Posted tagged ‘FN’

Al Gore och de orealistiska klimatmålen

22 juli, 2021

Liberal Global Warming Scam Obliterated by a Single Cartoon

Al Gore och den besvärliga vetenskapen.

Al Gore, Bill Clintons vicepresident 1993-2001 men därefter mest känd som klimatalarmist, anser att så kallad greenwashing är ett växande hot. https://www.dagensps.se/teknikdygnet/hallbarhet/al-gore-greenwashing-ett-vaxande-hot/?utm_campaign=dagliga&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev-one&link_id=WchHPo8uUsC

I ett uttalande nyligen yttrande Gore följande: ”Det finns fortfarande en gapande klyfta mellan långsiktiga klimatmål och kortfristiga handlingsplaner.” Gore är ordförande i miljölobbyistgruppen Generation Investment Management, som han var med och grundade 2004.

Bortsett från att Gores och andra mijöaktivisters så kallade klimatmål tenderar att vara så orealistiska att de rimligen aldrig kommer att förverkligas, ligger det enligt min mening ändå något i hans yttrande ovan. Pressen från de alarmistiska lobbiysterna att vara så ”hållbara” som möjligt har fått många företag att gå i spinn i miljövänlighet.

Det räcker med att titta på reklamsjoken i de olika TV-kanalerna en vanlig dag. Mest konsekventa härvidlag är sannolikt mejeriföretaget Arla, vilket skryter med att vara så miljövänligt som tänkas kan. 2015 gick Arla ut i en reklamfilm med OS-guldvinnaren Anja Pärson i en ledande roll.

Här rörde det sig emellertid långt ifrån endast om miljö- och klimatengagemang: svenska folket skulle hjärntännas att bli så politiskt korrekt som möjligt i alla möjliga avseenden. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/11/arlas-nya-giv-politiskt-korrekt-hjarntvatt/

Att vara klimatologiskt ”hållbara” har till och med blivit viktigare än den egna produktens kvalitet: även om Lindemans eller Chill Outs viner skulle smaka rävpiss så är de i alla fall banne mig ”hållbara” så att det förslår!

Sedan Al Gore förlorat det episkt jämna presidentvalet till George W. Bush i november 2000 gick han alltså över till att bli miljöpredikant i hästväg. Han skrev en bok och producerade en film med titeln Earth In the Balance som renderade honom den norska nobelkommitténs fredspris 2007.

Priset fick Gore dela med FNs så kallade klimatpanel IPCC. I sin motivering till valet av pristagare hävdade den ålderstigna norska priskommittén att båda gjort enastående insatser för att fästa människosläktets uppmärksamhet på klimat- och miljöfrågorna. Exakt hur detta skulle leda till en fredligare värld framstod dock som tämligen oklart. https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2007/9367-nobels-fredspris-2007/

Isbjörnarna blir allt fler: de obekväma felen i Gores film

Den som tittar litet närmare på de fakta som presenteras i Gores propagandafilm kommer att finna en rad mer eller mindre uppseendeväckande faktafel och/eller felslagna profetior. Så hävdades i filmen att världens isbjörnar riskerade att dö ut på grund av accelererad issmältning vid Nordpolen. Den besvärliga verkligheten visade dock att isbjörnsbeståndet tvärtom ökade, varför djuren ifråga helt utelämnades i 2017 års upplaga av filmen.

Faktagranskare har kommit fram till att av Gores 15 katastrofscenarier – som att isen på Nordpolen respektive Grönland skulle ha ha smält till 2015 – har inte ett enda blivit verklighet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Kv8ELE/nordpolens-is-borta-om-sju-ar

Al Gores rykte som miljö- och klimatpredikant kan med andra ord i hög grad ifrågasättas. Det hindrar inte att något av det han säger faktiskt kan vara tänkvärt – som det ovan anförda exemplet gällande greenwashing visar. Företagen tar helt enkelt i för mycket i syfte att tjäna pengar på att vara maximalt miljömedvetna.

Lukasjenka och hans antisemitism

12 juli, 2021

Ovanligt dynamiskt läge inom politiken i Vitryssland – president Lukasjenko  möter en ny typ av opposition | Utrikes | svenska.yle.fi

Lukasjenka – diktator och antisemit.

Belarus president Aljaksandr Lukasjenka kan med allt fog betecknas som en korrupt och häsynslös diktator. Nu kan läggas ännu ett epitet till hans inte särskilt smickrande titulatur: antisemit. https://www.jpost.com/diaspora/belarusian-president-whole-world-bows-to-jews-due-to-holocaust-673009

Under en minnesceremoni för sovjetiska soldater som stupade under Andra världskriget utlät sig Lukasjenka på följande sätt: ”Jews were able to make the world remember /Holocaust/ and the world bows to them, being afraid of saying one wrong word to them.”

Den belarusiske presidenten fortsatte: ”On our part, we, being tolerant and kind, did not want to hurt anyone´s feelings and let things down to the point when they have started to hurt us.

Lukasjekas antijudiska utgjutelser är typiska exempel på ordinär antisemitisk polemik: judarna som dominerande i världen tack vare Förintelsen, som gjort att ingen vågar kritisera dem av rädsla för att drabbas av ospecificerade förbannelser. Detta rimmar synnerligen illa med antisemitismens nuvarande uppgång i världen och ett oavlåtligt smutskastande av den judiska staten Israel i olika fora, icke minst i FN.

Talet fokuserade på de vitryska soldater som under ”det stora fosterländska kriget” – som Andra världskriget kallas i Ryssland – kämpade mot de tyska nationalsocialisterna. Enligt Lukasjenka kunde man jämföra förlusterna på belarusisk/vitrysk mark med Förintelsen av omkring sex miljoner judar. Vilket naturligtvis är en fullständigt vansinnig jämförelse.

Lukasjenkos svammel väckte berättigat uppseende i Israel, och det israeliska utrikesdepartementet har betecknat talet som ”oacceptabelt”. Det har beräknats att cirka 800 000 judar dödades i Belarus under kriget, ungefär 90 procent av landets judiska befolkning. Det anses dock inte att den vitryska befolkningen i någon högre utsträckning hjälpte nazisterna att massakrera judar, något som skedde på många håll såsom i exempelvis Polen och de baltiska staterna. Det finns också ett flertal exempel på att befolkningen i det då sovjetiska Belarus aktivt hjälpte de hårt ansatta judarna.

Det är anmärkningsvärt att samma dag som Aljaksandr Lukasjenka fällde sina kommentarer om belarusiska judar så hade Israels president Reuven Rivlin skickat en hälsning till honom och gratulerat på självständighetsdagen, samtidigt som han pekade på de tämligen goda relationerna mellan judar och belaruser. 

Det var inte första gången Lukasjenka – som har för vana att bete sig som en elefant i en porslinsbutik – uttryckt sig på ett klumpigt sätt om judarna. 2007 brännmärkte han de judiska invånarna i staden Bobruisk i de centrala delarna av landet för att ha förvandlat staden – en av de äldsta i Belarus – till en ”svinstia”. 2015 kritiserade sedan presidenten den judiske guvernören i Minsk-regionen för att inte ha kontroll över judarna i området.

Den militärt utbildade Aljaksandr Lukasjenka föddes 1954 och hade före den politiska karriären chefspositioner inom industrier och kollektivjordbruk. 1990 blev han invald i parlamentet och 1994 valdes han till Belarus president. Landets korta demokratiska period var därmed till ända – Lukasjenka har med hjälp av massivt valfusk, förtryck av oliktänkande inklusive politiska mord samt korruption vid det här laget hållit sig kvar vid makten i 27 år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Lukasjenko

Det står klart att Lukasjenko är en blytung belastning inte bara för det egna folket utan även för grannstaten Ryssland och Europa i stort. Det skall i sammanhanget nämnas att en betydande skillnad mellan Lukasjenka och den av honom beundrade Vladimir Putin i Ryssland är, att Putin inte är antisemit utan har en i stort välvillig syn på judarna – låt vara i huvudsak utifrån politiska överväganden. https://www.bt.se/ledare/fredrikson-darfor-vill-putin-vara-judarnas-basta-van/

Israeliska UD har kallat upp Belarus chargé d´affaires i Israel för att uttrycka sin förargelse över presidentens förlöpningar. Enigt den belarusiske representanten hade talet ”snedvridits” av media.

 

Irans nye president stödde aktivt massavrättningar: ”Visade ingen nåd.”

20 juni, 2021

Ebrahim Raisi: Iran's new chief justice and possible Supreme Leader in  waiting - Atlantic Council

Segraren i Irans presidentval, chefsbödeln Ebrahim Raisi, ingick i en ”dödskommitté” som dömde oliktänkande till döden på löpande band.

Väntad segrare i presidentvalet i Iran blev den 60-årige Ebrahim Raisi, som erhöll närmare 62 procent av de 28,9 miljoner röster som avlämnades. Valdeltagandet var låga 49 procent. Han efterträder därmed Hassan Rouhani. Ayatolla Ali Hosseini Khamenei förblir dock landets högste politiske och andlige ledare. Endast 7 av 600 kandidater tilläts ställa upp i valet. https://www.arabnews.com/node/1877401/middle-east

Ebrahim Raisi (Sayyed Ebrahim Risol) föddes i Mashhad, som är Irans heligaste och näst största stad med 3 miljoner invånare, den 14 december 1960. Efter ayatolla Ruhollah Khomeinis islamistiska revolution 1979 blev Raisi en av den nya regimens nyckelfigurer.

Vid sitt tillträde som biträdande åklagare i Teheran 1985 blev Raisi medlem i en fyra man stark så kallad dödskommitté, vilken dömde oliktänkande – huvudsakligen tillhörande the People´s Mujahedin Organization of Iran (MEK) – till döden på löpande band, oftast utan rättegång.

Hadi Ghaemi, executive director för den New York-baserade grupperingen Centre for Human Rights in Iran, har till nyhetsbyrån AFP kommenterat följande: ”Raisi is a pillar of a system that jails, tortures, and kills people for daring to criticize state policies…Instead of running for president, he should be tried in an impartial court.”

Ebrahim Raisi, som utnämndes till landets biträdande överdomare 2004 och överdomare 2019, förnekar att han personligen var inblandad i massavrättningarna 1988, vilka skördade 4000-5000 människoliv. Han har emellertid sagt att han anser att avrättningarna var berättigade. Dessutom har iranska dissidenter som överlevt förföljelserna bekräftat att de sett honom delta i ”dödskommitténs” arbete på ett mycket aktivt sätt.

FN-relaterade medarbetare krävde 2020 att den iranska regimen skulle granskas i anledning av massdödandet 1988, eftersom det kunde röra sig om brott mot mänskligheten.

Shadi Sadr, tidigare director för den London-baserade grupperingen Justice for Iran, har till AFP-kommenterat: ”The mere fact he /Raisi/ is currently the head of the judiciary and running for president demonstrates the level of impunity that perpetrators of the heinous crimes enjoy in the Islamic Republic of Iran.”

Den före detta politiska fången Reza Shemiram har citerats: ”Raisi made the utmost to execute everyone. He had no mercy.”

Om det vill sig illa kan den nye presidenten i Iran, chefsbödeln Ebrahim Raisi, få en perfekt välkomstgåva av den amerikanska Biden-administrationen, som överväger att återvända till det internationella kärnvapenavtal som president Donald Trump lät USA dra sig ur.

Israels nytillträdde premiärminister, Naftali Bennett, fasar inför möjligheten att Iran skaffar sig kärnvapen: Irans ”regime of executioners” kan inte få ha bomben. https://www.jpost.com/breaking-news/bennett-iran-regime-of-executioners-cant-get-the-bomb-671523

åpon

Bildt anklagad för antisemitism – krav på uteslutning ur M

23 maj, 2021

 

S höll sitt vallöfte till palestinierna | Inloggad | Expressen

Carl Bildt och Fatah-grundaren Yassir Arafat.

Efter Carl Bildts senaste förlöpningar om Israel höjs det röster för att den förre stats- och utrikesministern skall uteslutas ur Moderaterna. En som krävt just detta är Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet.

Bild gjorde sig inledningsvis skyldig till den häpnadsväckande utsagan att Israels agerande vid Tempelberget i Jerusalem, där de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omar-moskén är belägna, är att jämställa med att ”skicka in nazister i Vatikanen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildts-svar-anklagas-for-ren-antisemitism/

Jämförelser mellan staten Israels politik och nationalsocialismen anses vara ett säkert tecken på antisemitism. Aron Verständig citeras i Expressen: ”Det är ren och skär antisemitism.” Han menar att Moderaterna nu bör ta tag i problemet Bildt och utesluta honom ur partiet. Samma krav har ställts av Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm.

Verständig anser vidare: ”Det är  förvånande att en tidigare statsminister och utrikesminister ger uttryck för sådana åsikter.” Tyvärr är det emellertid inte alls förvånande att just Carl Bildt gör det, varom mer nedan.

Det skall i ärlighetens namn sägas att Bildt insåg att han gått för långt och erkände att hans formulering nog inte hade varit den allra bästa. Istället tillkännagav Carl Bildt med en överraskande dålig språklig formulering  via sitt Twitter-konto som svar till en kritiker: ”Och jag håller med dig om det hade förmodligen varit bättre att det var som om IS hade stormat in St. Peters-kyrkan – eller i viktiga synagogor.” 

Att jämföra Israel med den brutala terrorrörelsen Islamiska staten (IS), även kallas Kalifatet – som halshuggit och bränt folk levande – skulle alltså enligt excellensen Bildt vara att föredra framför att jämföra den judiska staten med de tyska nazisterna. Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om så verkligen är fallet.

Jag belyste i en på sin tid rätt uppmärksammad bloggartikel 2009 den dåvarande utrikesministern Carl Bildts hållning gentemot Israel och det judiska folket. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Jag framhöll bland annat: ”Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig förstått det judiska folkets situation och särart.” Följaktligen har han gång efter annan trampat i klaveret då han kommenterat situationen i Mellanöstern eller haft med israeliska befattningshavare att göra.

Detta har bland annat yttrat sig i att han jämfört den islamistiska terrorrörelsen Hamas med den demokratiska oppositionen i Israel samt tryckt på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning. I samband med den senaste konflikten har Bildt yttermera stött husockuperande palestinaaraber i östra Jerusalem.

Jag jämförde i mitt blogginlägg enligt ovan Bildts bristande förståelse för den judiska synen på Jerusalem som Israels eviga huvudstad med den tragiskt mördade FN-medlaren Folke Bernadotte, vilken i princip hade samma inställning till Jerusalem som Bildt. 

Det påstås ofta att Jerusalem är centralt för den muslimska identiteten. Fakta i målet är dock att Jerusalem i Koranen nämns lika ofta som i hinduismens eller asatrons grundläggande dokument – det vill säga aldrig. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/hur-viktig-ar-jerusalem-for-islam/repqkB!aIRxMmGTk8w8S1dmPqigUA/

Bildts Israel-kritiska och ”Palestina”-vänliga hållning kan spåras tillbaka till hans tid som studentpolitiker. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping i november 1971 gick Carl Bildt, Carl Cederschiöld och några till emot förbundets representantskap och insisterade på att ”Israels bildande stod i strid” med palestinaarabernas rättigheter. Och på den vägen är det. Jag tror inte jag begår någon större överdrift om jag gissar att Bildt helst såg att Israel försvann från kartan.

Bilds inställning i Israel-”Palestina”-frågan rimmar väl med hans öppenhet för vänstern i andra frågor. Som medlem i Stockholms studentkårs internationella utskott möjliggjorde han för kårmedlemmarna (däribland denna bloggare, vilken till skillnad från Bildt tog en examen) att skänka pengar till de kommunistiska gerillarörelserna FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Bildt tillhörde också de studentpolitiker som förordade goda förbindelser med östblocksländer såsom Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.

Det förtjänar slutligen att påpekas att det parti som gått mest i bräschen för stöd till Israel i den pågående konflikten är Sverigedemokraterna; även Kristdemokraterna intar en proisraelisk hållning.

Fotnot: Lars Lundberg (1945-2004) ger i boken Bilder av Bildt (Legus förlag 2004, 187 sidor) en exposé över Carl Bildts liv från tidigt ungdom och framåt.

+n

b¨+9´+u

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Är det röda Kina på väg att ta över världen?

16 april, 2021

¨

Är Kommunistkina på väg att ta över världen?

USAs och Europas politiker har fått ordentligt påskrivet av ekonomer och företagsledare för att ha varit alltför passiva när det röda Kina storsatsar för att lägga beslag på viktiga naturtillgångar i Tredje världen, enkannerligen Afrika. Mycket tyder på att dessa ansträngningar är ett led i en medveten kinesisk strävan att dominera världen. https://www.dagensps.se/investerardygnet/laskig-utveckling-kinas-strypgrepp-pa-varlden/?utm_campaign=dagliga&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev-one&link_id=ENPqT578CJ1Lpz

Kineserna har under hela 2000-talet bedrivit en sannskyldig massinvasion av Afrika, som är jordens näst största kontinent efter Asien. Kinas inblandning har varit dramatisk och i dag är landet Afrikas största handelspartner; västländer såsom USA, Frankrike och Storbritannien har hamnat klart på efterkälken. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/03/15/tar-kina-over-afrika

Det kommunistiska Kina är framförallt ute efter Afrikas enorma naturresurser – det beräknas att kontinenten har omkring 40 procent av världens naturresurser. Så är Peking beroende av importerad olja och importerar runt halva sitt oljebehov från Mellanöstern och en tredjedel av detsamma från afrikanska länder av typ Angola, Sudan, Republiken Kongo, Nigeria, Ekvatorialguinea med flera. Kina är även intresserat av afrikanska naturtillgångar som järnmalm, metaller och annat som behövs för storskalig industriproduktion.

Det röda Kina – eller rättare sagt kinesiska företag – bidrar i sin tur genom att bygga ut den afrikanska infrastrukturen i form av bostäder, vägnät, broar, sjukhus, skolor och till och med optisk fiberteknik. Emedan kineserna struntar helt i krav på demokrati och miljö blir det möjligt också för afrikanska diktaturer såsom Zimbabwe, Sudan med flera att dra fördel av den kinesiska satsningen.

Även om Afrika är den världsdel där Peking varit mest aktivt har man även flyttat fram sina positioner i exempelvis Asien och Sydamerika. Mest oroväckande är måhända det faktum att Kina mutat in sällsynta mineraler som kan användas för elbilsbatterier. Här skulle kommunistkineserna kunna bedriva utpressning av mycket otrevligt slag.

Banker i väst har i statistiken satt Kinas utveckling i relation till ländernas BNP. Republiken Kongo och Laos beräknas till exempel hämta cirka 30 procent av sina respektive BNP-värden från inlåningar från Kina. Om detta hade gällt också för Sverige hade siffran varit omkring 1,5 biljoner kronor. Andelarna gällande Kirgizistan, Angola och Zimbabwe beräknas till 15 procent.

Det är svårt för låneberoende länder av ovan nämnt slag att gå emot Folkrepubliken Kina i viktiga internationella organisationer såsom FN. Kina har på ett hänsynslöst sätt gjort ett antal länder i Tredje världen beroende av sig, något som i hög grad kommer att gynna landet i konkurrensen med USA och Europa om världsherraväldet.

Det accelererande kinesiska inflytandet världen över är synnerligen dåliga nyheter för alla anhängare av demokrati och frihet. Kina, som styrs av det kommunistiska partiet med rötter i ordförande Mao Tse-tungs tänkande, föraktar västerländsk demokrati som man betraktar som svaghet.

Vad som ytterligare talar för Kina är det faktum att västvärlden är kraftigt försvagad av de omfattande nedstängningar som hysterin inför coronaviruset medfört – samtidigt som Kina, där smittan startade för drygt ett år sedan, agerat smartare och nu tycks vara fit for fight igen. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/10/19/kinas-ekonomi-aterhamtar-sig-fran-coronakrisen-kan-bli-den-enda-storre-ekonomin

Därför klarar Greta inte av enkla frågor utan manus

18 november, 2020

”How dare you?” Greta Thunberg i New York 2019.

Klimataktivisten Greta Thunberg har väckt uppmärksamhet genom sina engagerade brandtal om jordens klimat, där hon regelmässigt anklagat världens ledare för att inte ta klimatfrågan på allvar. När det gäller att svara på enkla frågor från journalister är det en helt annan sak.

I samband med FNs klimatmöte i New York i september 2019 blev många bedömare chockade över att Thunberg var mer eller mindre svarslös inför de till synes enkla frågor hon fick på en presskonferens. https://europe.infowars.com/observers-shocked-at-greta-thunbergs-inability-to-answer-a-simple-question-without-a-script/

En frågeställare avlevererade följande frågor riktade direkt till Greta Thunberg: ”What kind of message would you send to world leaders?” samt ”Do you think it is about time president Trump would respond to what you have said today?”

Thunbergs svar efter lång betänketid: ”Erm, I think…I´m sorry, what was the first question?” När frågeställaren upprepade frågan svarade hon: ”I think what we want to send…the message we want to send is to say that we have had enough and erm…”

Hon fortsatte och hänvisade till andra i panelen: ”Anyone else to answer that question? I can´t speak on behalf of every one.”

Greta Thunberg i sin skolstrejk för klimatet 2018.

På frågan om Trump gav Greta Thunberg följande icke-svar: ”I think maybe you should give some questions to the others as well.”

Det brukar framhållas att den svenska klimatprofetissan bara är ”en liten tjej”, men faktum är att hon faktiskt fyller 18 år den 3 januari 2021. Hennes ungdom har dock fått en bedömare som den högerinriktade bloggaren och skribenten Dave Blount att påpeka: ”If what they have been doing with Biden is elder abuse, this must be child abuse. Everything the leftists present to us is a sham.”

Greta Thunberg blev känd för en större allmänhet då hon i augusti 2018 började sitta utanför riksdagshuset i Stockholm på fredagar med en skylt med texten ”Skolstrejk för klimatet”. Hennes kampanj hade noggrant planerats av PR-proffset Ingmar Rentzhog i samarbete med Gretas föräldrar Malena Ernman och Svante Thunberg.

När Greta Thunberg talar offentligt – som när hon höll det famösa ”How dare you”-talet i New York i fjol – gör hon det utifrån ett av andra färdigskrivet tal. När hon tvingas improvisera, som vid ovannämnda presskonferens, funkar det inte.

Som påpeades i ett inslag i australiensiska Sky News den 5 mars 2020: ”Greta Thunberg reads off the same old climate script.” I inslaget varnas vidare för att det är meningslöst för världens ledare att ingå avtal med aktivister som Greta Thunberg: även om en ledare går med på de krav som inledningsvis ställts kommer aktivisterna hela tiden att ställa nya krav och klaga på att det inte gjorts tillräckligt.

Elisabet Höglund: ”Greta som chefredaktör ett haveri utan dess like.”

Ute i världen riktas en hel del kritik mot vår svenska klimat-Pippi. I Sverige sker detta mycket sparsamt. En av de orädda som faktiskt dristat sig kritisera Greta Thunberg och hennes alarmistiska budskap är förra TV-reportern Elisabet Höglund, som under Expressen Debatt den 31 oktober 2020 ger en känga åt Dagens Nyheter för att tidningen låter Thunberg vara chefredaktör för en dag.

”Greta som chefredaktör är ett haveri utan dess like”, menar Höglund rubrikvis och fortsätter med att rikta skarp kritik mot den extremistiska alarmismen: ”Klimatbudskapet är antikapitalistiskt och veganistiskt. Vi får inte äta kött. Vi får inte köra bil. Vi får inte flyga. Vi får inte elda.”

För att klimatdiktaturen skall fungera, framhåller Elisabet Höglund, måste marknadsekonomin krossas och socialistisk planekonomi införas.

Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

25 september, 2020

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

SIFO augusti: Sossarna störst trots nedgång – MP utanför riksdagen

23 augusti, 2020

Mandatfördelningen i riksdagen om de nya SIFO-siffrorna varit valresultat.

Även om Socialdemokraterna med god marginal alltjämt är landets största parti tappar S 2,2 procentenheter i den senaste opinionsmätningen från Kantar/SIFO. 27,8 procent är inte så långt från det senaste valresultat på 28,2 procent. Moderaterna ökar däremot med 0,8 procentenheter och når nu 20,3 procent, vilket är marginellt bättre än i valet 2018. https://www.kantarsifo.se/rapporter-undersokningar/valjarbarometer-augusti-2020

Tredje störst hos SIFO är Sverigedemokraterna – upp 0,8 procentenheter till 19,7 procent vilket är 2 procentenheter bättre än i senaste valet, men rätt långt från partiets toppnoteringar i opinionen. Vänsterpartiet ökar med 0,4 procentenheter till 9,2, vilket är dryga 1 procentenhet bättre än i valet. Centerpartiet, vars föräldralediga ledare Annie Lööf snart åter skall vara i tjänst, befinner sig med 7,8 procent i stort i paritet med valresultatet.

Samma sak kan sägas om Kristdemokraterna som nu noteras för 6,4 procent, en liten minskning jämfört med närmast föregående SIFO-mätning. Liberalerna gör en stark upphämtning – 4,2 procent är en ökning med 0,8 procentenheter och över riksdagsspärren, vilket kan förklaras med att partiet framstått som relativt aktivt med skilda slag av förslag och utspel. Enda parti som missar riksdagen är Miljöpartiet, som får nöja sig med 3,6 procent.

Det finns flera skäl till MPs debacle. Det tyngst vägande torde vara att svenska folket vid det här laget har fått nog av partiets mer eller mindre svagsinta politik omfattande höjda skatter på bland annat drivmedel, plastpåsar och take-away-förpackningar. Inte heller partiets blatanta klimatextremism lär falla i särskilt god jord. Så hamnar också MPs språkrör Isabella Lövin respektive Per Bolund ständigt i botten i förtroendemätningarna.

Enligt en undersökning i regi av Oxford University är svenskarna näst mest skeptiska till miljönissarnas klimatalarmism: 9 procent tar inte de ständigt återkommande larmen – typ nu har vi bara tio eller fem år eller bara några månader på oss – seriöst. Det är ett faktum att jorden ännu inte gått under trots att FNs biträdande generalsekreterare Maurice Strong redan 1972 fastslog, att vi endast har tio år på oss att rädda planeten. https://samtiden.nu/2018/10/vi-har-tio-ar-pa-oss-idag-liksom-1972/

Isabella Lövins och Per Bolunds glada miner återspeglas inte i undersökningsresultaten.

De enda som enligt undersökningen har större skepsis gentemot propagandan om klimatförändringar var amerikanerna med 12 procent. För australiensarna gällde 8 och för norrmännen 7 procent. Undersökningen omfattade 80 000 deltagare från 40 länder. https://www.expressen.se/nyheter/klimat/svenskarna-skeptiska-till-klimatforandringar/

Enligt SIFOs Toivo Sjörén, som en gång i tiden var förbundsordförande för Moderata ungdomsförbundet (MUF), har coronaeffekten i svensk politik avtagit. Sossarna kan därför inte räkna med några extra pluspoäng på grund av sin smittostrategi. Istället hamnar ”normala” politiska frågor som ekonomi, migration och kriminalitet mer i fokus. Noteras bör dock att S-partiet har stärkt sin position sedan SIFOs marsmätning, då partiet endast nådde 23,5 procent.

Trots sosseriets kräftgång behåller regeringsblocket sin maktposition och skulle få 179 mandat i riksdagen om SIFO-siffrorna hade varit valresultat. De tre oppositionspartierna lyckas bara komma upp i 170 mandat.

Resultat SIFO augusti 2020 (förändringarna jämfört med den föregående mätningen inom parentes):

Socialdemokraterna 27,8 (-2,2) – 102 mandat.
Moderaterna 20,3 (+0,8) – 75 mandat.
Sverigedemokraterna 19,7 (+0,8) – 72 mandat.
Vänsterpartiet 9,2 (-0,4) – 33 mandat.
Centerpartiet 7,8 (+0,8) – 29 mandat.
Kristdemokraterna 6,4 (-0,4) – 23 mandat.
Liberalerna 4,2 (+0,8) – 15 mandat.
Miljöpartiet 3,6 (+0,1) – 0 mandat.

 

 

Göteborg har blivit Sveriges bakgård

22 augusti, 2020

Stina Svenssons (F!) motion om att göra Göteborg kärnvapenfritt antogs av fullmäktige.

Det meddelas att Göteborg blivit första svenska stad som sagt nej till kärnvapen. Detta kunde ske sedan en majoritet i kommunfullmäktige i Sveriges andra största stad röstat ja till en motion som lagts av Stina Svensson och Teysir Subhi från Feministiskt initiativ (F!). http://proletaren.se/artikel/goteborg-forst-i-sverige-med-ett-nej-till-karnvapen

Det innebär att Göteborg ansluter sig till rörelsen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN), som finns i 101 länder och 2017 av den norska nobelkommittén tilldelades Nobels fredspris. I Sverige spelar Svenska läkare mot kärnvapen en bärande roll. Rörelsen syftar till att förbjuda kärnvapen, en målsättning som FN har sedan 2017. https://sv.wikipedia.org/wiki/International_Campaign_to_Abolish_Nuclear_Weapons

När det röstades om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen 2017 röstade 122 länder för, däribland Sverige. Inga kärnvapenländer deltog i omröstningen. Härefter har dock Sverige intagit en mer skeptisk hållning till konventionen, och enmansutredaren Lars-Erik Lundin rekommenderade att Sverige inte skulle signera eller ratificera överenskommelsen vilket heller inte skett. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_k%C3%A4rnvapenf%C3%B6rbud

Att nu Göteborg utnämnt sig till en kärnvapenfri zon betyder i sammanhanget noll och intet. Sverige har inga kärnvapen och planerar mig veterligen inte heller att skaffa sig några, lika litet som våra nordiska grannländer. Vad F! och Göteborgs kommun ägnar sig åt är ren plakatpolitik som saknar all praktisk betydelse.

Jörgen Fogelkou (SD) fick inte gehör för sin motion om att införa språkkrav i äldreomsorgen sedan bland andra M och KD röstat nej i kommunstyrelsen..

När det blir fråga om verkligt väsentliga förslag drar emellertid Göteborg öronen åt sig. Som när Sverigedemokraternas gruppledare Jörgen Fogelklou lade fram en motion om att språkkrav skulle införas inom äldreomsorgen. S och SD stödde detta, men motionen röstades ändå ner i kommunstyrelsen då de så kallade borgerliga partierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna alla sade nej. En företrädare för Vänsterpartiet kallade den socialdemokratiska inställningen ”en brunfärgad ökenvandring”. https://www.dn.se/nyheter/sverige/obegripligt-att-moderaterna-stoppar-sprakkrav-i-valfarden/

Mot ovan refererade bakgrund av höggradigt flummeri i Göteborgs-politiken kan det tyckas märkligt att kommunen i januari 2020 avvisade en miljöpartistisk motion om att införa ”klimatnödläge”. Det räckte inte att endast MP, F! och V röstade ja till förslaget. ”Vi är besvikna på alla andra partier”, kommenterade kommunalrådet och gruppledaren Karin Pleijel (MP) beslutet. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/inget-klimatnodlage-i-goteborg

Att motarbeta islamistiska krafter i Göteborg kan vidare få oönskade konsekvenser för politiker som vågar sig på detta. Det har Socialdemokraternas förra gruppledare Ann-Sofie Hermansson fått erfara. Sedan hon 2018 i egenskap av kommunstyrelsens ordförande avstyrt en planerad debatt med deltagande av enbart islamister utifrån filmen Burka Songs 2.0 väcktes enskilt åtal mot henne för förtal i Göteborgs tingsrätt av två kvinnliga företrädare för den så kallade Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK).

Att Hermansson i en debattartikel i GT/Expressen framhöll att arrangemang av denna typ är ”oacceptabelt” samt ”Noll tolerans mot extremism är den enda rimliga hållningen” föll inte de muslimska kvinnorna på läppen. Tingsrätten underkände dock enhälligt åtalet och kvinnorna dömdes att betala Ann-Sofie Hermanssons rättegångskostnader om 190 000 kronor. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/02/11/den-friande-domen-mot-soffan-sverige-ar-trots-allt-inte-totalt-sinnessjukt/

Ann-Sofie Hermansson (S) friades i tingsrätten men sparkades senare som gruppledare av sitt parti.

Prövningarna var dock inte slut för Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson. Efter valet 2018 fick hon sparken av sitt parti som gruppledare i fullmäktige med den officiella motiveringen att hon misskött sitt uppdrag. Alla visste dock att den verkliga anledningen var att hon visat sig vara alltför kritisk mot de muslimska/islamistiska krafterna. Sådant gör man inte ostraffat i muslimtäta Göteborg. Som plåster på såren fick hon en statlig utredartjänst av justitieminister Morgan Johansson.

Göteborg har traditionellt – i alla fall av göteborgarna – kallats ”Sveriges framsida. Frågan är om detta inte borde ändras till ”Sveriges bakgård”. I staden finns ett försvarligt antal utanförskapsområden med skenande brottslighet inklusive mord och skjutningar som knappast står ökända Malmö särskilt mycket efter. Ingen går heller längre säker i centrala Nordstan. 

Det förtjänar även påpekas att den hittills ende IS-terroristen med etnisk svensk (och norsk) bakgrund, Michael Skråmo (19185-2019), föddes och växte upp i Bergsjön i Göteborg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michael_Skr%C3%A5mo