Vladimir Putin – här med sin kinesiske diktatorskollega Xi Jinping – är inte främmande för att använda nervgas i kampen mot ryska dissidenter.
Adolf Hitler blev tillfälligt blind efter en fransk attack med senapsgas vid Ypres under Första världskriget. Det anses allmänt att Hitlers blindhet var av psykologisk natur, så kallad hysterisk blindhet. Det må vara hur det vill med det – kemiska stridsmedel har använts ymnigt genom åren och är fortfarande ett internationellt problem.
Vid kemisk krigföring används per definition ”vapen innehållande kemiska ämnen som dödar eller skadar genom förgiftning.” Denna typ av stridsmedel används i första hand i syfte att undergräva stridsmoralen och döda förskansade försvarare. Moln av gas har visat sig vara mest effektivt i sammanhanget. https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2022-03-18-svar-pa-vanliga-fragor-om-kemiska-vapen.html
Kemisk krigföring förekom relativt flitigt under Första världskriget men ratades i Andra världskriget. Exempel på kemiska stridsmedel är tårgas, senapsgas, fosfor- och klorgas. Det har uppskattats att 4 procent av dödsoffren under vad som kallats Det stora kriget dog på grund av gasanvändning. Efter hand uppstod motmedel såsom gasmasken, vilket gjorde att effekten av kemkriget minskade.
Den franska armén var först med att använda kemiska vapen i form av granater. Lagret förbrukades snabbt och nya beställningar gjordes i november 1914 med kloraceton som aktiv beståndsdel.
Ypern och Halabja. Tyskland genomförde storskaliga attacker med användande av stridsgas i slaget vid Bolimov nära den polska floden Rawka i trakterna av staden Lodz den 31 januari 1915. 18 000 granater innehållande gas avfyrades då mot ryska trupper. Den förväntade effekten uteblev dock på grund av att gasen frös. https://sv.frwiki.wiki/wiki/Bataille_de_Bolimov
I det andra slaget vid Ypern i Belgien 1915 använde tyskarna gas tre gånger: den 24 april mot 1. kanadensiska divisionen, den 2 maj nära Mouse Trap Farm samt den 5 maj mot brittiska trupper.
Klorgas är ett kraftfullt irritationsmedel som kan skada ögon, näsa, hals och lungor. Man kan också dö till följd av kvävning. Erfarenheterna från Första världskriget visar att det blev mindre skador på de soldater som stannade kvar i sina värn än på dem som lämnade sina positioner. Klor gav dock mindre effekt än vad tyskarna hoppats på då de gröna klormolnen var lätta att upptäcka och därtill hade en stark lukt. https://giftinformation.se/kemikalieregister/klorgas/
De kemiska stridsmedlen utgör alltjämt ett hot. Den 16 mars 1988 genomförde irakiska trupper på order av Saddam Hussein en massaker på det kurdiska folket i Halabja under slutfasen av kriget mellan Iran och Irak. Enligt en rapport från FN kom då bland annat senapsgas till användning. https://en.wikipedia.org/wiki/Halabja_massacre
”Kemiske Ali”. Halabja har det uppskattats att cirka 3200-5000 avled och att 7000-10 000 skadades. Under närmast följande år ökade cancerfallen och födelsedefekterna markant. Attacken mot Halabja har av Kanadas parlament stämplats som ”brott mot mänskligheten”.
Den som på order av Saddam ledde kampanjen mot Halabja var den beryktade Ali Hassan al-Majid, kallad ”Kemiske Ali”. Ali dömdes skyldig i en irakisk domstol 2010 och avrättades genom hängning. Ali och Saddam var kusiner.
Ett annat exempel på användande av kemisk krigföring i Mellanöstern har den syriske diktatorn Bashar al-Assad svarat för. Under en attack mot staden Khan Sheikun i Idlib-provinsen i nordöstra Syrien 2017 beräknas ett 70-tal personer ha dödats.
Konvention mot kemvapen. Att Putin-regimen i Ryssland inte står främmande från att använda nervgas i dess kamp mot oliktänkande demonstrerades på ett fasansfullt sätt den 4 mars 2018, då Sergej och Julia Skripal – far och dotter – utsattes för en attack med nervgiftet Novitjok i engelska Salisbury. Dessbättre kom båda undan med livet i behåll. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal
Förenta nationerna (FN) utformade 1993 en konvention som förbjuder användning av kemiska stridsmedel vilken har godkänts av stormakterna och de flesta andra länder. 1997 tillkom Kemvapenkonventionen, vilken förbjuder utveckling, produktion, lagring och bruk av kemiska vapen.
Konventionen har signerats av 193 länder – dock ej av Nordkorea, Sydsudan, Egypten och Israel.
Den som, i likhet med denna bloggare, har tillgång till den notoriskt Israel-hatande arabiska TV-kanalen Al-Jazeera har kunnat konstatera, att man alltsedan den egna reportern Shireen Abu Akleh, 51, sköts till döds på onsdagen dygnet runt har sökt leda i bevis att det är Israel som är boven i dramat.
Dödsskjutningen ägde rum när Shireen Abu Akleh följde en israelisk militäroperation i staden Jenin i Samarien, det vill säga den norra delen i vad som vanligen refereras till som ”Västbanken” (Judéen utgör områdets södra del). Jenin administreras sedan 1996 av den Palestinska myndigheten (PA) och är administrativt centrum i området samt ett viktigt jordbrukscentrum. I Jenin bor cirka 40 000 människor plus drygt 10 000 i ett stort flyktingläger. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jenin
Den palestinaarabiske kriminalteknikern doktor Rayyan Al-Ali från the Forensic Medicine Institute i Nablus har emellertid citerats: ”It is not possible to give this information now, because the team at the forensic laboratorium has to study the evidence to answer this question.”
Konkreta bevis verkar dock inte vara något som vare sig Al-Jazeera, den Palestinska myndigheten eller den Palestinska missionen vid Förena nationerna (FN) fäster sig särskilt mycket nu. Det viktigaste är istället att av politiska skäl nagla fast den judiska staten vid skampålen.
Israels försvarsminister Benny Gantz har kommenterat att ”no gunfire was directed at the journalists”: ”Findings at this time indicate that there is a reasonable chance that the journalist was shot by Palestinian armed terrorists.” En video som publicerats visar desslikes hur palestinaarabiska styrkor öppnar eld på onsdagen.
PA har tvärtom hittills emfatiskt nekat göra detta och har inte ens gått med på att låta israelerna studera den kula som dödade journalisten; kulan skall enligt uppgift vara en 5.56×45 mm NATO-kula vilken används av båda sidor i konflikten.
En anonym israelisk tjänsteman har i sammanhanget citerats: ”Those who have nothing to hide do not refuse to cooperate.”
Det finns säkerligen anledning återkomma i detta ämne!
Att beskylla judarna för att själva ha orsakat Förintelsen tillhör lågvattensmärkena i den antisemitiska propaganda som Rysslands utrikesminister gör sig till tolk för.
Det är värt att notera att när Vladimir Putins Ryssland framvisar alltfler fascistoida drag, så är dess företrädare frikostiga med att anklaga andra för att vara nazister och fascister.Angreppskriget mot Ukraina framställs exempelvis av Moskva som en legitim operation i syfte att utplåna nazismen.
När den ryske utrikesministern Sergej Lavrov intervjuades av den italienska TV-kanalen Mediaset härförleden fick han frågan hur ryssarna kunde anklaga Ukraina, vars president Volodymyr Zelinskyj är jude, för att vara nationalsocialistiskt. https://www.hbl.fi/artikel/lavrov-jamforde-med-hitler-fordoms/
Lavrov svarade: ”Hitler hade också judiskt påbrå, så det betyder ingenting.” Svaret medförde ett internationellt ramaskri. Enligt Israels utrikesminister Yair Lapid var Lavrovs påstående ”oförlåtligt och skandalöst och fruktansvärt historiskt fel”.
Lapid menade att hans ryske kollega med sådana uttalanden ger spridning åt konspirationsteorin att judarna själva bär ansvaret för Förintelsen, under vilken sex miljoner judar beräknas ha utplånats i Auschwitz och andra nazityska utrotningsläger.
Yair Lapid citerades: ”Den lägsta formen av rasism mot judar är att beskylla judar själva för antisemitism.” Liknande fördömanden har kommit från det statliga israeliska muséet och forskningsinstitutet Yad Vashem i Jerusalem. Israel har för övrigt så här långt inte riktat några sanktioner mot Ryssland.
Hur är det då med sakfrågan om Adolf Hitler – hade han judiskt påbrå? Enligt somliga forskare kan detta inte uteslutas – bland annat på grund av fadern Alois Hitlers (tidigare Schicklgruber) snåriga kvinnoaffärer – men det mesta tyder, som jag ser det, på att så icke är fallet. Men även om han skulle ha det måste detta påbrå ha varit försumbart. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alois_Hitler
Sergej Lavrov, född 1950 med en armenisk far och en rysk mor, har varit rysk utrikesminister sedan 2004 efter att tidigare ha varit Rysslands ständige FN-ambassadör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Lavrov
För att återknyta till min inledande tes om det ryska samhällets fascistoida drag så vill jag påstå att detta samhälle de facto uppvisar flera rent fascistiska karaktäristika: auktoritär ledardyrkan; allmän kollektivism; aggressiv utrikespolitik; samgående mellan stat och näringsliv (så kallad korporativism); hårt styrda val; förbud mot oliktänkande där avvikare kan mördas, torteras och fängslas.
Bland dem som skarpt fördömt de palestinaarabiska terroristdåden märks Förenta nationernas (FN) generalsekreterare António Guterres. ”Such acts of violence can not be justified and must be condemned by all”, fastslog Guterres som leder en organisation som vanligen inte har mycket till övers för Israel. https://news.un.org/en/story/2022/03/1115082
Terrorrörelserna Hamas, Hezbollah och Islamic Jihad har, föga oväntat, prisat attackerna.Flera av terroristerna uppges ha sympatiserat med Islamiska staten (IS).
Det av illdåden som skördade flest dödsoffer ägde rum i Ya´bad, en mindre stad belägen i Samarien på den så kallade Västbanken. Det rörde sig om fem personer, varav tre israeler och två ukrainska medborgare. Skytten uppges ha varit en svartklädd man som tros ha jobbat på en byggarbetsplats i närheten av mordplatsen. Han sköts till döds av israelisk polis.
Den israeliske premiärministern Naftali Bennett kommenterade dådet med att ”Israel står inför en ny terrorvåg.” Även Fatahs ledare Mahmoud Abbas sägs ha fördömt dådet. Denne har tidigare tillämpat principen att fördöma palestinaarabisk terrorism på engelska samtidigt som han har hyllat terroristerna på arabiska. Hur det ligger till den här gången vågar jag inte spekulera i.
Tidigare hade en israelisk arab rammat en cyklist med sin bil varvid cyklisten avled. Därefter fortsatte vederbörande med att hugga ihjäl tre personer med kniv utanför ett shoppingcenter. Fem dagar senare mördades två israeler och två poliser av två araber i Hadera i Haifa-distriktet sedan gärningsmannen öppnat eld vid en busshållplats.
Den tredje dödliga attacken under den blodiga veckan ägde rum på en gata i Bnei Brak, en ultra-ortodox stad öster om Tel Aviv med 145 000 invånare och enligt uppgift världens femte mest tätbefolkade stad.
FN-chefen António Guterres uppmanade till ett omedelbart stopp för våldet och uttryckte sina ”heartfelt condolences” till de dödades och skadades familjer.Om den kroniskt Israel-fientliga svenska sosseregeringen beklagat det mot Israel riktade våldet så har det undgått mig.
De vinterolympiska spelen i Peking innebar ett gyllene tillfälle för den så kallade människorättsorganisationen Amnesty International att fästa världens uppmärksamhet på det röda Kinas förtryck av uigurerna, kazakerna och andra etniska minoriteter i Xinjiang-provinsen.
Tyvärr utnyttjade Amnesty inte det tillfället, framhåller David Suissa i den amerikanska tidskriften Jewish Journal. Istället valde organisationen att i höjd med OS-invigningen publicera en ensidigt lögnaktig artikel om vad som kallades Israels ”apartheid”-politik gentemot palestinaaraberna.
Suissa framhåller: ”The Beijing olympics was a singular chance to expose China´s war crimes. Instead, Amnesty International chose to single out Israel.”
De kinesiska ledarna var gissningsvis överlyckliga över att Amnesty inte uppmärksammade folkmordspolitiken mot de muslimska uigurerna och/eller andra övergrepp som utförs av den kommunistiska diktaturstat som fått förtroendet att arrangera 2022 års vinter-OS.
Det anmärkningsvärda med Amnestys underlåtenhet är att organisationen bevisligen är väl medveten om situationen i Kina. Den 10 juni 2021 publicerade man en rapport med den svenska titeln ”Kinas förtryck av muslimerna i Xinjiang är ett brott mot mänskligheten”, där organisationen pekade på de ohyggliga övergrepp som förekommer i de så kallade omskolningslägren och på övervakningen i samhället i stort. https://www.amnesty.se/aktuellt/kinas-fortryck-av-muslimer-i-xinjiang-ar-ett-brott-mot-manskligheten/
Dessutom uppmanade Amnesty International i ett brev till FNs medlemsländer den internationella samfälligheten att ”strongly condemn” förföljelsen av den uiguriska folkgruppen i Kina.Det borde rimligen ha varit en självklarhet för Amnesty att utnyttja OS-invigningen till att ytterligare fästa omvärldens uppmärksamhet på de kinesiska övergreppen.
Ordet ”apartheid” nämns ett oräkneligt antal gånger i Amnesty-rapporten. Det åsyftar givetvis den rasåtskillnadspolitik som rådde i Sydafrika från och med 1948 till den vita minoritetsväldets upphörande 1994 (även om den naggades åtskilligt i kanten under 1980- och början på 1990-talet).
Det system som rådde i Sydafrika – apartheid betyder ordagrant åtskildhet – var emellertid institutionaliserat på ett helt annat sätt än vad som någonsin varit fallet i den judiska staten Israel. Den sydafrikanska befolkningen indelades i fyra etniska grupper vilka benämndes vita, asiater, färgade och svarta.
De tre förstnämnda grupperna fick 1984 varsitt parlament under det att de svarta även fortsatt hänvisades till att uttrycka sin mening i lokala sammanhang. I Sydafrika rådde en stor mängd åtskillnadsregler som reglerade exempelvis boende, resande, näringsliv, restauranger, parkbänkar etcetera. De mest småskurna av dessa regler kallades petty apartheid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Apartheid
Ingenting av detta har någonsin förekommit i Israel. Här har judiska såväl som arabiska medborgare ända sedan de första fria valen hölls 1947 – alltså ett år innan staten Israel grundades officiellt den 14 maj 1948 – haft möjlighet att väljas in i parlamentet Knesset. I dag består Israels befolkning av omkring 2 miljoner araber (så kallade palestinier) av vilka 84 procent beräknas vara muslimer. 8 procent är kristna och lika många druser.
Mansour Abbas från det arabiska Raam-partiet ingår i den israeliska koalitionsregeringen.
Amnesty International har helt rättmätigt tvingats inhösta ett stort antal fördömanden från när och fjärran för sin rapport om Israel, de facto Mellanösterns enda demokrati. Israels utrikesminister Yair Lapid tvekar inte att kalla rapporten antisemitisk och hävdar att Amnesty citerar lögner som sprids av terrororganisationer:
Om Amnesty hade velat ge exempel på system från Mellanöstern som kan föra tankarna till apartheid skulle man givetvis ha gått till någon eller några av de 57 arabisk-muslimska stater som omger Israel. Ett stort antal av dessa är i praktiken judenrein.
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.
Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativtatt genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”
Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka
Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.
Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.
Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”
Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.
Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp.
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.
Förenta nationerna (FN) har under en följd av år ägnat sig åt mobbning av den judiska staten Israel. Det visar en snabb titt på aktuell statistik. Och Sverige, som påstår sig vara Israels vän, har aldrig någonsin röstat nej till ett fördömande av Israel i FN.
FNs fredsbevarande styrkor avpatrullerar gränsen mellan Israel och Syrien i Golan.
Odd Myrland, tidningsredaktör i Med Israel för fred, citerades 2005 på följande sätt: ”Den som tror att det som händer i FN har någon form av hög moralisk kvalitet som är värt att begå nationellt självmord för, som Israel förväntas göra, kanske inte helt har förstått vad som verkligen händer i FN.”
Statistik från UNWatch visar att fördelningen av FNs generalförsamlings resolutioner med fördömanden av enskilda länder under perioden 2015 fram till nu ser ut så här: Israel 112, Ryssland 12, Syrien 8, USA 7, Nordkorea 6, Iran 5 och Myanmar 4. Diktaturer som Kina, Kuba, Qatar, Libyen, Turkiet, Pakistan och Zimbabwe noteras däremot för 0 fördömanden.
Studerar vi siffrorna för FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) finner vi en liknande slagsida mot Israel. Från rådets bildande 2006 till dags dato har Israel fördömts 95 gånger. Redan från början bestämde sig rådet för att ha en stående punkt på dagordningen – Item 7 – nämligen Israel.
Till och med FNs dåvarande generalsekreterare, sydkoreanen Ban Ki-moon, tyckte det gick för långt och uttryckte sitt missnöje med den anti-israeliska slagsidan. I rådet ingår länder av typ Kina, Ryssland, Kuba, Libyen och Saudiarabien, vilka knappast är kända för att vara de mänskliga rättigheternas ivrigaste förespråkare. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter
Omröstningarna i FNs generalförsamling, människorättsråd och övriga grupperingar handlar endast om att främja de respektive staternas egna intressen. Rättvisa finns inte på agendan. I ett system med 57 muslimska stater, varav 22 arabiska, har världens enda judiska stat inte en chans. Lägg därtill att nämnda stater bildar allianser med stora delar av den övriga världen.
FN-högkvarteret i New York.
Sveriges röstande kan enligt denna bloggare endast betecknas som en skandal: vårt land har i FN-sammanhang inte en enda gång röstat nej till en mot Israel fördömande resolution. I 79 procent av omröstningarna om Israel har Sverige stött den arabiska/muslimska sidan. I 21 procent av fallen har Sverige lagt ner sin röst. Det är Mellanösterns enda demokrati vi talar om. Det kan nämnas att vårt västra nordiska grannland, Norge, har precis samma nedslående facit.
Den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld har exempelvis hävdat att Norge är Europas mest antisemitiska land, vars enda bidrag till internationell statsvetenskap enligt Gerstenfeld består i nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945). Norsk antisemitism går tillbaka flera hundra år i tiden, och det var först 1842 judar fick tillåtelse att slå sig ned i landet utan att konvertera till kristendomen (vilket i Sverige hade skett på 1770-talet). https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/21/quislings-valnad-gar-igen-i-norge/
Generalförsamlingens röstningar är emellertid inte bindande och ger inte upphov till någon folkrätt, men de betraktas ändå av mindre vetande bedömare som ett slags lag. Tonen i resolutionerna har med åren tenderat att bli alltmer hätsk och överdriven. Varje år utformar generalförsamlingen starkt Israel-kritiska resolutioner om Golan, som av uppenbara säkerhetsskäl annekterades av Israel 1967
Att en person med Birgitta Dahls bakgrund kunde utses till riksdagens talman var varken mer eller mindre än en skandal.
1994 valdes den då 57-åriga socialdemokraten Birgitta Dahl till riksdagens talman. Hon efterträdde Moderaternas Ingegerd Troedsson (1929-2012) på posten, ett av Sveriges högsta ämbeten. Hon omvaldes 1998. Valet av Dahl måste anses vara en av de större skandalerna i svensk politik i modern tid.
När Per Ewert, direktor för Claphaminstitutet, påpekade felen i kommentarer på SVTs Facebook-sida blev han censurerad. Birgitta Dahl påstår i dokumentären att hon bidrog till att Sveriges riksdag antog lagar om förbud mot barnaga samt våldtäkt inom äktenskapet.
Det verkliga förhållandet, påpekar Ewert, är att agaförbudet klubbades av riksdagen redan 1957, tolv år innan Dahl blev riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Det förtydligades sedan 1979 under Thorbjörn Fälldins (C) tid som statsminister.
Vidare hävdade Dahl att det fanns riksdagsledamöter som sågade hennes initiativ genom att vidhålla att ”det var en fin gammal svensk sed att slå sitt barn och våldta sin hustru”. Per Ewert har gått igenom de aktuella riksdagsprotokollen men kunnat konstatera att några sådana uttalanden inte förekommit. Birgitta Dahl har helt enkelt ljugit.
Birgitta Dahl föddes i Härryda 1937. Hon föddes in i en folkpartistisk och helnykteristisk familj där fadern, Sven Dahl, var folkhögskolerektor och modern, Anna-Brita Dahl, var hushållslärarinna. Hon gifte sig i Uppsala med reservofficeren och folkpartisten Bengt Kettner med vilken hon fick dottern Anna 1961. Bengt studerade matematik medan Birgitta först läste nordiska språk och sedan statskunskap.
Hans O. Sjöström, som 1987 publicerade sitt personliga uppslagsverk Klassens ljus över den socialdemokratiska maktelitens medlemmar, skriver så här om Birgitta Kettner-Dahl: ”Birgitta var ett barn av de svenska borgerliga folkrörelserna. Hon var också en produkt av folkbildning och folkhögskola, av tron på förnuftets seger över dumhet, dryckenskap, krig och elände.”
Efter det kortvariga äktenskapet med den fem år äldre Bengt Kettner flyttade Birgitta ihop med den jämnårige socialdemokratiske partigängaren och skribenten Enn Kokk (1937-2014), som kommit med sin familj till Sverige som flykting från Estland 1944. Kokk intresserade sig bland annat för socialistiska visor och kampsånger. Också Birgitta Dahl blev nu socialdemokrat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Enn_Kokk
Dahl kom att bli engagerad i det socialdemokratiska studentförbundet Laboremus samt också i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH). I början av 1960-talet genomgår socialdemokratin en utrikespolitisk radikalisering och börjar se positivt på och aktivt stödja marxist-leninistiska revolutionsrörelser i Tredje världen. Birgitta Dahl tillhör de sossar som tidigt dras med.
Birgitta Dahl hos marxistgerillan PAIGC i Guinea-Bissau 1971.
Efter att blivit filosofie kandidat i Uppsala 1960 – en av rätt få moderna politiker som faktiskt utexaminerats från högskola eller universitet – får Dahl jobb som kursassistent vid det mycket vänsterinriktade Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Efter ett par år anställs hon som byrådirektör vid biståndsorganet SIDA och arbetar där 1965-82. 1971 reser hon till västafrikanska Guinea-Bissau (Portugisiska Guinea), som då ännu var en portugisisk koloni, och ger ut boken Guinea Bissau tillsammans med fotografen Kurt Andreasson. Hon hyllar här den marxistiska upprorsrörelsen PAIGC som tog över makten ett par år senare.
Vid denna tid hade Birgitta Dahl hunnit bli en etablerad politiker. 1964 hade hon valts in i Uppsala stadsfullmäktige och 1968 i riksdagens andra kammare i den dåvarande tvåkammarriksdagen. Det utrikespolitiska engagemanget kom nu till övervägande del att fokuseras på konflikten i Indokina. 1968 efterträdde hon veteranen Gunnar Myrdal (1898-1987) som ordförande i den socialdemokratiskt dominerade Svenska kommittén för Vietnam.
Det rådde då närmast inbördeskrig mellan kommittén och de av maoister styrda De förenade FNL-grupperna (DFFG), som använde kriget som en hävstång i kampen för en revolutionär utveckling i Sverige. Båda dessa grupperingar stödde den kommunistiska Viet Cong-gerillan (FNL) i Sydvietnam. Omedelbart efter de kommunistiska maktövertagandena i Vietnam och Kambodja påbörjades i båda länderna brutala utrensningskampanjer i samhällsomvandlingens tjänst.
Värst var det i Kambodja, som döpts om till Demokratiska Kampuchea av gerillarörelsen de Röda khmererna och dess galne ledare Pol Pot (Saloth Sar) (1925-98). Rörelsen tömde de stora städerna på folk och skickade ut alla att med primitiva metoder bruka jorden på landsbygden. Det beräknas att under åren 1976-79 dog runt två miljoner kambodjaner genom massmord, tortyr, svält och sjukdomar – en femtedel av landets befolkning. Det har berättats att i princip alla som bar glasögon avrättades emedan de då betraktades som intellektuella och därmed provästliga. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_khmererna
I takt med att de oerhörda grymheterna avslöjades, bland annat genom flyktingarnas vittnesmål, fick Birgitta Dahl och hennes svenska Indokina-vänner uppenbara problem att förklara sitt tidigare oförbehållsamma stöd till Pol Pot och dennes slaktarrörelse. De var naturligtvis medvetna om att hela världen förskräckts över Röda khmerernas folkmord på den egna befolkningen, åskådliggjort av exempelvis filmen The Killing Fields (Dödens fält, 1984)), byggd på en bok skriven av en kambodjansk flykting.
Birgitta Dahl försvarade länge obotfärdigt sin inställning och fortsatte att hävda, att det hade varit helt nödvändigt för Röda khmererna att evakuera den kambodjanska huvudstaden Pnom Penh. Alla försök att upplysa om efterkrigsterrorn i Indokina avfärdades som ”förtalskampanjer”, även om Dahl och andra möjligen kunde medge att vissa ”problem” nog kunde förekomma.
När Dahl blev talman i riksdagen 1994 ansattes hon upprepade gånger om sin inställning i Kambodja-frågan. Hon vägrade dock medge att hon hade gjort något fel. Till slut trillade i alla fall polletten ner, och Dahl tvingades i en debattartikel i Dagens Nyheter mer eller mindre ”under galgen” erkänna att hon ”inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter…Vi trodde – felaktigt – att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts. Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant.”
Bättre sent än aldrig, kan tyckas. Verkligt intressant är emellertid bakgrunden till att Dahl till slut ansåg sig tvungen att krypa till korset. Dagen efter sitt uttalande i DN lät Dahl nämligen förstå, att hon beslutat ta bladet från munnen därför att författaren och förre FP-ledaren Per Ahlmark under flera års tid hade utsatt henne för vad hon kallade en ”partipolitisk kampanj”. Det var alltså inte på grund av sanningen bakom de kommunistiska hemskheterna som fick henne att tala ut utan den politiska press hon utsatts för av bland andra Per Ahlmark.
Birgitta Dahls kanske mest destruktiva insats i inhemsk svensk politik skedde under hennes tid som energiminister. Hon invaldes 1975 i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och belönades 1980-81 med en plats i FN-delegationen i New York som tack för gjorda insatser. 1982 återkom sossarna efter sex års borgerligt styre till regeringsmakten. Birgitta Dahl utsågs, efter viss tveksamhet från statsminister Olof Palme som understundom upplevde henne som jobbig, till statsråd i industridepartementet med särskilt ansvar för energifrågor – hon kunde nu titulera sig energi- och miljöminister.
Olof Palme och Birgitta Dahl – förhållandet mellan dem var tidvis spänt.
Det var i denna befattning Dahl gick i bräschen för den så kallade tankeförbudslagen. Bakgrunden skall ha varit att hon under ett besök vid kärnkraftverket i Oskarshamn fått syn på en skylt med den humoritiska texten ”Oskarshamn 4” (det fanns bara tre aggregat i Oskarshamn). Den omvittnat humorbefriade Dahl uppges då ha kokat av ilska och vidtog omsider åtgärder som ledde fram till tankeförbudslagen. Denna lagstiftning innebar att att blev förbjudet att verka för, en vidareutveckling av Sveriges kärnkraft. Efter beslut i riksdagen avskaffades denna lag 2006. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tankef%C3%B6rbudet
Birgitta Dahls och Bengt Kettners dotter, Anna Kettner, blev också hon socialdemokratisk politiker i Stockholm samt landstingsråd med ansvar för trafik- och regionfrågor. 1987 utsågs hon till pastor i Missionskyrkan och var även 1999-2005 ordförande i Broderskapsrörelsen, sedan 2011 Socialdemokrater för tro och solidaritet med stark muslimsk slagsida.
Modern hade i en artikel i den socialdemokratiska studenttidningen Libertas 1962 i flåshurtig jämställdhetsanda uttryckt önskemålet, att den då tvååriga Anna skulle bli bilmekaniker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Kettner
Birgitta Dahl har som 83-årig pensionär begränsade möjligheter att åstadkomma mer skada i den svenska samhällskroppen än hon redan gjort. Det hon åstadkommit måste dock sägas både räcka till och bli över.
Fotnot: Birgitta Dahl är en av dem som porträtteras i min bok Destruktörerna: hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag 2008, 169 sidor.
I ett uttalande nyligen yttrande Gore följande: ”Det finns fortfarande en gapande klyfta mellan långsiktiga klimatmål och kortfristiga handlingsplaner.” Gore är ordförande i miljölobbyistgruppen Generation Investment Management, som han var med och grundade 2004.
Bortsett från att Gores och andra mijöaktivisters så kallade klimatmål tenderar att vara så orealistiska att de rimligen aldrig kommer att förverkligas, ligger det enligt min mening ändå något i hans yttrande ovan. Pressen från de alarmistiska lobbiysterna att vara så ”hållbara” som möjligt har fått många företag att gå i spinn i miljövänlighet.
Det räcker med att titta på reklamsjoken i de olika TV-kanalerna en vanlig dag. Mest konsekventa härvidlag är sannolikt mejeriföretaget Arla, vilket skryter med att vara så miljövänligt som tänkas kan. 2015 gick Arla ut i en reklamfilm med OS-guldvinnaren Anja Pärson i en ledande roll.
Att vara klimatologiskt ”hållbara” har till och med blivit viktigare än den egna produktens kvalitet: även om Lindemans eller Chill Outs viner skulle smaka rävpiss så är de i alla fall banne mig ”hållbara” så att det förslår!
Sedan Al Gore förlorat det episkt jämna presidentvalet till George W. Bush i november 2000 gick han alltså över till att bli miljöpredikant i hästväg. Han skrev en bok och producerade en film med titeln Earth In the Balance som renderade honom den norska nobelkommitténs fredspris 2007.
Priset fick Gore dela med FNs så kallade klimatpanel IPCC. I sin motivering till valet av pristagare hävdade den ålderstigna norska priskommittén att båda gjort enastående insatser för att fästa människosläktets uppmärksamhet på klimat- och miljöfrågorna. Exakt hur detta skulle leda till en fredligare värld framstod dock som tämligen oklart. https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2007/9367-nobels-fredspris-2007/
Den som tittar litet närmare på de fakta som presenteras i Gores propagandafilm kommer att finna en rad mer eller mindre uppseendeväckande faktafel och/eller felslagna profetior. Så hävdades i filmen att världens isbjörnar riskerade att dö ut på grund av accelererad issmältning vid Nordpolen. Den besvärliga verkligheten visade dock att isbjörnsbeståndet tvärtom ökade, varför djuren ifråga helt utelämnades i 2017 års upplaga av filmen.
Al Gores rykte som miljö- och klimatpredikant kan med andra ord i hög grad ifrågasättas. Det hindrar inte att något av det han säger faktiskt kan vara tänkvärt – som det ovan anförda exemplet gällande greenwashing visar. Företagen tar helt enkelt i för mycket i syfte att tjäna pengar på att vara maximalt miljömedvetna.
Under en minnesceremoni för sovjetiska soldater som stupade under Andra världskriget utlät sig Lukasjenka på följande sätt: ”Jews were able to make the world remember /Holocaust/ and the world bows to them, being afraid of saying one wrong word to them.”
Den belarusiske presidenten fortsatte: ”On our part, we, being tolerant and kind, did not want to hurt anyone´s feelings and let things down to the point when they have started to hurt us.”
Lukasjekas antijudiska utgjutelser är typiska exempel på ordinär antisemitisk polemik: judarna som dominerande i världen tack vare Förintelsen, som gjort att ingen vågar kritisera dem av rädsla för att drabbas av ospecificerade förbannelser. Detta rimmar synnerligen illa med antisemitismens nuvarande uppgång i världen och ett oavlåtligt smutskastande av den judiska staten Israel i olika fora, icke minst i FN.
Talet fokuserade på de vitryska soldater som under ”det stora fosterländska kriget” – som Andra världskriget kallas i Ryssland – kämpade mot de tyska nationalsocialisterna. Enligt Lukasjenka kunde man jämföra förlusterna på belarusisk/vitrysk mark med Förintelsen av omkring sex miljoner judar. Vilket naturligtvis är en fullständigt vansinnig jämförelse.
Lukasjenkos svammel väckte berättigat uppseende i Israel, och det israeliska utrikesdepartementet har betecknat talet som ”oacceptabelt”. Det har beräknats att cirka 800 000 judar dödades i Belarus under kriget, ungefär 90 procent av landets judiska befolkning. Det anses dock inte att den vitryska befolkningen i någon högre utsträckning hjälpte nazisterna att massakrera judar, något som skedde på många håll såsom i exempelvis Polen och de baltiska staterna. Det finns också ett flertal exempel på att befolkningen i det då sovjetiska Belarus aktivt hjälpte de hårt ansatta judarna.
Det är anmärkningsvärt att samma dag som Aljaksandr Lukasjenka fällde sina kommentarer om belarusiska judar så hade Israels president Reuven Rivlin skickat en hälsning till honom och gratulerat på självständighetsdagen, samtidigt som han pekade på de tämligen goda relationerna mellan judar och belaruser.
Det var inte första gången Lukasjenka – som har för vana att bete sig som en elefant i en porslinsbutik – uttryckt sig på ett klumpigt sätt om judarna. 2007 brännmärkte han de judiska invånarna i staden Bobruisk i de centrala delarna av landet för att ha förvandlat staden – en av de äldsta i Belarus – till en ”svinstia”. 2015 kritiserade sedan presidenten den judiske guvernören i Minsk-regionen för att inte ha kontroll över judarna i området.
Den militärt utbildade Aljaksandr Lukasjenka föddes 1954 och hade före den politiska karriären chefspositioner inom industrier och kollektivjordbruk. 1990 blev han invald i parlamentet och 1994 valdes han till Belarus president. Landets korta demokratiska period var därmed till ända – Lukasjenka har med hjälp av massivt valfusk, förtryck av oliktänkande inklusive politiska mord samt korruption vid det här laget hållit sig kvar vid makten i 27 år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Lukasjenko
Det står klart att Lukasjenko är en blytung belastning inte bara för det egna folket utan även för grannstaten Ryssland och Europa i stort. Det skall i sammanhanget nämnas att en betydande skillnad mellan Lukasjenka och den av honom beundrade Vladimir Putin i Ryssland är, att Putin inte är antisemit utan har en i stort välvillig syn på judarna – låt vara i huvudsak utifrån politiska överväganden. https://www.bt.se/ledare/fredrikson-darfor-vill-putin-vara-judarnas-basta-van/
Israeliska UD har kallat upp Belarus chargé d´affaires i Israel för att uttrycka sin förargelse över presidentens förlöpningar. Enigt den belarusiske representanten hade talet ”snedvridits” av media.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 