”SD skär som en rakkniv genom opinionen”

Aftonbladets krönikör Lena Mellin känner sig skrämd efter att ha tagit del av AB/Inizios opinionsmätning som visar, att SD dominerar tre politiska sakfrågor.

Enligt en av Aftonbladet/Inizio nyligen genomförd opinionsmätning har Sverigedemokraterna (SD) bäst politik i tre sakfrågor: flykting- och invandringspolitik, äldreomsorg samt försvarspolitik.

Den politiskt etablerade ”sanningen” har ju hittills varit att SDs enda ”riktiga” fråga varit invandringen, det vill säga att minska denna. Nu visar det sig att väljarna insett att riktigt så förhåller det sig inte. Detta föranleder Aftonbladets krönikör Lena Mellin att den 4 januari uttrycka följande: ”SD är inte längre ett enfrågeparti, om någon trodde det.

Vidare framhåller Mellin: ”Sverigedemokraterna skär som en rakkniv genom opinionen.” Detta är dock alls icke något som tilltalar Lena Mellin, som menar att det Sverige-vänliga alternativets frammarsch kan leda till en ”ganska farlig situation”:

Det här är den mest skrämmande opinionsmätning jag har läst i hela mitt liv. Den visar med vilken styrka, bredd och omfattning som Sverigedemokraterna tar plats i den svenska opinionen. De föser med obönhörlig kraft de andra partierna mot politikens utmarker.http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/p2oL1/aftonbladet-inizio-sd-vinner-fraga-efter-fraga

Widar Andersson, tidningschef på Folkbladet, uppmanar övriga partier att ”mogna på sig”.

Även Widar Andersson, tidningschef och ledarskribent på Folkbladet i Norrköping – vilken till skillnad från Lena Mellin ofta skriver vettiga saker – inser i ett inlägg den 5 januari att AB/Inizio-mätningen kan vara illavarslande för övriga partier. Socialdemokraterna och Moderaterna, de två största partierna i flertalet opinionsmätningar, har enligt Andersson anledning ändra sin hittillsvarande schablonmässigt falska syn på SD:

Jimmie Åkesson lär snart leda Sveriges största parti. Socialdemokraterna kan naturligtvis även fortsättningsvis välja att betrakta SD:s framgångar som ett uttryck för tilltagande nyfascism, rasism och nazism i Sverige. Eller så mognar de på sig och börjar ägna sig åt riktig politik i stället. http://www.folkbladet.se/opinion/akesson-ar-nog-snart-storst-om4446567.aspx

Det beprövade uttrycket ”för sent skall syndaren vakna” kan med fördel tillämpas här. Tesen om SD som ”enfrågeparti” har länge varit så rutinmässigt godtagen bland övriga partier och flertalet politiska bedömare att få, om ens några, på allvar vågat sig på att ifrågasätta den.

AB/Inizio-undersökningen visar emellertid att alltfler väljare genomskådat tesens ihålighet. Själv skrev jag i ett blogginlägg redan i maj 2009, således halvtannat år innan SD invaldes i Sveriges riksdag: ”De som tillåter sig förmoda att SD är ett ’enfrågeparti’ (invandring) kommer dessutom att bli besvikna – för tillfället jobbas det frenetiskt i olika arbetsgrupper inom SD för att utforma en heltäckande partiplattform”.

Flertalet väljare uppfattar SDs försvarspolitik som ledande i Sverige. På bilden Södra skånska regementet P7 uppställt på Revingehed.

Själv ingick jag vid denna tid i den arbetsgrupp som hade till uppgift att utforma SDs försvarspolitik – just försvarsfrågan var för övrigt det viktigaste skälet till att jag blev medlem i partiet i februari 2008 –  och gläder mig därför särskilt  åt att merparten väljare närmare åtta år efter det att jag skrev min bloggtext betraktar den försvarspolitik jag i någon ringa mån var med om att jobba fram fram som landets bästa. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/09/sd-vaxer-desperationen-okar/

Andra medlemmar i försvarsarbetsgruppen var Krister Maconi, Stellan Bojerud och Bertil Malmberg.

Om fler hade läst min blogg hade chocken över bredden och omfattningen i Sverigedemokraternas politik inte behövt bli så stor hos exempelvis Lena Mellin. Här i Södertälje, där jag är verksam som kommunalpolitiker, bekräftar mångfalden i alla de motioner SDs fullmäktigegrupp lagt fram sedan 2010 AB/Inizio-undersökningens bild av SD som ett parti som på ett seriöst sätt tar ställning i alla förekommande politikområden.

Trots kyla och yrsnö – valtemperaturen stiger

 Den nyvalda styrelsen i SD Södertälje/Nykvarn. Från vänster syns Joachim Hagström, Urban Hjärne, David Lång, Nina Johansson, Kristian Kawecki, Beata Kuniewicz, Tommy Blomqvist, Ingrid Hult och Tommy Hansson. (Saknas på bilden gör Hans Eriksson). Foto: Christofer Johnsson

Ute yr snön i skrivande stund i kalla februarivindar. Det hindrar inte att valtemperaturen stadigt stiger detta så kallade supervalår 2014. På Hagabergs folkhögskola här i Södertälje, ett par stenkast ifrån var jag bor, har man redan gått igång med att bjuda in lokala partiföreträdare för att presentera respektive partiers politik.

I dag var det min tur att i egenskap av gruppledare i fullmäktige för Sverigedemokraterna (SD) berätta litet om var partiet står i väsentliga frågor. Så värst ingående kan det ju inte bli på de 20-25 minuter jag hade till mitt förfogande, men det går alltid att komplettera under den efterföljande, lika långa frågestunden. Det var närmare 23 år sedan jag presenterade ett annat partis politik på samma plats, men då var förvisso många av åhörarna denna dag ännu inte födda!

Med mig hade jag den ännu skäggigare partivännen och styrelseledamoten i SD Södertälje/Nykvarn, Kristian Kawecki. Vi hade med oss foldrar och flygblad och vårt sedvanliga goda humör till studenternas båtnad. När vi träffades på parkeringsplatsen vid Erik Dahlbergsgatan strax före klockan 9, då mötet skulle börja, var vi litet fundersamma. Jag hade i slutet av förra veckan på Systembolaget approcherats av en ung man med budskapet, att de vänstervridna eleverna på skolan nog skulle göra allt för att klämma åt mig – jag anmanades därför vara rejält påläst.

Eftersom jag tror mig om att vara generellt hyfsat påläst om partiets politik i olika frågor och ”har varit med förr” kan jag inte säga att jag blev särdeles orolig. Men man vet ju aldrig…jag kom i alla fall hyggligt förberedd med ett manus i portföljen som jag räknade med skulle ta precis den utmätta tiden i anspråk att presentera. Sedan jag och Kristian hälsats välkomna av läraren Johan Andersson ställdes jag inför ett ganska talrikt auditorium som lyssnade snällt under föreläsningen.

Efteråt blev frågorna många och i en del fall rätt knepiga. Alla som hade frågor om SDs politik var dock normalt trevliga, och inte någon verkade ha kommit dit enkom för att ”sätta dit” oss. Några föreföll bli genuint överraskade över att vi inte ville slänga ut alla invandrare och att sådana till och med var välkomna i SD om de delade partiets grundläggande värderingar. Det fanns en hög grad av nyfikenhet bland de intresserade åhörarna, och någon hade till och med koll på mina ställningstaganden under min tid som Ny Demokrati-politiker på 1990-talet.

Sedan såväl föreläsning som frågestund var avverkade och jag och Kristian blivit avtackade var det några elever som kom fram till talarstolen och ville veta mer. Det blev prat om bland annat svenska försvarets framtid – försvarsfrågan var för övrigt den politiska fråga som fick mig att gå med i SD – och GMO-behandlade grödor, som vi önskade vi hade vetat mer om. Men vad kan man begära av ett par enkla kommunpolitiker? Kristian försåg dem med flygblad och foldrar.

 Hagabergs kapell.

Både Kristian och jag var nöjda när vi traskade därifrån. Hagabergs folkhögskola ägs av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS), som sorterar under Svenska kyrkan och ägnar sig mycket åt mission. Tilläggas kan att båda mina barn är döpta i eller i anslutning till det lilla fina träkapellet på skolområdet.

Valrörelsen har som sagt sparkat igång och jag har en känsla av att inte så få inom etablissemanget ser framtiden an med viss oro eller möjligen rentav  fruktan. Kanske särskilt inom partierna som hänger på den symboliska gärdesgården – C och KD – men också inom storebror M, som nyligen i mätinstitutet Sentio rasade ner till sin lägsta nivå sedan 2008. SD fick solida 13,3 procent.

Jag tror inte jag är alldeles fel ute om jag dessutom gissar att en del av den nämnda fruktan gäller hur bra det kommer att gå för SD. Under alla omständigheter kommer kommunföreningen i Södertälje/Nykvarn att vara väl förberedd, nu närmast med att göra vårt dagsverke för att valet till Europaparlamentet den 25 maj skall bli en framgång. Liksom i riksdagsvalet gäller en spärr på fyra procent för inträde.

 Sentio februari 2014: SD får 13,3 procent, M rasar ner till 22,5.

Riksrevisionens rapport: erbarmligt tillstånd för försvaret

 Försvarsanställda i Pride-paraden 2013.

Den svenska Försvarsmakten är i vissa avseenden världsledande eller vill nog i varje fall framstå som det. Det gäller exempelvis hanterandet av HBT-frågor. Försvarsmakten har deltagit i Pridefestivalen sedan 2005, och 2008 utsågs Petra Jäppinen till Försvarsmaktens HBT-handläggare. Hon var den första att inneha en sådan befattning någonstans i världen. Jäppinens huvuduppgift var att ta fram en HBT-plan för det svenska försvaret.

Inom försvaret finns numera också HoF, Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret, som på sin hemsida skriver bland annat följande: ”Vi vänder oss till alla anställningskategorier i Försvarsmakten och försvarsmaktsnära myndigheter och frivilligorganisationer.” Syftet är att tillvarata HBT-personernas intressen inom all försvarsverksamhet.

Se information här:

http://hbtiforsvaret.se/

Från Försvarsmaktens sida är man vidare mycket angelägen om att vårt nationella försvar skall spegla den mångkulturella verklighet som till stor del präglar det svenska samhället. Ett uttryck för denna strävan var ett projekt som, i samarbete med Arbetsförmedlingen, sjösattes i höstas.

Eftersom Försvarsmakten kalkylerar med betydande pensionsavgångar inom ett fåtal år kommer det att behövas många nyrekryteringar. Därför gick Försvarsmakten och Arbetsförmedlingen ut i en kampanj i syfte att få ungdomar med etnisk icke-svensk bakgrund intresserade av försvaret. På I 19 i Boden hölls till den ändan en förberedande militär utbildning, FMU, som siktade på att få så många som möjligt av deltagarna att vilja gå vidare till en grundläggande militärutbildning, GMU.

Mer om projektet här:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/provar-pa-livet-som-soldat

När det gäller kvinnor i försvaret så ryckte några av de första värnpliktiga tjejerna in på T 3 i Sollefteå 1983. Från och med 1989 blev det möjligt för kvinnor att söka samtliga tjänster inom Försvarsmakten. Sedan värnplikten avskaffades har andelen kvinnor som ansökt om att få tjänstgöra inom Försvarsmakten ökat från fem till 20 procent, låt vara att antalet kvinnliga officerare alltjämt är få.

 Kvinnor har kunnat göra värnplikt i Sverige i 30 år.

Det kan alltså råda liten tvekan om att Sverige har hög svansföring när det gäller sociala experiment inom det militära försvaret: det satsas mycket resurser på HBT-personer, ungdomar med invandrarbakgrund och kvinnor. I andra avseenden, noga taget de som har att göra med Försvarsmaktens egentliga uppgift , att försvara vårt land mot främmande aggression, ser det avsevärt sämre ut.

En nyligen utkommen rapport från Riksrevisionsverket riktar svidande kritik mot det svenska försvaret. Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver den 17 december:

Sveriges försvar saknar planer, materiel och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om, slår Riksrevisionen fast. Dessutom kritiseras regeringen för otydlig styrning och bristande information till riksdagen.

Enligt Holmström blottar Riksrevisionens granskning ”en avgrundsdjup klyfta” mellan vad riksdagen beslutat att försvaret skall ägna sig åt och vad försvaret i verkligheten klarar av att uträtta: ”Detta gäller idag och åtminstone fram till 2019. Hälften, 48 procent av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas idag. Minst 37 procent av den materiel som förbanden måste ha för att kunna lösa sina uppgifter eller gå i strid saknas.”

Dessa problem med underdimensionerad personaltillgång gäller samtliga vapengrenar: armén, flygvapnet och marinen. Problemen har hittills varit möjliga att dölja för den svenska allmänheten och medierna, men eftersom Riksrevisionen har mandat att kräva klara besked är det inte längre möjligt att hushålla med eller dölja sanningen. Sveriges försvar är helt enkelt i ett erbarmligt tillstånd.

Holmström drar följande slutsats:

Antingen måste nu försvarsanslaget höjas rejält, eller också får riksdagen i nästa försvarsbeslut 2015 sänka ambitionerna. Samtliga partier i riksdagen har stått bakom dagens försvarspolitik sedan 2009. Undantaget är SD som inte var med då, och S och V som var emot slopandet av värnplikten…Mot alla odds kan till ståndet i rikets försvar börja påverka både väljare och politiker inför riksdagsvalet 2014.

För första gången i mannaminne skulle alltså försvarsfrågan kunna bli en viktig valfråga. I det sammanhanget förtjänar det nämnas, att Sverigedemokraterna är det enda parti som förordar en rejäl upprustning av försvaret.

Hela artikeln i Svenska Dagbladet här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgrundsdjup-klyfta-mellan-riksdagen-och-forsvaret_8832138.

 En stridsvagn i gotländsk terräng.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 16 december menar strategikonsulterna Per-Egon Johansson – som varit partisekreterare och statssekreterare för KDS – och Dag Sundström mer specifikt att Sverige måste stärka det militära skyddet av Gotland. Johansson och Sundström gör bedömningen, att Sverige visserligen knappast hotas av en regelrätt invasion men att det likväl ”kan bli aktuellt för en motståndare att kontrollera mindre delar av svenskt territorium” under en begränsad tid i samband med en eventuell framtida konflikt involverande de baltiska staterna.

De svenska politikerna måste därför, enligt debattörernas resonemang, ”lägga fast” vilka nationella intressen Sverige har i Östersjön: ”I fred bör ambitionerna vara att hjälpa till att avhålla Ryssland från aggressiva handlingar gentemot de baltiska staterna.” Det militärpolitiska målet anges vara att Sverige tillsammans med NATO-länderna avskräcker Putins Ryssland från våldshandlingar, något som kan ske först om Sverige skapar en militär förmåga att skydda sina stridskrafter från utslagning och genom förmåga att försvara huvudstaden och den politiska ledningens oberoende och handlingskraft.

Därför, förordar Johansson och Sundström, måste Sverige etablera ett nytt kvalitativt luftvärnssystem att utplaceras på svenska baser runt Stockholm efter finsk modell. Det viktigaste målet är att avskräcka ryssarna från att ”låna” svenskt territorium. Vidare menar artikelförfattarna att Sverige bör skapa ”ett mindre antal bra utrustade regionala markstridsgrupper” med förmåga till snabb mobilisering och placering i utsatta områden såsom Gotland, Skåne, Blekinge och Stockholms-regionen.

Avseende fallet Gotland kan det, anser Per-Egon Johansson och Dag Sundström, bli farligt om Sverige inte har, eller av ryssarna misstänks sakna, förmåga att hävda sin suveränitet över ön. Detta särskilt om det blir en kapplöpning mellan Ryssland och NATO om att komma först till Visby flygplats: ”Detta därför att kontrollen över Gotland är helt avgörande för utgången av en konflikt i Baltikum.”

 Den ärevördiga Nationalbeväringen på Gotland.

För att detta skall kunna bli möjligt krävs enligt debattörerna följande:

” Förmåga att leva sig in i framtida politiska och militära händelsekedjor i norra Europa. Vilja och ambition att definiera de svenska nationella intressena i närområdet. Mod att ta ansvar och tillföra de militära resurser som behövs för att stötta den svenska politiska viljan i Östersjöområdet och visa solidaritet med de baltiska staterna och Europa.”

Johansson och Sundström menar att vad man kallar ”det militära förmågelyftet” kräver omfördelning av resurser inom försvarsanslaget samt ett ekonomiskt tillskott på 4-8 miljarder kronor per år.

DN-artikeln här:

http://www.dn.se/debatt/darfor-maste-sverige-starka-militara-skyddet-av-gotland/

Anders Lindberg är mer frispråkig då han i Aftonbladet den 17 december hävdar att ”Reinfeldt har kört sönder försvaret”. Lindberg erinrar om att tyska Bild Zeitung den 13 december avslöjade, att Ryssland stationerat taktiska Iskander-robotar med kärnvapenkapacitet i Kaliningrad-området med förmåga att nå inte bara Baltikum och Finland, utan också Stockholm. Lindberg framställer alliansregeringens försvarspolitik sedan den tillträdde som ett svek:

”Fredrik Reinfeldts regering har inte åtgärdat de problem som fanns utan snarare förvärrat dem. Idag är uppgivenheten stor bland Försvarsmaktens personal och resursbristen är påtaglig…En gång var Moderaterna det försvarsvänliga partiet i svensk politik. När man läser Riksrevisionens rapport idag känns det som väldigt, väldigt länge sedan.”

Reinfeldts försvarsgrodor har varit legio.

I detta kan man bara instämma. Reinfeldts hållning till det svenska försvaret, som han vid ett tillfälle avfärdat som ett ”särintresse”, är något av en gåta. Själv elitsoldat med en bakgrund som fjälljägare har Reinfeldt med hjälp av den moderatdominerade regeringen föredragit att använda försvaret som en budgetregulator.

Den nyvalda alliansregeringens förste försvarsminister, moderaten och reservofficeren Mikael Odenberg, försökte göra ett försvarsvänligt intryck men avfärdade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 november 2006 dem som var kritiska till den svenska avrustningen med orden ”militärromantik leder vilse” och att ”färdriktningen för försvarsmakten ligger fast”. Artikeln här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/militarromantik-leder-vilse_368808.svd

Med andra ord: svenska försvarsvänner gjorde bäst i att låta hoppet om en upprustning av det militära försvaret under alliansregeringen fara. När sedan regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen ville banta försvaret med ytterligare några miljarder kronor fick till och med Odenberg nog och avgick i protest.

Mikael Odenberg (M) – avgick i protest.

Ny försvarsminister blev förre vapenvägraren Sten Tolgfors, ”Tomhylsan” kallad, vilken åtog sig att effektuera den av Borg anvisade försvarsbantningen. Det tog dock endast tre månader för Tolgfors att inse, att det under dåvarande mandatperiod var omöjligt att genomföra en så stor nedskärning på försvaret. Tolgfors gjorde även klart att han, trots att han företrädde ett åtminstone i teorin NATO-vänligt parti, inte ens ville se en svensk NATO-utredning.

Sveriges hantering av såväl NATO- som försvarsfrågan i stort står i bjärt kontrast till hur det mer realistiska Finland hanterar samma frågor. I Finland har avgivits en utredning som i princip är mycket positiv till en ökad samverkan mellan Finland och NATO. Numerärt är vidare det finska försvaret, som alltjämt bygger på allmän värnplikt, cirka tio gånger så stort som det svenska fast det har mindre ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Och under det att en finsk försvarsminister för några år sedan anförde ”Ryssland, Ryssland, Ryssland” som de tre största säkerhetspolitiska hoten, tycks ledande svenska försvarspolitiker ha anmärkningsvärt svårt att erkänna att den nya nationalistiska utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putins ledarskap kan komma att innebära ett allvarligt hot mot Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet.

Finland bevisades ha tappra soldater under Finska vinterkriget, då ryssen slogs tillbaka.

.
”