Får jag säga att jag känner mig lycklig? (II)

Tänkte återigen att jag skulle avge en lägesrapport om mitt lyckotillstånd. Kanske kan det inspirera några, reta en del, vad vet jag.

I natt sov jag med en mätutrustning inför dagens besök på Sophiahemmet för att kolla upp min sömnapné. Ett tillstånd många drabbas av litet upp i åren och som yttrar sig i att man får andningsuppehåll i sömnen, något som i värsta fall kan leda till evigt insomnande. När jag sedan som vanligt läste Länstidningen vid frukostbordet konstaterade jag med tillfredsställelse, att min debattartikel inför kyrkovalet den 15 september var införd.

Ärevördiga Sophiahemmet, uppkallat efter Oscar IIs gemål.

Här är den om någon vill läsa:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2197746-en-rost-for-tro-och-tradition

Dagen började med andra ord bra. Jag tog en ganska tidig buss till Östertälje station för att vara ute i god tid med tanke på eventuella trafikstörningar i samband med Obamas besök i Stockholm. Det flöt emellertid på bra, och jag anlände i god tid till Sophiahemmet – för övrigt beläget strax intill Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) som herr presidenten enligt uppgift skulle besöka – för att lämna in mätutrustningen. Hann till och med en fika i caféet innan det var dags att träffa sjuksköterskan.

Under över alla under, det visade sig att mätvärdena var väldigt bra, faktiskt de bästa jag haft! Bara tio andningsuppehåll under natten mot tidigare som mest närmare 300. Blodet var också väl syremättat enligt mätresultatet. Till saken hör att jag sover med en så kallad C-PAPP, en apparat som reglerar trycket på luften jag andas in via en ansiktsmask i latex. Efter smärre justering av denna apparat förestod hemfärd.

Obamabesöket ställde dessbättre inte till några problem för bloggaren…

Väl på pendeln från Stockholms centralstation kunde jag inte låta bli att, i glädjen över mitt till synes allt bättre hälsotillstånd, slänga i väg ett SMS till en vän (kan bara hoppas det är ömsesidigt), som eventuellt inte är särskilt intresserad av hur jag mår. Hon får gärna rätta mig om jag har fel där (kan bara säga att jag bryr mig om hennes hälsa). Men vad gör man inte när man råkar känna sig uppåt!

Inte ens den näppeligen bekymmersfria hemfärden kunde rubba mitt goda humör, van pendlare sedan mer än 40 år som jag desslikes är. Det började med att tåget stannade i Älvsjö i cirka 20 minuter på grund av något som den kvinnliga högtalarrösten, med omisskännlig småländsk dialekt, kallade ”stillbild hos trafikledningen”. Just när passagerarna anmodades söka sig alternativa resvägar kunde tåget dock åka vidare. Bara för att åter stanna för ”signalfel” mellan Huddinge och Flemingsberg, en procedur som upprepades mellan Flempan och Tullinge.

Tids nog kom vi hem igen till Östertälje omkring en timme sena. Men vad gör väl det när man känner sig allmänt tillfreds och, ja faktiskt, lycklig?!

Pendeln – omöjlig leva med, omöjlig leva utan…

Efter att ha gjort diverse inköp i Coop Forum Folkparken – i brist på israeliska avocados fick jag nöja mig med peruanska – är jag nu återigen hemma i min kära lägenhet och skriver detta efter att ha inmundigat en kopp kaffe och rökt några cigissar.  I kväll skall hela familjen – det vill säga jag och mina två vuxna barn – gå ut och äta på ett asiatiskt ställe som heter Full House. Dottern beger sig för övrigt till Skottland på måndag för några års studier i Glasgow.

Tack för att ni orkat läsa, ni som gjort det. Det är ju inget tvång. Jag avslutar med en bitterljuv musiksnutt som gör åtminstone mig lycklig: ”I Wish I Had Someone To Love Me” med den underbara Newfoundland-gruppen Masterless Men:

http://www.youtube.com/watch?v=mnmqBhqdvm4

Änklingens liv kan vara ensamt, ja, men också väldigt givande när barnen finns kvar och påminner en om ett långt, innerligt och givande om än inte alltid helt problemfritt äktenskap. Har inget emot att avslöja att jag betraktar mitt äktenskap och min familj som mitt livs prestation. Det mesta annat förbleknar då. Kära makan har nu fått nya, fräscha rosor samt ett nytt blockljus att sätta bredvid vasen.

Rosor till min så kära Marika, nu en liten ängel.

Så jag tycker gott jag kan känna mig lycklig!

Dispatch International: ett salt i samhällsdebatten

Dispatch och dess chefredaktör Ingrid Carlqvist: ett välbehövligt salt i samhällsdebatten.

I egenskap av chefredaktör för SD-Kuriren skrev jag i anslutning  till tidningens senaste nummer ett brev till läsarna, där jag förklarade varför den nya tidningen Dispatch Internationals svenska upplaga distribuerades med det aktuella utskicket. Bland annat förklarade jag att SD-Kuriren och Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis stöder allt som står i Dispatch men ändå menade att tidningen är viktig ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Dispatch, utgiven av Tryckfrihetssällskapet med Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard som svensk respektive dansk chefredaktör, har upprört olika aktörer i det ängsligt politiskt korrekta segmentet. Icke minst den beryktade publikationen Expo som alltid när den tar upp ämnet Dispatch skriver att det är en ”rasistisk” tidning. Precis som om just Expo är rätt instans att komma med en sådan kritik.

Tobias Hübinette – rasist och akademiker samt en av Expos grundare.

En av dem som var med och grundade Expo var sålunda Tobias Hübinette, som torde vara en av de absolut värsta rasister som uppträtt i den svenska samhällsdebatten i modern tid och dessutom en brottsdömd person med en dokumenterad benägenhet för både politiskt och annat våld. Hübinette är en adopterad sydkorean vars koreanska namn är Lee Sam-dol. Han tillhörde det vänsterextrema gänget kring trotskisten och gerillaromantikern  Stieg Larsson och var verksam på tidningen 1994-98.

I ett av sina mest uppmärksammade utspel – i tidningen Creol 1996 – skrev Hübinette:

Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Jag har skrivit om den ökände rasisten Hübinette tidigare i min blogg, och i Dispatch den 10 januari 2013 presenterar även chefredaktör Ingrid Carlqvist denne under den fullt adekvata rubriceringen ”Expo jagar rasister – men glömmer sina egna”.

Trotskisten Stieg Larsson: numera helgonförklarad Expo-grundare.

Tro nu inte att Tobias Hübinette fått lida nämnvärt för sina häpnadsväckande rasistiska floskler. Han tvingades visserligen lämna en tjänst vid Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet för några år sedan till följd av sina våldsamma utfall mot vita män. Det dröjde dock inte länge innan han dök upp som docent i något som kallas ”interkulturell pedagogik” vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och som lektor vid Södertörns högskola i Flemingsberg.

I Sverige är det nämligen så att man kan vara hur rasistisk som helst om man bara riktar sina fördomar mot etniskt vita personer och/eller grupper. Lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” gäller inte etniska svenskar. Däremot krävs det inte mycket innan man blir bildligt talat rullad i tjära och fjädrar av PK-etablissemanget med det ylande vänsterbladet Expo i täten.

Orsaken till att Dispatch International nu hängs ut så envetet är att tidningen ägnar rätt mycket utrymme åt att belysa skilda aspekter av islamismen samt den muslimska invandringen till Sverige, Danmark och andra västländer. I en artikel hävdade en skribent att en orsak till den så kallade fördumningen av västerlandet (eller ”nord”) var invandringen av lågintelligenta personer från ”syd” och det har naturligtvis Expo tagit fasta på i sin hysteriska häxjakt på ”rasister”.

Jag skulle aldrig ha skrivit så själv och tror dessutom inte det är sant. Fördumningen av västerlandet har i mina ögon helt andra orsaker och får nog helt lastas på infödda PK-lobbyister och skrällande åsiktsmegafoner på företrädesvis vänsterkanten i förening med – när det gäller fallet Sverige – svenskens typiska ovilja att diskutera kontroversiella ämnen.

Islamismen med dess dokumenterade strävan efter världsherravälde tillhör de ämnen som kommer till belysning i Dispatch International.

Dessutom vet jag inte om det är speciellt ointelligent att ta sig från låt oss säga Somalia till något av de nordiska länderna, eftersom man lärt sig från släktingar som gjort resan tidigare att det går utmärkt väl att leva på social- och allehanda andra bidrag samtidigt som man upprätthåller sin livsstil från hemlandet med exempelvis kat-konsumtion och stöd till terrorister. Därmed inte sagt att sådant gäller alla invandrare från Somalia och/eller andra länder, långt därifrån.

Så visst har i alla fall ovan nämnda och utan tvekan mindre välbetänkta yttrande luftats i Dispatch. Däri har Expo rätt. Det innebär dock inte alls att man utan vidare kan avfärda denna publikation som ”rasistisk” i dess helhet. I tidningen tas upp ett brett spektrum av ämnen – från halalslaktat kött på svenska tallrikar till hetsen mot Israel från antisemitiskt håll. I senaste numret fanns även en läsvärd artikel om Sveriges försvar av riksdagsman Stellan Bojerud (SD). Själv är jag nybliven prenumerant och så här långt klart nöjd med tidningen.

Rasistisk? Glöm det. Det är bara amsagor från en obskyr men av obegriplig anledning uppburen tidning som heter Expo, vars affärsidé är att kasta så mycket dynga på Sverigedemokraterna som möjligt och som gör det med en skenhelighet som får de helvetespredikande penningpastorerna i USA att framstå som ärligheten själv. Dessutom är tidningens artiklar ofta slafsigt skrivna och felstavade.

Mikael Jalving ger en kritisk bild av Sverige i sin bok Absolut Sverige.

Jag läser för tillfället den danske historikern, författaren och samhällskommentatorn Mikael Jalvings bok Absolut Sverige (LTD förlag 2012) vilken onekligen ger ett intressant perspektiv på skillnaden mellan Sverige och Danmark. Denna kan sammanfattas med ett citat från ett av bokens försättsblad där författaren återger ett citat från Hans Hauge, filosofie doktor och lektor vid Nordiska Institutet vid Aarhus universitetet:

Danskarna tror de kan tala bort problemen. Svenskarna tror de kan tiga ihjäl problemen. Då välfärdsstaten växte fram efter andra världskriget bestämde sig de vanliga svenskarna för en sak: Att aldrig diskutera politik.

Därav den i mitt och förmodligen också i Jalvings tycke ohälsosamma konsensus, som präglar så mycket i den svenska så kallade debatten, där icke minst etnicitet och invandring är tabubelagda ämnen om man skulle råka ha kritiska synpunkter. Då går drevet och då hojtas det om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” i alla tänkbara och otänkbara tonarter.

Jag vill varmt rekommendera Mikael Jalvings bok och jag vill även lägga ett gott ord för Dispatch International som berikar och utgör ett välbehövligt salt i vår samhällsdebatt. Att tidningen därtill tar ut svängarna ordentligt gör den inte mindre tilltalande enligt mitt sätt att se, snarare tvärtom. Allt håller jag som sagt inte med om – men säg den tidning man kan göra det med!

Prenumerera kan man göra här:

subscribe@d-intl.com