Efter ”Uppdrag granskning”: Dags att inse varifrån det verkliga hotet mot judarna kommer

 Judehatet har bytt ansikte.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-vander-sig-i-magen-av-sds-propaganda/

Dagen efter ”Uppdrag gransknings” (SVT) uppseendeväckande reportage om den muslimska antisemitismen i Malmö är dementimaskinen i gång. Ett av de populärare greppen är att peka fingret åt Sverigedemokraterna i stället för åt det håll där det faktiska judehatet står att finna.

Ett exempel på denna strategi är en artikel av socialarbetaren och Auschwitz-överlevaren Emerich Roth i Dagens Nyheter dagens datum (se länken ovan).

Utan att vilja förringa denne säkerligen hedervärde mans dyrköpta erfarenheter kan jag inte annat än skaka på huvudet åt att vår sannolikt mest inflytelserika tidning, en dag efter ett avslöjande reportage om muslimsk antisemitism, släpper fram någon som tillåts rada upp ett antal lögner eller i bästa fall halvlögner om SD utan att det ljungande judehatet från muslimskt håll berörs med ett ord.

Alltså om det enda parti i riksdagen som tycks ta antisemitismen på fullt allvar och därtill det sannolikt mest Israel-vänliga. Vars partisekreterare har en gigantisk Israel-flagga på sitt kontor och som har flera framstående representanter av judisk börd. Sverigedemokraten Ted Ekeroth var 2007 den förste svensk som tilldelades World Zionist Organizations (WZO) prestigefyllda utmärkelse Herzlpriset, uppkallat efter sionismens grundare Theodor Herzl (1860-1904).

 Ted Ekeroth med Herzlpriset.

Detta parti blandar Roth ihop med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen – vilket bland annat torde bevisa att hög ålder inte nödvändigtvis är synonymt med vishet och klokskap (Roth föddes i Tjeckoslovakien 1924).

Jag hyser den djupaste respekt för människor som överlevde Förintelsen, men ger det dem mandat att fabulera fritt i media om saker de uppenbarligen har föga eller ingen sakkunskap om? Jag tycker faktiskt inte det. Roth hävdar exempelvis att SDare i allmänhet marscherade under hakkorsfanor på 1990-talet, vilket är alldeles tokigt – låt vara att det fanns enstaka virrpannor. Han torgför dessutom något slags psykiatrisk gottköpsteori om att SDs kärna skulle bestå av yngre män ”som negligerats av sina pappor”.

Willy Silberstein, ordförande i den ultraliberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), är visserligen inte lika grov i sin demagogi som Emerich Roth men kan inte heller han låta bli att försöka få det till att antisemitismen i Malmö egentligen nog är Sverigedemokraternas fel.

Uppenbarligen upplever Silberstein/SKMA det som mycket obehagligt att nästan allt judehat i Malmö de facto emanerar från muslimska invandrare. Lösningen? Sparka på SD. I Metro den 23 januari citeras Silberstein i en artikel som belyser det faktum att Judiska församlingen i Malmö nu beslutat stängsla in synagogan på Föreningsgatan på följande sätt: ”Jag tror att Sverigedemokraternas argumentation ökar motsättningen mellan olika grupper.”

Metroartikeln här:

http://www.metro.se/skane/malmos-synagoga-stangslas-in-efter-hot/EVHoav!mj2f8uSpB7D6Q/

När man går in på SKMAs hemsida finns där inte en rad om SVTs reportage om den importerade antisemitismen i Malmö som fått många judar att i desperation och avsmak lämna staden. I Malmö finns uppenbarligen inte längre någon framtid för dem, kanske inte heller för andra ickemuslimer utom möjligen muslimernas uppbackare inom de rödgröna partierna. Däremot vidarebefordrar organisationens Facebook-sida visst material om det aktuella judehatet.

Willy Silberstein, som är född i Norrköping 1954, var som ung man med tjockt hårburr med i organisationen Demokratisk Allians vilken bland annat försvarade USAs engagemang i Indokina  som nödvändigt i syfte att bekämpa den globala kommunismen (jag vet, ty jag var med). Därefter gjorde han, liksom sin syster Margit Silberstein, en framgångsrik karriär inom etablissemangsmedia innan han 2009 blev ordförande i SKMA. Numera ägnar han sig mest åt moderatorsuppdrag och medieträning.

 Ortodoxe Malmö-rabbinen Shneur Kesselman, en av måltavlorna för den muslimska antisemitismen, med Malmös synagoga i bakgrunden.

Personer som Roth och Silberstein tror antagligen att de gör Sveriges judar en tjänst genom att utmåla SD som ett stort hot, samtidigt som de lägger ner stor energi för att varna för något de kallar ”islamofobi”, men i verkligheten är det precis tvärtom.

Genom att demonisera SD försvårar de för judarna att se var det verkliga och i realiteten enda hotet mot deras existens i Sverige och i andra länder ligger: bland det, tack vare massinvandringspolitiken, ständigt växande antalet muslimer vars heliga skrift (Koranen) upphöjer judehatet till religiös dogm och liknar judar vid grisar och apor. En slogan som reciterats av otaliga islamska hatpredikanter för att rättfärdiga mord på judar.

Profeten Muhammed själv, med bakgrund som karavanrövare och kamelskötare,  lät som bekant vid ett tillfälle halshugga omkring 600-800 judar under sin väpnade kamp för att tillskansa sig makten och utöka sina landrevir.

Varken Emerich Roth eller Willy Silberstein är naturligtvis det minsta intresserad av att lyfta fram den politiska vänsterns skuld när det gäller den skamliga antisemitismen i Malmö. Inte heller belystes denna aspekt i Janne Josefssons ”Uppdrag granskning”.

 Dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) citerade Koranen och träffade muslimska trosanhängare i Rinkeby på nationaldagen.

Den alltid informativa och inte sällan bitska sajten Jihad i Malmö, med förre kristdemokraten Hans C. Pettersson som ansvarig utgivare, lyfter däremot de starka kopplingar som finns mellan ledande S-politiker i Malmö och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza. Sajten påpekar också att en kommunal nämndordförande ledde en antisemitisk demonstration på Malmös gator.

Mer här:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/01/man-vill-bara-grata.html

Den till Sverigedemokraterna avhoppade Malmö-sossen Nima Gholam Ali Pour spinner vidare på samma tema i en välmatad debattext på sin blogg Nimatown under rubriceringen  ”Ingen nolltolerans mot antisemitism i Malmö”. Nima berömmer TV-reportaget och skriver att man ”börjat komma bort ifrån myterna om att det handlar om nynazister eller högerextrema som skulle stå bakom antisemitismen i Malmö”.

Det som inte togs upp i Uppdrag Gransknings dokumentär var legitimeringen av antisemitism från politiskt håll som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger bakom. De rödgröna politikerna i Malmö  inte tagit avstånd från antisemitism utan har på olika sätt signalerat att antisemitism är norm.

Nima hänvisar i detta sammanhang till Malmö-politiker såsom kommunfullmäktigeledamoten Adrian Kaba (S) och riksdagsledamot Hillevi Larsson (S); den senare stoltserade nyligen med ett diplom hon fått sig tilldelat av Palestinska föreningen i Malmö vilket avbildar ett ”Storpalestina” där Israel utplånats. I bakgrunden huserar förre kommunstyrelseordföranden (S) Ilmar Reepalus Dialogforum, vilket enligt Jihad i Malmö ”snackat käkarna ur led” utan några som helst resultat.

 Palestinaaktivisten Mohannad Yousif till vänster och Olof Holmgren från ”Stoppa matchen”-ledningen i Malmö 2009.

De rödgrönas länk till Palestina-rörelsen uppges vara Mohannad Yousif, vilken varit flitig med att sprida konspirationsteorier som att terrorrörelsen Islamiska staten (IS) i själva verket finansieras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yousif samarbetar nära med Larsson och Vänsterpartiets ordförande Morgan Svensson. Sålunda har, konstaterar Nima, ”…den rödgröna majoriteten släppt in antisemiterna i maktens salonger…”.

På detta sätt har antisemiterna, långt ifrån att ha stigmatiserats, i stället blivit normen i Malmö. Yousif var en av de ledande förespråkarna för att Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö 2009 skulle stoppas.

Här en länk till Nima Gholam Ali Pours bloggtext:

http://nimatown.blogspot.se/2015/01/ingen-nolltolerans-mot-antisemitism.html

Det politiska parti som mest engagerat sig mot antimsemitismen i Sverige är som nämnts ovan Sverigedemokraterna, något som stör de liberala/vänsterinriktade/ängsligt politiskt korrekta bedömarna något oerhört. Willy Silbersteins standardargument är att ”SD utnyttjar antisemitismen för att komma åt muslimerna”, en verklighetsfrämmande konspirationsteori om någon.

Det beryktade Expo, med sina rötter i vänsterextremism och anti-vit rasism och där juden Jonathan Leman är en av toppfigurerna, har över huvud taget inte visat något intresse för att kommentera ”Uppdrag granskning” om judehatet i Malmö.

 Judiske Expo-medarbetaren Jonathan Leman.

Dess hemsida har de senaste dagarna toppat med det påstått minskade stödet för nazisterna i Grekland och ondgjort sig över den islamkritiska Pegida-rörelsen i Tyskland. Dock inget om judehatet i Malmö, som sagt. Också i Expos fall torde det vara så att antisemitismen helt enkelt kommer från ”fel” håll och att kritik mot något som har med islam att göra skulle sabba Expos opinionsbildning mot ”islamofobi”.

Av Jonathan Leman hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer. Han har som jude smärtsamma erfarenheter av den under senare år alltmer utbredda antisemitismen och vet naturligtvis mycket väl varifrån den i kanske 95 fall av 100 kommer ifrån.

Man skulle önska att Leman kunde bryta sig ur Expos tvångströja av SD-hat och proislamism, främst därför att detta skulle underlätta för Lemans egen folkgrupp att urskilja varifrån det reella hotet kommer. Jag har hittat denna artikel av en 25-årig Jonathan Leman i Expressen från november 2006 som tyder på betydande insikter och mognad:

http://www.expressen.se/debatt/jag-blir-attackerad-for-att-jag-ar-jude/

 Mirjam Katzin (V) resonerar verserat i ETC.

Det vettigaste jag läst från någon vänsterföreträdare i anledning av det aktuella TV-reportaget kommer från Mirjam Katzin, som i en artikel i tidskriften ETC för ett ganska så verserat resonemang kring företeelsen antisemitism. Katzin, som är doktorand i juridik i Lund och aktiv vänsterpartist, är exempelvis medveten om att det förekommer judehat från muslimer.

I slutklämmen av sin artikel lägger hon dock för säkerhets skull till följande vad jag vill kalla alibiresonemang, eftersom hon antagligen vill fortsätta vara kvar i V-partiet:

Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter detta innebära, både i och utanför rörelsen.

Katzins hela debattext här:

http://www.etc.se/debatt/onyanserad-debatt-om-hatet-mot-judar

Undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Forum för levande historia visar att det är åtta gånger vanligare med antisemitism hos personer med muslimsk bakgrund än från andra befolkningsgrupper. Samtidigt förefaller judehatet bli ett allt mindre problem bland extremnationalister och rena nationalsocialister, eftersom dessa numera fokuserar betydligt mer på att motverka den massiva invandringen än den traditionella nazistiska fixeringen vid judarna.

Ju förr individer som exempelvis Emerich Roth, Willy Silberstein och Jonathan Leman, liksom så kallade antirasistiska organisationer och den etablerade judenheten inser detta, och faktiskt också börjar framföra det, desto bättre.

 

 

 

 

Vad är värst – heilande eller misshandel?

 Advokat Per Liljekvist hotas av åtal för bland annat hets mot folkgrupp.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20163265.ab

Aftonbladet berättar den 16 januari historien om hur ”kändisadvokaten” Per Liljekvist – med skådespelaren Mikael Persbrandt bland sina klienter – av kriminella kontakter beställde misshandel av några ungdomar han retat upp sig på. Till råga på allt gjorde han därtill ”hitlerhälsning” mot ungdomarna, varav flera uppges ha ”invandrarbakgrund”.

Se länk överst för ABs beskrivning av händelseförloppet.

Av tidningens rubriksättning att döma förefaller just heilandet ha varit det värsta Liljekvist gjorde sig skyldig till när det hela begav sig i höstas. Då hade advokaten ändå, efter en skärmytsling med ungdomsgänget utanför en krog i Djursholm, först skrikit åt ynglingarna att de ”inte hörde hemma här” och därefter via sin mobil tillkallat några medlemmar ur den kriminella gruppen ”Lejonen” att misshandla ungdomsgänget.

Man undrar i sitt stilla sinne vilket som är värst: att utsättas för hitlerhälsning eller att bli misshandlad av yrkeskriminella, vilket var vad några av ungdomarna blev sedan Liljekvists huliganer anlänt i taxi och slagit ner några personer, både ur det för Liljekvist förhatliga ungdomsgänget samt en vuxen man som sökt avstyra misshandeln. Liljekvist uppges ha stått och ”hejat på” de så kallade lejonen under misshandeln.

Åtal uppges nu vänta Liljekvist och en av lejonhuliganerna. Bland annat för misshandel, hets mot folkgrupp och ofredande. Det är alltså heilandet som betecknas som ”hets not folkgrupp”, en lag som instiftades efter Andra världskriget som spärr mot antisemitism, men numera mest fungerar som förevändning för den alltmer DDR-liknande svenska staten att söka spärra in oliktänkande av typ pastor Åke Green (som dock frikändes i Högsta domstolen) och gatukonstnären Dan Park.

Hur otrevligt jag än tycker det är med hitlerhälsningar – för det tycker jag som kämpande antinazist verkligen – så ifrågasätter jag den tonvikt som lagts på detta så kallade brott genom åren. Jag vet inte exakt hur många personer som dömts för ”hets mot folkgrupp” till följd av så kallat heilande – men det är förmodligen ett icke ringa antal.

 Synagogan i Malmö – ofta föremål för antisemitiska trakasserier och skadegörelse.

Man kan då lämpligen jämföra med hur många som åtalats och fällts i domstol för de trakasserier av judar som genomförs på så gott som daglig basis i Malmö: överfall och stenkastning mot personer med traditionell judisk klädsel, inklusive den judiska församlingens rabbin; hakkorsprejande av såväl exteriör som interiör i synagogan på Föreningsgatan; attentatsanslag mot judiska församlingshemmet; trasserier mot elever på väg till och från skolan; våldsamma motdemonstrationer mot proisraeliska manifestationer; verbalt ofredande och dödshot etcetera.

Såvitt jag känner till kan antalet personer som fällts för något av allt detta sammanfattas i ett mycket runt tal: noll (0).

Polisen har gett upp hoppet om att komma till rätta med den för såväl Malmö som Sverige skamliga behandlingen av Malmös judar. Det beror helt enkelt på att antisemitismen i Malmö är ett fenomen som importerats med stadens växande muslimska befolkning.

Varken politikeretablissemanget eller polisledningen har något som helst intresse av att lagföra muslimska förövare, eftersom då riskerar kallas för ”rasister” och, ve och fasa, för att gå i Sverigedemokraternas ledband. Inte ens mer eller mindre professionella ”antirasister” är särskilt intresserade av att komma rätta med antisemitismen i Malmö, eftersom den utövas av ”fel” grupp, nämligen muslimer. Om dessa får ej sägas ett enda ont ord, då tar det hus i helsicke.

Också de så kallade kippavandringar som då och då har genomförts som stöd för Malmös utsatta judar har mer och mer kommit att förlora sin udd, då dessa manifestationer lika mycket kommit att användas för att protestera mot generell ”rasism” och ”islamofobi” som mot antisemitism. Kippavandringarna har också blivit ett bra tillfälle för en brokig samling toleransmånglare att saluföra sin förmenta  godhet och rättskaffenhet.

 En toleransmånglare (FP) och en antisemit (S) på kippapromenad: Erik Ullenhag och Ilmar Reepalu.

Då är det så mycket enklare att slå till mot förvirrade svenska ungdomar (och i sällsynta fall advokater) som sträcker högerhanden i luften och därmed anses hetsa mot folkgrupp. Jag hoppas slutligen advokat Per Liljekvist får det straff han förtjänar, förutsatt att ABs beskrivning av hans uppträdande är någorlunda med sanningen överensstämmande. Även om jag tyvärr inte kan påstå att mitt förtroende för det svenska rättsväsendet är särskilt grundmurat.

Några synpunkter på kippavandringar och deras deltagare

 

 Mycket folk hade samlats på Raoul Wallenbergs torg inför kippavandringen i Stockholm.

I söndags hölls en framgångsrik manifestation till förmån för Israel i Humlegården i Stockholm. Medverkade gjorde bland andra Israels ambassadör Isaach Bachman.

Jag var inte själv närvarande men har sett såväl filmsnuttar som foton från det till synes mycket lyckade evenemanget. Att ett mindre antal ”Palestina”-aktivister stod en bit ifrån och försökte störa manifestationen kunde uppenbarligen inte förta den goda stämning som rådde.

Israelmanifestationen föregicks av en så kallad kippavandring, vilken utgick från Raoul Wallenbergs torg och sedan fortsatte genom centrala Stockholm för att sedan återvända till nämnda torg. Arrangörerna, som var Judiska församlingen i samarbete med Judiska ungdomsförbundet, hade som främsta dragplåster oppositionsledaren Stefan Löfven (S) med andra vandrare såsom förra partiledaren (S) Mona Sahlin och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP).

Mer om kippavandringen genom huvudstadens gator kan läsas i Dagens Nyheter här:

http://www.dn.se/sthlm/toppolitiker-i-kippavandring-mot-antisemitism/

Det är givetvis oerhört glädjande, att en stor manifestation mot antisemitism får en så pass bred uppslutning som denna kippavandring. Kippa är namnet på den manliga judiska huvudbonaden, vilken deltagarna i vandringen uppmanades bära. Även icke-kippabärare var dock välkomna att gå med Löfven med flera.

Eljest har kippavandringar tidigare mestadels hållits i Malmö, där de utgått från Synagogan på Föreningsgatan nära stadens Konserthus och vidare till Möllevångstorget, där tal hållits. Initiativtagare till vandringarna i Malmö är Jehoshua Kaufman från stadens judiska församling, men det har under senare tid ofta varit oklart vilken arrangör som haft ansvaret.

Det finns många hedervärda och ideellt inriktade personer som deltagit i kippavandringarna för att visa sin avsky mot den  från Mellanöstern importerade antisemitism som plågar Malmö och som medfört, att många judar lämnat staden.

 Kippavandrare i Malmö gör reklam för våldsvänstermannen Showan Shattak: ”Kämpa Showan” står det på skyltarna. De mer medvetna deltagarna valde att avstå från den gemensamma fotograferingen.

I vintras inträffade emellertid det anmärkningsvärda, att det lovvärda evenemanget förvandlades till en stödaktion för en tidigare brottsdömd vänsterextremist vid namn Showan Shattak som skadats genom knivskärning vid ett internt extremistbråk med några nazister. Denne Shattak dök sedan efter sitt tillfrisknande upp vid en kippavandring i Malmö i augusti.

Att tvivelaktiga figurer från våldsvänstern – vilka till följd av sin så kallade antisionism (läs: antisemitism) brukar finnas i främsta leden vid våldsamma manifestationer mot Israel – på detta sätt tillåts lägga beslag på uppmärksamheten vid projudiska aktioner måste betecknas som minst sagt märkligt. Värt att notera är också, att det i samband med talen vid kippavandringarna i Malmö brukar oreras väl så mycket om allmän ”tolerans” och påstådd ”islamofobi” som om den nödvändiga kampen mot antisemitism.

En annan kippavandrare under senare år är den öppet propalestinske vänstertrubaduren Mikael Wiehe, som den 9 maj 2011 deltog i en stödmanifestation för det Israel-hatande och mer eller mindre öppet antisemitiska projektet Ship to Gaza:

http://shiptogaza.se/sv/event/uppsala-mikael-wiehe-mfl-p%C3%A5-st%C3%B6dgala-f%C3%B6r-ship-gaza

 Ship to Gaza-vännen Mikael Wiehe som kippavandrare (dock utan kippa) i Malmö tidigare i år.

I mina ögon förefaller det som om vänstern är ute efter att överta ruljansen av Malmös kippavandringar, något som i så fall är ganska syptomatiskt för hur extremvänstern arbetar: man utnyttjar skrupulöst folks ibland mer än tillåtligt naiva välvilja för egna ideologiska syften. När sedan figurer som Wiehe dyker upp tycker man troligen det är bra med ett känt ansikte vid manifestationen.

För att återvända till den lyckade kippapromenaden i Stockholm nyligen så kan jag inte undgå att tycka litet synd om arrangörerna, som nu tycks själaglada över att sosseledaren Stefan Löfven deltagit. Och visst, Löfven framhöll tidigare i år att Israel faktiskt har rätt att försvara sig mot fientliga angrepp, en mycket kontroversiell inställning inom både sossarna och den våldsdyrkande avgrundsvänstern. När han utsattes för en veritabel störtflod av antisemitiska tillmälen valde Löfven dock att avge i alla fall en halv så kallad pudel.

 Göran Perssons statsministertid blev en tillnyktringens parentes i socialdemokraternas antiisraeliska mellanösternpolitik. Foto: Tommy Hansson

Socialdemokraterna bär på ett tungt bagage av Israel-fientlighet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då sossarnas tidigare traditionellt proisraeliska linje förbyttes i Israel-hat och oblandat stöd för terrorrörelsen PLO under Yassir Arafats ledning. En viss tillnyktring skedde under Göran Perssons tid 1996-2006, men den omfattade endast Persson själv – utrikesminister Anna Lindh förblev hängiven propalestinier.

Socialdemokraterna har alltjämt nära förbindelser med PLO och Fatah, vilket Löfven vid senaste S-kongressen kallade ”vårt kära systerparti”. Det kan på goda grunder antas att Löfven är helt i händerna på partisekreterare Carin Jämtin – som är en svuren Israel-hatare – när det gäller utrikespolitiken i allmänhet och Mellanöstern-politiken i synnerhet.

En hög företrädare för Fatah har för inte så länge sedan uttryckt en vilja att atombomba Israel, varom jag vid tillfället skrev följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Mona Sahlin, tillsammans med ungefär jämnåriga Anna Lindh en av ”Palmes flickor”,  vet vi slutligen har starka ”Palestina”-sympatier; det var väl i hennes egenskap av regeringsutnämnd samordnare i arbetet mot våldsbenägen extremism hon kände sig tvungen att gå i en kippavandring i sällskap med bland andra Israels ambassadör, som hon helt säkert inte har några överdrivet varma känslor för.

 Mona Sahlin iförd sjal i Stockholms moské.

Litet tillspetsat skulle man kanske kunna avrunda med: med sådana vänner behöver varken Sveriges judar eller staten Israels representanter några fiender.

Judehatet i Malmö: synagogan vandaliserad, rabbinen överfallen

 Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har återigen trakasserats av antisemiter.

Följetongen om det importerade judehatet i Malmö fortsätter. Natten till torsdagen den 31 juli vandaliserades synagogan på den numera ökända Föreningsgatan av, som det hette”, ”okända gärningsmän”. Tre glasrutor krossades. Det var den tredje incidenten av detta slag under innevarande år:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/synagogan-utsatt-for-vandalisering/#Scen_1

Judiska församlingens ordförande, Fred Kahn, citeras så i Sydsvenskan: ”Det finns en akut hotbild mot församlingen och även mot enskilda judar.” Kahn underlåter att nämna från vilket håll denna hotbild kommer men menar, att vandaliseringen sannolikt hänger samman med den pågående konflikten i Gaza.

Synagogan i Malmö drabbades 2010 av ett bombattentat. 2012 råkade även det närbelägna judiska församlingshemmet ut för ett bombattentat. Förövarna – två unga islamister – greps den gången på praktiskt taget bar gärning. Efter en farsartad rättegång valde åklagaren att lägga ner åtalet, då han menade att attentatet mest var ”ett pojkstreck”.

I mars 2014 angreps församlingshemmet av ett aggressivt ”shariagäng”, vilket trängde in i byggnaden och hotade mörda församlingsmedlemmarna. När det gäller vandalisering av de judiska begravningsplatserna i Malmö är dessa så frekventa, att församlingen tappat räkningen.

 Propalestinsk, antiisraelisk manifestation i Malmö.

Nyligen har vidare Malmö-polisen meddelat att utredningen av den grova misshandeln (med järnrör) av en kurd som satt upp en Israel-flagga i sitt fönster på muslimtäta Seved i Malmö lagts ner. Detta med motiveringen, att dådet ej var att betrakta som ett ”hatbrott”. ”Vanlig” misshandel lär ju emellertid fortfarande vara ett brott, men det räcker tydligen inte för polisen…

Två dagar efter vandaliseringen av synagogan attackerades Judiska församlingens ortodoxe rabbin Shneur Kesselman vid två tillfällen: först på väg till synagogan, därefter på hemväg från densamma:

http://www.expressen.se/kvallsposten/shneur-kesselman-attackerad-i-malmo/

När Kesselman vid niotiden på kvällen var på väg hem från synagogan i sällskap med församlingsmedlemmen Hugo Klein kastades en flaska mot de båda männen. Flaskan hivades iväg från en förbipasserande bil med flera män i. Samtidigt som flaskan landade i en husvägg nära rabbinen och hans följeslagare, skrek männen i bilen grova antisemitiska okvädinsord.

En liknande händelse hade inträffat då Kesselman och Klein var på väg till den judiska gudstjänstlokalen. Den gången var det en cigarrettändare som kastades mot de gående. Shneur Kesselman kommenterade överfallen på följande sätt i Sydsvenskan den 2 augusti: ”Det var hemskt. Det finns inget annat ord. Det är en skam.” Kesselman citeras vidare:

Man förlorar sin trygghet helt enkelt. Men det finns många modiga bra Malmöbor som står upp för oss. Vi känner att vi har ett starkt stöd från vanliga svenskar.

Oavsett vad de vanligaste toleransmånglarna och godhetsapostlarna vill få oss att tro är det nämligen inte svenskar – vare sig vanliga eller andra sådana – som utgör ett ständigt hot mot den judiska församlingen och dess medlemmar i Malmö. Det är inflyttade personer med muslimsk trostillhörighet, personer som inte kan släppa det nedärvda judehatet när de anländer till Sverige, som utgör detta hot.

Förvisso finns det ett antal nationalsocialister i Malmö och på andra platser vilka inte heller uppskattar judar. Den växande antisemitismen i Malmö och andra delar av Europa är dock delar av ett gemensamt mönster, som blir allt allvarligare i takt med att immigrationsströmmen från muslimska delar av världen ökar.

Här en analys av den moderna, europeiska antisemitismen hämtad ur Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/news/morning-mix/wp/2014/07/23/anti-semitic-riots-in-europe-took-us-back-to-1938/

 Propalestinsk mobb vandaliserar och lever rövare i Paris den 19 juli.

Denna realitet kan inga malplacerade varningar om ”islamofobi” från integrationsminister Erik Ullenhags sida ändra på. Det måste slutligen fastslås att regeringens flathet när det gäller den växande antisemitismen i samhället till mycket stor del torde bero på, att det muslimska röstunderlaget i Sverige är ungefär tio gånger så stort som det judiska.

 

 

Förintelsens minnesdag och det importerade judehatet

 Den 27 januari 1945 befriades dödslägret Auschwitz av Röda armén.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article18245329.ab

Länken här ovan går till en i stort läsvärd artikel av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), i Aftonbladet dagens datum den 27 januari – det vill säga Förintelsens minnesdag. Silberstein uppmanar bland annat drottningen och statsministern att deltaga i nästa av den Judiska församlingen i Malmö anordnade så kallade kippavandring. En god idé, tycker jag.

Det finns naturligtvis allt skäl att på detta sätt högtidlighålla minnet av de sex miljoner judar, hundratusentals zigenare och andra folkgrupper som massakrerades av nationalsocialisterna i samband med Andra världskriget. Några förtydliganden menar jag dock kan vara på sin plats. I Wikipedia läser jag: ”Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.”

Jag tycker faktiskt det är litet märkligt att ordet antisemitism, det vill säga judehat, placeras sist i denna uppräkning trots att Förintelsen (Holocaust) främst avser den oerhört väldokumenterade judeutrotningen. Och vad är egentligen ”intolerans”?

Frågar du en företrädare för den hallstämplade politiska korrektheten får du till äventyrs svaret, att det kan vara varje form av kritik mot allt som har med homosexuellt leverne att göra. För andra kanske intolerans i första hand är diskriminering av filatelister. Jag är vidare rätt säker på att somliga skulle hävda, att det bästa du kan göra för att bekämpa ”främlingsfientlighet” och ”rasism” är att inte rösta på Sverigedemokraterna.

Med andra ord efterlyser jag större stringens i diskussionen om Förintelsen och judehat. Willy Silberstein nämner inledningsvis i sin artikel vad han menar vara olika former av rasism: ”Sverige har börjat vänja sig vid rasism. Jag tänker på judehat, jag tänker på hat mot muslimer, romer och andra utsatta.” Hat mot muslimer kan dock aldrig vara ”rasism”, eftersom muslimer är sådana personer vilka bekänner sig till religionen islam och icke någon ”ras”.

 Historiskt exempel på svensk antisemitism.

Frågan är för övrigt om det inte är dags att för gott utmönstra ordet ”rasism” ur vokabulären. Ordet i fråga förutsätter nämligen att det finns mänskliga raser, och modern forskning har kommit fram till att de genetiska skillnaderna mellan olika etniska grupper är så små att det inte är korrekt att tala om ”raser” i sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit följande bloggtext, där jag redovisar aktuella forskningsrön, i ämnet:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/13/det-finns-bara-en-manniskoras/

Vetenskap är en sak – politisk demagogi en annan. Om ordet ”rasism” försvann ur den vetenskapliga och/eller politiska vokabulären skulle det innebära, att våra professionella så kallade antirasister och toleransmånglare gick miste om ett snärtigt slagord att använda som tillhygge mot personer och partier med i deras tycke olämpliga åsikter. Därför tror jag inte mycket på att ordet i fråga kommer att försvinna i brådrasket.

Ett annat fenomen värt att notera när det gäller debattinlägg och andra utsagor från etablerade politiker och debattörer om den tilltagande antisemitismen i Sverige – ty att det finns en sådan är ställt utom allt tvivel – är att det så gott som aldrig fastslås varifrån sagda antisemitism härrör.

 De flesta anmälningarna om hatbrott riktade mot Malmös judar kommer från Föreningsgatan, där Judiska församlingens synagoga ligger.

Nämligen från den växande kommuniteten invandrare med islamsk trostillhörighet. Det är från hatfyllda medlemmar av denna samfällighet det anmärkningsvärda och skandalösa judehatet i Malmö kommer, något som lett till att många judar känt sig tvingade att lämna den stad de en gång växte upp i. Förvisso finns det judehatare/antisemiter av annan tillhörighet, exempelvis anhängare av extremnationalistiska och rent nationalsocialistiska grupperingar, men det är alltså inte från dessa judehatet i Malmö i första rummet emanerar.

Jag tycker rent ut sagt är ynkligt när Willy Silberstein och andra debattörer ”glömmer” att påpeka, varifrån judehatet i realiteten kommer. Och att man inte vågar uppmana de muslimer som hatar judar att sluta upp med sitt primitiva hat. Resultat av denna selektiva ”glömska” samt feghet blir att det i stället är svenskar i allmänhet som skuldbeläggs och skälls för att vara rasister, vilket faktiskt är groteskt: svenskarna tillhör säkerligen jordens minst ”rasistiska” folk.

Detta faktum påpekades också av läraren och författaren Zulmay Afzali, med ursprung i Afghanistan, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-svenskarna-ar-inte-rasister_8930490.svd

I dag minns jag, som många andra, den fruktansvärda och ofattbara nationalsocialistiska judeutrotningen. Något jag för övrigt gör praktiskt taget varje dag, vilket nog framgår av de många texterna i judiska och förintelserelaterade ämnen jag skrivit på min blogg.

 Enligt Zulmay Afzali är svenskarna inte rasister.

Låt mig även erinra om att det tog FN, en organisation som verkligen inte gjort sig känd för att vara vänskapligt inställd till vare sig det judiska folket i allmänhet eller den judiska staten Israel i synnerhet, hela 60 år innan man 2005 utsåg den 27 januari – det datum då den våldtagande och massakrerande sovjetiska Röda armén öppnade portarna till det av de tyska nationalsocialisterna administrerade dödslägret Auschwitz i Polen och befriade dess arma invånare – till Förintelsens officiella minnesdag.

Inte ens denna dag fick dock judarna (och romerna med flera zigenska grupper) ha för sig själva, ty givetvis skulle den även bli en dag för bekämpande av ”rasism” och värnande av ”tolerans” i allmänhet.