Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.

 

Åkessons senaste bok: folkhemsnostalgi och nationalism

Jimmie Åkesson slår i sin senaste bok ett slag för det moderna folkhemmet och den demokratiska nationalismen.

Några månader före valet 2018 gav Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ut en bok med titeln Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision (Asp & Lycke, 192 sidor). Boken utgör en sammanställning av tal som Åkesson hållit i olika sammanhang samt utdrag ur SDs principprogram. Detta har blandats ut med diverse reflektioner.

Det är definitivt inget fel på Jimmie Åkessons skrivförmåga. SD-ledaren har full kontroll över ärans och hjältarnas språk såväl muntligt som skriftligt. Vilket naturligtvis borde vara ett minimikrav för vilken partiledare som helst. I likhet med alla politiska dokument syftande till att föra fram ett visst partis officiella ståndpunkter ligger det dock i sakens natur att det, uppriktigt sagt, är en småtråkig bok. Detta hindrar inte att det finns ett och annat som väcker intresse.

Jimmie Åkesson sammanfattar i sitt förord bokens syftemål på följande sätt (sidan 8):

Det mesta i den här boken är rent tyckande, beskrivningar av vår vision, av hur det svenska samhället skulle se ut om jag och Sverigedemokraterna fick styra, idéer om hur vägen dit kan se ut. Vad driver oss? Vilka är mina egna drivkrafter? Vilka erfarenheter har format mina värderingar? Det är således ingen akademisk avhandling, jag skriver från hjärtat. Ett slags debattbok med utgångspunkt i mina och partiets idéer om det moderna folkhemmet.

Sverigedemokraterna har haft tre partiledare sedan starten 1988: Anders Klarström (1988-95), Mikael Jansson (1995-2005) och Jimmie Åkesson (2005-). Den bärande idén om folkhemmet har hängt med under hela denna drygt 30-åriga tid. Jag kan ha fel, men ingen av partiledarna synes dock ha omfattat folkhemstanken med samma hart när religiösa övertygelse som Jimmie Åkesson. En av hans stora politiska förebilder är tvivelsutan den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson (1885-1946),

Ja, Åkesson menar att Hansson troligen kallat sig ej endast socialkonservativ och nationalist utan till och med sverigedemokrat om han vore i livet i dag.

Per Albin Hansson var tveklöst nationalist.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ställer mig förhållandevis skeptisk till Jimmie Åkessons och andra sverigedemokraters idealiserande av Per Albin Hansson och den nostalgiska klockartron på folkhemmet som lösning på alla samhälleliga problem. Det är emellertid  inte fel att lyfta fram Per Albins förtjänster som en landsfaderlig gestalt under besvärliga krigs- och beredskapsår. Det svenska folket behövde en samlande ledare och Hansson får sägas ha med den äran iklätt sig denna roll.

Att Per Albin Hansson tveklöst var nationalist är jag helt överens med Jimmie Åkesson om. En av hans mer uppmärksammade aforismer var således ”Sverige åt svenskarna. Svenskarna åt Sverige.” Därför skorrar det grundfalskt när dagens socialdemokrati hävdar att just nationalismen är ett av de största hoten mot ett fritt samhälle. Per Albin Hansson var, som jag tidigare framhållit på min blogg, emellertid långt ifrån bara landsfader vilken (ehuru lögnaktigt) försäkrade svenska folket att ”vår beredskap är god”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/

Hansson kommer inte ifrån ansvaret att i sin dåvarande kapacitet som försvarsminister ha varit en drivande kraft bakom det försvarsbeslut som 1925 föranstaltade om den dittills mest omfattande militära nedrustningen i svensk historia. Den sannolikt största fläcken på Per Albins renommé är dock att han som statsminister i den krigstida samlingsregeringen med den så kallade Baltutlämningen gav klartecken för utlämnandet av 2700 tyska och 146 baltiska krigsflyktingar till Sovjetunionen 1946.

Det vore dock som jag ser det felaktigt att av Åkessons faiblesse för Per Albin och folkhemmet – en term som har den konservative politikern och ideologen Rudolf Kjellén (1864-1922) som upphovsman – dra den förhastade slutsatsen, att Sverigedemokraterna skulle vara ett mer eller mindre socialdemokratiskt parti, vilket en del borgerliga debattörer brukar påstå.

SD är bevisligen djupt kritiskt till sosseriet, vilket framgick med all önskvärd tydlighet av den dokumentärfilm Ett folk, ett parti som partiet producerade kort tid före valet den 9 september 2018. I filmen beläggs med autentiska citat och med hänvisning till historiskt oantastligt källmaterial att Socialdemokraterna redan från slutet av 1800-talet som parti var påfallande rasorienterat, något som skulle slå ut i full blom med antisemitism och tvångssteriliseringar ända upp i modern tid. Den som har litet tid över kan tillgodogöra sig filmen via följande länk: https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs

Ett folk, ett parti uppmärksammar kort sagt sådant som Stefan Löfven et consortes helst talar väldigt tyst eller inte alls om, även bortsett från krigseftergifter i form av tyska trupptransporter genom Sverige, krav på att naziregimen skulle J-stämpla tyska judars pass, censur av tyskkritiska publikationer och annat som den av Socialdemokraterna dominerade koalitionsregeringen gav klartecken för. Det bör framhållas att inte heller den av Jimmie Åkesson beundrade Per Albin Hansson klarar sig särskilt bra i den aktuella filmen.

Jimmie Åkesson: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision.

Den tydligaste skillnaden mellan sverigedemokratisk ideologi och dagens socialdemokrati står, som jag ser det, att finna i SDs syn på kristendomens betydelse för det svenska kulturarvet. I SDs principprogram läser vi följande: ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.” Detta är nog så långt bort man kan komma från det nutida sosseriets oförblommerade materialism och oförståelse för andliga värden.

Om jag har vissa problem, vilka dock inte på något sätt skall överdrivas, med Jimmie Åkessons idealiserande av folkhemmet och dess talesman Per Albin Hansson så välkomnar jag Åkessons och principprogrammets försvar av den nationalism som jämte socialkonservatismen är Sverigedemokraternas ideologiska grundbult. Jimmie citerar ur principprogrammet (sidan 46): ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Utan nationalismen, viljan att vara en sammanhållen nationalstat, hade Sverige yttermera inte blivit vad landet är i dag: en fri, självständig och demokratisk nation. Det var den nationella känslan som vägledde frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson när han tog upp kampen mot utländskt fogdevälde. Det var samma känsla som präglade Gustaf Eriksson Vasa när denne med hjälp av bland andra dalkarlarna kastade ut danskarna och avsatte kong Kristian II (Tyrann) från den svenska tronen.

Som Jimmie Åkesson framhåller (sidan 47): ”Jag vågar påstå att nationalstaten är en överlägsen modell för att bygga ett land med hög grad av tillit, hemkänsla, gemenskap och trygghet. Nationalstaten innebär stabilitet, samförstånd, välfärd och fred. Bland olika modeller för att bygga stater, har nationalstaten visat sig vara den som består över tid.”

Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision är Jimmie Åkessons fjärde bok. De tre tidigare har varit Åkesson om… (2009), Satis polito (2013) samt Tio år som partiledare (2016). Vad jag finner en smula egendomligt är att debutboken Åkesson om... inte tas upp i den uppräkning av Åkessons tidigare böcker som återfinns på ett eftersättsblad. Är den kanske rentav slutsåld?

Den som är intresserad kan under alla omständigheter ta del av min recension av Åkesson om…, som är en samling av partiledarens så kallade veckobrev under sista kvartalet 2008, här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Fotnot: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision kan beställas via http://www.asplycke.se..

 

Åkesson i Almedalen: Om folkhem, vård och bilbrännare

Jimmie Åkesson i Almedalen: ”Det handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner upp bilarna.”

Ärlig som jag alltid försöker vara skall jag villigt tillstå, att jag inte rankar Jimmie Åkessons tal i Almedalen den 7 juli 2017 som det allra bästa han hållit rent innehållsmässigt. Någon har påpekat att han nämnde ordet ”folkhem” 40 gånger under det omkring 40 minuter långa talet – således en gång per minut – och det blev kanske litet väl mycket av det goda.

Däremot har jag aldrig upplevt Jimmie, som nu varit SD-ledare i tolv år, mer övertygande som talare. Han talade med den självklara auktoritet och säkerhet som kommer av att Sverigedemokraterna i skrivande stund tveklöst är Sveriges mest uppmärksammade och ”hetaste” parti. Detta framgick mer än väl av de skaror som såg och hörde talet på plats och i TV-rutorna. Här en länk till hela talet: http://www.tv4.se/nyheterna/artiklar/hela-jimmie-%C3%A5kessons-sd-tal-i-almedalen-595fd31724bc62d48b0112bb

Innan jag övergår till att recensera själva talet, tycker jag det kan vara motiverat att först något redogöra för bakgrunden till begreppet ”folkhem”. Som Åkesson påtalade under sitt tal var det den socialdemokratiske så kallade landsfadern Per Albin Hansson (18885-1946) som gjorde termen folkhem känd, detta sedan han lanserat den i en riksdagsdebatt 1928.

Folkligt, festligt, fullsatt var det när Jimmie Åkesson talade i Almedalen.

Talet om ett folkhem har emellertid äldre anor än så. Det anses följaktligen gripa tillbaka till 1800-talets mitt, då det användes om det Tyskland som vid denna tid införde framsynta socialförsäkringar vilka kom att stå modell för det begynnande svenska välfärdssamhället. Den svenske tänkare som först använde begreppet folkhem på 1910-talet var statsvetaren och den konservative politikern Rudolf Kjellén (1864-1922), men det fick då ingen större burskap.

Jag är dock personligen tacksam för att Åkesson inte tog upp den i flera avseenden mindre rumsrene Kjellén i Almedalen. Denne var förvisso en på sin tid framstående forskare, vilken myntade den statsvetenskapliga grenen geopolitik. Tyvärr kom den att inspirera lärjungen och den nationalsocialistiske teoretikern Karl Haushofer, som var upphovsman till Hitlers tes om Lebensraum (livsrum) för det germanska folket. https://ideellkulturkamp.com/2015/06/13/rudolf-kjellen-mannen-som-myntade-begreppet-folkhemmet-och-nationalsocialismen/

För egen del är jag heller inte överdrivet entusiastisk beträffande Per Albin Hansson, även om jag gärna erkänner att han kom att kreera en viktig roll som välbehövlig samlande gestalt under ofärdsåren 1939-45. Då kriget utbröt med Nazitysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 ljög Hansson om att ”vår beredskap är god”, vilket den alltså inte alls var. Han hade själv i hög grad bidragit till att vårt militära försvar låg för fäfot genom den aktiva nedrustningspolitik han som försvarsminister hade fört. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/

Inte alla var så förtjusta i Per Albin Hansson på den tid det begav sig.

För att återgå till Jimmie Åkessons tal i Visby inledde han med att kort referera till möten han haft med ett antal personer, både svensk- och utlandsfödda, på resor i landet under senare tid. Det är ett beprövat retoriskt knep som bland annat användes av förre statsministern Fredrik Reinfeldt i Almedalen för några år sedan.

Medan Reinfeldt använde sig av denna teknik i syfte att påvisa massinvandringens förträfflighet (”tack för att ni valde Sverige”), använde Jimmie Åkesson den för att belysa människors oro i anledning av den misshandel som ”vänsterliberalerna” utsatt vårt kära fosterland för under en alltför lång följd av år i form av massinvandrings- och multikultipolitik. Ordet vänsterliberal är för övrigt välfunnet, då det kan syfta på såväl socialister som icke-socialister till vänster.

När det gäller att sammanfatta Åkessons övergripande budskap i en ordvändning har jag fastnat för denna mening i talet:

Det handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner upp bilarna.

Antalet bilbränder har ökat kraftigt i Sverige under senare år.

Mycket tydligare än så kan det knappast sägas. Vi lever nämligen i ett samhälle där visserligen merparten i mån av möjlighet kan sägas arbeta och göra rätt för sig oavsett ursprung, hudfärg och religion, men där oroväckande många inskränker sig till att kräva den ena eller andra rättigheten men tycks omedvetna om att de även förväntas tillföra samhället något i form av skyldigheter.

”Det räcker nu”, inskärpte Jimmie Åkesson. ”Nu har ni förstört tillräckligt. Nu tänker vi återupprätta det ni ödelagt. Nu tänker vi återupprätta folkhemmet.”

Störst jubel väckte Åkesson då han uppmanade de migranter som kommer hit att ”ta seden dit de kommer”: ”Är man inte beredd att acceptera de krav vi ställer får man bo någon annanstans.”

SD-ledaren tog  också, som en väsentlig del av sitt tal, upp de vårdanställdas prekära situation och presenterade Sverigedemokraterna som ”vårdpartiet” framför andra. SD avser bland annat anslå 400 miljoner kronor – ett så kallat stimulansbidrag – i sin höstbudget med syftet att få bort det ofrivilliga skiftarbetet inom vården; scheman där dag-. kvälls-, natt- och helgarbete blandas skall avskaffas. Därmed, är tanken, skall vårdyrkena bli mer attraktiva.

Om en rysk ockupation av Gotland handlar Björn Andersons och Tommy Jeppssons bok Gotland ockuperat! Slaget om Östersjön (SMB förlag 2017). Foto: Tommy Hansson

Slutligen hade jag för min del gärna sett att Jimmie Åkesson, när han nu faktiskt befann sig på Gotland, hade sagt några väl valda ord om vårt militära försvar. Visserligen har Gotland börjat återmilitariseras, men ännu återstår oerhört mycket innan Gotland – och Sverige i stort – kan sägas ha ett slagkraftigt försvar. Någon fullskalig invasion är det få om ens några som förväntar sig, men att Gotland kan komma att ockuperas av främmande makt i händelse av en väpnad konflikt i Östersjö-regionen är fullt realistiskt.

 

 

 

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

Solkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

Formgren slaktade värdegrundsdemokratin – och slog ett slag för konservatismen

 Marika Formgren – ”liten, arg och höger” – presenteras av Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

Efter att enligt egen utsago fått ”yrkesförbud” som ledarskribent på Östgöta Correspondenten är Marika Formgren numera sysselsatt med att utbilda sig till ingenjör. Det är en illustration så god som någon till den ”värdegrundsdemokrati” som är på väg att förvandla Sverige till en halvdiktatur, där avvikande röster obarmhärtigt exkluderas från den så kallade åsiktskorridoren.

Värdegrundsdemokrati var också temat när Marika Formgren framträdde vid ett mycket välbesökt offentligt möte i regi av den av Jan Sjunnesson skapade Föreningen för Fri Folkbildning i Stockholm den 20 augusti. I den svenska värdegrundsdemokratin, förklarade Formgren, får bara ”godkända” åsikter – sådana som inryms i åsiktskorridoren – framföras.

– Värdegrundsdemokratin är beroende av åsiktskorridoren, menade Formgren. Denna typ av demokrati kan bara fungera genom censur och giftskåpsstämpel. Inom åsiktskorridoren hittar vi politiskt korrekta nyckelord som ”anständighet”, ”människosyn”, ”mörka krafter”, ”rumsrenhet” och ”tolerans”.   

Värdegrundsdemokratin förklarades vidare vara flexibel och, till skillnad från hur det varpå 1970-talet då Karl Marx ekonomiska teorier styrde, renons på ekonomiska åsikter. Den har enligt Marika Formgren tre aspekter: postmarxistisk maktordningsanalys; modernitetens framstegstanke; den postmodernistiska relativismen.

 – Människan behöver rötter och traditioner. framhöll Marika Formgren bland annat i bästa konservativa anda. Foto: Tommy Hansson

Då ekonomiska överväganden och teorier inte längre är utmärkande för vänsterns argumentation, menade Marika Formgren, är det andra grunder som gäller. Enligt den postmarxistiska maktordningsanalysen bör den som är att betrakta som överordnad kräla i stoftet medan den underordnade städse skall kräva upprättelse.

Som exempel anförde Formgren den 17-åriga radikalfeministiska sångerskan Zara Larssons angrepp på Svenska Dagbladets Per Gudmundson: som vit heterosexuell man skulle Gudmundson enligt unga Zara enbart hålla käften. Även personer med invandrarbakgrund, vilka vägrar följa den postmoderna maktordningsanalysens normer för hur de borde yttra sig och bete sig, skall knipa käft:

– Ta till exempel Alice Teodorescu, numera ledarskribent på Göteborgsposten, som yttrat många beska sanningar om vänstern och därmed inte beter sig som hon ”borde”. Hon har bland annat kallats ”Onkel Tom” och Alexandra Pascalidou har angripit henne för att vara ”vacker och vit” – trots att Pascalidou själv är vacker och vit.   

När det gäller modernitetens framstegstanke, den andra av värdegrundsteoriens tre kungstankar, menade Formgren att frågan var mer komplicerad. Allt var ju inte bättre förr.

– Jag bröt benet när jag var sex år, och om jag inte fått benet röntgat och gipsat inom ramen för den moderna sjukvården hade jag blivit handikappad för livet. Idén om folkhemmet bygger på moderniteten. Vi får inte fastna i det förgångna, det modernas framsteg är oundgängliga.

Människan behöver emellertid även rötter och traditioner, framhöll Marika Formgren, liksom religion. Även om hon själv inte är religiös ansåg hon att religionen kan spela en positiv roll i den mänskliga tillvaron.  

 Sociologen Max Weber (1864-1920) talade om ”avförtrollning”.

– Max Weber talade om ”avförtrollning”, men jag tror vi behöver ”det heliga” och andliga upplevelser. Ta till exempel det sexuella, som kan vara ”heligt” om det byggs på kärlek och trohet men också ”djuriskt” om det bara är till för att tillfredsställa omedelbara drifter. Inom sexualundervisningen i våra skolor behövs mer av det förra och mindre av det senare, som helt dominerar nu – blame it on the värdegrund.

I skolorna, menade Formgren, har det gått så långt att ”framstegsvänliga” pedagoger vill avskaffa begreppen lärare och elever – därför är vi också värdelösa i internationella jämförelser men är bäst i sexualundervisning.

Som den tredje och sista aspekten av den svenska värdegrundsdemokratin anförde Marika Formgren den postmodernistiska relativismen, ett stödjeben för de båda tidigare nämnda aspekterna och för vilken det inte finns några fakta, inte något rätt och fel, gott och ont utan enbart ”berättelser” eller med ett finare ord narrativ. Med andra ord: allting flyter.

-Därför, påpekade Formgren, ser vi i dag många svenska vänsteranhängare och nyliberaler som vill krossa alla befintliga normer, traditioner och institutioner och är för månggifte och könsrollernas upplösning. Ibland bekänner man sig till den så kallade kreativa förstörelse som har sitt ursprung inom den österrikiska ekonomiska skolan. /Fotnot 1/

Marika Formgren klargjorde dock att inte alla österrikiska nationalekonomer och långt ifrån alla liberaler anknöt respektive anknyter till sådana extrema idéer. Det pågår vad man kan kalla ett inbördeskrig mellan värdegrundsliberaler och demokratiska liberaler. Formgren menade att alla liberaler borde hålla sig för goda för att försöka tysta andra liberaler med argumentet om ”anständighet”.

– Själv har jag blivit kallad antiliberal och konservativ därför att jag riktat mild kritik mot värdegrundsdemokratins framstegstanke och relativism. Jag är visserligen konservativ men liberal i den meningen, att jag vill ha friast möjliga debatt.

Enligt Marika Formgren kan värdegrundsdemokratin med dess obevekliga åsiktskorridor med rätta uppfattas som tyckarelitens förakt för massorna. Den kan också, paradoxalt nog kan tyckas, försvåra för ekonomiskt engagerade vänstergrupper att verka. Hon exemplifierade med den vänsterradikala rörelsen Attac med ursprung i Frankrike, som var ordentligt i ropet under några år efter millennieskiftet och icke minst i samband med Göteborgs-kravallerna 2001. /Fotnot 2-3/

Attac för i dag dock en tynande tillvaro, då värdegrundstänkandet i såväl Sverige som utlandet i stort sett struntar i ekonomisk politik men ägnar sig desto mer åt så kallade patriarkala maktstrukturer, radikalfeminism och rasifieringstänkande.

 Attacrörelsen för i dag en tynande tillvaro.

Mathias Wåg från den vänsterextremistiska Researchgruppen, som på uppdrag av såväl Expressen som Aftonbladet ägnat sig åt att kartlägga och hänga ut meningsmotståndare till vänstern, brukar enligt Formgren exempelvis skälla på miljöpartister som kritiserar bankerna. Detta därför att Wåg anser att detta kan leda till antisemitism – den våldsamma arabiska antisemitismen bryr han sig dock inte ett dyft om.

Marika Formgren, en trebarnsmor som är född 1974, har i något sammanhang beskrivit sig själv som ”liten, arg och höger”. Hon ägnade sig under sitt föredrag inte endast åt att kritisera värdegrundstänkandet utan ställde också upp tre punkter vilka hon menade var väsentliga för ett bättre samhälle, samtliga väl i överensstämmelse med konservatismens ideal:

– Återge familjerna deras självbestämmande och rätt till barnens fostran.   
– Återupprätta lagarnas status på bekostnad av alla värdegrundsideal, som riskerar att sätta lagarna ur spel.   
– Alla politiker borde besinna regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” /Fotnot 4/  

– Folket är ingen valboskap som skall uppfostras, underströk Marika Formgren, utan politikerna skall lyssna på folket, inte minst i invandringsfrågan. Ändå fryser man ut det parti vars politik bäst motsvarar folkets åsikt i denna fråga. Politikerna skall vara folkets tjänare, inte tvärtom!

– Många politiker ser värdegrundsdemokratin som den riktiga demokratin, menade Formgren, men en sådan uppfattning är i själva verket uttryck för en snobbelitism som ser den verkliga demokratin som pöbelvälde.

Jag önskar slutligen Marika all lycka i hennes ingenjörsstudier men hoppas givetvis på att hon inte ger den viktiga opinionsbildningen på båten. Här utgör hon en av landets viktigaste röster som inte får tystna!

Fotnoter:

1. Begreppet ”kreativ förstörelse” myntades av den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter (1883-1950) 1942: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kreativ_f%C3%B6rst%C3%B6relse
2. Attac är ett internationellt, globaliseringskritiskt nätverk som bland annat vill införa skatt på internationella valutatransaktioner. https://sv.wikipedia.org/wiki/Attac
3. De så kallade Göteborgskravallerna varade 14-16 juni 2001 och utbröt som en protestaktion mot EU-toppmötet i Göteborg, där USAs president George W. Bush var närvarande. Polismakten grep eller omhändertog omkring 1000 demonsranter varav ett antal senare dömdes för våldsamt upplopp. Här följer en dryg halvtimme lång videofilm från kravallerna, som var de värsta i Sverige på många år. https://www.youtube.com/watch?v=vNLmn3Qe1z0
4. Det vill säga all offentlig makt utgår från folket och dess valda representanter i riksdagen. Om den svenska regeringsformen – grundlagen eller konstitutionen – finns mer information här: http://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Demokrati/Grundlagarna/Regeringsformen/

 

När de svenska zigenarna skulle assimileras

 Carl-Herman Tillhagen (till vänster) och Arne Trankell möts i dåtidens enkanaliga television 1965 med ”zigenarfrågan” som ämne.

När jag studerade etnologi (folklivsforskning) vid Stockholms universitet i början på 1970-talet kom jag i kontakt med namnet Carl-Herman Tillhagen (1906-2002).

Tillhagen var en etnolog som specialiserat sig på folkloristik och var verksam som intendent vid Nordiska museet. Mot slutet av sin yrkesbana var han även gästprofessor i USA.  Jag kom i personlig kontakt med denne vänlige gentleman då jag samlade in material till min tvåbetygsuppsats om sägnerna i Halland kring den föregivne gasten (spöket) Pål Rasmus, som trycktes i Varbergs museums årsbok 1979.

Uppsatsen omnämns här:

http://pra-antikvariat.se/listor/etnologi.html

Orsaken till att jag tar upp Carl-Herman Tillhagen här är emellertid en helt annan. Han var nämligen på sin tid landets ohotat främste expert på svenska zigenare (romer) och tillsattes av staten 1954 som ansvarig för den så kallade Zigenarutredningen. Han var därefter expert på zigenarfrågor i Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) från 1959 och i Socialstyrelsen 1961-66. Detta var innan ordet ”zigenare” lystes i bann och ersattes av ”romer”.

Tillhagen berättar i ett TV-program från den 25 januari 1965 för professor Arne Trankell (1919-84), ingående i serien ”Duellen”, om sina rön om svenska zigenare utifrån sin då nyligen publicerade bok Zigenarna i Sverige (Natur och kultur förlag 1965, 173 sidor).

TV-programmet kan avnjutas här:

http://www.svtplay.se/klipp/132724/romsk-kultur-och-zigenarfragan

Att hävda att Carl-Herman Tillhagen var expert på vad som på sin tid kallades ”zigenarfrågan” i Sverige är en verklig underdrift. Han hade, då ovannämnda TV-program spelades in, under 22 års tid varit i ständig kontakt med zigenare och personligen träffat var och en av landets då cirka 1000 zigenare, vilka han enligt egen utsago lärt sig älska.   

 Nutida zigenarläger befolkat av tiggare från Östeuropa.

Den zigenare han träffat mest var den ledargestalt han kallar ”gubben Taikon”, det vill säga Johan Taikon som var far till de bekanta författarinnorna Katarina och Rosa Taikon.

Här en intervju med Rosa om hennes barndom:

http://www.spl.nu/spl-nyheter/livslang-kamp-till-synes-utan-slut

När Carl-Herman Tillhagen av professor Trankell får frågan vad ”zigenarfrågan” egentligen är svarar han att frågan är komplicerad, men att den i hög grad gäller att få de svenska zigenarna integrerade i samhället. Tillhagen hade under sitt studium av denna folkgrupp sett hur de levde.

En del, förklarade Tillhagen, var visserligen lyckliga med att bo i tältläger och vagnar under påvra förhållanden, speciellt så länge de kunde få sin utkomst genom sina traditionella sysslor som exempelvis guldsmeder, kittelflickare och hästtränare. ”Men när det underlaget försvann”, förklarar Tillhagen, ”var det uppenbart att de måste in i samhället”. Särskilt var det bostadsfrågan som måste lösas – genom Carl-Herman Tillhagens oförtröttliga insatser kunde 90 procent av alla svenska zigenare få en fast bostad och slippa ifrån de hälsovådliga tältlägren.

Alla problem var emellertid inte lösta i och med att lejonparten av zigenarna fick fast bostad. Det gällde också att de inte skulle isolera sig genom att låsa in sig i de egna bostäderna, låt vara att där fanns alla tidens moderna bekvämligheter. Det krävdes också miljöanpassning, skolgång för barnen, utbildning för de vuxna – många av dessa var analfabeter – och att männen fick tillgång till yrkesarbete. Som vi skall se nedan förblev så gott som alla av dessa problem dessvärre olösta.

Carl-Herman Tillhagens närmast hjältemodiga kamp för att få de svenska zigenarna att assimileras i samhället blev på flera sätt framgångsrik. Talrika representanter för denna folkgrupp blev verkligen assimilerade och detta trots motstånd från det etablerade samhället, som i stort betraktade zigenarna som paria, och de zigenare som inte hade någon som helst önskan att uppgå i majoritetskulturen.

Ni har säkert redan gissat, kära läsare, att Carl-Herman Tillhagens statligt understödda verksamhet att få zigenarna att anpassa sig till det svenska så kallade folkhemmets krav och normer hade varit otänkbar i dag. I dessa yttersta av dagar är det inte minoritetskulturerna som skall anpassa sig till majoritetskulturen, utan alldeles tvärtom – assimilering har blivit ett fult ord i en tid när den mångkulturalistiska ideologin regerar och alla kulturer påstås vara lika mycket värda och ingen kultur skall tillåtas vara normgivande.

 Professor emeritus Karl-Olov Arnstberg – persona non grata i PK-Sverige.

Om Tillhagen hade levt och varit verksam i dag och uttryckt de synpunkter han gör i TV-programmet från 1965 hade han med all sannolikhet avfärdats som rasist, ja kanske rentav som sverigedemokrat. Ungefär som professor emeritus Karl-Olov Arnstberg, född 1943, som var en respekterad etnologisk forskare och eftersökt föredragshållare ända tills han skrev boken Svenskar och zigenare (Carlssons förlag) 1998.

Med denna bok blev han, trots en mycket positiv recension som denna i Folket i Bild/Kulturfront 1/1999, i stort sett ansedd som persona non grata i den politiska korrekthetens ögon:

http://fib.se/fib_1/multikul.html

Arnstberg lyfter fram drag i den zigenska/romska kulturen som etablissemanget helt enkelt inte ville höra talas om. FiB/K-Recensenten skriver: ”Arnstbergs genomgång av läget för romerna visar…att situationen inte förbättras utan att de blir alltmer beroende av socialhjälp, arbetslösheten ökar, kriminalitet och asocialitet breder ut sig, alkohol och narkotikamissbruk tilltar.” Detta sker parallellt med att ingen annan så kallad utsatt grupp fått så mycket stöd och hjälp från samhället som just romerna.

Professor Arnstberg slår i sin bok hål på myten om zigenarkulturen som svag och i behov av massivt samhällsstöd. Tvärtom, menar han, är kulturen i fråga påtagligt stark i och med att den, under uppmuntrande tillrop från blödande hjärtan som exempelvis den ovan nämnde pedagogikprofessorn Arne Trankell och hans sentida efterföljare, vägrar att låta sig assimileras in i det svenska. Enligt Arnstberg blir den mångkulturalistiska ideologin till ”ett slags järnring kring det zigenska”.   

I en intervju i Svenska Dagbladet den 29 mars 2005 lägger Karl-Olov Arnstberg under rubriken ”Sveriges framtid oroar Arnstberg” fram sina synpunkter bland annat på följande sätt:

Romerna betecknas med rätta som förtryckta, och offer. Med det följer att vi ser dem som goda – och samhället som skyldigt. Det är där felet ligger. Att romerna ofta själva ställer till det för sig, att mycket är självförvållat, det går knappast att säga högt.

Hela intervjun här:

http://www.svd.se/kultur/sveriges-framtid-oroar-arnstberg_407713.svd

 Gatuartisten Dan Parks drift med den politiska korrekthetens syn på zigenare/romer.

Som så mycket annat i förhandenvarande samhällsklimat, kan och bör tilläggas. Hur zigenarkulturen i Sverige kommer att påverkas av inströmningen av romska tiggare från Östeuropa är ännu oklart, men det kommer sannolikt att vara ett angeläget ämne för vetenskapliga studier i en framtid. Om nu någon modig forskare skulle våga sig på detta.

Så mycket torde under alla omständigheter stå klart, och det är att Carl-Herman Tillhagens banbrytande arbete i zigenarfrågan på sin tid svårt förfuskats av senare generationers mångkulturalistiska demagoger och verklighetsförfalskare.

Satis polito: Jimmies andra bok

Jimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

Tokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

Den mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

William Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.

 

Alltfler sneglar åt SD-hållet

Nya positiva besked om SDs stöd i väljarkåren. Åkesson har all anledning höja sitt glas!

http://www.tv4play.se/program/nyheterna?video_id=2389026&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Enligt en opinionsmätning företagen av Novus/TV4 vill 24 procent av väljarna se Sverigedemokraterna som samarbetsparti i en kommande svensk regering. Var femte alliansröstare jämfört med var tionde rödgrön sympatisör förordar enligt undersökningen samverkan med SD. Länken ovan går till ett nyhetsinslag i TV4 om detta.

Undersökningen visar att det, utöver SDs kärnväljare, finns ett betydande antal svenskar som sneglar åt det sverigedemokratiska hållet. Dessa köper inte greuelpropagandan om SD som ett främlingsfientligt så kallat enfrågeparti. Tidigare undersökningar har visat att en majoritet anser att SD är det parti som har bäst invandringspolitik.

Givetvis innebär alltfler problem som kan relateras till Sveriges så kallade  generösa immigrationspolitik att SD får ett ökat gehör för sin hållning i invandrarfrågan. Allt färre imponeras av Reinfeldts, Ullenhags och Billströms stående mantra om att ”invandring berikar” och att bilbränder och upplopp i Husby och andra förorter utgör ”integrationsutmaningar”. När SD dessutom visar att partiets politik omspänner fler frågor än så får partiet stadigt ökade sympatier.

Jimmie Åkesson meddelade exempelvis i en debattartikel i Aftonbladet den 1 juli att SD som valfråga kommer att driva rätten till heltidsanställning för alla kvinnor, då detta anges kunna attrahera kvinnliga väljare. Åkesson menar att deltidsanställningar missbrukas inom den offentliga sektorn och att det är bra för samhället om fler får jobba heltid.

Är det Palme-politik snarare än folkhemsstuk SD nu förordar med förslaget om ”rätt till heltid”?

Kritiker har pekat på att förslaget påminner mer om Palme-politik än den av SD eljest omhuldade ”folkhemsmodellen”, och något ligger säkerligen i detta. Det förefaller dock osannolikt att personer som i övrigt är disponerade att rösta på/sympatisera med SD skulle låta sig avskräckas av detta, förutsatt att partiet håller fast vid sin restriktiva invandringspolitik och omhuldande av lag och ordning.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article17049676.ab#xtor=AD-500-%5Baftonbladet%5D-%5Bopinion_brannpunkt_section-content%5D-%5BTextlank%5D-%5Bsvd%5D-%5B%5D-%5BSvD%5D

Åkesson förutskickar att förslaget kommer att inlemmas redan i SDs riksdagsgrupps förslag till höstbudget. Finansieringen är tänkt att ske genom statliga anslag i storleksordningen 5-6 miljarder till kommuner och landsting.

Per Albin – inte bara landsfader

Per Albin Hansson (1885-1946) har gått till historien som tillskyndare av det svenska så kallade folkhemmet samt landsfader under de besvärliga beredskapsåren 1939-45. Med sin skånska dialekt och vardagliga framtoning blev Per Albin för många en trygg medelpunkt i tillvaron. Han framstår än i dag som något av en idealisk ledargestalt, icke minst i en del Sverigedemokraterna närstående kretsar.

”Folkhemstalet” från 1928 här:

http://www.youtube.com/watch?v=X-vwl8Qq–I

Ordet ”folkhem” var dock inte Per Albins innovation – det hade tidigare myntats av den konservative politikern och geopolitiske teoretikern Rudolf Kjellén.

 Per Albin gillade bowling.

Och visst behövdes en samlande gestalt under Andra världskriget, då Sverige på ett hår när undgick att dras in i krigshändelserna. Per Albin tog inte utan vånda på sig rollen som landsfader, och kunde i ett tal några dagar före krigsutbrottet 1939 – inte alls sanningsenligt – försäkra svenska folket att ”Vår beredskap är god.”

Sanningen var att Sverige stod ganska blottställt inför tänkbar främmande (läs: tysk) aggression, och om det värsta hade inträffat hade vi nog blivit ett lätt byte för Hitlers trupper ungefär på samma sätt som Danmark och Norge blev det den 9 april 1940. Faktum var att Per Albin Hansson själv bar en del av skulden till den dåliga militärberedskapen.

Det var nämligen Per Albin Hansson som var försvarsminister då riksdagen 1925 röstade igenom det beryktade nedrustningsbeslutet, vilket trädde i kraft 1928. En stor mängd förband lades ner, värnpliktstiden kortades och många yrkesbefäl avskedades. Beslutet togs då socialdemokraten Rickard Sandler var statsminister. Under senare delen av 1930-talet började det åter satsas mer på försvaret, men tiden fram till krigsutbrottet den 1 september 1939 var alltför kort för att detta skulle hinna slå igenom.

Per Albin Hansson föddes i Kulladal i Malmö den 28 oktober 1885 som son till muraren Carl Hansson och pigan Kjersti Persdotter. Han hade tre bröder – Johan, Sigfrid och Nils Edvin. Av dessa blev Sigfrid Hansson (1884-1939) en känd socialdemokratisk partiman som bland annat blev generalsekreterare i Socialstyrelsen, riksdagsledamot och tidningsman. Per Albin blev tidigt efter den fyraåriga skolgången en fanatisk nykterhetsivrare och anslöt sig redan år 1901 till nykterhetsorden Verdandi. Tio år senare röstade han mot partiledaren Hjalmar Branting och krävde att totalförbud mot alkohol skulle skrivas in i partiprogrammet.

Efter en karriär i socialdemokratiska ungdomsförbundet kom Per Albin Hansson 1917-23 att bekläda posten som chefredaktör för tidningen Social-Demokraten. Under 1920-talet fungerade han sedan som försvarsminister i flera omgångar, vilket i hög grad upprörde konung Gustaf V – Hansson var ju en känd pacifist och anti-militarist! Som vi sett ovan kom han att presidera över nedrustningsbeslutet 1925.

 Gustaf V rasade mot nedrustningsbeslutet 1925.

1925 var även det året då den aristokratiske arbetarledaren Hjalmar Branting – ofta kallad ”Hövdingen” – avled. Den självklare efterträdaren var Fredrik Thorsson, men då denne blev svårt sjuk utsågs Rickard Sandler till ny partiledare och även statsminister. Per Albin Hansson hade dock en given plats i partitoppen och höll i januari 1928 det bekanta ”folkhemstalet (se ovan).

1932 blev Per Albin statsminister och kom – med undantag för några månader sensommaren 1936 då bondeförbundaren Axel Bramstorp-Pehrsson var regeringschef – att inneha detta ämbete till sin död den 6 oktober 1946. För många svenskar framstår han fortfarande som ”landsfadern”, den som kunde ingjuta litet trygghet i nationen under de svåra beredskapsåren under kriget.

Om Per Albin i ett beredskapsperspektiv finns mer information här:

http://www.beredskapsmuseet.com/peralbin.html

1941 ansåg sig samlingsregeringen under Per Albins ledning tvingad att tillåta tyska trupptransporter genom Sverige i anslutning till Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen, vilket gav upphov till den så kallade midsommarkrisen. Så länge det gick bra för tyskarna fortsatte den välvilliga svenska inställningen gentemot Berlin. Denna politik yttrade sig även i censur och beslagtagande av tysk- och nazistkritiska tidningar. Först efter det tyska nederlaget vid Stalingrad i början av 1943 blev Sverige mer avvisande visavi de tyska kraven. Det var även under krigsåren som Per Albin Hansson signerade den långtgående lagen om tvångssterilisering av bland andra personer med psykiska handikapp, zigenare och  tattare.

 En olycklig baltisk flykting släpas iväg av polis.

Frågan är om inte den största fläcken på Per Albin Hanssons och samlingsregeringens renommé är beslutet i juli 1945 – två månader efter freden i Europa – att utvisa cirka 2700 tyska och baltiska flyktingar till Sovjetunionen. Trots att endast  146 balter fanns med bland de tvångsutvisade kom affären att kallas Baltutlämningen. Beslutet verkställdes under stor uppståndelse i januari 1946. Utan tvivel påverkades Per Albin starkt av regeringens båda sovjetvänner, utrikesminister Östen Undén och finansminister Ernst Wigforss. Den bästa skildringen av Baltutlämningen är nog Valentin Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag 1997, 400 sidor).

Som gammal vänstersocialist var Per Albin dock själv långt ifrån någon Sovjet-fiende, vilket framgick med klar tydlighet då försvarsstabschefen Axel Rappe föreslog att en svensk fördelning skulle sättas in på Finlands sida i Finska vinterkriget 1939-40: ”Djävla skitprat”, skall Per Albin ha utbrustit och så var den frågan avgjord.

Per Albin Hansson spelade visserligen bowling då och då men var långt ifrån något spänstfenomen. Han gillade även att spela på trav och sitta uppe på nätterna och spela kort i glada vänners lag under nyttjande av en myckenhet tobak och alkohol.

 Långvarige efterträdaren Tage Erlander – statsminister i 23 år.

Den 6 oktober 1946 kom slutet, då landsfadern segnade ned i en hjärtinfarkt efter att ha klivit av spårvagnen på väg till hemmet i Ålsten utanför  Stockholm. Han skulle ha fyllt 61 år tre veckor senare. Efterträdare blev, något otippat, Tage Erlander – den naturlige arvtagaren ansågs av många vara Gustav Möller.

Till sist något om Per Albin Hanssons familjeförhållanden. I själva verket hade han två familjer. Han hade med hustrun Sigrid Vestdahl barnen Anna Lisa och Per Gunnar; Anna Lisa med efternamnet Berkling blev senare journalist. Efter skilsmässan 1926 kom Hansson att sammanbo med Elisabeth Fryckberg och med henne få döttrarna Elsa Brita och Karin. Per Albin Hansson vistades långa tider hos båda familjerna.

Familjeförhållanden av detta slag är  inga konstigheter i dag, men på Per Albins tid hade det väckt stort  uppseende om uppgifterna läckt ut och sannolikt spolierat Hanssons politiska karriär. Dåtidens press valde dock genom ett gentlemen´s agreement att tillämpa självcensur, precis som man gjorde trots vetskapen om att prins Bertil träffade en skild kvinna i England.

För att sammanfatta. Visst bör vi  ihågkomma Per Albin Hansson som den betydande politiker han var och applådera hans folkhemsideal och landsfaderliga insatser i samband med Andra världskriget. Någon kritiklös idealisering tycker jag dock inte det finns skäl att ägna sig åt. Hansson hade sina fel och brister, och som framgår ovan var dessa i en del fall ganska uppseendeväckande.