Rahab gömmer de israelitiska spejarna enligt en konstnärlig tolkning.
Bibelns berättelser handlar till stor del om männens bedrifter. Det betyder inte att det saknas uppgifter om kvinnor som utfört viktiga insatser inom ramen för Guds dispensation. En av dessa var skökan Rahab (alternativa stavningar Rahav eller Rachav).
I Hebréerbrevet i Nya testamentet 11:31 läser vi (1917 års bibelöversättning): ”Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner.”https://sv.bibelsite.com/hebrews/11-31.htm
Rahab var hemmahörig i staden Jeriko, som är belägen på den så kallade Västbanken och räknas som palestinaarabiskt område sedan 1993 då den av Israel överlämnades till den Palestinska myndigheten som ett resultat av Oslo-avtalet. Jag besökte staden, som idag har cirka 20 000 invånare, under mitt besök i det Heliga landet 2005. När den israelitiske härföraren Josua, son till Nun, sände ut två spejare i syfte att skaffa kunskaper om det strategiskt viktiga Jeriko togs dessa välvilligt emot av Rahab i hennes hem. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rahab
Detta gjorde att hon skonades när israeliterna sedan till grunden brände ner och utplånade Jeriko och alla levande varelser som där vistades. Inte bara det – hela Rahabs släkt undkom den massiva förödelsen och upptogs i Israel. I Matteusevangeliet anges Rahab ha varit mor till Boas, en rik man som äktade den bibliska Rut.
Enligt den bibliska berättelsen om Jerikos fall instruerade Gud Josua att han skulle beordra alla israelitiska krigare att marschera runt Jeriko i sex dagar. Sju präster skulle därvid bära sju vädurshorn framför förbundsarken. På den sjunde dagen skulle man tåga runt Jeriko sju gånger och de sju prästerna stöta i hornen. När så skett skulle folket upphäva ”ett väldigt härskri” varvid stadsmurarna skulle störta samman.
Jeriko är en av världens äldsta städer.
I Josua 6 läser vi vidare att Josua avlade följande ed: ”Förbannad inför Herren vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt.” Det står var och en fritt att tolka innebörden i dessa ord mot bakgrund av att Jeriko – en av världens äldsta städer som anses ha anlagts omkring 9600 före Kristi födelse – verkligen byggdes upp på nytt och i dag räknas som ett av ”Palestinas” världsarv.
Huruvida Jerikos verkliga öde stämmer överens med den bibliska berättelsen i den judiska Bibeln (Gamla testamentet) är en annan sak. Enligt den vanligaste arkeologiska interpretationen var Jeriko redan lagt i grus och aska vid den tid Josua levde, det vill säga runt 1400 före Kristus. Denna tolkning bygger bland annat på fynd av en viss typ av keramik. De forskare som hävdar att Bibeln kan ha rätt ifrågasätter om dessa fynd tolkats på rätt sätt. http://www.olofamkoff.se/bibelstudier_html/apologetik.html
Det må vara hur det vill med den bibliska berättelsens autenticitet. Rahab-gestalten är under alla omständigheter fascinerande och visar, att även osannolika personer som prostituerade kan användas för viktiga uppgifter när det gäller Guds planer.
Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.
Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits
Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.
Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose
Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.
Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.
Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.
Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.
Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148
11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.
En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi sett och hört prov på tidigare.
Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.
Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:
Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.
Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15
Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.
Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).
Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm
Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).
Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor
Den verklige Ramses IIs mumie.
Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget
I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.
Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.
Burt Lancaster som Mose.
”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver
Inget dokument i världshistorien förändrade världen till det bättre som de tio budorden gjorde.
Så inleder pedagogen, författaren och debattören Dennis Prager sin inledande presentation av Tio Guds ord eller de tio budorden. Se länken ovan. Prager har naturligtvis alldeles rätt.
Budorden, som enligt biblisk tradition (2 Moseboken) gavs till Mose av Gud på Sinai berg under det judiska folkets 40 år långa ökenvandring, har inneburit en etisk revolution i mänsklighetens historia.
De tio budorden är, enligt skrivningen i Martin Luthers Stora katekes (se länken nedan), följande:
1. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
2. Du skall icke missbruka din Guds namn.
3. Du skall helga vilodagen.
4. Du skall hedra din fader och din moder.
5. Du skall icke dräpa.
6. Du skall icke begå äktenskapsbrott.
7. Du skall icke stjäla.
8. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
9. Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.
10. Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller något som tillhör honom.
Du skall icke hava begärelse till din nästas Rolls Royce…
Den spetsfundige kan kanske skoja om att det där med tjänare och tjänarinnor samt oxar och åsnor inte är så aktuellt i dag som det var för vid pass 3000 år sedan, då Mose med mycken möda knackade ner budorden. Naturligtvis är det så. Då är det emellertid bara att byta ut dessa begrepp mot exempelvis underlydande anställda, bil och fritidsbåt.
Tio Guds bud, även kallade Dekalogen, gäller troende likaväl som ateister. Om de tillämpades till fullo av hela mänskligheten skulle världen nog kunna betraktas som ett himmelrike på jorden. Det skulle varken behövas militärmakter eller polisväsenden.
En ateist skulle, framhåller Prager, i och för sig kunna hävda att vederbörande inte behöver några gudomliga påbud för att inse att det exempelvis är fel att mörda. Kruxet med detta resonemang är bara, att utan en högre auktoritet såsom Gud så är fältet fritt för vilka handlingar som helst. Det en person upplever som självklart är inte lika uppenbart för en annan.
Det finns visserligen nationella lagar samt olika FN-deklarationer som mer eller mindre auktoritativt reglerar mänskligt umgänge. Dessa är emellertid alla skapade av människor. Tio Guds bud är däremot sanktionerade av världsalltets och mänsklighetens skapare, vilket ger dem en unik auktoritet.
I Lukasevangeliet 10:27 i Nya testamentet låter Jesus en så kallad lagklok sammanfatta lagen och budorden i det dubbla kärleksbudet:
Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.
En ännu kortare sammanfattning finns i form av den gyllene regeln i Matteusevangeliet 7:12:
Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.
Detta var, hävdade Jesus, ”lagen och profeterna”. Något som visar hur fast förankrad Mästaren från Nasaret var i den judiska tradition som givit oss Tio Guds bud. Det visar också hur fel ”ersättningsteologin”, som menar att allt judiskt kan lämpas över bord efter kristendomens inträde, har.
Den gyllene regeln har motsvarigheter i alla betydande religioner. I de islamska haditherna står det så: ”Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.” Sikhismens motsvarighet till detta är: ”Döm andra så som du dömer dig själv.” Mer här:
En illustration som visar hur det kunde ha sett ut vid hednatemplet i Uppsala, då människor och djur hängdes upp i ett särskilt offerträd vid en blotfest vart nionde år.
Våra svenska normer och traditioner har nu i ungefär tusen år utformats mot bakgrund av det som Gud via Mose och Jesus lärde ut. Om så icke hade varit fallet så hade vi kanske fortfarande hängt upp människor och djur i offerträd för att blidka asagudarna som skedde under vikingatiden, något som historieskrivaren Adam av Bremen hävdar skedde i anslutning till det år 1087 nedbrända hednatemplet i Uppsala. Mer om vikingatidens blot- och offerverksamhet här:
Allt har sin tid, förkunnar Predikaren i den judiska Bibeln. Att fröjda sig har sin tid, att sörja har sin tid. I går blev det litet av det sistnämnda med sången ”Help” i en härlig bluesversion.
Nu ber jag att få önska god natt med litet av det förstnämnda. Överst har jag därför lagt in en länk till Dan Feffermans version av psaltarpsalmen 28: Bön om de gudlösas bestraffning. Fefferman tar fasta på psalmens glädjefyllda budskap med rubriceringen ”My Heart Leaps and Jumps in its Joy” och bjuder upp till en svängig och medryckande sång, som säkert även går att dansa till.
Refrängen har enligt 1917 års svenska bibelöversättning följande lydelse:
Lovad vare HERREN, ty han har hört mina böners ljud! HERREN är min starkhet och min sköld; på honom förtröstade mitt hjärta. Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta, och med min sång vill jag tacka honom.
Konung David, som av tradition anses ha skrivit Psaltarens sånger, kunde konsten att ta ut svängarna i glädjeyran och skall en gång ha dansat och hoppat omkring så till den grad att han tappade en del av sina kläder och blottade vitala kroppsdelar. Det var när förbundsarken fördes in i Jerusalem efter ett lyckat härnadståg, och enligt den bibliska berättelsen var hans gemål Mikal inte alls lycklig över hans beteende.
David med filistéen Goliats huvud. 1600-talsmålning av Caravaggio.
Hon skall enligt 2 Samuelsboken ha utbrustit inför sin make: ”Tänk så värdigt Israels konung uppträdde i dag! Att blotta sig inför sina tjänares tjänsteflickor som det värsta patrask.” Mikal var dotter till Davids företrädare, kung Saul, och hade köpts av David för ”ett hundra filistéers förhudar”.
Hon kom aldrig att föda några barn, vilket kanske inte förvånar särskilt mycket – hon och den kunglige maken verkar inte ha varit riktigt på samma våglängd.
I alla fall hoppas jag mina trogna läsare uppskattar Dan Feffermans sång lika mycket som jag gör. Ty visst finns det väl anledning glädja sig när de ogudaktiga tvingas bita i gräset!
Tillägnas någon jag saknar väldigt mycket denna kväll.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 