoff, även kallad ”Mellerudsexpressen”, visar närmast prov på finsk sisu i en finnkamp på 1960-talet.

Den andra expertkommentatorn, förre OS-guldvinnaren i 3000 meter hinder Anders Gärderud, påpekade att ordet ”finländare” inte förekommer på norska, där är det finne/finnar som gäller. I engelska finns det också bara ett ord för medborgare i Finland, finn/finns. http://sv.bab.la/lexikon/svensk-engelsk/finl%C3%A4ndare

Sanningen bakom Kajsa Bergqvists ursäkt är naturligtvis en ängslig politisk korrekthet som sprider sig som en pest i samhället, där folk som för sitt liv inte vill framstå som fördomsfulla eller rasistiska mer eller mindre slår knut på sig själva för att vara alla tänkbara etniska och andra grupperingar till lags. När det gäller invånarna i den forna östra svenska rikshalvan blir ju detta rent löjeväckande.

När jag hör ordet ”finnar” går tankarna till ett uthålligt och modigt folk som i modern tid, med unik ”sisu”, utkämpat flera krig för att bevara sin självständighet. Jag har därför mycket svårt att tänka mig att finsktalande finländare skulle behöva känna sig kränkta över att benämnas som finnar, och inte heller finlandssvenskar borde väl protestera alltför mycket om en TV-kommentator i den traditionella Finnkampen med anor sedan 1925 i hastigheten kallar  finska landslagsdeltagare överlag för ”finnar”: tvärtom borde de rimligen ta det som en komplimang!

Åter till den ovan formulerade frågeställningen huruvida Finnkampen kan tillåtas kallas just detta fortsättningsvis. Blir det i den politiska korrekthetens namn hädanefter  måhända Finlandskampen, eller möjligen Finländska kampen?

Att just Kajsa Bergqvist skulle be Finland om ursäkt för olämpligt språkbruk är kanske inte så överraskande. Kajsa – för övrigt en alldeles utmärkt och sakkunnig expertkommentator – är som bisexuell och talesperson för HBTQ-kommuniteten van vid att kräva silkesvantar för ”sin” grupp. Hennes senaste utspel är att kräva stopp för alla bögskämt inom idrotten (lycka till med det!). https://www.sydsvenskan.se/2017-09-03/kajsa-bergqvist-det-ar-mycket-bogskamt-inom-friidrotten

Bäst i Finnkampen 2017: Daniel Ståhl med 67,37 i diskus.

Hur det gick i Finn…förlåt, Finlandskampen 2017? Sverige vann stort: 218-188 för herrarna och 232,5-177,5 för damerna. Tveklöst bästa resultatet stod VM-silvermedaljören Daniel Ståhl med 67,37 i diskus för. Över tid är det helt jämnt mellan de båda länderna – 69 mot 69.

Säreget för den årliga friidrottsdusten de båda länderna emellan är slutligen att förhållandevis blygsamma prestationer, med tanke på att det är poängen och inte resultaten som är viktigast, kan vara väl så väsentliga som världsresultat. Ett exempel på detta gavs i år då svenska stavhopparen Hanna Jansson, till den svenska publikens jubel, krånglade sig över den inte speciellt upphetsande höjden 3,60 i tredje och sista försöket. Hon undgick därmed att bli resultatlös med 0 poäng och slutade sedan på fjärde plats med 3,97.

 

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…