Framkommen till checkpoint A-Zaim vid Jerusalems södra infart drog kvinnan fram en kniv och angrep israelisk säkerhetspersonal. Denna reagerade raskt och sköt ihjäl kvinnan på plats. Inga israeler skadades. Chefen för Jerusalems distriktspolis Joram Halevi var snabbt på plats och informerade den närvarande pressen om detaljerna.
Halevi kunde bland annat informera om att den ihjälskjutna burqa-terroristen var en 16-årig student från Ramallah i Judéen på den så kallade Västbanken. Hon hade tagit en taxi till checkpoint A-Zaim där hon försökte genomföra knivattacken. Hennes antecedentia är föremål för närmare undersökning.
Händelsen är en av de senaste i raden av närmast dagliga terrordåd som palestinaarabiska terrorister utsätter Israels judiska befolkning för och som väldigt sällan ger upphov till ens korta notiser i västerländska medier. Antalet terrordåd i Israel sedan början av innevarande år är nu uppe i omkring 100-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/21/91-palestinaarabiska-terrorattacker-sedan-borjan-pa-2019/
Att terrorister använder den heltäckande kvinnoklädnaden burqa är ingen ovanlighet. Här följer några exempel under senare år.
Det kan inte råda några tvivel om att burqa och andra typer av heltäckande klädsel i dessa tider av islamistisk terrorism utgör ett allvarligt säkerhetshot över hela världen. I Danmark klubbade folketinget i maj 2018 igenom ett förbud mot niqab och burqa gällande från augusti samma år. Denna sorts klädsel förklarades strida mot dansk kultur. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Ql0AjP/danmark-klubbade-forbud-mot-burka
Inte bara vårt realistiska broderfolk danskarna har förbjudit burqa. Ett sådant förbud har i Europa även införts i Österrike, Tyskland, Bulgarien, Nederländerna, Frankrike, Belgien och Italien. Burqaförbud råder även i Barcelona i Spanien och Ticino i Schweiz. I ryska Stavropol råder förbud mot niqab. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/de-har-landerna-har-infort-forbud-mot-burka-och-niqab
Sverigedemokraterna (SD) blir största parti i Nyheter Idag/Sentios oktobermätning med 25,0 procent. Det är visserligen en tillbakagång med 1,5 procentenheter jämfört med Sentios septembermätning men befäster likväl SDs topposition i svensk politik. Resultatet innebär nära nog en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent. Samtidigt noteras med 23,1 procent Socialdemokraterna för sitt sämsta resultat någonsin hos Sentio, medan Kristdemokraterna lyckas skrapa ihop blygsamma 1,9 procent. Feministiskt initiativ får 3,4 procent.
Kristdemokraternas beslut att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringsvänstern ställer svensk partipolitik på sin spets. Om DÖ helt skulle gå i stöpet kan ett extraval stå för dörren och SD mycket väl tillskansa sig positionen som landets största parti. DÖ var helt och hållet ett resultat av de så kallade sjuklöverpartiernas låsning vid synen på SD som mörksens hantlangare par preference.
En naturlig frågeställning är då, varför de etablerade partierna så till den grad målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Att ha något som helst att göra med landets i vissa mätningar största parti uppfattas närmast som högmålsbrott värre än något annat. För att besvara frågeställningen kan det vara lärorikt att studera förhållandet i våra tre nordiska grannländer, där det i varje land finns partier – låt oss kalla dessa systemkritiska partier – som är jämförbara med SD.
Danmark. I Danmark finns det nordiska parti som kanske mest liknar Sverigedemokraterna: restriktiv immigrationspolitik, EU-motstånd, islamkritik och en stram kriminalpolitik. Dansk folkeparti (DF) har dock en helt annan bakgrund än SD med sina rötter i det populistiskt liberala Fremskridtspartiet, som grundades av den minst sagt kontroversielle juristen Mogens Glistrup (1926-2008) 1972. Partiet gjorde succé i valet till folketinget 1973.
Glistrup, född i Rönne på Bornholm, torde vara mest bekant för sitt yttrande om sin syn på Danmarks försvar. Det borde i Glistrups vision bestå av en telefonsvarare med budskapet ”Vi ger oss” på ryska. Han menade också att skattesmitare kunde jämföras med frihetskämpar. Själv satt Glistrup i fängelse för skattebrott 1983-85. Under senare år drev Glistrup en aktiv kampanj mot islam och skrev en voluminös bok i ämnet.
Pia Kjaersgaard och Mogens Glistrup.
Glistrup var i flera omgångar utesluten ur sitt eget parti och efterträddes som partiledare av Pia Kjaersgaard, född 1947. Hon ledde 1995 en utbrytning som ledde till bildandet av av Dansk folkeparti. Sitt bästa val hittills gjorde DF i valet till Europaparlamentet 2014 med 26,6 procent. I valet till folketinget 2015 blev det 21,1 procent och 37 av parlamentets 179 mandat. Då hade Kristian Thulesen Dahl efterträtt Kjaersgaard som partiledare. Regeringsbildande (minoritets)parti blev borgerligt liberala Venstre och ny statsminister Lars Lökke Rasmussen.
Här går det att läsa mer om Mogens Glistrup och hans relation till sin efterträdare:
Det faktum att Pia Kjaaegaard valdes till talman i folketinget är illustrativt för den respekt och det inflytande partiet numera åtnjuter i dansk politik. Någon beröringsskräck, som med SD i Sverige, råder inte när det gäller de andra danska partiernas syn på DF.
Norge. Ungefär samtidigt som Mogens Glistrup fick sitt genomslag i dansk politik framträdde i Norge Anders Lange (1904-74), en småbrukare med examen som skogstekniker vilken i många år varit verksam som plantskoleledare i Argentina. Efter kriget blev han redaktör för Hundeavisen och därefter för Anders Langes Avis.
1973 bildade han Anders Langes parti (ALP), som i likhet med danska Fremskridtspartiet stod för klassiskt liberala värderingar och motsatte sig höga skatter, statliga interventioner, byråkrati och förmynderi. I likhet med Glistrups parti hade Anders Langes parti en utpräglat populistisk framtoning. Partiet nådde 5 procent av rösterna i valet till stortinget 1973, vilket gav fyra av 169 mandat.
Lange avled i oktober 1974 och efterträddes av professorn i neurologi Arve Johannes Lönnum (1911-88), som i sin tur 1978 lämnade över partiledningen till englandsutbildade Carl I. Hagen, född 1944. Året innan hade partiet bytt namn till Fremskrittspartiet. Hagen, som bland annat kallats ”Norges förste postmoderne politiker”, var partiledare i närmare 30 år innan han 2006 efterträddes av Siv Jensen, född 1969. Hagen var vice stortingspresident (förste vice talman) 2005-09. Han har tilldelats den svenska tidskriften Contras frihetspris.
Carl I. Hagen: belönad med Contras frihetspris.
Carl I. Hagen har sagt sig vara i princip för fri invandring, men att detta inte går att realisera med bibehållen socialstat. Nyligen uttalade han i norsk press att medelhavsflyktingarna borde skickas tillbaka till sina hemländer:
Fremskrittspartiet var liksom Sverigedemokraterna länge, med stämpeln ”främlingsfientligt”, ute i den politiska kylan i Norge trots en rad stora valframgångar men blev efter stortingsvalet 2013 och valresultatet 16,3 procent regeringsbärande jämte det större Höyre, vilket i likhet med svenska Moderaterna genomgått en kraftig vänstervridning under senare år. Fremskrittspartiet liknar med sin ekonomiska liberalism och invandringskritik mer avsomnade Ny demokrati än SD. Höyres Erna Solberg blev statsminister och fremskrittsledaren Siv Jensen finansminister.
Finland. Det är i Sveriges före detta ”östra rikshalva” Finland vi återfinner Nordens första så kallade populistiska parti, nämligen Finlands landsbygdsparti med Veikko Vennamo (1913-97) som karismatisk ledargestalt. Partiet hette först Småbondepartiet och bildades som en utbrytning ur president Urho Kekkonens statsbärande parti Agrarförbundet 1959. Nuvarande Sannfinländarna är i sin tur en avknoppning ur landsbygdspartiet.
Karelenfödde Vennamo, som fram till 1938 bar efternamnet Fennander, var 1954-56 andre finansminister i Kekkonens regering men kom därefter på kollisionskurs med den maktfullkomlige Kekkonen och bildade då Småbondepartiet vilket 1966 namnändrade till Finlands landsbygdsparti. Samma år fick partiet i form av tullrådet Veikko Vennamo sin första riksdagsrepresentant. Vid valet 1970 erhöll partiet 1o,5 procent av rösterna och 18 mandat i parlamentet. Därefter kom en svårartad partisplittring, något som ledde till att det föga framgångsrika utbrytarpartiet Enhetspartiet för Finlands folk bildades.
I början på 1980-talet gjorde dock landsbygdspartiet come-back i stor stil och intogs, efter 9,7 procent av rösterna, i Finlands regering. Partiet leddes då sedan 1979 av Veikkos son Pekka Vennamo, född 1944, som var regeringsminister i två omgångar: andre finansminister 1983-87 samt trafikminister 1987-89. Därefter gick det utför för partiet, som gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003.
Veikko Vennamo (överst) och Timo Soini.
Det var alltså ur Finlands landsbygdsparti som Sannfinländarna bildades 1995 med den 1945 födde Raimo Vistbacka, som varit transportminister representerande landsbygdspartiet 1989-90, som förste partiledare 1995-97. Efter honom kom Timo Soini, vilken i valet 2011 förde partiet till sensationella 19,05 procent och 39 mandat i riksdagen.
En svensk vänsterpublikation har skrivit så här om förhållandet mellan Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna:
Det var dock inte förrän 2015 Sannfinländarna nådde landets regering, där Soini tog plats som utrikesminister. Sannfinländarna, ibland benämnda Purfinnarna, liknar på många sätt Sverigedemokraterna med en socialkonservativ ideologi, centristisk ekonomi, försvarsvänlighet, immigrationskritik och EU-skepsis.
Det 1988 bildade Sverigedemokraterna var sist av de nordiska ”systerpartierna” att inväljas i landets parlament, vilket skedde 2010 med 5,7 procent av rösterna. Två av de närstående partierna i dag befinner sig i regeringsställning – Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland – under det att Dansk folkeparti är en förutsättning för Venstres regeringsbildning.
Den naturliga frågan blir då när SD kommer att nå lika stort inflytande i Sverige som ovan beskrivna, systemkritiska nordiska partier förfogar över i våra tre nordiska grannländer. Frågan är öppen, men hittills har de så kallade sjuklöverpartierna haft en benhårt avvisande attityd och betraktar SD som ett pestsmittat parti. Det huvudsakliga skälet härtill är, att i inget annat land i Europa är den ängsligt emotionella kopplingen till nära nog gränslös invandring lika stor som i Sverige. Envar som på minsta sätt kritiserar den förda immigrationspolitiken blir marginaliserad och utsätts i värsta fall för anklagelser om ”rasism”, ”fascism” eller ”nazism”.
Inte ens den pågående massinvasionen av migranter från Syrien och andra länder – det är en illa dold hemlighet att sannolikt bara en minoritet av de invällande (mestadels män i vapenför ålder) kommer från Syrien – har hittills fått minoritetsregeringen Löfven att byta fot till en mer realistisk inställning. Massinvandringen betraktas som en moralisk skyldighet som världsförbättrarlandet Sverige enligt gängse inställning MÅSTE upprätthålla, även om det skulle innebära att tälten i närområdets flyktingläger får bytas ut mot tält i Sverige.
Så är i alla fall inställningen nu bland samtliga sju etablerade partier. Några direkta tecken på att den attityden kommer att förändras i en snar framtid kan hittills inte förmärkas, men jag vill inte utesluta att den kommer att göra det om smärtgränsen en gång nås. Alternativet är välfärdssamhällets kollaps och Sveriges upplösning som land som vi känner det.
Sverige kan sålunda i värsta fall bli det första land i världen där två sammanhängande omskrivna dystopier faktiskt kan komma att förverkligas: ett reellt folkombyte där etniska svenskar kommer att vara i minoritet, samt föreställningen om ett Eurabia där islam helt tagit över till följd av ohejdad immigration och hög nativitet. Medan våra nordiska grannländer kämpar för att undgå en sådan framtid genom att på olika sätt söka motverka massinvandringen, bjuder Sverige inget som helst motstånd.
Om Eurabia handlar videon som kan nås via denna länk:
Om den förhandenvarande utvecklingen rullar på kan Eurabia dessutom vara ett faktum i Sverige långt före det ofta nämnda årtalet 2050.
Ni bara måste se dansk televisions reportage om den svenske gatukonstnären Dan Park! Klicka på länken ovan. Reportaget, som är gjort av den danske reportern Michael Jeppesen, är en halvtimme långt och skildrar Park i olika miljöer i Malmö och Köpenhamn.
Dan Fredrik Park (född Appelblad) är född i västerbottniska Tavelsjö 1968. Han är sedan 2004 verksam i Malmö efter att tidigare bland annat varit anställd på ett slakteri. Park har på bara några år blivit Sveriges mest omtalade konstnär efter att ha klistrat upp ett antal affischer med kontroversiellt innehåll på elskåp och liknande. Det ”svänger” numera betydligt mer om Park än om Muhammed-karikeraren Lars Vilks.
Park har flera gånger blivit dömd för brottet hets mot folkgrupp och dömdes senast i augusti 2014 till sex månaders fängelse. Dessförinnan hade polis på åklagarorder i värsta DDR-stil stövlat in i Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö och beslagtagit en stor del av de utställda tavlorna, varav en del skulle, som det heter på byråkratsvenska, destrueras. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och dryga böter.
För ett par veckor sedan blev dock Dan Park överraskande försatt på fri fot. Den danska dokumentären börjar med att reportern Jeppesen möter honom i Malmö. Tillsammans med Rönnquist beger de sig till dennes galleri. Inför åsynen av en avbildad, naken kvinna i gallerifönstret tillstår Park att han aldrig slickat…ja, ni förstår nog.
Dan Parks gatukonst har bokstavligt talat varit fängslande – i vårt sorgliga DDR-Sverige.
Ty så där är han uppenbarligen, Dan Park. Gör och säger vad som faller honom in, något som framgår fuller väl av interiörerna på galleriet. Icke minst härmar han den engelske komikern John Cleese ur avsnittet om det tyska hotellbesöket i serien Fawlty Towers (Pang i bygget). Vilket går desto lättare eftersom Park inmundigat några öl dessförinnan. Röker gör han som en borstbindare. På frågan om han är sverigedemokrat nekar han och uppger att han i stället röstat på Djurens parti samt håller en passionerad utläggning om hur vi människor förtrycker djuren.
Det här mycket underhållande danska reportaget hade aldrig kunnat göras eller visas i Sverige. För det första är Dan Park en icke-person i Sverige som svarar för en konst, som kultur- och mediaetablissemanget inte vill ta i med tång. Bland annat har han framställt Momodou Jallow, beryktad talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, vänsterpartist och en av Sveriges mest lättkränkta individer, som negerslav i kedjor. Detta i akt och mening att ironisera över begreppet ”rasism” och driva med de så kallade antirasisternas lättkränkthet och den sakrosankta politiska korrektheten.
Dessutom tror jag inte det finns många, om ens några, svenska TV-reportrar med den distans och avspända attityd till intervjuobjektet som Michael Jeppesen uppvisar i reportaget.
Papper till papperslösa… Budskap som berör.
Dan Park använder i sin konst frekvent dubbelbottnade budskap, ironi och svart humor, något som fyrkantiga svenskar nästan omöjligtvis kan förstå. I stället för att försöka förstå är det ju så mycket lättare att gapa och skrika om föregiven rasism och anmäla, anmäla och åter anmäla. Således har nämnde Jallow på detta sätt lyckats få Park fälld för hets mot folkgrupp flera gånger, samtidigt som detta naturligtvis gjort konstnären mer omtalad för varje gång. Paradoxalt nog har därför Jallow gjort Dan Park en stor tjänst.
I det danska reportaget får vi se hur det förbereds för en utställning av några av Parks alster i Köpenhamn. Precis före vernissaget nås man dock av beskedet om, att utställningen avlysts på grund av dödshot mot medlemmar i galleristens familj. Det är ju så våra behjärtansvärda ”antirasister” agerar – hot, skadegörelse, gap och skrik och våld. Mot slutet av programmet får dock Jeppesen ett mobilsamtal som informerar om att Dansk Folkeparti ordnat så att nio av Parks tavlor kommer att visas för 120 inbjudna besökare i en lokal i anslutning till slottet Christiansborg i Köpenhamn, där folketinget huserar.
Budskap som inte behöver någon kommentar.
Sedan lyckas även det danska Trykkefrihedsselskabet få tag på en lokal i Österbro, där sådan konst som förpassat Dan Park i fängelse i censurens och åsiktsförtryckets Sverige kan visas upp. Den utställningen pågår ännu i skrivande stund.
Michael Jeppesens slutsats beträffande Dan Park är att denne använder rasism i sitt uttryckssätt men att han varken i hjärna eller hjärta är rasist eller nazist, som ”antirasisterna” aldrig tröttnar på att skälla honom för. Mest av allt är han kanske som person en litet vilsen hippie vars konst, mitt i all sin ”trashighet”, är påfallande sofistikerad och kräver en hel del tankearbete. Jag skulle vilja hävda att Parks är det största artistiska geni vi för närvarande har.
Något som det enkelspåriga, endimensionella och uppriktigt sagt korkade officiella Sverige helt enkelt inte klarar av i alla sin förstockade vänsterdominans.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 