Ny seger för Trumps fredsdiplomati: Israel och Sudan ingår avtal

President Donald Trump på telefon med ledare från Israel och Sudan medan utrikesminister Mike Pompeo, chefsrådgivaren Jared Kushner och nationelle säkerhetsrådgivaren Robert O´Brien applåderar i bakgrunden.

Ännu en muslimsk stat har ingått ett fredsavtal med den judiska staten Israel: Sudan.

Det meddelade president Donald Trump den 23 oktober: ”The leaders agreed to the normalisation of relations between Sudan and Israel and to end the state of belligerence between their nations.” https://www.bbc.com/news/world-africa-54554286

Meddelandet kom sedan Trump från sitt kontor i Ovala rummet i Vita huset suttit i telefonsamtal med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Sudans premiärminister Abdalla Hamdok. Den amerikanske presidenten tillkännagav också att Sudan skall avlägsnas från USAs lista över stater som anses stödja terrorism.

Enligt Donald Trump står minst fem ytterligare arabstater, med Saudiarabien i spetsen, på kö för att underteckna fredsavtal med Israel liknande dem som nyligen ingåtts mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) och Bahrain. Sedan tidigare finns avtal mellan den judiska staten och Egypten (1979) samt Jordanien (1994). Även Mauretanien erkände Israel diplomatiskt 1999 men tog tillbaka erkännandet tio år senare.

Israel har gått med på att USA säljer F-35-plan till Förenade Arabemiraten.

Reaktionerna från palestinaaraberna i Palestinska myndigheten (PA) och Hamas har som väntat varit fientliga: PA har betecknat dylika avtal som ”förräderi” från arabstaternas sida medan islamistiska Hamas betecknat dem som ”politisk synd”.

Trump kunde inte avhålla sig från att i sammanhanget ge en känga åt sin rival om presidentämbetet, Joe Biden.”Do you think that ´Sleepy Joe´could have made this deal?” frågade presidenten retoriskt och svarade själv: ”Somehow I don´t think so.”

Kort efter det att avtalet med Sudan tillkännagivits förklarade Benjamin Netanyahu att Israel är redo att acceptera försäljningen av amerikanska stridsflygplan modell Lockheed Martin F-35 till UAE. https://worldisraelnews.com/in-shift-netanyahu-approves-us-sale-of-f-35s-to-uae/

Sudan med dess 41,8 miljoner invånare och muslimska majoritet är inte vilket land som helst. Det blev formellt självständigt den 1 januari 1956 men deltog redan 1948 i det första Arabisk-israeliska kriget, något som följdes upp med deltagande också i Sexdagarskriget mot Israel 1967. Båda krigen slutade med förödande nederlag för arabsidan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sudan

Abdalla Hamdok är Sudans premiärminister.

Beläget i norra Afrika kan Sudan med Khartoum som huvudstad ändå sägas vara ett arabland, dels genom landets geografiska närhet till Egypten och Libyen, dels genom den alltmer dominerande arabiska kulturen och det arabiska språket. Sudan, som är Afrikas till ytan tredje största land, var militant antiisraeliskt ända till dess att juntaledaren och presidenten Omar al-Bashir tvingades bort 2019.

Den 9 juli 2011 bildades Sydsudan med påföljd att det som alltjämt kallas Sudan stundom även benämns Nordsudan. Sydsudan har drygt 8 miljoner invånare och Juba som huvudstad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sydsudan

 

 

 

 

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte

Palestinska myndigheten tar tillbaka erkännande av Israel – anklagas för systematisk tortyr

Palestinska centralrådet har röstat för att ta tillbaka sitt erkännande av Israel.

Samtidigt som den Palestinska myndigheten (PA) trappar upp sin krigföring gentemot Israel riskerar den sin egen undergång. Den senaste åtgärden från palestinaaraberna är att ta tillbaka alla erkännanden och eftergifter som gjorts gentemot den av dem så hatade judiska staten inklusive Oslo-avtalet från 1993. https://www.aljazeera.com/news/2018/10/top-palestinian-body-calls-suspension-israel-recognition-181030053457580.html

När det Palestinska centralrådet (PCC) nyligen höll möte i två dagar i Ramallah röstade man för att avsluta alla åtaganden paraplyorganisationen PLO någonsin gjort visavi Israel. Även för ”palestinierna”  vitala överenskommelser som säkerhetskoordination med Israel och delaktighet i Paris Economic Protocols överges. Problemet, som man nu tydligen struntar i, är att dessa åtgärder riskerar äventyra hela den Palestinska myndighetens existens.

Först när Israel erkänner de gränser som fanns innan landet av säkerhetsskäl annekterade den så kallade Västbanken och östra delen av Jerusalem efter Sexdagarskriget 1967 kan PA under Mahmoud Abbas (Abu Mazen) skakiga ledning tänka sig att avstå från nämnda åtgärder. Sanningen är dock att den icke existerande staten ”Palestina” aldrig funnits inom några allmänt erkända gränser.

Under de 19 år som föregick den för Israel segerrika utgången av Sexdagarskriget var området ockuperat av det hashemitiska kungadömet Jordanien, tidigare kallat Transjordanien, som egenmäktigt lade beslag på det efter avslutningen av det första Arabisk-israeliska kriget 1948. ”Västbanken” omfattar de bibliska områdena Judéen och Samarien och är väsentliga för Israels historiska identitet. I dag administreras området av Israel respektive PA, men något avgörande avtal om områdets status har ännu icke ingåtts. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken

Parallellt med Abbas vapenskrammel offentliggjorde människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) en rapport, vilken konstaterar att såväl Palestinska myndigheten som dess rival Hamas ägnar sig åt systematisk tortyr av det mest vedervärdiga slag av personer som fängslats för oliktänkande. HRW uppmanar the International Criminal Court (ICC) i Haag att pröva de båda regimernas tortyr som krigsbrott. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Human-Rights-Watch-issues-special-report-about-PA-Hamas-torture-570056

Palestinaarabisk fånge i ett fängelse i Gaza City.

Rapporten bygger på intervjuer med 147 vittnen samt tidigare intagna och anhöriga till fängslade personer. Omar Shakir, chef för HRWs avdelning för Israel och Palestina, citeras på följande sätt i SVT Nyheter: ”Palestinska ledare reser jorden runt för att prata om palestiniers rättigheter samtidigt som de leder ett maskineri av förtryck för att krossa oliktänkande.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/systematisk-tortyr-i-palestinska-fangelser

Palestinska myndighetens ”president”, den nu 83-årige Mahmoud Abbas, är en av den svenska socialdemokratins mest omhuldade utländska ledare. Han vägrar hårdnackat, trots omfattande internationell kritik, att stoppa utbetalningarna av ersättning med miljardbelopp till familjerna till palestinaarabiska terrorister vilka dömts och fängslats för mord och terror i Israel. Detta är för Abbas långt viktigare än att kunna erbjuda en ordnad skolgång för barnen och en fungerande sjukvård för de egna invånarna.

I ett tal nyligen kallade Abbas de fängslade terroristerna för ”martyrer” och försäkrade auditoriet att utbetalningarna var en ”sacred issue” (helig fråga) som han aldrig skulle göra avkall på. Om det så bara fanns några ören kvar i den ”palestinska” skattekistan – och om han avbryter det ekonomiska samarbetet med Israel är risken överhängande att så blir fallet – skulle dessa gå till ”martyrernas” familjer. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/248636

Abbas passade också på att ge en känga till USA och särskilt då Trump-administrationens ansträngningar att sy ihop någon form av fredsöverenkommelse mellan israeler och palestinaaraber. PA har således vägrat sammanträffa med president Donald Trumps chefsrådgivare Jared Kushner och Mellanöstern-sändebud Jason Greenblatt. I grunden ligger USAs överflyttning av sin Israel-ambassad till Jerusalem, vilken våldsamt förargat palestinaaraberna men inte alls lett till den katastrof som olyckskorparna förutspådde. https://foreignpolicy.com/2017/12/07/moving-the-us-embassy-to-jerusalem-is-not-a-disaster/

Frågan är när Socialdemokraterna kommer att bryta med den barbariska Palestinska myndigheten och sluta upp med att förse den med skattepengar som kan användas för stöd till terroristernas familjer och utveckling av tortyrmetoder i fängelserna. Om vi någon gång får en anständig regering i det här landet så bör en av dess första åtgärder bli att ta tillbaka det olycksaliga erkännandet av ”Palestina”.

Nikki Haley och USAs nya Israel-politik: obrottsligt stöd för Israel

Nikki Haley tänker som USAs FN-ambassadör inte acceptera fortsatt anti-israelisk retorik.

Det är nog inte för mycket sagt att Trump-administrationen inneburit en revolution vad avser USAs Israel-politik.

Ett uttryck för detta är president Donald Trumps val av Nikki Haley som Förenta staternas FN-ambassadör. Haley skrädde inte orden när hon kommenterade sitt första möte med FNs säkerhetsråd och dess månatliga sammankomst för att diskutera problemen i Mellanöstern. Här en länk till en video som återger vad Haley hade att anföra: http://www.israellycool.com/2017/02/20/watch-nikki-haley-rips-un-security-council-for-anti-israel-bias/

Kontrasten mot den islamvänlige Barack Obamas styvmoderliga behandling av Israel kunde inte ha varit större. ”Jag måste säga att det var en märklig upplevelse”, sammanfattade Haley sina intryck från mötet med säkerhetsrådet, där Sverige numera har en temporär plats.

Haley konstaterade att säkerhetsrådet under sin session, precis som vanligt, ensidigt fokuserade på kritik mot Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel. Ingenting alls om Islamiska staten (IS) och dess barbariska grymheter mot civilbefolkningarna i Syrien och Irak; ingenting om Iran och dess kärnvapenuppbyggnad; ingenting om Hezbollahs terror mot Israel; ingenting om Bashar al-Assads ansvar för kaoset i Syrien.

Nikki Haley inskärpte att USA står obrottsligt vid sin allierade Israels sida och inte längre kommer att tolerera FNs groteskt ensidiga hållning gentemot Israel och lika ensidiga stöd för palestinaaraberna. Med andra ord en eftertrycklig återgång till USAs traditionella stöd för Israel. Därmed förvandlas Obamas Israel-fientlighet till en historisk parentes.

USAs dåvarande FN-ambassadör Samantha Power lade, på order från Obama, ner sin röst i FNs säkerhetsråd vilket möjliggjorde antagandet av den Israel-fientliga resolution 2334.

En hållning som nådde sin kulmen strax före jul, då USA genom dåvarande FN-ambassadören Samantha Power i säkerhetsrådet för första gången på 50 år avstod från att inlägga sitt veto mot en Israel-fientlig resolution, i detta fall resolution 2334 om bosättningspolitiken i Judéen och Samarien (”Västbanken”), som därigenom kunde bifallas. Jag har skrivit följande därom på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/26/obamas-julklapp-till-israel-en-kniv-i-ryggen/

FNs anti-israeliska politik är en ledsam historia om arabisk bitterhet och antisemitism som pågått ända sedan det första Arabisk-israeliska kriget, som slutade med ett eftertryckligt nederlag för de fem arabstater som angrep den nybildade judiska staten. Här en länk till en text publicerad av Gatestone Institute, som utförligt belyser FNs anti-israeliska bigotteri: https://www.gatestoneinstitute.org/9772/un-bigotry-israel

Förbindelserna mellan Israel och Saudiarabien med flera stater kring Persiska viken har stadigt förbättrats.

Haley påtalade även att det faktiskt pågår en del för Israel positiva saker i Mellanöstern – exempelvis utvecklas de strategiska förbindelserna mellan Israel och arabiska stater som Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten på ett förmånligt sätt. Vad som förenar är icke minst synen på Iran som det stora hotet mot fred och stabilitet i regionen. http://www.huffingtonpost.com/samuel-ramani/why-israel-is-strengthening_b_11946660.html

Nikki Haley föddes 1972 som dotter till föräldrar med indiskt ursprung. Hon är en före detta ledamot i USAs representanthus som 2011-17 tjänade som delstaten South Carolinas första kvinnliga guvernör.https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikki_Haley

Israels säkerhet: tio år sedan barriären som räddar liv började byggas

 En sträckning av säkerhetsbarriären i Jerusalem.

För dryga tio år sedan, närmare bestämt i september 2003, började Israel uppföra en säkerhetsbarriär mot de palestinska områdena på icke minst den så kallade Västbanken. I väst var det många som ojade sig över denna ”mur”, som påstods vara jämförbar med Berlinmuren. De hade inte förstått allvaret i den judiska statens utsatta läge, där självmordsmördare och andra attentatsmän dödat ett stort antal helt oskyldiga israeler. Eller också brydde de sig helt enkelt inte om det.

Statistiken säger det mesta. Under treårsperioden september 2000 till september 2003 mördades 293 israeler av palestinaarabiska terrorister. Under motsvarande period 2003 – 2006 var antalet dödade israeler nere på ett antal av 64. Med andra ord hade 70 procent färre israeler dödats av terrorister sedan säkerhetsbarriären började byggas. Därefter har minskningen fortsatt.

Att, som israelhatarna ofta gör, kalla barriären för en ”mur” är till allra största del oegentligt. Den sträckning av barriären som utgörs av en regelrätt mur omfattar mindre än 5 procent av hela barriären. Omkring 95 procent utgörs av elstängsel. De invånare i de palestinska områdena som känner sig förfördelade genom barriärens sträckning kan därtill vända sig det israeliska rättsväsendet och begära att barriären flyttas, något som beviljats av Israels högsta domstol i ett antal fall.

Mer om barriären här:

http://fredimellanostern.wordpress.com/tag/sakerhetsbarriaren/

Det råder alltså ingen som helst tvekan om att den israeliska säkerhetsbarriären fortlöpande räddar liv. Man bör erinra sig att en mur/barriär eller ett stängsel alltid kan rivas. Ett förlorat människoliv kan däremot inte återvinnas.

En israelisk soldat och en liten palestinsk flicka på Västbanken.

Det som araberna efter Sexdagarskriget 1967, då Israel av säkerhetsskäl annekterade området i fråga, började kalla Västbanken var tidigare sedan biblisk tid benämnt Samarien och Judéen. I arabpropagandan gjordes gällande, att Israel ockuperat ett område som rätteligen tillhörde de så kallade palestinierna. Sanningen är dock att detta område besattes av Jordanien i samband med det Första arabisk-israeliska kriget 1948 för att 19 år senare övertas av israelerna. Det korrekta är att området är ”omstritt”.

Vill ni ha ”Västbankens” verkliga status klar för er på ett pedagogiskt lättfattligt sätt? Klicka då på denna länk som går till en blogg innehållande en drygt sex minuters lång video där saken klargörs:

http://ilyameyer.com/svenska/tag/sakerhetsbarriar/

I dag lever uppemot 1,5 miljoner araber i Israel. Därtill kommer alla dem som arbetar på företag i israeliska bosättningar på Västbanken och därigenom får en avsevärt högre lön än de skulle ha fått om deras arbetsgivare inte varit judiska utan palestinaarabiska. De pengar den Palestinska myndigheten därigenom tjänar utgör ett viktigt tillskott till den Palestinska myndighetens ekonomi.

 På post för friheten.

Samma myndighet som förklarat, att den dag Palestina blir ett eget, självständigt land kommer inte ”en enda jude” tillåtas bo där. Israel anklagas ibland av ”antisioinister” och andra israelhatare för att vara en ”apartheidstat”. Den verkliga apartheidinställningen hittar man dock hos den palestinska myndigheten.

För övrigt ser jag fram emot att resa till Israel under den kommande våren. Det blir andra besöket, det första inträffade i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens i Jerusalem.

Sharons död: antisemitiska myter lever och frodas

 Örebromoskéns talesman Aisar Al Shawbkeh sprider antisemitiska myter och vill tillåta lätt misshandel av muslimska kvinnor.

http://na.se/nyheter/nyheter/1.2342028-talesperson-for-moske-sharon-gjorde-blodpudding-av-barn–

Om judar har genom historien spridits de mest blatanta skrönor. Som att de skulle förgifta brunnar och därmed ge upphov till dödliga farsoter bland de kristna samt att de skulle slakta kristna barn för att få tillgång till deras blod för sina riter. Skrönorna troddes av många vilket gav upphov till pogromer och förföljelse.

För en samlad bild av judehatet genom historien rekommenderar jag boken Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag  2008, 696 sidor).

Att judehatet och med detta benägenheten att sprida rövarhistorier om påstått ondskefulla judar långt ifrån är utrotat vittnar en facebookkommentar nyligen om. Imamen Aisar Al Shawbkeh, talesman vid Örebromoskén i Vivalla, vidarebefordrade följande historia angående den nyligen avlidne israeliske ledaren Ariel Sharon:

En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas. Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis. Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar. Han blev kallad Drakula efter den händelsen.

Till Nerikes Allehanda – se länken överst – säger Aisar Al Shawbkeh att ”han tycker att han borde ha rätt att uttrycka sig i en privat Facebook-status utan att för den skull behöva figurera i media”. Han menar även att han bara vill uttala sig i media ”om sånt som rör Örebromoskén”. Välkommen till verkligheten, Aisar, som fortsätter: ”Jag borde som sagt ha rätten att uttrycka mig som privatperson, men kanske formulerade jag mig ändå på ett felaktigt sätt.” Kanske det, ja.

 Stilenlig antisemitisk/antiisraelisk nidbild.

Aisar tillstår att han kan förstå om folk blev upprörda över skrönan om Sharon och tillägger: ”Jag tar tillbaka det där jag skrev om blodpudding.” Han vidhåller dock att Sharon var ”en krigsförbrytare och en av de hemskaste ledare Israel haft…”. Att Sharon tog initiativet till att överlämna Gazaremsan i palestinaarabiska händer och satsade slutfasen av sin karriär på att söka få till stånd fred i regionen förefaller inte ha gjort något intryck på Örebromoskéns talesman.

Aisar Al Shawbkeh har tidigare gjort sig känd för att förorda månggifte och att mannen skall få slå en kvinna med ”lätta slag”:

http://www.exponerat.info/det-ar-kvinnofientligt-i-orebro-moske/

Ariel Sharon (1928-2014) tillhör de relativt få israeliska ledare som föddes i NF-mandet Palestina. Kronan på hans karriär blev premiärministerposten, som han innehade 2001-2006. Sedan han hamnat i koma efter ett svårt slaganfall efterträddes han av Ehud Olmert,

Som ung man anslöt sig Sharon till den paramilitära organisationen Haganah, som bland annat utförde attentat mot det brittiska styret och slog till mot palestinaarabiska ställningar. Sharon var inte känd för att lägga fingrarna emellan i dessa operationer. Efter staten Israels bildande 1948 och utbrottet av Första arabisk-israeliska kriget kom Haganah att uppgå i den reguljära israeliska armén, och Ariel Sharon blev ledare för Enhet 101, vilken utförde vedergällningsaktioner mot palestinaaraber och krigförande arabiska grannstater. Det har sagts att Sharons verksamhet stärkte Israels stridsmoral.

 Ariel Sharon (till höger) och Israels försvarsminister Moshe Dayan under Yom Kippur-kriget.

Då Yom Kippur-krigets utbrott tog den israeliska staten på sängen 1973 blev Ariel Sharon befälhavare för 143. pansardivisionen i Sinaiöknen; Sharon ledde Operation Gazelle som vände krigslyckan till Israels fördel. Sharon framstod som nationalhjälte och kunde från den plattformen inleda en unik karriär som militär och politiker. Han var med och bildade det borgerliga Likud-partiet 1973 och var dess ledare 1999-2005. Sharons första statsrådspost var som jordbruksminister 1977-81 varefter han var försvarsminister 1981-83.

Under Israels invasion av Libanon 1982 ansågs han bära ansvaret för att ha låtit libanesisk kristen milis utföra massakrer i palestinska flyktingläger och var tvungen att avgå. Han fortsatte emellertid som så kallad minister utan portfölj eller konsultativt statsråd. Ariel Sharon ansågs länge vara en typisk ”hök”, en image som förstärktes då han förkastade Osloavtalet mellan israeler och palestinaaraber 1993.

På 1990-talet blev Sharon infrastrukturminister respektive utrikesminister under Benyamin Netanyahus Likud-styre. 2000 gjorde han ett högeligen uppmärksammat och kritiserat besök på Tempelberget i Jerusalem, vilket fick PLO-ledaren Yassir Arafat att dra igång den Andra intifadan. Så lyder i alla fall den mest spridda versionen av ursprunget till detta uppror. I själva verket hade planerna för Andra intifadan redan utarbetats av Arafat då Sharon besökte Tempelberget:

http://si-info.org/index.php?id=853

Som premiärminister kom Ariel Sharon 2004 fram till, att han skulle låta palestinaaraberna få Gazaremsan. 2005 hölls där val, vilka av Carl Bildt betecknades som ett skolexempel på demokrati. Må så vara, men valen resulterade i att den islamistiska terrorrörelsen Hamas kom till makten och så gott som omgående började överösa Israel med missiler. Den 21 november chockade Sharon omvärlden genom att lämna Likud och bilda mittenpartiet Kadima (Framåt), som satsade på att nå fred med palestinaaraberna.

 Ariel Sharon: han personifierade Israel.

I januari 2006 drabbades så den gravt överviktige Sharon av först en lindrigare och därefter allvarlig stroke, vilket resulterade i att han hamnade i koma. Efterträdare som regeringschef blev som sagt Ehud Olmert.

Man kan på många sätt säga att Ariel Sharon med sin mångskiftande bana personifierade Israels kamp att, omgivet av idel fiender, genom en blandning av väpnad styrka och kompromisser överleva som demokrati i ett primitiv region. Frid över hans minne.