Alfsson och flaggskändningen: media gör bort sig

 En variant av De Geers ”Skända flaggan”. I slutet på 1960-taket var detta höjden av politisk medvetenhet och är det tydligen fortfarande i Fi.

Stundom slår media liksom knut på sig själva i syfte att ”komma åt” och/eller förlöjliga oss sverigedemokrater.

Som nu då riksdagsman Toralf Alfsson i Kalmar får på skallen för att han kritiserar en av Feministiskt initiativs toppkandidater i EU-valet för att ha använt ett 47 år gammalt obskyrt ”konstverk” av den bedagade (för att inte säga degenererade) adelsmannen Carl Johan De Geer.

”SD-man arg på 47 år gammalt konstverk” trumpetar således Svenska Dagbladet med flera ut och anklagar Alfsson för att inte ha koll på svensk kultur:

http://www.svd.se/kultur/sd-politiker-kanner-inte-till-de-geer_3619044.svd

Den som tar del av Thoralf Alfssons blogginlägg i ämnet märker dock att bloggarens poäng är att en ledande Fi-kandidat i sitt twittrande använder sig av ett fosterlandsfientligt uttryck – vilket De Geers alster onekligen är – vilket upprör Alfsson. Vem som sedan gjort verket och när blir i sammanhanget då rätt ovidkommande. Det är media, inte Alfsson, som gör bort sig.

Det upprör mig också. 30-åriga sjukgymnasten Maria Borgström från Gamleby utanför Västervik, fjärdeplacerad på Fis EP-valsedel, avbildar De Geers ”konstverk” under sin egen rubricering: ”Redo för nationaldagen, liksom.” Något som mycket klart indikerar att hon själv instämmer i De Geers skabrösa budskap.

 Vänsterklottraren Carl Johan De Geer.

I anslutning till en brinnande svensk flagga står textat: ”Skända flaggan. Vägra vapen. Svik fosterlandet. Var onationell”. Dessutom förekommer orden ”Bajskorv” respektive ”Kuken” på olika varianter av verket. Kanske är det litet märkligt att Maria Borgström inte tycks uppröras över detta patriarkala budskap; unga Maria hade nog egentligen föredragit ”Fitttan”.

Att budskapet faktiskt är otroligt barnsligt har vårt kulturetablissemang än i dag inte genomskådat.

Alfssons bloggtext här:

http://thoralf.bloggplatsen.se/

Carl Johan De Geer, född i kanadensiska Montreal 1938, gjorde sig ett namn på 1960- och 1970-talen som en avantgardistisk kulturknutte som bland annat medverkade i den vämjeliga tidningen Puss, som exempelvis propagerade för sex mellan föräldrar och barn och snart sagt allt annat som kunde bidraga till att bryta ner det svenska, demokratiska samhället.

I Puss medverkade bland andra också De Geers gode vän, den ökände antisemiten Lars Hillersberg, som arbetat intimt tillsammans med Radio Islams patologiske judehatare Ahmed Rami, fängelsedömd för hets mot folkgrupp.

Konceptet för denna typ av konstnärer/kulturpersonligheter var väldigt enkelt: var så grov och vulgär som möjligt när det gäller att dra hävdvunna värden som Gud, monarkin och fosterlandet i smutsen. USA var det i särklass maffigaste internationella hatobjektet. Ju äckligare och obscenare, desto bättre. På kulturredaktionerna smattrade applåderna från rödskäggen.

Puss-medarbetaren Lars Hillersberg illustrerade bland annat judehataren Ahmed Ramis böcker.

Självklart ser även en fisförnäm borgarblaska som Svenska Dagbladet detta som höjden av förfining, särskilt som De Geers med fleras klotter sålts på fiiiina auktioner som Bukowskis för flera tusenlappar.

Nu var det dock alltså inte Thoralf Alfssons mening att göra en uttömmande analys av Carl Johan De Geers eventuella konstnärliga kvaliteter, utan att uppmärksamma att en ledande feminist använt ett obscent, fosterlandsfientligt verk i sin agitation inför firandet av nationaldagen nu på fredag. Jag vet ärligt talat inte om Svenskans skribent är så korkad att vederbörande inte inser detta.

Det är naturligtvis fullt möjligt att det är så, men mer troligt är kanske att tidningen ser en möjlighet att klämma åt en känd sverigedemokrat, och vad är då mer frestande än att antyda att denne inte känner till sin egen svenska kultur?

Jag känner inte till hur pass bevandrad i modern svensk konst Thoralf Alfsson är, men i det här fallet torde han vara mer än förlåten om kunskaperna möjligen brister: De Geers verk rör sig mer om andlig lort och vulgär agit-prop-framställning i vänsterradikal tappning än verklig konst. Det skulle enligt mitt förmenande göra sig alldeles förträffligt på närmaste soptipp.

 Maria Borgström, Fi, har dammat av ett nästan 50 år gammalt ”konstverk” i fosterlandshatets tjänst.

Jag avslutar med dessa Thoralf Alfssons högst berättigade och motiverade ord:

Det är ‘fina representanter’ som står som toppnamn på Fi:s EU-valsedel. Jag blir beklämd av att se hur dessa personer agerar och vill rasera vår nation. Ja, det handlar om att rasera det som många generationer av slitsamma svenskar byggt upp. Skandal!

Detta är, gott folk, Thoralf Alfssons budskap. Man kan ta det till sig eller förkasta det. I det sammanhanget är det dock helt likgiltigt vem som kletat ner det osmakligt puerila budskapet – Carl Johan Djävla De Geer eller Nicke Lilltroll.

Fotnot: Bloggaren har två akademiska betyg i konstvetenskap samt är ledamot i Södertälje kommuns kultur- och fritidsnämnd.

 

Finns det något positivt med Södertälje?

Polisen i aktion för att stoppa den grova brottsligheten i Södertälje.

Rubrikfrågan är inte obefogad. Min hem- och födelsestad Södertälje omnämns ofta i mindre smickrande ordalag i media. Orsakerna är tämligen uppenbara: den vittförgrenade, organiserade brottsligheten har gjort att Södertälje stundom kallas ”Sveriges Chigaco”.

Detta öknamn torde också bottna i den socialdemokratiska makthegemonin, som för tankarna till det demokratiska partiets – ibland påfallande korrupta – dominans i den amerikanska förlagan Chicago i Illinois. Borgmästarsläkten Daley är ökänd i sammanhanget. Det är ett  faktum att det var denna maktapparat som genom valfusk gav segern till John F. Kennedy i det oerhört jämna presidentvalet mellan Kennedy och republikanen Richard M. Nixon 1960.

I egenskap av infödd södertäljebo – jag föddes på stadens sjukhus för drygt 60 år sedan – lider jag varje gång staden presenteras i sådana sammanhang. När jag växte upp på 1950-talet kan man nog säga att Södertälje alltjämt var något av en idyll med kanske 20 000 invånare. Min barndom tillbringades till största delen på föräldragården mellan Högantorp och Ladvik i närheten av Mälaren omkring en mil utanför staden. Jag vistades dock ibland hos min mormor som bodde på Gula gården i närheten av Badparken och inte långt från Torekällberget.

 Badparkens tennisbanor där Björn Borg – och min pappa – spelade. 

Min mormor, fru Theresia Pettersson, tog mig stundom med på långa promenader varvid vi ofta passerade Badparken i samband med att vi gick ner till Stadsparken och Maren med dess trivsamma doft av bräckt vatten. I Badparken med dess tennisbanor – där Björn Borg inledde sin unika karriär och där även min pappa Bror Hansson brukade spela med min morbror Gösta Pettersson – fanns ännu en kvardröjande atmosfär från en svunnen badortsidyll dit stockholmssocieteten gärna sökte sig.

Möjligen kan den som är känslig för stämningar alltjämt erfara en fläkt av denna tid då Punsch, Fosterlandet och Gud stod i centrum (och i precis den ordningen).

Något av den forna idyllen hade dock börjat naggas i kanten redan under min barndom på 1950-talet. Södertälje var redan en betydande industri- och hamnstad med dåvarande Scania Vabis och Astra i spetsen. Forna storheter såsom Microverktyg och Baltic fanns också med i bilden. Och de första invandrarströmmarna hade redan anlänt med gästarbetare från exempelvis Finland, Jugoslavien, Grekland och Italien. Jag minns att min mormor ibland muttrade något om dessa nya – låt vara ofta tillfälliga – södertäljebor.

Mormor hade knappast uppskattat den utveckling Södertälje har undergått sedan hon avled  i hög ålder 1975. Begreppet gästarbetare känns avlägset i en tid då närmare hälften av Södertäljes befolkning utgörs av personer med utrikisk bakgrund. Kommunen har tagit emot avsevärt fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Assyrier/syrianer utgör en av stadens mest betydande etniska grupper och är i hög grad verksamma inom exempelvis näringsliv och idrott. Cirka 80 olika språk talas i kommunen.

Till Södertälje anländer allt fler muslimska invandrare från exempelvis Somalia och Afghanistan.

Som företrädare för Sverigedemokraterna är det självklart att jag inte ser odelat positivt på Södertäljes status som invandrarstad par prefence, även om jag inser att en viss inflyttning förmår skapa värdefulla influenser och bidrar till att Södertälje blir en mer dynamisk kommun. Ett helsvenskt Södertälje ligger mycket långt från det realistiskas gräns. Jag tror dock inte det är särskilt kontroversiellt att hävda att det gått för långt. Alldeles på tok för långt till och med.

Ständigt nya invandrargrupper – det kommer allt fler från länder som Somalia och Afghanistan samtidigt som irakierna hela tiden blir allt talrikare – bidrar till att sätta ett orimligt tryck på kommunens kostnader för försörjningsstöd, och det är svårt att se något slut på detta sakernas tillstånd. De kommunala nämnder som har att hantera frågan går bildligt talat på på knäna med stora ekonomiska underskott.

Det behövs vidare knappast något överdrivet mått av fantasi för att inse att den ökande strömmen av muslimer kan bädda för kommande turbulens med de kristna invandrargrupperingarna.

SDs Kent Ekeroth, Björn Söder, Louise Erixon samt Tommy Hansson på Politikertorget i Södertälje i maj 2012. I bakgrunden till vänster syns Tobias Karlsson, SD Gnesta.

Jag vet inte om just detta problem kommer att ventileras särskilt ingående när Södertälje kommun satsar på att kampanja i Almedalen kommande vecka. 13 man inklusive gruppledarna för partierna i kommunstyrelsen kommer att vara närvarande under hela eller delar av Almedals-veckan. Det är femte året kommunen är på plats i Almedalen, vars program blir yvigare för varje år som går. Södertäljes största evenemang detta år blir seminariet ”Spinn nätet – Riv pyramiden”.

Seminariet är tänkt att presentera samarbetet mellan kommunen och polisen i syfte att dels krossa den organiserade brottsligheten i kommunen, dels hindra ungdomar från att sugas upp av de kriminella nätverken. Samarbetet, som har pågått sedan 2009, tycks så här långt ha varit till största delen framgångsrikt. Ännu är det kanske alltför tidigt att utropa den definitiva segern över maffiagrupperna, men att man är på god väg tycks det råda enighet om.

 Telge Basket – svenska mästare 2011 och 2012. 

Så visst finns det, för att återvända till frågan i rubriken, något positivt med Södertälje. Till andra positiva faktorer kan läggas att Södertälje är en av landets bättre idrottsstäder där exempelvis damlaget Telge Basket nyligen blev svenska mästare för andra året i rad. Den syriansk/assyriska närvaron har även bidragit till att Södertälje numera har ett allsvenskt fotbollslag i Syrianska samt ett lag i superettan i forna allsvenskarna Assyriska. Också hockeyklassikern Södertälje SK kämpar på trots mindre gynnsamma odds. Och namnet Björn Borg är givetvis för alltid förknippat med Södertälje.

Södertälje var en av landets viktigaste hamnstäder redan under Carl IXs (tidigare hertig Carl) egid. Det bottnar naturligtvis i att Södertälje ligger där det ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Det är troligt att aposteln Ansgar passerade genom dåvarande Taelghia då han besökte Svearikets huvudstad Birka på Björkön i Mälaren på vikingatiden i syfte att banka liten kristen kärlek i hedningarnas skallar…

 Carl IX (hertig Carl) gynnade Södertälje och dess viktiga hamn. 

På så vis kan man med fog säga att Södertälje alltid varit en internationell stad. Kommunstyret försöker i dag lansera uttrycket ”Sveriges internationella huvudstad” om Södertälje. Jag tycker inte det är så fel.

Väl mött på Södertäljes aktiviteter i Almedalen – vi kanske ses där!

Tennislegendaren Björn Borg: södertäljeprofil nummer 1!

.