Posted tagged ‘Folkpartiet’

L i existentiell kris: Björklund drar in adoptivsönerna i valkampanjen

12 juni, 2017

Jan Björklund i Almedalen 2015. Att vara liberal är att vara kluven.

Att vara liberal är att vara kluven.* Sällan har väl denna sanning varit mer uppenbar än i fallet Jan Björklund.

I sitt tal vid den alternativa politikerveckan i Spånga gick Björklund till hårt angrepp mot Socialdemokraterna och deras ”kollektivism”, som Liberalernas ledare menade höll honom själv och hans gelikar inom ”arbetarklassen” tillbaka. Björklund hänvisade i sammanhanget till sin bakgrund som ”textilarbetarunge”.

Hur detta rimmar med Björklunds så kallade klassresa – han blev i sinom tid lovande militär och ledande politiker – framgår inte av talet i Spånga. Ännu sämre rimmar Björklunds angrepp på S-partiet med hans tidigare uttalanden om att Liberalerna mycket väl kan tänka sig att regera ihop med Socialdemokraterna – allt för att inte ge Sverigedemokraterna inflytande. http://www.expressen.se/nyheter/bjorklund-kan-tanka-sig-att-regera-med-s/

Jan Arne Björklund föddes i Skene i Marks kommun i Västergötland 1962 men flyttade omsider till Stockholm. Han var en framåtsträvande politiker redan i skolåldern. Han kom som vuxen emellertid att först satsa på den militära banan och fick höga vitsord som befäl, även om han ansågs vara väl hård och dominant.

L-ledaren Björklund till angrepp mot S och SD. Foto: Tommy Hansson

Efter en karriär som folkpartistisk Stockholms-politiker valdes Björklund 2007 till ledare för Folkpartiet efter Lars Leijonborg. 2010-14 var han vice statsminister i Reinfeldts alliansministär. Det kan nämnas att Jan Björklund är näst kortast av alliansledarna – bara KDs Ebba Busch Thor är kortare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Bj%C3%B6rklund

I talet i Spånga passade Björklund även på att ge en känga åt Sverigedemokraterna. L-ledaren körde det utslitna mantrat om att SD ”gör skillnad på människor och människor” samt är ”intolerant” och ”spär på fördomar och diskriminering”. Intetsägande PK-klyschor som jag inte ens orkar bemöta här.

Huvudnumret i Jan Björklunds angrepp på SD var dock hans båda adoptivsöner: ”Mina båda söner är adopterade från andra sidan jordklotet. De ska veta: deras pappa kommer aldrig att medverka till att Sverigedemokraterna får makt i vårt land.” Jag förmodar att månget liberalt öga tårades vid dessa Björklunds salvelsefulla ord.

Jag vet ärligt talat inte om det är möjligt att sjunka lägre som debattör än att dra in sin närmaste familj i en politisk kampanj. Björklund går därmed i samma fotspår som M-ledaren Fredrik Reinfeldt, som var öppen med att orsaken till hans avsky gentemot SD var hans egen internationella släktbakgrund med en farfarsfarfar som var färgad cirkusdirektör från USA och andra utländska släktingar, bland dessa en lettisk piga och en italiensk musiker. https://www.sydsvenskan.se/2011-11-19/sd-far-reinfeldt-att-se-rott


Fyra alliansledare på en bild.

Med all respekt för Jan Björklunds adoptivsöner undrar jag vad Björklund egentligen menar. SD avvisar inte utländska adoptioner. Det finns adoptivbarn som är medlemmar i SD. Kanske har Björklund låtit jolmigt känslotänkande ta över, vilket  hans övriga tramsiga anti-SD-retorik skulle kunna tyda på. Eller också är hans exploatering av den egna familjen en fullt medveten och i så fall desto olustigare strategi.

Jan Björklunds undermåliga och pinsamma utfall i Spånga är mest av allt beklämmande. Jag tycker uppriktigt synd om L-ledaren om detta är höjden av hans retoriska färdigheter. Det är nog dags för 55-åringen att kasta in handduken och överlåta partiledarskapet åt yngre och mer alerta förmågor. Dessvärre är det svårt att se den makthungriga Birgitta Ohlsson Klamberg som ett bättre alternativ på ledarposten än Jan Björklund.

Ohlsson Klamberg har bland annat drivit frågan om att avskaffa nationalstaterna, däribland Sverige, och är vidare extremfeminist och svuren HBTQ-aktivist. I likhet med Björklund är hon vidare en varm anhängare av EU och euron samt NATO-förespråkare. Jag gissar att om inte Jan Björklund lyckas sänka Liberalerna skulle Ohlsson definitivt göra det. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/09/politiskt-tondova-birgitta-ohlsson-skrammer-mig/

Pluttpartiet Liberalerna befinner sig i dag i en existentiell kris och hankar sig fram kring 4-5 procent i opinionsmätningarna. Det är inte alls orealistiskt att tänka sig en riksdag utan L efter valet 2018. Partiet, som har en fallossymbol som kännetecken, skulle behöva en rejäl viagrainjektion för att ha en chans att hänga kvar i maktens korridorer.

  • ”Att vara liberal är att vara kluven” är ett citat som tillskrivs Gunnar Helén, ledare för Folkpartiet 1969-75.
Annonser

Vänsterpatrasket har blivit nationalister – och Bildt jäser över av godhet (och aktieoptioner)

25 februari, 2017

lindstrc3b6m-upplopp
Den polisiära verkligheten av i dag…Teckning: Lindström

Förorterna brinner. Poliser attackeras. Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Flyktingar kan inte längre mottas på ett människovärdigt sätt. Mord- och våldtäktsstatistiken skenar. Detta får dock ingen berätta för omvärlden, ty den som gör det ljuger och är troligen landsförrädare.

Detta är kontentan av ett antal reaktioner på SDarnas Jimmie Åkessons och Mattias Karlssons minst sagt omskrivna debattartikel i Wall Street Journal härom dagen, då partiledaren och gruppledaren i riksdagen gav president Donald Trump rätt i dennes negativa omdöme om svensk immigrationspolitik i ett tal i Florida. https://samtiden.nu/2017/02/vi-vill-gora-sverige-sakert-igen-akesson-och-karlsson-wall-street-journal/

Helt plötsligt tycks vänsterpatrasket och dess vänner ha metamorfoserats till flaggviftande supernationalister som nu skriker ”landsförrädare”, ”Sverige-hatare” och ”lögnare” åt Åkesson, Karlsson och andra SDare i olika tonarter. Sådana röster går det för tillfället 13 av på dussinet i olika Facebook-grupper, vilket vem som helst som är ansluten till detta forum kan förvissa sig om.

c5cr92ewgaaudzf
Carl Johan De Geer: ”Skända flaggan”.

Alltså samma typ av röster som vanligen spyr på svensk nationalism och sätter en ära i att vara så ”osvenska” som möjligt och som sannolikt hyllar den bedagade så kallade konstnären Carl Johan De Geer och hans kollegers anti-patriotiska excesser på 1960- och 1970-talen. Om ”osvenskhet och svensk idioti” skrev jag följande bloggtext för några år sedan: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/11/25/osvenskhet-och-svensk-idioti/

En av dem som driver tesen att SD i själva verket hatar Sverige är riksbögen Jonas Gardell, som nyligen twittrade följande: ”SD pratar tvärtom-språket…de kallar sig Sverigevänner men hatar Sverige.” http://nyheter24.se/nyheter/politik/877302-jonas-gardell-sverigedemokraterna Nej, Jonas Gardell, Sverige-vänner hatar inte Sverige – däremot finns det allt skäl att hata en politik bedriven av såväl borgerliga som socialistiska regeringar som bara lett till elände.

Det är omtanke och kärlek, inte hat.

gardell-sverigedemokraterna
Den brinnande fosterlandsvännen Jonas Gardell menar att SD ”hatar Sverige”.

Tråden ”Sverigedemokraterna är landsförrädare” togs upp av inte helt okända Elisabeth Höglund redan hösten 2015. ”Någon annan slutsats kan man inte dra”, påstod Höglund sedan SD hållit en presskonferens under vilken Jimmie Åkesson berättat att partiet avsåg starta en kampanj utomlands som uppmanade flyktingar att inte komma till Sverige, eftersom det fattas såväl jobb som bostäder här. Det är till att ha låga krav på landsförrädare… https://elisabethoglund.se/blogg/sverigedemokra_terna_agerar_landsforradare_sverige_nara_undantags_tillstand/

Det fanns naturligtvis ett antal andra slutsatser som kunde dras av SDs utspel. Bland annat den att partiet genom sin kampanj faktiskt ville göra något konkret i syfte att avlasta vårt fädernesland och dess ändliga resurser när det gäller att via svängdörrar i tullen bereda en väg in i det svenska samhället åt alla som hävdade att de var flyktingar från krigets Syrien. Men vilka för säkerhets skull i nio fall av tio först  gjort sig av med sina identitetshandlingar.

Den rödgröna regeringen togs uppenbarligen på sängen av president Trumps skissartade bild av situationen i Sverige, en bild som fick kött på benen då invandrarungdomar i Rinkeby två dagar efter Trumps tal i Flordida gick till våldsam attack mot polisen sedan denna haft fräckheten att gripa en tungt belastad kriminell i förorten. Upploppen i Rinkeby rönte omfattande uppmärksamhet i USA och andra länder.http://www.dn.se/sthlm/rinkeby-upplopp-stor-nyhet-i-usa/

Regeringen Löfven är när detta sätts på pränt mitt uppe i en förlängd brandkårsutryckning i syfte att få omvärlden att tro, att Donald Trump är en obalanserad galning och att Sverigedemokraterna är nära nog landsförrädare som ger Trump rätt i dennes omdömen om vårt land. Sverige skall framställas som en moralisk supermakt och ett paradis på jorden där allt står ganska väl till. Den som säger något annat är ute i skumma syften.

Det är därför justitieminister Morgan Johansson utgjutit sig i pressen på följande sätt: ”Vi har kommit till en punkt där Sverigedemokraterna medvetet skadar Sverige genom att ljuga om oss i internationell media.” Envar med verklighetssinnet någorlunda i behåll vet givetvis om, att det är en mångårig destruktionspolitik som går tillbaka till 1975, då riksdag och regering officiellt bestämde att Sverige skulle bli mångkulturellt, vilken skadat Sverige. http://nyheteridag.se/johansson-rasar-mot-sd-efter-debattartikel-i-wall-street-journal-ljuger-om-sverige/

20140317-230026
Carl Bildt kan göra sig en rejäl hacka.

Nu har också den vanligen så coole Carl Bildt anslutit sig till det desperata folket på brandbilen. I en snyftartikel i Washington Post, som jämte den av Trump bojkottade New York Times är vänsterliberalernas mediala flaggskepp i USA, förklarar sig Bildt ”stolt” över att Sverige under hans tid som statsminister gav människor från det krigshärjade forna Jugoslavien möjligheter till en ny framtid här. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/carl-bildt-har-ar-sanningen-om-sveriges-flyktingar

Bakgrunden var att folkpartiledaren Bengt Westerberg hade ställt Bildt inför ett ultimatum 1991: om regeringen inte undanröjde det tidigare socialdemokratiska så kallade Lucia-beslutet från december 1989 – att endast tillåta ”kvotflyktingar” enligt FNs kriterier – skulle FP avgå och därmed spräcka den borgerliga ministären. Jag rekommenderar varmt läsning av följande länk till en text av signaturen Julia Caesar, som berättar om Westerbergs ultimatum och som i övrigt ger en mycket initierad bild av svensk flyktingpolitik: http://snaphanen.dk/2014/12/14/sondagskronika-tjugotre-forlorade-ar/

Det faktum att Carl Bildt nu jäser över av godhet över sina påstådda humanitära bragder för ett kvartssekel sedan är förstås ingen intäkt för att svängdörrspolitiken fungerar anno 2017 – det gjorde den för övrigt inte ens på Bildts tid – och på intet sätt något som helst bevis för att Donald Trump skulle vara okunnig, vilket Bildt på sedvanligt snorkigt överklassmaner implicerar i sina tårdryperier i Washington Post. Däremot demonstrerar Bildts utspel den gamla sanningen, att samhällseliten håller ihop oavsett formell partitillhörighet.

För att återknyta till tråden om landsförräderi, och samtidigt få ett tankeväckande perspektiv på Carl Bildts paraderande som fosterlandsvän i amerikanska media, så har sajten Nyheter idag avslöjat att Bildt är styrelseledamot i bolaget Fustator som via Skälsö AB utbjudit en gotländsk ubåtshamn till försäljning. Hamnen såldes ut av den socialdemokratiska regeringen 2004. http://nyheteridag.se/carl-bildt-i-bolagsstyrelsen-gotlandsk-ubatshamn-riskerar-saljas-till-ryske-oligarken-antonov/

2860e3b600000578-3070349-image-m-109_1430922688903
Vladimir Antonov, med en rad tvivelaktiga affärer i bagaget, kan bli ägare till gotländsk ubåtshamn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Antonov_(aff%C3%A4rsman)

Aktuell köpesumma uppges vara 82 miljoner kronor och det hetaste namnet som ny ägare skall vara den ryske affärsmannen Vladimir Antonov, som har en rad skumraskaffärer i bagaget. Antonov har bland annat varit ägare till den engelska fotbollsklubben Portsmouth FC. Det var icke minst Antonovs inblandning i SAABs planerade försäljning till General Motors (GM) som gjorde att affären gick i stöpet.  En möjlighet att avvärja ett ryskt inköp, uppger Nyheter idag, är dock att Fortifikationsverket bjuder över det pris Antonov är villig att betala. Affären skall vara avklarad i nästa vecka.

”Fosterlandsvännen” Carl Bildt har som styrelseledamot i  Fustator optionsrätt på 70 000 aktier och lär i vilket fall som helst göra sig en rejäl hacka på affären.

/

 

Kinberg Batra skådar ljuset – men Lööf hoppar i säng med Löfven

19 januari, 2017

6c09fa67-b328-4b74-85be-b15d26d88131

Moderatledaren Anna Kinberg Batra avvisar inte längre budgetstöd från Jimmie Åkessons SD.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har skådat ljuset.

Hon vänder på en femöring och förklarar sig nu hastigt och lustigt beredd att fälla den rödgröna så kallade regeringen. Detta skall ske genom att alliansen lägger fram en gemensam budget som kan få stöd i riksdagen av Sverigedemokraterna (SD). Därmed ajöss med ministären Löfven. Batra skriver i en debattartikel i Aftonbladet så:

Denna svaga regering klarar inte av uppgiften utan bör bytas ut. Vårt land behöver en ny regering och det bästa för Sverige skulle vara en ny alliansregering. http://www.aftonbladet.se/debatt/a/anqa2/darfor-maste-vi-byta-ut-regeringen–snabbt

Kinberg Batra säger sig vara medveten om kritiken mot en samfälld alliansbudget: en sådan måste med nödvändighet bygga på stöd från SD. Efter att tidigare ha vägrat ta i SD med tång vidhåller hon nu: ”Men det är orimligt att fortsätta avstå från att lägga förslag, som skulle bygga Sverige starkare, av rädsla för hur något annat parti skulle kunna agera.”

Till detta är bara att säga ja och amen. Frågan är dock hur ärligt menat Kinberg Batras förslag är. Är det mest fråga om ett halt taktiserande för att få tillbaka sympatisörer som bytt till SD? Eller är det kanske rentav en invit till SD om närmare samarbete framöver? Det är givetvis svårt att veta. I nuläget tycker jag dock det är välgörande att moderatbossen tar bladet från munnen och säger vad många moderata gräsrötter faktiskt vill.

16174561_579340682255544_3575839976562201745_n

Svensk politiks nya kärlekspar: Stefan Löfven och Annie Lööf.

Även om Kinberg Batras utspel nu är ärligt menat så står det klart att hon inte hade förankrat det bland övriga allianspartier. Centerledaren Annie Lööf, som för något år sedan med en drastisk metafor förklarade sig villig att äta upp sin högra sko hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Socialdemokraterna, har klargjort att hon inte är ett dyft intresserad av att lägga fram en samfälld borgerlig budget:

Centerpartiet står fast i det vi har tyckt en lång tid, att vi inte kommer att bilda någon regering med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. http://www.msn.com/sv-se/motor/genevamotorshow2016/annie-l%C3%83%C2%B6%C3%83%C2%B6fs-diss-%C3%A2%E2%82%AC%E2%80%9C-vill-inte-f%C3%83%C2%A4lla-regeringen-med-moderaterna/ar-AAm0Q2F

Samma inställning har Liberalerna: ”Vi tycker att det skulle innebära att Sverige kastas in i ett nyvalskaos”, menar således liberale gruppledaren i riksdagen, Christer Nylander. ”Det som behövs är en samlad alliansregering efter 2018.” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6611626

Det är bara för Stefan Löfven att tacka och ta emot. Inte alla minoritetsregeringar i världen har förmånen att få ha en opposition som inte vågar opponera på allvar. En ”opposition” som med Expressen-krönikören K-G Bergströms ord jämväl framstår som mer splittrad än någonsin tillförne. http://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/nu-ar-alliansen-mer-splittrad-an-nagonsin/

b8imooliyaq11dm
KDs Ebba Busch Thor, här i en T-tröja från israeliska armén, ser inga hinder för en gemensam alliansbudget stödd av SD.

Det enda alliansparti som köper Kinberg-Batras propå är diminutiva Kristdemokraterna via partiledaren Ebba Busch Thor: http://omni.se/ebba-busch-thor-positiv-till-m-s-utspel/a/Ermg3

Man kan undra över hur de borgerliga partiernas inställning till att fälla vår sorgliga regering så snart som möjligt kommer att påverka väljaropinionen framöver. Att Moderaterna inte kommer att skadas av sin offensiva, möjligen taktiserande, inställning tar jag för givet. Däremot torde Annie Lööf ha anledning ta sig en ordentlig funderare över sitt beslut att hoppa i säng med Löfven.

Centerpartiet är just nu mitt uppe i en framgångsperiod med siffror på 8-9 procent och till och med därutöver. Orsaken till detta förhållandevis formidabla väljarstöd är höljd i dunkel. Att nu Centern agerar hjälpgumma till sossarna kan sätta stopp för denna utveckling och få besvikna sympatisörer att gå över till M, SD och möjligen KD beroende på disposition.

I varje fall lär de inte söka sig till krisande L, som inte gjort många människor glada sedan namnbytet från Folkpartiet och nu balanserar på 4-procentsstrecket.

Tydliga vinnare i det uppkomna läget är Socialdemokraterna, som gnuggar händerna över den borgerliga splittringen, men också Sverigedemokraterna som nu fått gehör för sin vilja att fälla regeringen hos i alla fall det största och det minsta bland de så kallade oppositionspartierna i alliansen.

I samma veva som Anna Kinberg Batras utspel offentliggjordes publicerades två opinionsmätningar för januari 2017. I Metro/YouGov blir SD landets största parti med 24,7 procent. Tvåa och trea är S (21,5) och M (21,4). C får 8,9 och V 8,1 medan Liberalerna stannar på 4,5 procent. Miljöpartiet (3,9) och KD (2,8) hamnar båda under riksdagsspärren. Det bisarra Feministiskt initiativ (F!) parkerar på 2,6 procent. http://samtiden.nu/2017/01/yougov-sverigedemokraterna-ater-storsta-parti/

image
Alliansens splittring garanterar att ministären Löfven sitter kvar tills vidare.

I Aftonbladet/Inizios mätning är sossarna störst med 25,8 procent under det att det Sverige-vänliga alternativet kommer in som tvåa med 21,5 procent. Moderaterna trea på 21,3 procent, alltså nästan exakt samma som i Metro/YouGov. Centern antecknas för 9,2, Vänsterpartiet för 6,9, Liberalerna för 4,7 och Miljöpartiet för 4,3 procent. KD offside med 3,7 procent. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/lRr57/rekordsiffra-for-annie-loof

Läget mellan blocken måste betecknas som något oklart, då såväl alliansen som de rödgröna har partier som befinner sig under riksdagsspärren.

Om Moderaterna bara ville satsa litet skulle de kunna bilda ett nytt högerblock tillsammans med SD och KD, en lösning som har förutsättningar att gynna samtliga tre partier. Ja, bara konstellationen M+SD skulle kunna få ett väljarstöd på över 50 procent!

SD avancerar på bred front ”i halvtid”

22 september, 2016

yougov-kd
SD störst med 25,2 procent hos Yougov/
Metro. Inte lika roligt för Ebba Busch Thors KD som hamnar under riksdagsspärren för tredje mätningen i följd med ynka 2,9 procent.

Sverigedemokraterna (SD) avancerar på bred front i väljaropinionen när nu halva mandatperioden förlupit. På annat sätt kan inte utfallet i de tre senaste mätningarna när detta nedtecknas tolkas. Partiet förefaller ha stabiliserat sig runt 20-25 procent och får i två av de tre mätningarna ungefär dubbelt så många sympatisörer som valet för jämnt två år sedan resulterade i. Samtidigt är SD i dessa båda mätningar störst av samtliga partier.

Allra bäst går  det sverigevänliga partiet i Yougov/Metros mätning, som presenterades den 21 september: 25,2 procent jämfört med 24,8 månaden innan. Det gör SD klart störst med Socialdemokraterna på andra plats på 23,2 procent (22,9) och Moderaterna på tredje med 23,0 (23,6) procent. Allianspartierna blir störst med 37,o procent jämfört med 34,2 procent för de rödgröna.  http://www.metro.se/nyheter/yougov-kd-ligger-under-sparren-for-tredje-matningen-i-rad/EVHpiu!YZ9p2qAt2NCUo/

Vardera blocket har ett parti som faller under riksdagsspärren: Kristdemokraterna på 2,9 och Miljöpartiet på 3,9 procent. För KD är det tredje mätningen i rad i aktuellt institut som partiet misslyckas med att nå de magiska 4 procenten, och läget börjar te sig riktigt prekärt för Ebba Busch Thors parti. KD har svårt att hitta en egen stabil linje utan varvar exempelvis Pride-vänlighet med konservativt betonade utspel.

Ännu värre ter sig läget för MP, som nu för femte Yougov-mätningen i rad får finna sig i att missa riksdagsspärren. Väljarna tycks ha insett att partiets totalt orealistiska miljöflum och immigrationsextremism inte förmår bidra med något som helst vettigt till den svenska politiken. Då hjälper det föga att partiet lämpat tidigare språkröret Åsa Romson med alla sina pinsamheter över bord till förmån för något mer sansade Isabella Lövin.

fi-lund-3
Foliehattsfeminism imponerar inte på väljarna.

Feministiskt initiativ backar från 3,3 procent i augustimätningen till 2,6 i september. Foliehattsfeminismen har glädjande nog uppenbara svårigheter att göra sig gällande i väljaropinionen!

Yougovs mätning bygger på intervjuer med 1523 personer ur en webbpanel.

Störst blir Sverigedemokraterna även i Sentio/Nyheter idags septemberundersökning offentliggjord den 19 september. 24,5 procent är en uppgång med 1 procentenhet sedan augusti och ett brott mot den svagt nedåtgående tendensen hos det norska institutet, som var det institut som bäst av alla lyckades pricka SD-framgången i 2014 års val. Ner till näst bästa parti, Socialdemokraterna, är det tämligen bastanta 3 procentenheter.http://nyheteridag.se/nu-okar-sd-igen-storsta-parti-med-marginal-i-sentio/

Även hos Sentio/Nyheter idag blir allianspartierna störst om än inte med samma marginal som hos Yougov/Metro: 35,5 mot 34,9 procent. Dessa siffror ljuger dock något, eftersom Kristdemokraterna noterar ett bottennapp med 2,8 procent och därmed skulle missa riksdagen. Därmed är KD dryga tio gånger mindre än de trenne i topp. Aktuell undersökning bekräftar även Liberalernas svårigheter, som inte direkt ter sig mindre med splittringen i partitoppen från vilken Birgitta Ohlsson nu tvingats göra sorti – 4,9 procent framkallar inga glädjerus hos hårt prövade (social)liberaler.

12546166_10203967990880714_1290636667_o
MP klarar riksdagsspärren hos Sentio/Nyheter idag. Partiets vånda kvarstår dock.

På SVMP-sidan lyckas Miljöpartiet faktiskt kravla sig över riksdagsspärren med 4,8 procent, att jämföra med 3,5 i augustimätningen. Vänsterpartiet gör habilt ifrån sig hos Sentio med 8,6 procent av sympatierna, vilket ändå är en nedgång jämfört med augustis exceptionella 10,9.

Feministiskt initiativ antecknas för 2,8 procent, ett marginellt avancemang, medan ”övriga” (läs: Piratpartiet) får jämnt en procent.

Sentio-mätningen baseras på  intervjuer med 1020 personer ur en webbpanel.

I den tredje här refererade väljarundersökningen, IPSOS/Dagens Nyheters septembermätning av den 21 september, kan SD glädja sig åt tangerat bästaresultat någonsin med 19 procent av väljaropinionen. Det meddelas att institutet i fråga har använt sig av en ny mätmetod som gör att decimalerna försvinner, vad det nu skall vara bra för. Sajten status.st, som redovisar SDs alla resultat, anger dock 18,6 procent.http://www.dn.se/nyheter/sverige/dnipsos-moderaterna-har-svart-att-ta-valjare-fran-sd/

Enligt IPSOS-undersökningen är Sverigedemokraterna landets tredje största parti. Allra störst är sossarna med 26 procent följda av Moderaterna på 24. De båda  dödsföraktande lindansarpartierna MP respektive KD landar båda på 4 procent. I den här mätningen är det borgerliga blocket störst med sammanlagt 41 procent mot 37 för ”svamparna”.

torleylg
Lämplig dryck för ”liberaler” efter IPSOS-mätningen?

Det forna Folkpartiet, det vill säga Liberalerna, har väl knappast anledning att korka upp några champagnekorkar som en följd av IPSOS-siffrorna, men 6 procent är ju i alla fall aningen bättre än 2 gånger 4,9. L kanske för att fira litet lagom kan köra ett hyggligt ”vanligt” mousserande vin i stället, testa gärna billiga men prisvärda Törley från Ungern (partiets nykterhetsfalang får väl beställa in sockerdricka).

Det är hos IPSOS som Centerpartiet noteras för bästa septembersiffrorna med 7 procent. Mätningen bekräftar också att Moderaterna, trots aktningsvärda försök, har klara svårigheter med att få över SD-väljare till sitt parti. Av naturliga skäl, skulle jag vilja påstå. Ingen SD-sympatisör kommer någonsin att glömma Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-extremism eller det märkliga, politiskt närmast suicidala, utspelet att Sverige tillhör invandrarna.https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Gudrun Schymans frejdade feminister i F! får nöja sig med 2 procent i den här undersökningen.

IPSOS har intervjuat 1727 personer både telefonledes och digitalt.

3464614_2048_1152
Pavel Gamov (SD) gläds åt senaste tidens framgångar för det sverigevänliga alternativet i svensk partipolitik.

Man bör naturligtvis fråga sig vad SD-framgångarna beror på. Partiets unge riksdagsrepresentant Pavel Gamov från Uppsala gör dessa relevanta reflektioner i Nyheter idag:

Trots att andra partier försökt närma sig vår politik på senare tid ser väljarna att vi är originalet. /…/ SD ökar som mest i valrörelserna, så att  vi nu går in i andra halvlek av mandatperioden med detta utgångsläge bådar gott för våra chanser att bli största parti med råge 2018.

Jag skulle vilja tillägga att många väljare som är hjärtinnerligen utleda på Löfven-regeringen – förmodligen Sveriges mest inkompetenta någonsin – helt säkert känner en betydande frustration över allianspartiernas totala ovilja att fälla den rödgröna ministären. M-kaptenen Anna Kinberg Batra och övriga borgerliga ledare kan vara nog så giftiga mot Löfven och kompani, men när det kommer till kritan låter de sossarna och miljönissarna fortsätta ”regera”.

untitled
Ingen SD-sympatisör kommer att glömma Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-politik.

Sverigedemokraterna går således på i de så kallade ullstrumporna. Osvuret är väl som alltid bäst men det är onekligen svårt att, särskilt i ljuset av den pågående politiska och sociala utvecklingen, se att den sverigevänliga framgångstrenden helt plötsligt skulle komma av sig och förbytas i sin motsats. På vänsterkanten gör vissa obotliga optimister dock allt för att besvärja verkligheten.

Ta således gärna del av den notoriske Göran Greiders spekulationer i föreliggande krönika i Metro, där chefredaktören och poeten tittar i sin kristallkula och förutspår att SD sannolikt kommer att få under tio procent i det kommande valet: http://www.metro.se/kolumner/goran-greider-dags-att-slappa-ut-luften-ur-sverigedemokraterna/EVHpis!SUJIsZwCsTNHY/

Minns detta och jämför om två år Greiders förutsägelser med det då aktuella valresultatet. Får han rätt, ja då lovar jag lägga ner mina försök inom den partipolitiska analysens domäner!

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

25 juli, 2016

680@80
Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

1280px-Cabinet_of_Axel_Pehrsson-Bramstorp”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

3158337_2048_1152
Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

IMG_1406
Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

palme2Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

2006040
Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

680@80
Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

bigOriginalSolkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

Silkesvantarna på när media möter Naturskyddsföreningen

21 april, 2016

 

IMG_1254

Varför behandlar medierna så gott som alltid Naturskyddsföreningen (SNF) med silkesvantar? Den frågan har ställts av Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, i en skrift från samma institut (juli 2015). Frågan är befogad, då SNF är en av de samhällsoperatörer som påfallande ofta och utan överhängande risk att utsättas för kritisk granskning tillåts styra och ställa efter eget skön i samhällsdebatten.

I kompendiet Mediers gullegrisar. Granskar medier informella makthavare som Naturskyddsföreningen? (Timbro Medieinstitut, juli 2015, 36 sidor) söker Mats Olin ge en förklaring till att en institution som Naturskyddsföreningen (förkortat SNF efter det tidigare namnet Svenska naturskyddsföreningen) tilldelats en gräddfil i samhällsdebatten. SNF är en av de intresseorganisationer som syns mest i miljödebatten. När medier av olika slag anser sig behöva auktoritativa synpunkter på någon aktuell fråga – det kan gälla vargens vara eller inte vara, det senaste så kallade klimathotet eller ekologisk odling – kontaktar de ofta SNF. Ibland kan uppmärksamheten rentav bero på en rapport eller ett pressmeddelande från denna organisation.

Timbros Mats Olin anser att många medier betraktar SNF som en organisation som sitter inne med någon sorts högre sanning och därför varken bör eller behöver utsättas för kritisk granskning. SNF fungerar i sammanhanget som en informell makthavare som påverkar omvärlden. Enligt en undersökning av elva organisationers publicitet i opinionsbildande sammanhang i sex ledande medier företagen av Timbro under perioden 1 mars – 31 maj 2015 visade det sig, att Naturskyddsföreningen var den organisation som rönte störst uppmärksamhet. Tvåa kom Hyresgästföreningen och trea Aktiespararna. Dessa tre aktörer var helt dominerande avseende medial synlighet.

Det är en gammal beprövad politisk sanning att det gäller att synas så mycket som möjligt i mediebruset. ”Den som inte syns finns inte” är ett vanligt talesätt – sedan spelar det inte så stor roll om uppmärksamheten är positiv eller mindre smickrande. Den eller de som figurerar mest frekvent i press och etermedia uppfattas som någon/några att räkna med.   

Enligt detta sätt att se kan det inte råda några som helst tvivel om att SNF är en tung aktör i det svenska samhället. Detta framgår icke minst av att tidningen Miljöaktuellt i sin årliga granskning av Sveriges 100 ”miljömäktigaste” personer 2013 placerade SNFs dåvarande generalsekreterare Mikael Karlsson på andra plats och ordföranden Svante Axelsson som sjua. 2014 hamnade de på femte respektive sjätte plats. När Karlsson och Axelsson avgått från sina poster rasade de ner till plats 32 respektive 38. Karlsson är i dag borta från organisationen medan Axelsson är generalsekreterare.

3475757_1200_675

SNFs nuvarande generalsekreterare Svante Axelsson.

Naturskyddsföreningen gör absolut ingen hemlighet av sin ambition att påverka landets miljöpolitik: ”Vi vill se att politikerna tar sitt ansvar för natur och miljö”, heter det sålunda i ett strategidokument som Timbro-skriften hänvisar till. ”Vi har tack vare våra över hundra år byggt upp en stor trovärdighet i komplexa miljöfrågor. När vi talar, då lyssnar politikerna. Men det finns många frågor som återstår att lösa.” (Olin, sidan 12).   

Utöver att delta i miljödebatten agerar SNF för sina hjärtefrågor även genom att – ”i de fall vi har talerätt eller kan agera som ombud för berörda sakägare” – driva frågor i domstolarna: ”På så sätt har Naturskyddsföreningen vunnit viktiga strider som påverkat efterlevnaden av lagarna och ibland inneburit att lagarna skrivits om.” (Olin, sidan 12).

Inför en riksdagsdebatt 2014 hade SNF till alla partier skickat ”18 skarpa förslag” med avsikten att partierna skulle säga bu eller bä till dessa förslag. Partier som inte ville avveckla kärnkraften bannades av SNF, även om partierna menar att kärnkraften bör bevaras eller byggas ut av miljöskäl. I organisationens rankning av partierna får Miljöpartiet oslagbara 100 procent, närmast följt av Vänsterpartiet med 89 och Folkpartiet (numera Liberalerna) med 67 procent. Den klart sämsta miljöpolitiken utifrån SNFs normer har kärnkraftvänliga Sverigedemokraterna, som endast kommer upp i 28 procent.

Även våra Europa-parlamentariker har utsatts för SNFs argusögon: i en debattartikel en månad före valet till Europaparlamentet i Dagens Nyheter den 5 maj 2009 ger organisationen sex EU-politiker underkänt i miljöfrågorna och sju med tvekan godkänt. Bland de underkända märktes Moderaternas Gunnar Hökmark och Junilistans Nils Lundgren.

Naturskyddsföreningen är på intet sätt barskrapad. Dess centrala organisation omsätter årligen enligt uppgifter från 2013 186 miljoner kronor, varav de flesta slantarna kommer från den statliga biståndsorganisationen SIDA vilken bidrar med cirka 55-60 miljoner per år. Från statliga Energimyndigheten och Naturvårdsverket inflöt 12 miljoner kronor. Näst största inkomstkällan är insamlade medel som 2013 stod för 47 miljoner kronor årligen, varav 10 miljoner kom från det kliniskt politiskt korrekta skojeriföretaget Postkodlotteriet som även håller det svenska folkhems-Stasi Expo under armarna.

Skärmavbild-2014-09-11-kl_-09_00_181-e1410419115233

MP bäst, SD sämst enligt SNFs ranking.

Enligt en undersökning som Transparency International Sverige genomförde 2011 avseende de svenska politiska partiernas intäkter, motsvarade Naturskyddsförfeningens centrala intäkter de sammanlagda centrala intäkterna för de fyra partierna Miljöpartiet, Folkpartiet (L), Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Det ter sig självklart att en budget av beskrivet slag ger vem eller vilken som helst förutsättningar att bedriva en kraftfull påverkanspolitik och gör vederbörande till en ledande makthavare.   

Miljonerna gör det möjligt för SNF att på SNFs rikskansli i Stockholm hålla runt 140 individer, varav 20 på kommunikationsavdelningen, sysselsatta. Organisationen finns också representerad i vart och ett av våra 21 län och på talrika och alltfler enskilda orter.

Det är givet att den aktör som vill skapa opinion inom miljöområdet måste skrämmas riktigt ordentligt. Det duger inte att komma med nyanserade rapporter med argument ”för” respektive ”emot”. Som Agnes Wold, professor i kemisk bakteriologi, påpekade i radioprogrammet ”Vinter” i P1 2011:   

Nuförtiden agerar de (universitet och miljöorganisationer) på en marknad. Det råder konkurrens om uppmärksamhet och pengar. Den som kan skrämmas mest kan få båda delarna. Våra myndigheter och organisationer har därför drabbats av Krösamaja-syndromet. En skicklig Krösamaja vet vem som är bäst att skrämma för att få maximal effekt. Gravida kvinnor och småbarnsföräldrar är hyperkänsliga för verkliga och inbillade hot mot barnen. (Olin, sidan 15).

Professor Wold anför som exempel på denna oförblommerade skrämseltaktik föreställningen om damm som en gigantisk hälsofara. En fråga som, konstaterar Mats Olin, SNF dammat på (!) hårt om. I ett dokument skriver föreningen: ”I hemmets förmodade trygga vrå döljer sig giftiga överraskningar. Vanligt hushållsdamm fungerar som reservoar för många miljögifter.” (Olin, sidan 15).

Agnes Wold ställer sig mycket kritisk till SNFs dammalarmism och anser att organisationen ”på ett cyniskt sätt exploaterar den naturliga ångest som småbarnsföräldrar har. /…/ Jag kan inte för mitt liv begripa varför Naturskyddsföreningen har valt att skrämmas med att det skulle vara farligt med damm under sängen i sovrummet! Kan vi inte ägna oss åt något mer väsentligt?” (Olin, sidan 16).

IMG_1255

Damm under sängen – livsfarligt? Foto: Tommy Hansson

Men skrämmas, det är SNF bra på. 2011 lyckades dåvarande generalsekreteraren Mikael Karlsson få betydande genomslag i till exempel SVT Nyheter och Aftonbladet Hälsa om det påstått livsfarliga dammet under våra sängar.

Ett annat exempel på skrämseltaktik från Naturskyddsföreningens sida var det larm om bekämpningsmedel i frukt som blåstes på för fulla sirener 2014. Svenska Dagbladet gick i spetsen den 28 april med rubriken ”Kemikalier hittade i nio av tio frukter” och andra medier hakade på. Svenskan valde att låta Livsmedelsverket komma med en nyanserande kommentar senare samma dag, men då hade giftlarmet redan hunnit bära frukt med vindens hastighet. Livsmedelsverket konstaterade, att en farlig nivå för en individ vore om vederbörande satte i sig 400 kilogram vindruvor varje dag under resten av livet.

Ett tredje utspel från SNF rörde plastskor, vilka sades härbärgera ”ofta hälsofarliga och miljöfarliga kemikalier, t. ex. ftalater och tungmetaller.” (Olin, sidan 17).

Också denna gång satsade ett antal mainstreammedier på att ta larmet på fullaste allvar utan att ge utrymme åt kritiska eller nyanserande infallsvinklar.    Kritiska röster saknades dock inte på annat håll. Marie Vahter, enhetschef vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet, citerades på följande sätt av mediesajten Second Opinion: ”Tungmetallerna i skorna löses inte ut.” (Olin, sidan 17).

Vi har ovan kunnat konstatera, att Naturskyddsföreningen – grundad 1909 av botaniker och andra naturintresserade akademiker – reellt men inte rent formellt är en av samhällets ”tunga” makthavare. En synnerlig generös budget i kombination med en närmast underdånig inställning från etablerade mediers sida har gjort det möjligt för föreningen att utkolportera sitt sällan särdeles nyanserade budskap till en ofta naiv befolkning.   

Timbros Mats Olin konstaterar i sitt arbete att det är sällsynt att press och/eller etermedia ägnar sig åt granskning av SNF. Endast ”en handfull” av sådana exempel har kunnat konstateras. Detta gäller till exempel vargfrågan, där SNF driver en vargvänlig linje vilken oftast går på tvärs gentemot de dyrköpta erfarenheter som gjorts av människor i glesbygden där man blott är alltför väl förtrogen med vargens blodiga härjningar bland kreatur och husdjur.

Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftsverk.

En av Naturskyddsföreningens profilfrågor är kärnkraften i allmänhet och dess avveckling i synnerhet. Mats Olin kommenterar detta på följande sätt:

Naturskyddsföreningen är en av de viktigaste rösterna för en nedläggning av kärnkraften. Det är en fråga som medierna bevakar noga, och exempelvis de politiska partiernas argument och kärnkraftsbranschen granskas ofta. Det är naturligt. Argument för och emot granskas och ifrågasätts av journalister. Men Naturskyddsföreningen behandlas inte som en makthavare vars argument synas i sömmarna. Förespråkarna för kärnkraft hävdar att en nedläggning kommer att leda till ökade utsläpp av klimatgaser. Hur försvarar Naturskyddsföreningen det? Det är en fråga som inte finns på journalisternas agendor. (Olin, sidan 20).

Ett eklatant exempel på hur Naturskyddsföreningen behandlas med silkesvantar av journalistkåren är hur det gick till, när en med Olins språkbruk ”tung källa” kritiserade SNFs ställningstagande avseende ekologiskt odlad mat. Forskare hade menat att det vore en katastrof ur miljösynpunkt om all föda odlades på så kallat ekologiskt vis. Dessa synpunkter fick visst genomslag, men flera medier föredrog att vända på det och gjorde den kritik som riktades mot rapporten från SNF till den stora nyheten. Såväl SNFs ordförande, Johanna Sandahl, som dess generalsekreterare, Svante Axelsson, bereddes frikostigt utrymme i exempelvis Sveriges television (SVT) som Svenska Dagbladet i syfte att göra ned kritik från forskarhåll.

Timbro Medieinstitut har valt att närmare studera tre medier och dessas förhållningssätt: ”P1 Morgon” i Sveriges radio (SR) (debatt), Dagens Nyheter (nyhetsperspektiv) samt ”Uppdrag granskning” i SVT (granskningsperspektiv). Det visade sig att SR var det medium som var flitigast när det gällde att rapportera om SNF, något som skedde flera gånger per vecka. Ett vanligt scenario har varit att SNF pekat på vad man menat vara olika typer av miljörosker och i samband därmed riktat kritik mot politik, myndigheter och företag. Normalt har de som kritiserats beretts möjlighet att bemöta kritiken.

Däremot är det ytterst sällsynt att kritiken riktar sig mot SNF. Timbros granskning visar att endast ett sådant exempel förekom under 2014-2015: det gällde forskarkritiken mot den ekologiskt odlade maten.

Timbros studie av hur media behandlar Naturskyddsföreningen visar bland annat att det inte förekommer någon kritisk granskning av föreningens grundläggande ideologiska resonemang, som ligger nära Miljöpartiets. Exempelvis ifrågasätter SNF ekonomisk tillväxt, en inställning som förvisso skulle kunna vara intressant att diskutera.   

 

journalister_partiFrågan är varför SNF av etermedia och press inte utsätts för samma typ av kritisk granskning som andra makthavare. Studien pekar på flera möjligheter, bland annat dessa:

– En förklaring skulle kunna vara att journalister helt enkelt inte uppfattar SNF som en makthavare utan, i likhet med dem själva, någon som granskar makten.

– Minskade resurser på redaktionerna kan medföra att den kritiska granskningen får stå tillbaka. Detta kan enligt Timbro-studien möjligen vara en relevant förklaring när det gäller den krisande pressen, men knappast för resursstarka Sveriges radio eller television.

– Intresset för och kunskapen om ekonomiska frågor är begränsade i våra vanligaste medier. Därav ointresset att belysa de ekonomiska följderna av Naturskyddsföreningens men också Miljöpartiets tillväxtfientliga politik.

– Ytterligare en förklaring skulle mycket väl kunna vara, att SNF av medierna i allmänhet uppfattas som en ”god” kraft som utmanar snöda vinstintressen.     

– Icke minst väsentligt i sammanhanget är det av professor Kent Asp vid Göteborgs universitet väl dokumenterade faktum, att journalistkåren till stor del favoriserar Miljöpartiet vilket ideologiskt och värderingsmässigt står Naturskyddsföreningen nära. (Se cirkeldiagrammet ovan – den undre, gröna delen av cirkeln representerar MPs sympatier).

 

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

19 januari, 2016

Sjunne Sverige 002 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

210px-Gustav_Vasa Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

JAG_w230x320 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

hjalmar-branting-jpg Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

PalmeArafat Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

untitled Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”