Posted tagged ‘Folkpartiet’

Liberalernas val: utveckling och tillväxt med Sabuni eller fortsatt lindanseri med Ullenhag

17 juni, 2019

Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och  Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman,  alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/

Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig,  har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).

Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.

Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.

Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/

Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.

Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.

Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.

2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt  2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).

Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.

När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism

Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/

Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.

Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.

Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/

 

SIFO inför EP-valet: SD kan fördubbla procent och mandat

25 maj, 2019

SD ser ut att kunna fördubbla sina mandat i Bryssel och Strasbourg.

Två av de tre rödgröna partierna ser ut att minska rejält jämfört med valet till Europaparlamentet 2014. Även Liberalerna (Folkpartiet) och Feministiskt initiativ noterar kraftiga nedgångar. Sverigedemokraterna kan däremot så gott som fördubbla röster och mandat. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/kds-ras-efter-adaktusson-avslojandet/

Dessa slutsatser kan dras i anledning av SIFOs sista mätning inför EU-valet i morgon den 26 maj 2019. För S, som visserligen ökar från 21,9 till 23,1 procent jämfört med förra SIFO-mätningen, skulle det innebära det sämsta valresultatet någonsin. I valet 2014 blev det 24,19 procent. Miljöpartiet antecknas för 10,0 procent i senaste SIFO – det är en liten uppgång jämfört med den närmast föregående SIFO-mätningen men en nedgång med runt 25 procent om man jämför med EP-valet 2014, då partiet fick 15,91 procent.

EP-valet 2014 utföll från svensk horisont på följande sätt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Europaparlamentsvalet_i_Sverige_2014

Vänsterpartiets 8,3 procent i senaste SIFO är en tillbakagång med 1,2 procentenheter jämfört med senaste SIFO men bra mycket bättre än 2014, då de forna kommunisterna fick nöja sig med 6,30 procent. Minskningen på senare tid kan med stor sannolikhet utläsas Malin Björk, Vs Bryssel-representant som ertappats med att lura till sig EU-bidrag runt 1 miljon kronor hon inte varit berättigad till.

SD har under en följd av val fördubblat sina resultat, och den principen verkar kunna bli rådande även vid EU-valet 2019. Det Sverige-vänliga partiet minskar visserligen 1 procentenhet jämfört med förra mätningen, men 18,9 procent bör jämföras med de 9,67 procent som gav två EU-mandat 2014. Skulle SIFO-siffrorna också bli valresultat skulle SD fördubbla sina mandat i Bryssel/Strasbourg. Det innebär att Peter Lundgren, Jessica Stegrud, Charlie Weimers och Johan Nissinen skulle få ta plats i Bryssel senare i år.

Återstår dock att se om så verkligen blir fallet – SD-sympatiserande EU-väljare har i tidigare val tenderat att välja sofflocket på bekostnad av vallokalen, men chansen finns att det blir ändring i detta på många sätt ödesmättade EP-val då EU-skeptiska partier i Europa har gått framåt på bred front och federalister tvingats på defensiven. SD är näst största parti i mätningen – Moderaterna på tredje plats får 14,4 procent, en ökning med uppemot 1 procentenhet jämfört med såväl förra mätningen som valresultatet 2014.

Vänsterpartiets Bryssel-skojare Malin Björk.

Det hänger i hög grad på den så kallade gärdesgården om det extremt EU-vänliga partiet Liberalerna skall få förnyat mandat denna gång. 2014 erhöll dåvarande Folkpartiet 9,91 procent och jämnt 4 nu innebär mer än en halvering av väljarsympatierna. Ännu mer katastrofalt är läget för Feministiskt initiativ, som minskar ner till 0,5 procent vilket är en tillbakagång om 5 procentenheter jämfört med 2014.

Om F! kan det sägas att partiet inte exakt haft jätteflyt med sina ledande företrädare. Förra partiledaren, Victoria Kawesa, har dömts för såväl misshandel som plagiarism under det att vitala delar av Bryssel-företrädaren Soraya Posts familj åtalats för åldringsrån och misshandel; dottern Thereza Eriksson är exempelvis dömd till två års fängelse för grova stölder riktade mot äldre.

Betydande delar av etablissemangspartierna med maktstinna Socialdemokraterna i spetsen samt systemmedia har inför EU-valet skjutit in sig på inte bara Sverigedemokraterna, vilket varit helt väntat, utan också på Kristdemokraterna. I SD-fallet har det i första hand handlat om tafsande toppkandidaten Peter Lundgren, medan KDs EU-parlamentariker Lars Adaktusson hudflängts i medierna på grund av ”olämpligt” abortröstande.

KD-väljarna torde vara klart mer känsliga än de luttrade SD-väljarna för ohemula angrepp av detta slag, och KDs tillbakagång från 11,2 till 9,0 procent måste te sig oroande för KD-ledningen. Partiet ligger ändå klart före valresultatet 5,93 procent för fem år sedan.

Lars Adaktusson har hudflängts på grund av ”olämpligt” abortröstande.

Centerpartiets ställning bland väljarna är slutligen en sak för sig eftersom den inte tycks följa några givna eller logiska riktlinjer utan närmast existera i ett vacuum. I senaste SIFO får C så 10,3 procent utan synbar anledning, en uppgång från 7,6 procent i förra mätningen och från 6,49 procent 2014.

Den nu aktuella SIFO-undersökningen omfattar 2437 intervjuer med slumpvis utvalda personer från 18 år och uppåt. Den genomfördes den 20 till 23 maj, alltså före den avslutande valdebatten i SVT.

SIFO inför EP-valet 20-23 maj 2019 (inom parentes resultat för föregående mätning, inom snedstreck valresultat 2014:

Socialdemokraterna 23,1 (21,9) /24,19/
Sverigedemokraterna 18,9 (19,9) /9,67/
Moderaterna 14,4 (13,5) /13,65/
Centerpartiet 10,3 (7,6) /6,49/
Miljöpartiet 10,0 (9,6) /15,91/
Kristdemokraterna 9,0 (11,2) /5,93/
Vänsterpartiet 8,3 (8,5) /6,30/
Liberalerna 4,0 (4,1) /9,91/
Feministiskt initiativ 0,5 (1,2) /5,49/

Fotnot: Europaparlamentet har för närvarande 750 platser varav 20 besätts av svenska parlamentariker. Efter Storbritanniens tilltänkta utträde reduceras platserna till 705.

 

 

 

SIFO mars 2019: SD näst störst – sämsta någonsin för L, starkt framåt för KD

21 mars, 2019

L och Jan Björklund har missat att det inte går att boka biljett till Piteå – stadens tågstation revs på 1980-talet.

Det stora förlorarpartiet i SIFOs väljarbarometer för mars 2019 är tvivelsutan Liberalerna. 3,3 procent innebär det sämsta resultatet för det tidigare Folkpartiet sedan SIFO-mätningarna inleddes 1967. Resultatet är en minskning med 0,5 procentenheter sedan förra mätningen. https://www.expressen.se/nyheter/lagst-resultatet-nagon-for-l-i-ny-matning/

Det krävs ingen större tankeverksamhet för att inse varför L-partiet befinner sig i nerförsbacke sedan riksdagsvalet den 9 september. 5,5 procent i valet var långt ifrån någon höjdare för EU-extremistiska L, men sedan partiet anslöt sig till Socialdemokraternas supporterklubb och ställde sig bakom S-MP-regeringen har det gått rejält utför med 2,7 procent som lägsta mätresultat.

Det är emellertid inte endast därför att Jan Björklunds parti ställde sig på samma sida som S-MP och därmed, tillsammans med Centerpartiet, tog död på den borgerliga alliansen som Liberalerna åker rutschkana i mätningarna. Partiet har därtill skakats av inre splittring och skandaler.

Som när EU-parlamentarikern Cecilia Wikström petades från Ls valsedel inför stundande val till Europaparlamentet (EP). Som när riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl lämnade partiet och blev vilde i riksdagen sedan hon hyrt sin makes lägenhet och tagit ut maximal ersättning från riksdagen. https://www.expressen.se/nyheter/emma-carlsson-lofdahl-lamnar-liberalerna/

Det skulle förvåna i alla fall mig oerhört om L inte åker ur Europaparlamentet med dunder och brak.

Till allt annat elände kan läggas att Liberalerna utsatts för en hel del spott och spe på grund av partiets EU-valsslogan om att det skall vara lika lätt att boka tågbiljett till Paris som till Piteå. L har väl egentligen aldrig brytt sig om Sverige utanför storstadsregionerna och har i det här fallet missat, att det inte går att boka tågbiljett till Piteå eftersom tågstationen revs för ett antal decennier sedan. https://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/ls-annons-om-tag-till-pitea-slar-rekord-i-tondovhet/

SD, Sveriges i realiteten enda konservativa parti, är näst störst i SIFO-s marsbarometer.

Största parti i SIFO-barometern är i vanlig ordning Socialdemokraterna, vilka dock minskar med 1 procentenhet sedan förra mätningen och nu noteras för skrala 27,4 procent. Det är också klart sämre än det senaste valresultatet om 28,3 procent. Näst störst är Sverigedemokraterna med 19,1 procent, vilket är i paritet med förra mätningen och väsentligt bättre än valets 17,5 procent. Valresultaten kan avläsas här: https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html

Tredje störst är Moderaterna på 17,5 procent, en marginell ökning sedan SIFOs februari-barometer men 2,3 procentenheter sämre än i valet. Fjärde största parti blir Vänsterpartiet, som når 9,8 procent, vilket är nästan 2 procentenheter bättre än valresultatet. För många väljare som står till vänster framstår V som mera ”sant” vänster än kompromissande S.

Femte största parti hos SIFO blir nu Kristdemokraterna på 9,4 procent, vilket eftertryckligt bekräftar den uppåtgående trend partiet för närvarande har hos alla mätinstitut. Föreliggande siffror är hela 3,1 procentenheter bättre än i senaste valet. KD skuggas av C, som når 8,3 procent, något sämre än i riksdagsvalet men ändå överraskande bra med tanke på partiets stöd för S-MP-ministären och partiledaren Annie Lööfs dalande förtroendesiffror.

Även permanent krisande Miljöpartiet hamnar under riksdagsspärren och får nu endast 3,8 procent, en nedgång med en halv procentenhet sedan förra mätningen och ungefär lika mycket sedan valet. Det kan tyckas märkligt att MP inte lyckats kapitalisera på den rådande klimathysterin, men den bistra sanningen för partiet är med största sannolikhet att MP inte upplevs som tillräckligt seriöst av väljarna plus att de ständiga skatte-och avgiftshöjningar man aviserar är i högsta grad impopulära.

Översätter man SIFO-.barometerns resultat till mandat i riksdagen blir det knappast möjliga övervikt för de tre påstått konservativa Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna, vilka erhåller 175 mandat mot regeringsunderlagets 174. https://samtiden.nu/2019/03/sifo-konservativ-majoritet-nar-s-backar/

Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) – pratar tufft men mesar till det när det gäller.

Jag skriver ”påstått konservativa”, eftersom det enda verkligt konservativa partiet i svensk politik är SD. M och KD-ledarna Ulf Kristersson respektive Ebba Busch Thor kör ofta med förment tuff retorik, men när det kommer till kritan mesar de ofta till det rejält. Som nu då båda partier pressade på för att utesluta Viktor Orbáns ungerska regeringsparti Fidezs ur Europaparlamentets största partigrupp. Att i första hand vilja värna om sitt eget land står tydligen inte särskilt högt i kurs hos M och KD. https://nyheteridag.se/kanns-valdigt-bra-m-och-kd-glads-over-att-orbans-parti-stangs-ute/

Dock bör Busch Thor ha visst beröm för att hon samma dag som detta skrivs deklarerar, att hennes parti är berett att samtala med SD likaväl som med andra partier. Självklart har denna skäligen blygsamma beredvillighet framkallat svårartad hysteri bland sossar, centerpartister, liberaler och annat löst folk. https://www.expressen.se/nyheter/loof-om-busch-thor-ett-historiskt-misstag/

Resultat i SIFOs väljarbarometer för mars 2018 (siffrorna för februari inom parentes):

Socialdemokraterna 27,4 (28,4)
Sverigedemokraterna 19,1 (19,2)
Moderaterna 17,5 (17,2)
Vänsterpartiet 9,8 (9,6)
Kristdemokraterna 9,4 (8,6)
Centerpartiet 8,3 (7,6)
Miljöpartiet 3,8 (4,3)
Liberalerna 3,3 (3,8)
Övriga: 1,5 (1,2)

Fotnot: 3915 personer tillfrågades om favoritparti 4-14 mars, varav 14 procent inte uppgav några partisympatier. 50 procent kontaktades per telefon medan 50 procent ingick i en webbpanel,

Opinionsläget: SD avancerar, L och MP tappar mark

24 november, 2018

 

Opinionsläget i slutet av november 2018 när fem opinionsundersökningar vägts samman.

När man två och en halv månad efter valet den 9 september sammanfattar det partipolitiska opinionsläget i riket ser det ut precis som man hade kunnat förvänta sig. Det är inga dramatiska förskjutningar jämfört med valresultatet, och det är svårt att se att ett eventuellt extraval i någon mer väsentlig grad skulle kunna  rucka på det nuvarande dödläget. https://val.digital/

Precis som kunde ha förutsetts framstår Sverigedemokraterna som den stora vinnaren i anledning av nuvarande synnerligen oklara läge. Partiet noterar således 19,7 procent när fem olika opinionsinstitut vägts samman, vilket är 2,2 procentenheter bättre än i valet. SD har med andra ord tagit tillbaka några av de väljare som i valet gav den borgerliga alliansen en chans att bryta det rödgröna styret. Valresultaten kan studeras via denna länk https://valresultat.svt.se/2018/10000.html

Allra bäst går det för SD hos Expressen/Demoskop med 21,1 procent av väljarsympatierna. Hos Nyheter Idag/Sentio noteras partiet för 20,2 och hos Svenska Dagbladet/SIFO för 19,3 procent. SIFO-noteringen är SDs bästa någonsin hos detta institut, vilket av hävd brukar ses som det mest seriösa av samtliga opinionsinstitut. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/sd-rusar-i-ny-matning-ar-nast-storsta-parti-/

SD och Jimmie Åkesson har avancerat i opinionen.

Det är naturligtvis föga sensationellt att Sverigedemokraterna av många uppfattas som ett mer seriöst och moget parti när man jämför med det rena sandlådebeteende som de flesta övriga partier ägnat sig åt. De som av siffrorna att döma rumsterat om allra värst i sandlådan är Liberalerna, som lyckats med konststycket att i riksdagen säga nej till såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/kallor-bjorklund-vill-regera-med-lofven/

L-ledaren Jan Björklund förefaller nu ha landat i att han, tillsammans med Annie Lööf och Centerpartiet, vill bilda regering tillsammans med Löfven. Denna inställning bottnar i Björklunds patologiska fixering vid SD; som bekant har han lovat sina adoptivsöner att aldrig någonsin låta det Sverige-vänliga partiet få inflytande i svensk politik. Att SD växer på kuppen och därmed ökar sitt inflytande tycks Björklund inte ha tänkt på.

Annie Lööfs SD-motstånd torde vara mer ideologiskt betingat och mindre byggt på personliga blockeringar än Björklunds – Lööf är som medlem i den ultraliberala organisationen Trilaterala kommissionen en svuren tillskyndare av globalismen – men har i sak varit lika förödande för alliansens sammanhållning som Björklunds inställning. Detta har uppmärksammats av den alltid läsvärde Expressen-krönikören Johan Hakelius på följande minnesvärda sätt: https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/kan-centerns-nej-gumma-verkligen-samtidigt-vara-en-elegant-dam/?fbclid=IwAR0oNyaeAZLtspcpo54NLnyvx8Bdy8xCicFFO9DXGl-b0EyFRCiqeL1FVdc

Det kan förefalla märkligt att väljarna straffat Liberalerna betydligt hårdare än Centern. L-partiet, som nådde 5,5 procent i valet, balanserar i sammanvägningen på 4-procentsspärren och får i tre av de fem mätningarna i november resultat som ligger under de magiska 4 procenten. Sämst går det i Nyheter Idag/Sentio med 3,3 procent. Centern ökar däremot med 0,4 procentenheter fram till 9,0 procent jämfört med valresultatet.

Rolf Wirtén (FP) – en av kontrahenterna i ”den underbara natten”.

Det kan visserligen andragas att Centern i form av föregångaren Bondeförbundet har en tradition av samverkan med Socialdemokraterna – på 1950-talet bedrevs den så kallade kohandeln mellan partierna och åren 1951-57 bildade dessa en koalitionsregering i vilken BF-ledaren Gunnar Hedlund var inrikesminister – men också L har i Folkpartiets skepnad strulat runt med S.

Vi som är litet till åren komna minns ”Den underbara natten” den 23 -24 april 1981, då budgetministern Rolf Wirtèn (FP) i koalitionsregeringen Fälldin II ingick en blocköverskridande skatteuppgörelse med Kjell-Olof Feldt (S). Uppgörelsen resulterade i att Moderata samlingspartiet lett av Gösta Bohman lämnade regeringen och gav plats åt minoritetskoalitionen Fälldin III bestående av Centern och Folkpartiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Underbara_natten

Ansvaret för att den borgerliga alliansen numera i praktiken är överspelad får anses vara lika fördelat mellan L och C. Av de övriga partierna noterar både M och KD smärre nedgångar jämfört med valutgången. S, som hållit en relativt låg profil under kalabaliken kring den hittills misslyckade regeringsbildningen, har ökat med 0,8 procentenheter fram till 29,1 procent medan V ligger kvar på 8,0 procent och klimatextremistiska MP på 4,0 procent..

Den beryktade Aftonbladet-profilen Anders Lindberg gör det lätt för sig och lägger hela ansvaret på Sverigedemokraterna – inte på de partier som vägrar respektera valresultatet och de 1,1 miljoner väljare som röstade på SD: ”Det är SDs fel att vi inte har en ny regering” har Lindberg således twittrat. https://nyheteridag.se/aftonbladets-lindberg-sds-fel-att-vi-inte-har-en-ny-regering/

Den patologiske SD-hataren Jan Björklund – på väg ut?

När detta skrivs har riksdagens talman Andreas Norlén (M) förutskickat att det skall hållas en omröstning i riksdagen i början av december om Stefan Löfven som regeringsbildare. Det blir den andra liknande omröstningen – senast var det Ulf Kristersson (M) som föll på grund av att C och L inte ville ge SD inflytande. Om fyra sådana omröstningar misslyckas med att vaska fram ett regeringsalternativ kommer extraval automatiskt att utlysas.

Jag uttryckte på denna plats skepsis gentemot ett nyval när ett sådant nämndes som en tänkbar möjlighet för nästan exakt fýra år sedan, och min inställning är i princip densamma nu. Ty vad är det som talar för att ett nyval/extravalskulle resultera i ett påtagligt annat resultat när inga större förändringar, med undantag för SDs tillväxt, har skett i opinionen sedan valet? Inte mycket som jag ser det, även om de teoretiska utsikterna att bli av med Liberalerna och Miljöpartiet i och för sig kan verka lockande.

Ett extraval skulle, precis som för fyra år sedan, med all sannolikhet bli dyrt, jobbigt och onödigt och dessutom spä på det redan ansenliga politikerföraktet. Då är det bra mycket bättre att allianspartierna tar sitt förnuft till fånga och faktiskt bildar en regering med SDs hjälp. Ett steg i den riktningen vore att Liberalerna entledigar bromsklossen Jan Björklund från dennes uppdrag som partiledare och ersätter honom med exempelvis den förnuftiga Nyamko Sabuni. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/22/ett-nyval-ar-dyrt-jobbigt-och-onodigt/

Björklund kan bli den svenska borgerlighetens quisling

8 november, 2018

Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.

Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/

I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.

Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling

Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.

Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister

Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:

I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/l-politiker-vill-ersatta-bjorklund-med-sabuni-jan-har-gjort-sitt-/

Nyamko Sabuni: ”Ta makten med SD-stöd.”

De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.

Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/

Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”

Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.

Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln

Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon  själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/

Gyllenhammars fantasivärld och den verkliga fascismen

23 oktober, 2018

Olof Palme hälsar Pehr G. Gyllenhammar välkommen till Harpsund 1983 – två personer som hade mycket gemensamt.

Jag brukar normalt inte hetsa upp mig särskilt mycket när folk kallar mig eller mitt parti ”fascister”. Det är en slentrianmässig anklagelse från vänster som i realiteten endast betyder ”jag tycker du är dum” och därmed är renons på varje försök till ideologisk analys. När nu gamle Volvo-bossen Pehr G. Gyllenhammar klämt ur sig att Sverigedemokraterna enligt hans mening är ”fascister”  kan det kanske dock kan vara värt några reflektioner.

Det var i ”Lördagsintervjun” i Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot den 20 oktober som Gyllenhammar, i polemik med  borgerliga aktörer som Antonia Ax:son Johnson som menar att allianspartierna borde släppa beröringsskräcken gentemot SD, sade bland annat följande: ”Jag vill absolut förkasta ett sådant förslag (…) Jag tycker de är fascister. De är helt enkelt demokratiskt föraktfulla. Det enda de syftar till är att kunna få mycket makt.” https://www.expressen.se/gt/pg-gyllenhammar-om-sd-ar-fascister/

Om definitionen av ”fascism” är en vilja att tillskansa sig så mycket makt som möjligt skulle man dock kunna beteckna i praktiken samtliga riksdagspartier som ”fascistiska”. Författaren och samhällskritikern Vilhelm Moberg (1898-1973) lär en gång ha sagt: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.” Det är ju nämligen endast om man kommer i maktställning man inom politiken kan förverkliga vad man tror på.

P. G. Gyllenhammar borde enligt mitt förmenande, även fast han fyllt 83 och ser ut som ett ovanligt skrynkligt russin i ansiktet, kunna göra en nöjaktig analys av den fascistiska ideologin i stället för att förfalla till att klistra etiketter efter gottfinnande. Fascismen, som den ser ut i verkligheten och inte i Gyllenhammars fantasivärld, är en auktoritär politisk ideologi med rötter i det Italien som 1922-43 styrdes av diktatorn Benito Mussolini (1883-1945). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fascism

DA-märket ”Nej kommunism, fascism, nazism”.

Själv har jag sedan jag började engagera mig politiskt 1972 i den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) alltid tagit kraftfullt avstånd från kommunism, fascism och nazism och bär än i dag som en självklarhet DAs allra första rockslagsmärke – med texten ”NEJ kommunism, fascism, nazism” – på en jacka. Om Gyllenhammar ser det som ett tecken på att jag är ”fascist” får han gärna höra av sig och förklara varför.

Mussolini hade sin ideologiska grund i socialismen, vilken han i form av fascismen förenade med en militant nationalism. Fascismen, som hämtar sitt ursprung i den italienska nationalsyndikalismen, bygger på den så kallade korporativismen enligt vilken människan är en kollektiv varelse och samhället en organism i vilken den enskilda individen är en del i ett större sammanhang.

Fascismen är till sin natur revolutionär och avvisar borgerliga ideologier såsom konservatismen och liberalismen. Om Gyllenhammar har rätt och Sverigedemokraterna är ”fascister” skulle det alltså innebära att partiet måste ta avstånd från sin egen ideologi, det vill säga socialkonservatismen. Den enda svenska organisation som de facto är fascistisk är såvitt jag vet Nysvenska rörelsen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nysvenska_r%C3%B6relsen

Pehr Gustaf Gyllenhammar föddes i en knapadlig familj i Göteborg den 28 april 1935. Han är juristutbildad och var 1971-83 VD i AB Volvo samt 1983-93 styrelseordförande i samma företag. 2004-07 var han styrelseordförande i Investment AB Kinnevik. Vänsterliberalen Gyllenhammar var även under några år på 1980-talet ledamot i Folkpartiets styrelse och, ryktas det, ett tag påtänkt som efterträdare till Ola Ullsten (1931-2018) som partiledare. Ett jobb som i stället gick till Bengt Westerberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pehr_G._Gyllenhammar

Oss skojare emellan…Gyllenhammar har det trevligt tillsammans med Fermentas Reefat El-Sayed på det glada 1980-talet.

Till P. G. Gyllenhammars försvar kan kanske anföras att han är internationellt orienterad – han är bosatt i London – och inte kan förväntas ha särskilt ingående eller aktuella kunskaper om svensk inrikespolitik. Gyllenhammar har i likhet med en rad andra medlemmar i den svenska makteliten anknytning till den så kallade Bilderberggruppen med dess globalistiska agenda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen

Säga vad man vill om P. G. Gyllenhammar, men han har onekligen betydande talanger när det gäller att marknadsföra sin egen person. Omvärlden har till stor del köpt hans image av näringslivssnille med förmåga att, i likhet med kung Midas, förvandla allt han kommer i beröring med till guld. Detta är en bild som inte har mycket med verkligheten att göra. Således kantas Gyllenhammars väg av pinsamma magplask såsom misslyckade satsningar på Norge, Fermenta och Peugeot.

Vänstertidningen Internationalen gjorde i en längre text den 7 maj 2017 bedömningen, att det finns klara likheter mellan P. G. Gyllenhammar och Olof Palme:

Idealiseringen av den gyllene PG-eran påminner inte så lite om den socialdemokratiska nostalgin kring Olof Palme. Och i mycket liknade de båda männen varandra, söner till försäkringsdirektörer, färgstarka personer som redan i  unga år lyftes till toppen av mäktiga gynnare. http://www.internationalen.se/2017/05/idealiserad-bild-av-pg-gyllenhammar/

Den i särklass mest nedgörande kritiken av Gyllenhammar jag sett i anslutning till hans karaktäristik av SD som ”fascister” kommer från journalisten och krönikören Thomas Gür. Denne skriver på sin Facebook-sida den 20 oktober bland annat så: ”Min uppfattning om Pehr G. Gyllenhammar är att han är en av Sveriges mest uppburna och minst framgångsrika och mest misslyckade storföretagsledare i modern tid.” Dessutom kallar Gür Gyllenhammar ”lögnare”.

En nötväcka i aktion.

Gür menar rentav att Gyllenhammars ”analysförmåga har visat sig vara i klass med den som de nötväckor, vilka ibland dyker upp på min tomt, kan uppvisa.” Dock, anser Thomas Gür, klarar nötväckorna av något som P. G. inte förmår: de är ensamma om att kunna gå och hoppa upp och ned på trädstammen med huvudet före.

Thomas Gürs inte så smickrande omdömen om Pehr G. Gyllenhammar får stå för honom. Jag nöjer mig med att konstatera att den forne Volvo-chefen sannolikt är betydligt överskattad såväl som företagsledare som politiskt orakel.

Mattias Karlsson: – Det är en skam att det finns böneutrop i Sverige!

24 juni, 2018

 

Många SDare från Stockholms län hade samlats i landstingshuset i Stockholm för att lyssna till Mattias Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Fem sverigedemokrater från Södertälje fanns på plats när SDs gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, föreläste om ideologiska och valrelaterade frågor i landstingshuset i Stockholm på inbjudan av SD Stockholms län. Det blev en intressant och lärorik timme för alla närvarande!

På grund av det nycket stora intresset fick de som anmälde sig sent till Mattias Karlssons föreläsning beskedet att evenemanget var fullbokat. Att det sedan ändå fanns tomma platser i fullmäktigesalen när Mattias stod i talarstolen berodde på det tyvärr vanliga fenomenet, att alla anmälda av olika skäl inte infunnit sig.

Mattias Karlsson, som vikarierade som partiledare under Jimmie Åkessons sjukskrivning för något år sedan, inledde med att avfärda påståendet att Sverigedemokraterna skulle vara ”högerpopulister”.

– Är det något parti som stått fast vid sin politik så är det SD. Sedan landsdagarna 2011 är SD ett socialkonservativt parti. Socialkonservatismen är en ideologi som går tillbaka till det revolutionära 1800-talet, då några ville förena det bästa från höger respektive vänster för att skapa en folkgemenskap byggd på respekt för lag och ordning och vad tidigare generationer byggt upp.

Mattias Karlsson krävde ett avskaffande av straffrabatterna för dömda och fängslade brottslingar. Foto: Tommy Hansson

Återta kontrollen. Mattias Karlsson fortsatte med att bekänna, att han inte ens i sin vildaste fantasi för 20 år sedan kunde förutspå den destruktiva utveckling med dagliga skjutningar, handgranatskastningar och sexualbrottslighet som drabbat vårt arma land.

– Vi måste återta kontrollen genom att straffa brottslingarna och se till att polisen får mer resurser, inskärpte Mattias. Vi har färre poliser per capita än på flera decennier. Något vi kan göra är att inrätta beredskapspoliser. Vi måste också avskaffa straffrabatterna för dömda och fängslade brottslingar.

Mattias påtalade det barocka i att strafftiden i dag per automatik reduceras till två tredjedelar av det utdömda straffet och att det finns en sorts mängdrabatt för begångna brott – ju fler brott du begår, desto mindre kännbart blir straffet för varje brott. Dessutom finns en ungdomsrabatt för så kallade ensamkommande, vilka i verkligheten är mer vuxna än ungdomar.

– Vi är öppna för att leasa fängelseplatser i andra länder av typ Bulgarien och Rumänien. Det är orimligt att massmördare som Rakhmat Akilov skall kunna sitta och spela Nintendo på svenska anstalter.

Plikt och rätt. Mattias Karlsson ville även profilera Sverigedemokraterna som värnare av kulturvärden som bör slås vakt om:

– Vi vill stoppa skövlingen av gamla fina stadsmiljöer och förhindra att glas och betong breder ut sig överallt. Pålsundet vid Långholmen i Stockholm hotas nu exempelvis. Vi kan inte bara se till funktionalitet och strunta i det vackra, vilket påpekas av den konservative tänkaren Roger Scruton i BBC-dokumentären Why Beauty Matters som jag varmt kan rekommendera. https://topdocumentaryfilms.com/why-beauty-matters/

Den engelske filosofen Roger Scruton har framhållit skönhetens betydelse.

Karlsson förklarade sig vidare vara trött på det ensidiga rättighetstänkande han menar präglar samhället av i dag.

– Gör först din plikt och kräv sedan din rätt. Vi bör exempelvis överväga att införa en skyldighet för medborgare att ingripa vid pågående brottsutövande. Inte så att 80-åriga pensionärer skall behöva brotta ned rånare, men att ringa polisen om man ser ett brott begås är inte för mycket begärt. För ungdomar som av olika skäl inte kan eller vill göra militär värnplikt kan man kanske tänka sig någon form av vårdplikt.

Mattias Karlsson fortsatte med att hävda att såväl högern som vänster sitter fast i gamla låsningar vad gäller synen på företagare och arbetare.

Det gynnar arbetare att vi har välmående företag oavsett vad vänstern säger. Å andra sidan upplever jag högern som totalt känslokall när man kräver att arbetslösa skall vara beredda att ta vilket jobb som helst var som helst. En revisor från södra Sverige skall inte behöva ta jobb som gruvarbetare i Pajala.

Välfärdsmodellen. Mattias Karlsson framhöll att SD som ett socialkonservativt parti bör vara berett att godta en relativt stark stat med ett förhållandevis högt skattetryck.

– Vi är i grunden positivt inställda till välfärdsmodellen, men jag blir förbannad när man vräker ut pengar på meningslösa integrationsprojekt och massinvandring. När folk dör på grund av brister inom vården och barn blir av med sina assistansrättigheter.

Karlsson fortsatte

– Regeringen har tagit pengar från sjuka och barn och givit till asylmissbrukare och brottslingar. Det skall inte finnas en svensk unge med funktionsnedsättning som inte skall få den hjälp han eller hon är berättigad till!

Från vänster Andreas Birgersson, Magnus Jonsson och Suzzie Mikko från SD Södertälje i väntan på Mattias Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Vidare menade Karlsson att man måste göra upp med radikalfeminismen vad gäller föräldraförsäkringen och att arbetsgivare som vill ta risken att anställa funktionsnedsatta skall belönas och inte bestraffas.

Nationalismen. Mattias Karlsson övergick sedan till att beröra nationalismen, som också är en viktig del av Sverigedemokraterna ideologiska identitet.

– Nationalismen har lyckats binda ihop landsändar, folk och till och med levande och döda. Under senare decennier har dock nationalismen kastats på soptippen, vilket jag har svårt att förstå. Det verkar dock som om vi är på väg att göra upp med det synsättet, alltfler talar nu om svenska värderingar.

Mycket viktiga uppgifter som förestår, fortsatte Mattias, är att sätta stopp för massinvandringen, göra upp med mångkulturalismen samt att förverkliga en nollvision vad avser anhöriginvandring.

– Löfven påstår att regeringen infört en mer restriktiv immigrationspolitik men ger samtidigt asyl till 9000 afghaner som saknar asylskäl.
Mest applåder fick Mattias Karlsson när han yttrade följande:

– Vi måste göra upp med islamismen – det är en skam att det finns böneutrop i Sverige. Regeringen har i själva verket ökat stödet till islamistiska moskéer.

”Sist men inte minst är vi demokrater!” Enligt Mattias Karlsson är det dags att uppvärdera det svenska kulturarvet och därmed möjliggöra för nyanlända att ta del av detta. Vi måste visa vad vi har – kanske genom att etablera Sverige-centra i förorterna.

– En central uppgift är att stärka det svenska språket. Inkommande skall inte ha rätt till tolkhjälp hela livet. Språkkraven skall skärpas för anställda inom sjukvård och äldrevård. Inom skola och förskola urartar det språkliga alltmer – på vissa ställen finns det ingen som talar svenska. För medborgarskap skall godkänt språktest vara ett krav – det är ett gammalt krav från Folkpartiet vilket det partiet dock aldrig lagt några politiska förslag om.

Mattias betonade även behovet av att motverka det alltmer eroderade självbestämmandet samt att stärka Sveriges militära förmåga och inte överlåta också detta åt EU. Han avrundade sin föreläsning på följande sätt:

Verner von Heidenstam: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.”

– Sist men inte minst är vi demokrater. Vi vet vad det innebär att inte få tala fritt och att utsättas för censur på sociala medier och att hotas av både regering och extremistgrupper som vill inskränka det fria ordet. Visst, det har blivit litet bättre – för 20 år sedan, då det var vanligt att vi misshandlades när vi visade oss offentligt, var Sverige inte en demokrati!

Medborgarsång
Som slutkläm valde Mattias Karlsson att läsa upp dikten Medborgarsång av den konservative högermannen och samtidigt socialt medvetne skalden Verner von Heidenstam, en dikt som innehåller de bevingade orden ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.” https://dikter.wordpress.com/2008/01/21/medborgarsang-2/