FNs råd mot mänskliga rättigheter

”En avloppsbrunn för politisk partiskhet.” Så löd den amerikanska FN-ambassadören Nikki Haleys omdöme om FNs råd för mänskliga rättigheter.

Den 20 juni meddelade USAs FN-ambassadör Nikki Haley att Förenta staterna lämnar United Nations Human Rights Council (UNHRC). Haley anklagade organisationen för hyckleri och förklarade att UNHRC hade blivit en ”cesspool of political bias” (en avloppsbrunn för politisk partiskhet). https://www.bbc.com/news/44537372

Det är svårt att inte ge den nu avgångne  ambassadör Haley rätt. FNs råd för mänskliga rättigheter har under hela sin existens endast fördömt ett land för påstådda människorättsbrott, Israel, som ställts vid skampålen icke färre än 68 gånger 2006-16. USA ersattes som medlemsland av Island. En mer korrekt beteckning för rådet vore kanske FNs råd mot mänskliga rättigheter.

I maj 2011 var rådet på väg att godkänna en rapport som hävdade att situationen för de mänskliga rättigheterna i Muammar Khadaffis Libyen var god. Pådrivande i ansträngningarna att godkänna rapporten var Algeriet, Qatar, Saudiarabien, Syrien, Nordkorea, Pakistan, Burma och ”Palestina”. Rapporten stoppades dock i sista stund. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Island tog USAs plats i UNHRC. På bilden den isländske utrikesministern.

UNHRC bildades den 15 mars 2006. En stor majoritet i FNs generalförsamling stödde förslaget att UNHRC skulle komma att ersätta United Nations Commission on Human Rights (UNCHR), eftersom den sistnämnda organisationen – bildad 1946 med Eleanor Roosevelt (1884-1962) som sin första ordförande – dels ansågs ha blivit alltför politiserad, dels lämna för stort inflytande åt länder som själva grovt kränker de mänskliga rättigheterna. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Commission_on_Human_Rights

Förhoppningen med den nya organisationen var att denna bättre än den dittillsvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheter skulle kunna tillvarata och verka för mänskliga rättigheter. Ett fåtal länder insåg dock att det på intet sätt fanns någon garanti för att det inte skulle bli precis lika illa med den nya organisationen. Således röstade USA, Israel. Marshallöarna och Palau emot förslag. Vitryssland, Iran och Venezuela lade ner sina röster.

Det visade sig att skeptikerna skulle få helt rätt. Det är svårt att se att utfallet skulle ha kunnat bli något annat när man vet att länder såsom Kina, Kuba, Eritrea, Somalia, Nigeria, Qatar, Angola, Burundi, Pakistan, Bangladesh. Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Saudiarabien, Egypten och Förena Arabemiraten är medlemmar. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Human_Rights_Council

Saudiarabien är en av UNHRCs mest kritiserade medlemsländer.

FNs råd för mänskliga rättigheter har 47 medlemmar uppdelade på de olika världsdelarna. Länderna väljs för treårsperioder och inget land tillåts vara medlem längre än två sammanhängande treårsperioder. Sverige var kandidatland för perioden 2013-15 men beviljades inte inträde. Rådet sammanträder tre gånger årligen i schweiziska Génève.

Fredrik Malm, riksdagpolitiker för Liberalerna, tillhör dem som vill avskaffa rådet och jag har mot ovan skisserade bakgrund svårt att inte ge honom rätt. https://www.svt.se/opinion/mr-radet

Det nya Iran-avtalet kan bli en ny München-överenskommelse

 

 På bilden syns från vänster representanter från följande länder/makter i Lausanne-mötet: Kina, Frankrike, Tyskland, EU, Iran, Ryssland, Storbritannien samt USA (John Kerry).

Den 2 april slöts i Lausanne i Schweiz ett ramavtal mellan Iran å ena sidan och USA, andra ledande västmakter samt Ryssland och Kina å den andra. Avtalet är tänkt att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. Under det att USAs president Barack Obama menar att avtalet – något slutgiltigt avtal har ännu inte skrivits under – blockerar Irans möjligheter att utveckla kärnvapenkapacitet, hävdar Iran att landet endast kommer att använda kärnkraft för fredligt bruk.

Det rådde en uppsluppen stämning när ramavtalet i Lausanne ingåtts. Nästan litet som i samband med München-överenskommelsen den 29-30 september 1938, då ledarna för Storbritannien, Italien och Frankrike menade sig ha garanterat freden i Europa genom att ingå en överenskommelse med Tyskland som bland annat tillät tyskarna att lägga beslag på det tyskspråkiga Sudetlandet i Tjeckien. En glädjestrålande Neville Chamberlain, Storbritanniens premiärminister, viftade vid hemkomsten med ett papper som han menade tillförsäkrade Europa ”Peace in our time” (Fred i vår tid).   

Riktigt så blev det ju, som alla vet, inte. Bläcket på avtalsdokumentet hade knappt hunnit torka förrän Hitler, i strid med överenskommelsen, hade lagt beslag på hela Tjeckien samt förvandlat Slovakien till en lydig vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att lämna försvarsgarantier till Polen, och när detta land angreps av nazityska trupper den 1 september 1939 utbröt vad som skulle utveckla sig till Andra världskriget.

 Neville Chamberlain trodde att Hitlers underskrift bäddade för fred.

Signatärmakterna i Lausanne i början av april må ha strålat av glädje på de bilder som togs vid tillfället, men sedan dess har stark kritik mot ramavtalet riktats från flera håll.

I en tungt vägande debattartikel i The Wall Street Journal den 7 april http://www.wsj.com/articles/the-iran-deal-and-its-consequences-1428447582 menar de tidigare amerikanska utrikesministrarna Henry Kissinger och George P. Shultz att det ingångna avtalet inte hindrar Iran från att, på något längre sikt, utveckla kärnvapen:

 The threat of war now constrains the West more than Iran. While Iran treated the mere fact of its willingness to negotiate as a concession, the West has felt compelled to break every deadlock with a new proposal. In the process, the Iranian program has reached a point officially described as being within two or three months of building a nuclear weapon. Under the proposed agreement, for 10 years Iran will never be further than one year from a nuclear weapon and, after a decade, will be significantly closer.  

Kissinger och Shultz berömmer president Barack Obama och utrikesminister John Kerry för deras tålamod och uthållighet i Iran-förhandlingarna i syfte att minska kärnvapenhotet och menar att ramavtalet innebär vissa framsteg. Dessa är emellertid inte av bestående art: ”Progress has been made on shrinking the size of Iran´s enriched stockpile, confining the enrichment of uranium to one facility, and limiting aspects of the enrichment process. Still, the ultimate significance of the framework will depend of its verifiability and enforceability.”

Att förhandla fram det slutgiltiga avtalet med Iran, anser Kissinger och Shultz, kommer att bli ”extremt utmanande”, eftersom Iran inte ger upp något av sin utrustning, sina anläggningar eller nukleära produkter. Det som enligt föreliggande ramavtal kommer att ske är, att man placerar dem under tillfälliga restriktioner och förseglar de förvaringsanläggningar som är tänkta att bli föremål för det internationella atomenergiorganet IAEAs inspektioner. Däremot kommer det att bli otroligt svårt, kanske omöjligt, för IAEA att hålla koll på alla atomanläggningar som finns i landet.

 Henry Kissinger och George Shulz är kritiska till Iran-avtalet.

De forna amerikanska utrikesministrarna råder USA att utveckla en strategisk doktrin för Mellanöstern-regionen, som i sin helhet berörs av det nu aktuella och i ännu högre grad det slutgiltiga avtalet: ”If the world is to be spared even worse turmoil, the US must develop a strategic doctrine for the region. Stability requires an active American role. For Iran to be a valuable member of the international community, the prerequisite is that it accepts restraint on its ability to destabilize the Middle East and challenge the broader international order.”

Israel har hela tiden varnat västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet för att ingå ett otillräckligt nukleärt avtal med Iran, som man fruktar kommer att utsätta den judiska nationen för stora risker. Premiärminister Benjamin Netanyahu framförde för kort tid sedan detta budskap i den amerikanska kongressen, något som ledde till frostiga relationer mellan Netanyahu och president Obama.

Och när förhandlingarna fortsatte som vanligt trots att den iranske toppmilitären Mohammad Reza Naqdi, befälhavare för Basji-milisen ingående i det iranska Revolutionsgardet, förklarat att ”Erasing Israel off the map” http://unitedwithisrael.org/israel-furious-that-nuclear-talks-continue-after-iranian-commander-says-destroying-israel-is-non-negotiable/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_campaign=20150401_m125146696_Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_term=more_btn_light_png (Utplåna Israel från kartan), var ”non-negotiable” (icke förhandlingsbart) blev Netanyahu och hela den israeliska regeringen av lättförståeliga skäl rasande.

 Benjamin Netanyahu i den amerikanska kongressen.

Netanyahu gjorde den 12 april följande uttalande som lades ut på den israeliska ambassadens hemsida av Israels Stockholms-ambassadör Isaac Bachman:

So let me reiterate again the two main components of the alternative to this bad deal. First, instead of allowing Iran to preserve and develop its nuclear capabilities, a better deal would significally roll back these capabilities – for example, by shutting down the illicit underground facilities that Iran concealed for years from the international community. Second, instead of lifting the restrictions on Iran´s nuclear facilities and program at a fixed date, a better deal would link the lifting of these restrictions to an end of Iran´s aggression in the region, its worldwide terrorism and its threats to annihilate Israel.  

I följande videoklipp varnar Netanyahu för att det ramavtal som nu träffats riskerar att leda till en vapenkapplöpning i regionen och inte alls hindrar, utan snarare banar väg för, Irans förmåga att utveckla kärnvapen. Netanyahu menar också att Iran måste tvingas erkänna Israels rätt att existera som ett villkor för någon form av avtal https://www.youtube.com/watch?v=dSzVmejnt3A.

Ej endast Israel utan också betydande delar av arabvärlden är rädda för att avtalet skall göra det möjligt för Iran att konsolidera och utöka sin maktställning i Mellanöstern. I The Wall Street Journal den 4 mars http://www.wsj.com/articles/like-israel-u-s-arab-allies-fear-obamas-iran-nuclear-deal-1425504773 – alltså en knapp månad innan ramavtalet var klart – sammanfattas den arabiska oron på följande sätt: ”But America´s other key allies across the Middle East – such as Saudi Arabia, Egypt and the United Arab Emirates – are just as distraught, even if they lack the kind of lobbying platform that Benyamin Netanyahu was offered in Congress.”   

USAs arabiska allierade fruktar att USA skall överge dem och I stället bli vänligare inställt till den gemensamma fienden Iran – de känner sig helt enkelt lurade. I syfte att försöka stävja sådana känslor flög utrikesminister Kerry till Saudiarabien knappt en månad innan ramavtalet hade undertecknats och mötte den nye saudiske kungen Salman samt utrikeministrar från andra stater kring Persiska viken.

 En tecknare ser på Kerrys vilja att vara iranierna till lags.

Det är tveksamt om Kerrys brandkårsutryckning blev särskilt framgångsrik. Misstron tycks bestå. David Pollock från The Washington Institute gör den 9 april följande analys av den arabiska skepsisen beträffande USA:s förhandlingar med Iran: http://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/view/polarized-arab-reactions-to-the-iran-nuclear-framework

Således verkar det som om det nukleära avtalet mellan USA, västmakterna samt Ryssland och Kina riskerar att öka spänningarna i Mellanöstern i stället för att lindra dem. Irans president Rouhani känner sig styrkt av USAs långtgående vilja att göra iranierna till lags och förklarade nyligen, att ett villkor för att Teheran skall skriva under ett slutgiltigt avtal är att samtliga sanktioner riktade mot landet måste hävas i samma stund som avtalet skrivs på.   

Parallellt därmed ägnar sig iranska ledare åt att upprepa det slita mantrat om USA som sin största fiende och att man inte kommer att ändra sin inställning om att Israel skall utplånas. Något som inte förefaller bekymra Obama-administrationen.

Däremot har Kanada sedan flera år tillbaka en skeptisk inställning till kärnvapenavtal med Iran, ett land Ottawa inte litar på. Den kanadensiske utrikesministern Rob Nicholson förklarade den 3 april, dagen efter att ramavtalet slöts i Lausanne, att Kanada kommer att döma Iran ”efter dess handlingar, inte dess ord” http://www.ctvnews.ca/politics/canada-will-judge-iran-by-its-actions-not-its-words-1.2310828.

Med allt detta i minnet kommer åtminstone denna skribent inte ifrån den obehagliga känslan, att Iran-avtalet kan visa sig bli en ny München-överenskommelse som kan leda fram till en storkonflikt i regionen.