Draken – en symbol för svenskt försvar under Kalla kriget

 

Draken blev en symbol för Sveriges militära försvar under det Kalla kriget.

Sverige hade under det Kalla kriget ett av världens största flygvapen. Bara stormakterna satsade mer på flyget. SAAB 35 Draken kom att bli en ikon för det svenska Flygvapnet och även för den militära beredskapen i Sverige i stort. Planets utformning med långdragna deltavingar gjorde det lätt att känna igen.

Det svenska Flygvapnet – tidigare Kungliga Flygvapnet – utgör i skrivande stund endast en skugga av sitt forna jag och omfattar tre flygflottiljer samt Försvarsmaktens helikopterflottilj. Flygvapnet har med stöd av Försvarets Materielverk (FMV) beställt flygplan, icke minst stridsflygplan, hos SAAB. Det senaste i raden är JAS 39 Gripen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_flygvapnet

Det militära flyget började organiseras inom armén redan under 1910-talet – 1912 skedde den första militära flygningen i Stockholm. 1913 flyttades verksamheten till Malmens flygfält utanför Linköping. Först användes spaningsflygplan, sedan även bomb- och jaktflygplan. 1926 blev Flygvapnet en självständig gren inom den svenska krigsmakten. Åren 1926-36 kom dock att präglas av brist på en tydlig strategi och flera allvarliga olyckor inträffade.

Fjärde största flygvapnet i världen. Flygvapnet har importerat plan från länder som Storbritannien, USA, Tyskland och Italien. Med storsatsningen på det svenska flygvapnet 1936-45 följde utvecklingen av en svensk flygindustri med påföljd att SAAB – Svenska Aeroplan Aktie Bolaget – grundades 1937. Det första genuint svenska flygplanet blev SAAB 17. 16 flottiljer anlades. 1945 förfogade det svenska Flygvapnet över 600 plan.

Efter det Andra världskrigets slut skedde en stark expansion av Sveriges flygvapen under dess chefer Bengt Nordenskiöld (1942-54), Axel Ljungdahl (1954-60) och blivande överbefälhavaren Torsten Rapp (1960-61). Stridsflygplan av typ Tunnan, Lansen, Draken och Viggen blev ikoniska för inte bara Flygvapnet utan för Sveriges försvarsförmåga i stort. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_F%C3%B6rsvarsmaktens_flygplan

Sverige ansågs under 1950-talet ha världens i storleksordningen fjärde största flygvapen – bara stormakterna var värre. Vi kunde då räkna omkring 1000 flygplan av olika typer vilka fördelades på 50 flygdivisioner. Från början av 1970-talet inträdde under Olof Palmes socialdemokratiska regering en reducering av den svenska försvarsmakten inklusive Flygvapnet.

Med upplösningen av Sovjetunionen och Kalla krigets slut i början av 1990-talet följde en mycket omfattande nedmontering av Sveriges försvarsförmåga – den eviga freden ansågs av talrika naiva bedömare ha etablerats. Så blev det som alla vet inte. Med Vladimir Putins tillträde som Rysslands president 2000 följde ett nytt, ännu pågående, kallt krig under vilket Ryssland framflyttat sina positioner och inte tvekat att ingripa militärt i länder som Georgien och Ukraina. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Bengt Olow testflög såväl Tunnan och Lansen som Draken.

Bengt Olow den första testpiloten. Mikael Forslund redogör i sin bok SAAB 35 Draken. Sveriges spjutspets under kalla kriget (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag 2020, 219 sidor) på följande sätt för bakgrunden till Drakens tillkomst (sidan 7):

SAAB 35 Draken började projekteras i slutet av 1940-talet för att det svenska flygvapnet skulle kunna möta tunga fiendebombflygplan som förväntades komma från öster på över 10 000 meters höjd. Runt 1950 var den flygtekniska utvecklingen mycket snabb och SAAB var en del av detta. Den klassiska dogfighten, flygplan mot flygplan, ansågs inte längre ha så stor betydelse. Viktigare var bombflygplansbekämpning. Troligtvis skulle bombflygplanen flyga i överljudsfart, vilket krävde ännu snabbare jaktflygplan. Mach 2 (dubbla ljushastigheten) var målet. Som jaktvapen räknade man med automatkanoner, raketer och robotar.

Draken utrustades med dubbla deltavingar med påföljd att dess utseende kunde anses påminna om en flygdrake, alltså inte det eldsprutande monster om vilket vi läser i sagorna. Det nya planet skulle ersätta J 29 Tunnan (”Flygande Tunnan”), J 32 Lansen samt J 34 Hawker Hunter (ett brittiskt plan). Draken blev det första riktiga överljudsplanet att användas i Västeuropa och var i militärt bruk i 46 år i fyra länder – Sverige, Danmark, Finland och Österrike. Maximal flyghöjd 19 995 meter och maxhastighet 2124 km/h.

Chef för Draken-projektet blev civilingenjör Erik Bratt (1916-2010) som var verksam vid SAAB och även reservflygförare i Flygvapnet. Draken betraktades som ”hans plan”. Bratt förblev aktiv pilot även efter sin pensionering 1981. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Bratt

Den första Draken-prototypen 35-1 (röd U) flögs av testpiloten Bengt Olow (1918-68) den 25 oktober 1955 från SAABs flygfält i Linköping. Denne hade varit den första svenska flygförare att spränga ljudvallen, vilket skedde med ett Lansen-plan 1953. De första leveranserna av J 35 Draken skedde 1959. Planet hade en motor av typen Rolls-Royce Avon 200, i Sverige benämnd RM 6B. Bengt Olow var även först med att flyga Tunnan och Lansen. Olow var också en mycket skicklig segelflygare med flera rekordnoteringar på meritlistan.

Besök i Sovjetunionen. Draken blev som nämnts en ikon för svenskt flygvapen och svenskt försvar under Kalla kriget. Det innebar kontakter med såväl väst som öst. I mars 1972 landade tio svenska flygförare på en flygbas i Sovjetunionen utanför Moskva. Det var ett svar på ett vänskapsbesök som det sovjetiska flygvapnet hade gjort på flygflottiljen F 16 i Uppsala 1967. Mikael Forslund skriver i sin bok om besöket i en längre bildtext på sidan 25:

”Att få tag på flygkartor över sovjetiskt territorium var dock inte helt enkelt. I en dokumentär om Draken berättar Sven-Olof Olson, då flottiljchef på F 16 Uppsala: ´De var väldigt hemlighetsfulla med kartor, så vi fick inga flygkartor trots att vi var inbjudna. Så vi fick fråga Nato om vi fick kartor och det fick vi, så vi flög på Natos kartor till Sovjetunionen 1972.´ Under besöket kom de svenska flygförarna att genomföra en flyguppvisning. Flygföraren Göran ´Boris´ Bjuremalm minns:
   ´Det var disigt, molnbasen 1500-1600 meter och vi flög uppvisningen. Var uppe i molnen och vände, tog ut allt. Det fungerade som vanligt. Den sovjetiska gruppen var ganska menlös. De manövrar de gjorde blev beordrade av någon general från marken vilket inte klaffade så bra. På avslutningen satt en massa generaler intill banan på lite högre bänkar och sedan omkring 5000 åskådare. Vi avslutade med en så kallad split och jag siktade lågt på de under och innan vi kommit fram hade alla generaler slängt sig platt på marken.`”

Så kunde det gå till i umgänget mellan inte över hövan respektfulla svenska och sovjetiska militärer mitt under det Kalla kriget…

Flygande Tunnan i aktion.

Haverier och superstall. Utvecklandet av Draken-planet krävde sina offer i människoliv och materiella skador. Under totalt 766 720 flygtimmar i Sverige inträffade 119 haverier. Det innebär 15,5 haverier per 100 000 flygtimmar. Sammantaget drabbades SAAB 35 av 136 totalhaverier i svensk tjänst.

”Bland de första problemen med SAAB 35, som ledde till totalhaverier”, skriver Mikael Forslund (sidan 112), ”var rodermomentbegränsningar. Orsaken var en kombination av vingkonfigurationen, styrsystemets konstruktion och hög fart, Avgörande för hur flygföraren kunde klara sig ur en svår situation var Mach-tal och aktuell flyghöjd. En utökad utbildning i förening med modifieringar på flygplanet med bland annat införande av annan styrautomat och ett bättre anpassat räddningssystem reducerade totalhaverierna och antal omkomna flygförare till följd av rodermomentbegränsningar.”

En annan haveriorsak när det gäller SAAB 35-planet var något som kallades superstall.  Fenomenet yttrade sig i att nosen pendlade upp och ned på ett okontrollerat sätt. Det första fallet av superstall inträffade i mars 1960 och det första med dödlig utgång den 7 juni samma år. Majoren Stig Haag hamnade vid halvrollsövning i ett okontrollerat flygläge över Stjärntorp i Östergötland. Haag lyckades inte häva tillståndet och utskjutningen misslyckades då huven aldrig fälldes upp. Det konstaterades vid haveriutredningen att den omkomne piloten drabbats av superstall. https://per-sjofors-fxyj.squarespace.com/superstall

1961-63 genomfördes en mängd försök med provplan och efter hand alla Draken-versioner med olika lastalternativ. Det kunde inte hindra att under perioden 1960-74 förekom 20 totalhaverier omfattande nio omkomna och 11 räddade piloter. Rena flygförarfel kunde också vara en bidragande orsak till totalhaverier genom till exempel kollisioner med marken eller mellan flygplan. Kommer därtill rena materialfel.

38 års tjänstgöring i Sverige. Det gjordes ett flertal försök att sälja Draken 35 till andra länder: Västtyskland, Australien, Norge, Danmark, Finland, Schweiz (1958), Österrike (1967), Belgien (1967), Argentina (1968), Chile (1971), Venezuela (1971), Tunisien (1976) och Singapore (1978). Inga kontrakt skrevs dock med merparten av dessa länder.

Slutligen kom emellertid SAAB 35 Draken att exporteras till Danmark (nytillverkade plus begagnade för reservdelar), Finland (nya, begagnade samt begagnade för reservdelar), Österrike (ombyggda begagnade och begagnade för reservdelar) och USA ( (J 35 D, 35350, begagnade). Omkring 50 Draken-plan i olika versioner återfinns i dag på muséer i Sverige och några andra länder. Tre SAAB 35 Draken flyger fortfarande – två i Sverige och en i USA.

Ett Draken-plan strax före takeoff i Reno, Nevada i september 2003.

Swedish Air Force Historic Flight (SwAFHF) på F 7 i Såtenäs flyger med Sk 35C (35810, F 16-810) och J 35J (3556, F 10-56) som är den sista J 35F2 som ombyggdes till J 35J. I USA, där Draken inte använts militärt, ser man alltjämt en J 35D (3535) i luften ibland. Planet ägs av Dragon Aviation Inc. i Wilmington, Delaware. Till USA exporterades sammanlagt 16 Draken-plan i olika versioner.

Det var den 8 december 1998 som Draken togs ur aktiv tjänst efter 38 års tjänstgöring inom Flygvapnet i Sverige. Planet är därmed en väsentlig del av Flygvapnets historia under Kalla kriget. I civil regi flyger planet dock vidare och kommer sannolikt att göra det under avsevärd tid framöver.

 

Vapenavtalet med Saudiarabien: Vi måste kunna handla med dem vi inte gillar!

 

 Konung Carl XVI Gustaf håller avskedsaudiens för Saudiarabiens ambassadör.

Sverige är enligt tillgänglig statistik en av världens största exportörer av krigsmateriel i förhållande till folkmängden.

2011 var vi rentav världens största leverantör i detta ofta kontroversiella sammanhang. Under perioden 2001-2011 fyrfaldigades värdet av den svenska krigsmaterielexporten, vilket 2011 nådde sin högsta nivå någonsin med 13,9 miljarder kronor. 2013 hade detta värde minskat något till 11,9 miljarder.

Mer information om svensk vapenexport här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_vapenexport

Den 15 april kommer förslag från den parlamentariska – och håll i er nu – krigsmaterielexportöversynskommittén – om uppstramade regler för kontrollen av export till stater vilka betecknas som icke-demokratiska.

Exakt en månad senare, således den 15 maj, infaller slutdatum beträffande uppsägning eller omförhandling av samförståndsavtalet om ”militärt samarbete mellan Konungariket Sverige och Konungariket Saudiarabien”. Men, som Jonas Gummesson framhåller i Svenska Dagbladet den 26 februari:

 …det ena har inte med det andra att göra. Lagstiftningen för vapenexport till diktaturer kan skärpas samtidigt som avtalet med Saudiarabien fortsätter.

Ta gärna del av hela Gummessons analys av de något snåriga regelverken kring svensk export av krigsmateriel här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/demokratikrav-andrar-inte-avtal_4363395.svd

Frågan om svenska företags export av krigsmateriel till Saudiarabien, som enligt alla kriterier måste anses vara en hård diktaturstat, har varit uppe till åtskillig diskussion på sistone. Denna bloggare har funderat en hel del över hur han bör förhålla sig till frågan.

Eftersom jag inte ingår i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, som efter vad jag förstår avser förorda ett uppsägande av befintligt avtal, känner jag mig oförhindrad att lägga fram min egen personliga syn här. Den består i att jag anser att vapenexporten till saudierna bör fortsätta.

      Greider och Schori vill säga upp avtalet med Saudiarabien.

Dessbättre har jag fått litet hjälp på traven av ett par bedömare vars åsikter i olika ämnen jag regelbundet brukar notera. Så vitt jag kan minnas har det ännu inte hänt att jag i någon enda fråga landat i samma synsätt som dessa båda personer. Närmare bestämt avser jag vänsterdemagogen Göran Greider, chefredaktör vid socialdemokratiska Dala-Demokraten, samt före detta FN-ambassadören med mera Pierre Schori (S). Båda herrarna avvisar emfatiskt fortsatt vapenexport till Saudiarabien.

Greider gör det i en krönika i gratistidningen Metro den 24 februari med hänvisning till, att Saudiarabien kan kallas en ”skurkstat” som inte respekterar mänskliga rättigheter och bland annat i början på året dömde bloggaren Raif Badawi till 1000 (!) piskrapp. Greider framhåller även att saudierna tills för några år sedan understödde den barbariska organisation som numera kallas Islamiska staten (IS) eller Daesh (en beteckning IS avskyr).

Gamle prokommunisten och KGB-medarbetaren Schori hävdar i en intervju i Svenska Dagbladet den 26 februari: ”Att exportera vapen till en diktatur står i direkt strid med svensk utrikespolitik och drar vanära över oss.” Schori tar också avstånd från yttranden av förre utrikesministern Carl Bildt (M), som menar att Sverige skulle framstå som ”opålitligt” i omvärldens ögon om vi sade upp avtalet.

Det största problemet med Schoris argument mot vapenförsäljning till diktaturer är, att om det ägde någon relevans så skulle Sverige tvingas avbryta sin vapenexport till ungefär 40 procent av de 60-talet länder som svenska företag säljer krigsmateriel till. Så stor är nämligen andelen mottagarländer som av den ansedda organisationen Freedom House betecknas som icke fria.

Mer om Freedom Houses listning av länder som fria, delvis fria eller ofria här samt hur Sverige enligt min uppfattning bör ställa sig härtill:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/08/14/hog-tid-att-regeringen-borjar-gora-listor-pa-lander/

Dit hör exempelvis Pakistan, som driver ett komplicerat inbördeskrig mot talibanrörelsen och stundom också bekrigar Indien, Förenade Arabemiraten, Brunei, Bahrain, Egypten, Algeriet, Turkiet, Malaysia med flera. Däremot tillåts inte svensk vapenexport till Mellanösterns enda verkliga demokrati, Israel!

 Svensk Bofors-kanon avfyras mot Pakistan i Kargilkriget Indien-Pakistan 1999.

Så nej – jag köper inte Göran Greiders och Pierre Schoris argument den här gången heller. Än mer övertygad i min hållning blir jag när jag i dag läser att Miljöpartiets riksdagsgrupp enats om, att det bara finns ett alternativ i frågan om vapenexport till Saudiarabien: avtalet skall sägas upp utan omförhandlingar och kompromisser. MP-ordföranden i riksdagens EU-nämnd, Carl Schlyter, citeras i Svenska Dagbladet den 26 februari: ”Det ska stoppas.”

Frågan om var statsminister Stefan Löfven slutligen hamnar i frågan är intrikat. Han har hittills, till samarbetspartiet MPs besvikelse, inte kategoriskt velat avvisa möjligheten att den nuvarande regeringen fortsätter samarbeta med Saudiarabien i vapenfrågan. Frågan är bara om förhandenvarande avtal skall omförhandlas eller tillåtas löpa på som tidigare – om regeringen avstår från att göra någonting alls fortsätter avtalet tillämpas i ytterligare fem års tid.

Löfven har ställt till det för sig genom att tidigare uttala sig rätt kategoriskt om saudiavtalet. Till Expressen utlät han sig exempelvis 2013 på följande sätt: ”Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer.” Dit hör alldeles uppenbart det wahhabitiska Saudiarabien, vars rättsväsende för kort tid sedan dödsdömde och offentligt lät halshugga en kvinna på grund av att hon var klädd i en röd kappa!

Vad skall man då säga om Pakistan, dit Sverige genom åren har exporterat krigsmateriel för flera miljarder kronor och som 2012 tillhörde de fem länder vi exporterade mest vapen till? I Pakistan dömdes en kristen kvinna 2010 till döden för att ha bistått en törstig muslimsk arbetskamrat med en mugg vatten och på så vis ”orenat” muggen; hon ansågs av domstolen även ha missfirmat profeten Muhammed:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/28/pakistan-dodsdomd-for-en-mugg-vatten/

Frågan om vilka länder som bör anses ha gjort sig förtjänta av att köpa krigsmaterel från något av våra vapenexporterande företag – SAAB AB (det i viss särklass största med JAS Gripen som huvudnummer), FFV Ordnance AB, BAE Systems Hägglund AB, Försvarets materielverk (FMV) och några till – är alltså inte helt okomplicerad.

 – Kör på! Carl Bildt förordar fortsatt vapenexport till saudierna.

För min del tycker jag nog Carl Bildt, normalt ingen av mina absoluta favoriter, sagt en hel del vettigt i frågan om svensk vapenexport, bland annat att risken är stor att våra försvarsindustrier flyttar utomlands om ett ”demokratikriterium” skall överordnas allting annat. Om så blir fallet skulle, som framskymtar här ovan, de svenska företagens möjligheter att sälja sina produkter begränsas högst väsentligt.

Bildt menar dessutom att det vore en ovänlig handling att avbryta avtalet med Saudiarabien och att vårt land också skulle framstå som ”opålitligt” på den internationella vädjobanan. Nedan en länk till en intervju Bildt nyligen gav Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bildt-narmast-ovanligt-att-bryta-vapenavtal-med-saudiarabien_4357597.svd

Jag har uppfattningen, att det inte skulle vara förenligt med Sveriges nationella intressen att vingklippa den framgångsrika svenska försvars- och militärindustrin genom extrema demokratikrav. Även om vi inte kan applådera allt som händer i länder såsom Saudiarabien, Pakistan, Kina, Ryssland, Egypten, Bahrain och Sydafrika, för att ta några exempel – och det bör vi givetvis inte heller göra – måste vi kunna idka handel och andra former av mellanfolkligt umgänge med dem. En förutsättning för att det skall gå bra för Sverige och dess ekonomi är att det går bra för svenska exportföretag. Och en förutsättning för det senare är bredast möjliga kundbas.

Ingen vettig människa kan väl heller tro att Saudiarabien kommer att vidtaga drastiska demokratiska och civilisatoriska reformer av den enda skälet att Sverige slutar sälja vapen till landet. Ett uppsägande av avtalet skulle därför i bästa fall bli ett slag i luften, i värsta fall ställa oss helt offside beträffande Mellanöstern-problematiken där det med USA allierade Saudiarabien är en nyckelaktör.