Inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo
Jesus frestas i öknen enligt en konstnärlig tolkning.
Så ber vi i Herrens bön (”Fader vår…) och hoppas därmed kunna undvika frestelser. Samtidigt vet vi att frestelserna kommer ändå. Jag ber dessa ord så gott som dagligen och har en tid, mot bakgrund av egna upplevelser, rådbråkat mitt sinne över varför det är så. Lyssnar inte Gud till våra böner?
Jag vet att Gud lyssnar till våra böner och har fått många bönesvar genom åren. Men jag vet också att inte ens Hans son, Jesus Kristus, fick de bönesvar han helst velat ha. Som när han bad i Getsemane örtagård: ”Gånge denna kalk ifrån mig.” Han hade helst velat slippa bli korsfäst om så varit möjligt när det gällde att utföra Guds vilja, men i det läge han då befann sig var offerdöden den väg Gud hade stakat ut. Jesus lade också till: ”Ske dock icke min vilja, utan din.”
Det är naturligtvis så en sant troende människa bör bedja. Vi tror vi vet vad som är bäst för oss, och ibland är det vi tror det rätta. Men ibland tar vi miste. Vi får aldrig glömma att Gud känner oss utan och innan, faktiskt mycket bättre än vad vi själva gör. I avgörande ögonblick är det bäst om vi lägger allt i Guds hand. Detta därför att Guds fiende, Satan, ingenting hellre vill än att blanda bort korten för oss.
Trots orden i Jesu bön om att vi icke må falla i frestelse visste han mycket väl, att vi ändå kommer att göra det. Jesus blev själv frestad av Satan i öknen när han fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter innan han lyckades avvisa djävulens propåer. Det är därmed omöjligt att vi själva inte skulle bli frestade.
Om detta har Jesus följande ord för oss i Matteusevangeliet 18:7:
Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!
Triangeldramat i Edens lustgård: Eva frestas av ormen och frestar i sin tur Adam.
Orsaken till att Gud tillåter oss att bli frestade och förförda är, som jag ser det, att Han måste kunna konstatera att vi är värdiga Hans gåvor och välsignelser innan vi kan mottaga dessa. I sin vishet sänder Han oss därtill endast sådana frestelser Han vet att vi kan övervinna på ett eller annat sätt, även om det skulle fresta på. Detta är i alla fall vad mina egna erfarenheter i ämnet säger mig.
Det finns olika typer av frestelser. Om jag faller för frestelsen att inmundiga en snaps för mycket till kräftorna är det kanske inte det bästa jag kan göra, men heller ingen katastrof som skriar till himlen. Om jag är otrogen mot min älskade blir det däremot genast mycket allvarligare. En frestelse är heller ingen riktig frestelse om den är alltför uppenbar.
För att vi verkligen skall riskera falla för den bör den vara förklädd som om den verkligen vore Guds vilja. Vi skall känna oss väl till mods och vara övertygade om att den människa Han sänt oss, eller vad det nu kan vara, är Guds gåva till oss.
Vi kan givetvis avfärda allt tal om frestelser som överspänt trams och välja att anamma Oscar Wildes devis om att ”bästa sättet att övervinna en frestelse är att falla för den”. Vittert och vitsigt, onekligen, och kanske chockerande när Wilde sa det, men falskt. Allt beror på vilket värde vi fäster vid våra egna liv. Önskar vi leva för att endast följa våra egna impulser och lustar, go ahead. Följ Wildes råd.
Gud kan inte tvinga oss. Beroende på hur vårt samvete är beskaffat kan Han emellertid tala till oss genom det och på så sätt leda oss på de rätta stigarna. Jag har givetvis själv råkat ut för frestelser och ibland fallit för dem. Jag vågar dock tro att mina erfarenheter då har gjort mig till en bättre, och definitivt mer erfaren, människa. Men de har tillfogat mig djupa sår och ärr i själ och hjärta.
Oscar Wilde förespråkade att vi skulle falla för frestelserna.
En frestelse jag hittills inte fallit för är denna: jag har aldrig medvetet svikit någon jag älskat djupt/som jag vetat älskat mig eller vad jag vetat vara sanning. Detta är bland det värsta någon människa kan göra. Om vi begår en sådan synd kan vi endast under djup ånger bedja på våra bara knän och hoppas på att Guds förlåtelse, nåd och barmhärtighet räcker till för oss.
Jag har själv upplevt mig bli sviken, men kanske också detta varit Guds vilja. Kanske den som svikit inte menat så illa. Jag tröstar mig med att det i alla händelser är bättre att bli sviken än att själv svika.
Shane McGowan och Kirsty McColl.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 