”Ryssland föraktar svaghet”

Mot bakgrund av den turbulenta utvecklingen i Ukraina och Riksrevisionens senaste larmrapport var det många av åhörarna som var spända på vad försvarsanalytikern Johan Wictorin, ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien, hade att säga när han höll föredrag vid Förbundet för Sveriges folkförsvars årsmöte i Stockholm nyligen.

 Johan Wictorin framställde en mörk bild av den svenska försvarsförmågan.

De som eventuellt hoppats på lugnande underrättelser beträffande Sveriges militära försvar hade dock anledning känna sig besvikna, ty det var ingen ljus bild av sakernas tillstånd Wictorin framställde:

Försvarets insatsorganisation klarar inte av ett begränsat väpnat angrepp. Om de militära anslagen förblir oförändrade kommer försvarsmakten inte ens att klara av systematiska kränkningar av vårt territorium. Det blir inte bättre av att regeringens vårproposition innehåller noll kronor till försvaret.

Så prekär är alltså situationen i ett läge när vi upplever vår största militärpolitiska förändring sedan den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 och när vi vet att, som Johan Wictorin uttryckte det, ”Ryssland föraktar svaghet”.

Visserligen har vi en försvarsdoktrin, förklarade Wictorin, men den är inte implementerad. Insatsorganisationen har ej övats ordentligt sedan 1993, då vi höll den senaste anmälningspliktiga övningen till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i Wien. 2004 hölls den senaste övningen av den operativa ledningen och 2007 den sista armébrigadövningen av betydelse. Situationen för marinen och flygvapnet ser inte bättre ut.

Enligt Wictorin har vi bra stridsflygplan och ubåtar, men det kompliceras av en ackumulerad materielskuld i storleksordningen minst 30 miljarder kronor. Ett av försvarsmaktens största problem, menade Johan Wictorin, är övercentralisering. Med en prolongerad ekonomi kan vi bara ställa en brigad på fötterna, och den måste av uppenbara skäl vara placerad i huvudstadsområdet. I exempelvis Skåne och på Gotland saknas operativ förmåga.

 Den svenska ubåten U3 på landbacken.

Vad marinen beträffar kan den i Östersjön genomföra kustförsvarsoperationer eller eskortera handelsfartyg under det att flygvapnet har en otillräcklig basorganisation.

När det var dags att övergå till den brännande frågan Ukraina förklarade Johan Wictorin, att den är ett uttryck för ”förskjutna maktförhållanden”. Sålunda har USA ”klivit tillbaka” från Europa och låter européerna sköta sig själva. USA har alltfort en god militär förmåga, men det hänger på viljan. Dessutom har amerikanerna visat svaghet i Syrien, där man misslyckats med att dra den ”röda linjen”.

Om Europeiska Unionen (EU) hade Wictorin bland annat följande att anföra:

EU står ekonomiskt starkt men har militärt sjunkit ner ordentligt under det senaste decenniet. Storbritanniens flotta har blivit svagare, medan Tyskland är berett flytta fram resurser till grannstaterna. Frankrike är aktivt men gör det mesta för Frankrike.

När Johan Wictorin kom in på Ryssland förklarade han att landets militärmakt ”inte är så stark som vi tror men inte så svag som vi önskar”. Beträffande Ryssland och vad som utmärker dess militära förhållanden presenterade Wictorin en uppställning han efter begynnelsebokstäverna i följande ord valt att kalla ”GUBBE”:

Georgien (2008)
Upprustningsprogram
Brott mot fördrag
Beredskapsövningar
Ekonomiskt hot

 Rysk trupp i Georgien 2008.

I anledning av den ryska inblandningen i Ukraina kan man uppdatera denna uppställning till ”GUUBBE” genom att lägga till Ukraina. Härvidlag finns det tre möjligheter, ansåg Wictorin:

1. Förhandlingslösning. 2. Utvecklingen fortsätter som tidigare fram till presidentvalet den 25 maj; ryssarna vill undvika en regelrätt militär invasion. 3. Militär konfrontation. Om Ryssland svarar på västliga sanktioner med att lämna dollarn som valutareserv är situationen ytterst allvarlig: ”Då har vi världskrig”.

Johan Wictorin menade att Sverige helt klart har en roll att spela i det internationella sammanhanget, främst genom att verka för att de baltiska staterna ej blir underminerade av Ryssland. Som exempel kan här nämnas att cirka 30 procent av befolkningen i Estland är ryskspråkig medan 96 procent av Narvas befolkning är ryssar.

Vidare måste regeringen deklarera att det senaste besparingskommandot omfattande 500 miljoner kronor i lönekostnader skrotas. Därtill måste materiel inköpas – stridsflygplan får exempelvis inte stå på marken till följd av brist på reservdelar.

Regeringen måste ha högre beredskap och ta diskussionen om Gotland, där försvarsresurserna måste finnas på plats från början. På ön står visserligen ett antal Leopard-stridsvagnar uppställda på Tofta skjutfält, men däremot finns ingen personal att sköta dem tillgänglig. Mer om behovet av en förstärkning av Gotlands försvar här:

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9606914

 En Leopard-stridsvagn lastas av Gotlandsfärjan.

Övningarnas antal  måste öka liksom frivilligförsvarets attraktionskraft och det bör satsas på ett antal nischer. Johan Wictorin framhöll slutligen Danmarks modell med ett fyra månaders värnpliktssysten som efterföljansvärd för svensk del.

 

 

Avslöjande om vårt havererade försvar

 ”Radiomajoren” Arvid Eriksson, senare överste och stridbar försvarsdebattör.

I det nyss utkomna numret av Vårdkasen, medlemstidning för Förbundet för Sveriges folkförsvar, medverkar nestorn bland försvarsdebattörer, Jan von Konow, med en kort artikel rubricerad ”Hut går hem”. Jag kan inte låta bli att här återge och diskutera kring huvuddragen i denna mästerliga analys av det som väl numera måste kallas Sveriges så kallade försvar.

Jag lärde känna von Konow i början på 1970-talet, då jag gick med i och nästan samtidigt invaldes i styrelsen för dåvarande Försvarsfrämjandet. Ordförande var på den tiden ”radiomajoren”, Arvid Eriksson, legendariskt känd för sina uppbyggliga radioföredrag under Andra världskriget avsedda att ingjuta försvarsvilja i svenska folket och motverka den utbredda defaitismen (”Det tjänar ändå inget till…”).

Eriksson var en lågande antinazist och blev efter kriget svensk militärattaché i Washington, D. C. Han avancerade sedermera till överste och blev chef för Gotlands artillerikår. Liksom så många andra sanningssägare ansågs han tämligen kontroversiell  av etablissemanget. Att han politiskt var mörkblå ut i fingerspetsarna bidrog utan tvivel därtill.

Mer om Arvid Eriksson här:

http://www.tjelvar.se/varia/46.htm

Redaktör för Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum var reservofficeren och läraren vid Försvarshögskolan Jan von Konow. Jag blev snart en flitig medarbetare i tidskriften, där jag medverkade med företrädesvis utrikespolitiska artiklar. Försvarsfrämjandet uppgick i tidernas fullbordan i Allmänna Försvarsföreningen. För ett tiotal år sedan bildades så med von Konow som tillskyndare Förbundet för Sveriges folkförsvar.

Förbundets bärande tanke är att den allmänna värnplikten måste återinföras i Sverige. Därom skriver Jan von Konow bland annat följande:

Man kan ställa sig frågan hur vi kan ha hamnat i ett läge, där den mest centrala försvarsresursen röstats bort (med smalast tänkbara marginal), utan föregående analys och utvärdering, utan beaktande av framtida konsekvenser – bara med tryckningar på voteringsknappar? En starkt bidragande orsak – kanske den mest avgörande – är den form av tänkande, som med början i 1990-talet utvecklats inom Försvarsmakten.

Ty det var ju vid denna internationellt omvälvande tid, då Sovjetunionens kommunistiska imperium rämnade, som inflytelserika försvarshöjdare började spekulera i att nu när det Kalla kriget lyckligt och väl var över så skulle det inte finnas behov av en försvarsmakt med kapacitet att försvara hela vårt land.

Invasionshotet var ju borta, nu kunde man banta ner försvaret till oigenkännlighet och i stället satsa på globala punktinsatser i exempelvis Balkan, Afghanistan och Afrika. Att hålla sig med en effektiv krigsmakt började ses som primitivt och reaktionärt. Våra styrande politiker, som alltmer börjat se försvaret som en budgetregulator, tackade och tog emot.

Jan von Konow erinrar om att det nu inträffar saker och ting ”som visar att verkligheten – den hårda och kompromisslösa verkligheten – tycks ha hunnit upp alla flummiga försvarstänkare (både i och utan uniform), alla perspektivlösa försvarsfilosofer och alla tvärsäkra försvarsexperter.” Hut går hem.

Det är kanske här onödigt att erinra om ryska kränkningar av vårt luftrum och den massiva ryska upprustningen under Putin, men jag gör det ändå. Vem vet för övrigt vad den pågående krisen i Ukraina kan medföra? Sverige kan mycket väl komma att dras in i ett militärpolitiskt skeende vi inte kan kontrollera, och då hade vi behövt ett militärt försvar värt namnet.

Obarmhärtigt rycker von Konow täckelset av alla försök från höga militärer och politiker att uppehålla skenet av, att vårt förhandenvarande försvarsrudiment är någonting annat än en kuliss. Om ämnet inte vore så allvarligt så kunde man ha gapskrattat åt ÖB Sverker Göranssons verbala piruetter såsom denna av von Konow citerade: ”Vi skall försvara hela Sverige, men vi kan inte försvara hela ytan på samma gång.” Självfallet finner inte ÖBs snömosresonemang om att vi är på väg att bygga upp en insatsorganisation med ”god fart” och ”en rimlig försvarsmakt” nåd inför Jan von Konows skarpa analysförmåga:

Man tror sig höra ett aprilskämt! Det skulle vara ett konststycke av astronomiska mått att framgångsrikt genomföra denna strategi med de åtta ”manöverbataljoner” som ”den rimliga försvarsmakten” tror sig kunna disponera – om ett antal år.

Jan von Konow uppmanar avslutningsvis ÖB Sverker Göransson att vara ärlig och inför ansvariga politiker klart deklarera, ”att vår försvarsmakts s. k. bemanningssystem har havererat och blivit ett stort misslyckande”. Slutklämmen lyder: ”ÅTERINFÖR VÄRNPLIKITEN!”

Jag instämmer givetvis helhjärtat i detta. Jan von Konow är vid det här laget väl över de nittio men för pennan med oförändrad skärpa och stringens. Helt i ovannämnde radiomajoren Arvid Erikssons anda. Jan von Konow har varit styresman för Armémuseum och statsheraldiker samt är en flitig militärhistorisk författare.

Fotnot: Den som vill gå in som medlem i Förbundet för Sveriges folkförsvar och därmed göra en insats för värnpliktstanken sätter lämpligen in medlemsavgiften 100 kronor på förbundets plusgiro 49 88 23-4.

Vårt försvar: ”Något obehagligt kan inträffa”

Arthur Engberg ville låta ryssarna få Gotland.

1932 uttalade sig statsrådet Arthur Engberg (S), ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regering, om Sveriges försvar vid ett offentligt evenemang i Stockholm benämnt ”pacifistisk folkriksdag”. Engberg var tillika ledamot i riksdagens utrikesnämnd och konstitutionsutskott samt i det socialdemokratiska förtroenderådet.

Engbergs linje var, att om en främmande makt begärde få en del av Sverige, exempelvis Gotland, för att ha som flygbas vid ett krig i Östersjö-området ”så låt honom då få vad han vill ha”.

Ända fram till våra yttersta av dagar har det varit socialdemokratin av de stora partibildningarna som verkat för svensk militär avveckling. Nu har emellertid de så kallade nya Moderaterna övertagit sosseriets nedrustningslinje. Engbergs utsaga för drygt 80 år sedan får mig att tänka på statsminister Fredrik Reinfeldts famösa uttalande i våras om att rikets försvar är ett ”särintresse”.

Ända sedan det Kalla krigets slut för dryga 20 år sedan har Sveriges militära försvar befunnit sig i strykklass och/eller använts som budgetregulator. När pengar fattats på något håll i statsbudgeten, har det täppts till med pengar som eljest skulle ha gått till krigsmakten (ett ord som jag personligen fortfarande föredrar framför det hallstämplade ”försvarsmakten”).

Karlskrona 1981: den sovjetiska ubåten U137 går på grund.

Ofta är det försvarsrepresentanter som själva hävdat, att det numera inte föreligger någon hotbild mot vårt land och att försvaret därför inte är i så stort behov av pengar. De slantar som ändå kommit in via skattsedeln har i hög grad använts för insatser utanför våra egna landamären.

Det här är en dåraktig linje, som enligt min uppfattning faktiskt tangerar det landsförrädiska. Inte långt från vår östersjökust finns en stormakt som vi genom seklerna har haft ett mer eller mindre spänt förhållande till och inte sällan utkämpat krig med. Denna makt lade i 1808-1809 års krig beslag på vår östra så kallade rikshalva, Finland. Jag talar som var och en inser om Ryssland.

Uttalanden av dagens förståsigpåare inom de politiska respektive militära sfärerna visar, att det traditionella ”ryska hotet” inte är något som frammanar någon särskilt form av vaksamhet. Jag ber här att få citera Jan von Konow ur artikeln ”Perspektiv på Ryssland” i senaste numret av Vårdkasen (1/2013), medlems- och informationsblad för Förbundet för Sveriges folkförsvar:

Dagens bedömare är uppenbart alldeles för mycket okunniga om det förflutna och alldeles för mycket tvärsäkra om egna påståendens riktighet – på annat sätt kan man inte förklara uttalanden som t. ex. att något hot från Ryssland inte finns. Vad vet egentligen någon enda utomstående individ om rysk krigsplanläggning – därom vet ingen någonting. Redan det faktum att det i rysk ägo och under rysk kontroll existerar en dragen gasledning genom Östersjön, tätt utanför Gotlands kust, borde stämma de tvärsäkra till eftertanke.

Konow anser att det finns varje skäl att ta hänsyn till fakta sådana som att: det i Putins Ryssland råder en stark revanschkänsla till följd av att man, bland annat efter Michail Gorbatjovs agerande i det Kalla krigets slutfas, berövats sin forna ställning som supermakt; föreställningen att Väst (läs: USA) hotar Rysslands säkerhet, icke minst genom planering av ett omgivande missil- och robotsystem; en massiv rysk upprustning redan inletts, enkannerligen på den marina vädjobanan.

En betydande upprustning pågår i Ryssland, särskilt på det marina området.

Från politiska och militära kretsar på hemmaplan har vi hört påståenden av typ ”Ryssland har inte resurser att hota det svenska territoriet” och att ”våra förbindelser med Ryssland är så goda så det finns inga skäl att befara ett ryskt angrepp”. Det är dock inte enbart nuläget de som planerar det militära försvaret har att ta hänsyn till. Med Jan von Konows kloka ord:

Agerandet måste därför styras av medvetandet om att något obehagligt och helt oväntat kan inträffa. Nationell klokhet, långsiktigt förutseende och djupt ansvar för framtiden måste därför – under alla omständigheter – högprioriteras.

Sveriges försvar i ständig kris

Svensk stridsvagn i Afghanistan.

I valet 2006 röstade jag på Folkpartiet. Främsta orsaken härtill var partiets försvarspositiva hållning. Jag ville helt enkelt ge den borgerliga Alliansen en chans att få Sveriges försvar på rätt köl sedan Socialdemokraterna, med början på Olof Palmes tid som statsminister, kört det i botten och mest betraktat det som budgetregulator för att få pengar till annat.

Jag blev, liksom alla andra osannolikt tålmodiga försvarsvänner, grymt besviken. Varken statsminister Fredrik Reinfeldt, en före detta elitsoldat, eller dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg, med en bakgrund som reservofficer,  förmåddde uppbåda något större intresse för att ens bromsa upp det militära försvarets kontinuerliga ihopkrympande. Då hjälpte det inte hur försvarsvänligt lilla Folkpartiet än var.

 I stället fortsatte Alliansen i den gamla sosseregeringens försvarsfientliga spår med påföljd att Sverige i dag inte kan försvaras mot ett tänkbart militärt angrepp. Till sist blev det för mycket till och med för Odenberg som avgick och lämnade plats för tidigare vapenvägraren Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Denne fann på ett retoriskt grepp för att försvara de ständiga nedbantningarna av försvaret – det senare ”vässades” nu i själva verket för att bli effektivare, påstods det.

Alliansregeringens svek i försvarsfrågan fick mig att gå med i Sverigedemokraterna, Sveriges i dag mest försvarsvänliga parti. I egenskap av medlem i partiets försvarsutskott fick jag även privilegiet att på ett litet hörn vara med att utarbeta försvarsavsnittet i SDs valplattform.

Frågan är vad ÖB Sverker Göransson ler åt.

När den säkerhetspolitiska konferensen Folk och Försvar i dagarna traditionsenligt hålls i Sälen under närvaro av såväl försvarshöjdare som andra representanter för samhällstoppen – dock inte med deltagande av det så kallade folket – sker det i vetskapen om, att försvarsmakten misslyckats med att rekrytera tillräckligt många yrkessoldater. Det råder i nuläget en brist på 3000 soldater, och hur dessa skall värvas står skrivet i stjärnorna.

Avskaffandet av värnpliktssystemet var utan tvivel även det ett försök att ”vässa” försvaret och liksom vid alla andra sentida försvarsreformer har resultatet blivit bedrövligt. Värnpliktens definitiva sorti har lett till att de sista resterna av försvarets folkliga förankring gått till spillo. Ansvaret härför får såväl politiker som höga försvarsrepresentanter ta på sig.

Gammalt foto från A8 i Boden, ett av de numera nedlagda regementen som uppbar den gamla militära traditionen.

Jan von Konow, före detta statsheraldiker och styresman vid Armémuseum samt även gammal reservofficer, skriver på följande sätt om försvarsproblematiken i Vårdkasen, medlems- och informationsblad för Förbundet för Sveriges Folkförsvar (nummer 2 2010):

Sveriges fyra senaste överbefälhavare (namnen torde vara välbekanta) har under sina resp. mandat – var och en för sig men i ett likformigt gemensamt tänkande – med stor energi och målmedvetenhet gjort en insats, som samtiden och eftervärlden sent kommer att glömma. Insatsen har medfört att vårt lands militära kulturarv nu är praktiskt taget förskingrat. En under århundraden systematiskt uppbyggd struktur har på kort tid (från år 2000) brutits ner. Denna speciella kulturs ryggrad, försvarets folkliga förankring, har varit för vårt land unik i världen och har skapat trovärdighet till vårt försvar även långt utanför landets gränser. Den har man nu utraderat.

Von Konow, mångårig försvarsdebattör och tidigare ledamot i Försvarets traditionsnämnd, torde veta vad han talar om. Han menar att nuvarande överbefälhavare (ÖB), general Sverker Göransson, bär ett tungt ansvar för ”det slutliga, dräpande yxhugget” mot begreppet folkförsvar, det villa säga avskaffandet av värnplikten. ÖB hade, menar von Konow, åtminstone kunnat få denna åtgärd uppskjuten ”i avvaktan på en försöksverksamhet, en procedur som måste anses självklar i en fråga av så utomordentligt vital betydelse för hela svenska folket.” Von Konow fortsätter:

Men inte ett ord från ÖB:s mun om det riskfyllda med att avhända sig det överlägset mest kostnadseffektiva bemanningssystem som finns och som därtill utgör en säkerhetsfaktor av högsta dignitet. Till det militära kulturarvet räknas en rad funktioner, vilka redan var och en för sig äger en potential, som inte går att ersätta: förbandskultur, truppslagskultur, historisk kontinuitet, traditionsvärden, provinsiell kulturmiljö, ett säreget, gemensamt värdesystem på det etiska planet etc.

Följden har alltså blivit att Sveriges försvar blivit av med sin folkliga förankring, vilket naturligtvis är en betydande del av förklaringen till svårigheterna att rekrytera folk. Detta har kunnat ske genom en kombination av kortsiktigt opportunistiska politiker och en lika kortsiktig som inkompetent försvarsledning.

Ryssland rustar upp – Sverige ner.

Att återge försvaret dess forna slagkraft är, liksom att återinföra värnpliktssystemet, en på kort sikt omöjlig uppgift. Någon form av ”återtagande” av den slagstyrka och den folkliga förankring som en gång fanns för handen får ses på lång sikt och skulle ta minst ett decennium, sannolikt längre, att genomföra.

En mycket vansklig uppgift – men kanske inte helt omöjlig. Tills vidare tvingas vi konstatera att Sveriges försvar befinner sig i ständig kris. Något som de försvars- och  samhällshöjdare, som nu spökar ut sig i lusekoftor, ollar och annan typ av folklig klädsel i Sälen, bör begrunda.