”America first”, fosterlandskärlek och nationalism

Scen från ett pro-Trump möte i den senaste amerikanska valrörelsen.

Förenta staternas nyvalde president Donald J. Trump gör ingen hemlighet av att han sätter det egna landet främst: America first har blivit hans motto, vilket framkom icke minst i Trumps relativt korta installationstal i Washington, D. C. den 20 januari 2017:http://www.bbc.com/news/world-us-canada-38698654

I en längre intervju om Trumps syn på utrikespolitiska frågor med The New York Times i mars 2016, utlät sig den dåvarande presidentkandidaten på följande sätt: ”I´m not isolationist, but I am ‘America First’.” https://www.theatlantic.com/politics/archive/2017/01/trump-america-first/514037/

Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet för världens ledare att sätta det egna landet och dess medborgare i första rummet. För att ställa det på sin spets skulle man mycket väl kunna hävda, att en regerings enda uppgift är att tillvarata det egna landets och de egna medborgarnas intressen. Detta gäller såväl inrikes- som utrikespolitiken.

Detta är dock långt ifrån någon självklarhet i dag. Tvärtom. Den politiker som envisas med att sätta det egna landet först eller, ve och fasa, deklarerar sig vara nationalist eller möjligen patriot får kallt räkna med att jämföras med nazismen och Hitler samt anklagas för att ägna sig åt förvridet hat. Studera till exempel teckningen här nedan (ni känner säkert igen de ledande politiker som åsyftas).

Sätter man det egna landet främst är man, enligt notoriskt politiskt korrekt synsätt, troligen en hatfylld nazist.

Vad som kanske ännu mer än fosterlandskärleken ligger dem som i första hand tänker på den egna nationen till last är, att dessa därtill nästan alltid är i hög grad politiskt inkorrekta.

De är undantagslöst kritiska till okontrollerad massinvandring och mångkulturalism, de fördömer islamismen och dess groteska våld, de ställer sig positiva till nationalstaten och vill därför ha ett tillräckligt starkt försvar för att kunna värna denna mot främmande angripare, de tenderar att mer främja traditionella familjeideal än HBTQ-kommunitetens kravlistor, de är mycket ofta skeptiska till klimatalarmismen samt avvisar militant feminism.

Donald Trump har upprepade gånger i tal och tweets hänvisat till den skadliga politiska korrektheten och har citerats:

I think the big problem this country has is being politically correct. I´ve been challenged by so many people and I don´t, frankly, have time for total political correctness. And to be honest with you, this country doesn´t have time, either. http://www.nytimes.com/live/republican-debate-election-2016-cleveland/trump-on-political-correctness/

Att Trump verkligen menar vad han säger fick vi en vink om då Vita husets officiella hemsida omedelbart efter installationen undergick en ansiktslyftning. Således har nu möjligheten för besökaren att få en spansk språkversion tagits bort. Likaså hänvisningar till ämnen såsom klimatalarmism, HBTQ-rättigheter samt den tidigare presidentens sjukvårdssystem Obamacare. En av Trumps första exekutiva åtgärder var vidare att stoppa USAs stöd till utländska aborter. http://www.barenakedislam.com/2017/01/21/trump-whitehouse-gov-website-whats-in-and-whats-out/

Storbritanniens ambassadör, sir Christopher Meyer, överlämnar en byst av Winston Churchill till president George W. Bush.

Vad gäller själva Vita huset så plockade den nya administrationen omgående fram den byst av Winston Churchill, ett lån från den brittiske ambassadören till Vita huset när George W. Bush var president, som Obama tidigare avlägsnat från presidentens arbetsrum Ovala kontoret.

I Sverige, ett av de västländer där den politiska korrektheten har starkast grepp över befolkningen via media, institutioner, regering och politiska partier, var det i bästa fall fram till mitten av 1970-talet godtagbart att vara fosterlandsvän. Den av många som som landsfader betraktade statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) uttryckte sina känslor för Sverige på följande sätt i ett tal på Svenska flaggans dag den 6 juni 1945, således en månad efter krigsslutet i Europa:

Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige! https://sv.wikiquote.org/wiki/Per_Albin_Hansson

Per Albin Hansson: ”Leve fosterlandet, leve Sverige!”

När 68-vänstern tog kontrollen över media och andra institutioner blev det annat ljud i skällan. Kärlek till den egna nationen började nu i allt högre utsträckning ses som mer eller mindre nazistiskt – Sverige kom i den röda retoriken att avfärdas som en imperialistisk makt där ”staten och kapitalet” satt i samma båt.

Samförståndsandan mellan samhällsgrupper, som så länge varit rådande, började ses som något ont, och i Vänsterpartiets föregångare Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) partiprogram från 1972 inskärptes att Sverige var ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. I fosterlandskärlekens ställe förordades vad som med luddigt kommunistiskt språkbruk kallades ”internationell solidaritet”. http://kiremaj70.blogspot.se/2013/03/fegt-av-call-girl-teanet.html

Ett nationellt paradigmskifte inträdde i Sverige då riksdagen 1975 enhälligt antog proposition 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitik m m, som var undertecknad av statsminister Olof Palme och statsrådet Anna-Greta Leijon: https://data.riksdagen.se/fil/901A899E-1277-496B-9552-E70BCF5C3783

Därmed fastslogs att Sverige officiellt skulle bli ett mångkulturellt samhälle – invandrar- och minoritetsgrupper i det svenska samhället behövde inte längre anpassa sig till hävdvunna svenska normer. Det stod dessa grupper fritt att välja mellan att anpassa sig – assimileras – eller att utveckla sin egen kultur och sina egna värderingar. Sverige befann sig nu på ett sluttande plan, vars frukter vi med förfärande tydlighet kan se nu i form av exempelvis allt fler no go-zoner och en skenande kriminalitet inklusive mordorgier, hedersvåld, våldsamma klanfejder och gruppvåldtäkter.

Jag tillhör ett parti vilket officiellt beskriver sig som socialkonservativt på nationalistisk grund. Jag har inga som helst problem med det. Ändå har jag ovan avstått från att använda ordet ”nationalism”. Skälet är enkelt – man behöver inte nödvändigtvis vara nationalist för att vilja värna om sitt fosterland.

Glad nationalism enligt norsk modell.

Den ideologiska beteckningen nationalism kan vara problematisk, då den inte gör någon skillnad mellan den anständiga nationalism som Sverigedemokraterna står för och mer extrema varianter som kan leda till aggression i andra länder (typ Ryssland) och rastänkande (typ Nazityskland). Och så har vi den typ av glad och fredlig nationalism som finns i Norge som väl endast kan förarga de allra mest debila vänsterfanatikerna.

Jag har inte för vana att länka till marxistleninisten och förre KGB-medarbetaren Jan Guillou, men hans jämförelse mellan svensk och norsk nationalism här är faktiskt rätt intressant om än inte invändningsfri: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18093936.ab

Hur som helst. En sund fosterlandskärlek och en lagom nationalism, menar jag, är nödvändiga rekvisit för varje nation som hävdar sin egenart visavi den globalism som nu dessbättre alltfler tycks börja tröttna på och som, förhoppningsvis, i tidernas fullbordan kommer att leda till EU-federalismens sammanbrott och nationalstatens renässans. President Donald Trump kan, om han sköter sina kort väl, bli en murbräcka för den utvecklingen.

Min väg till insikt i västvärldens mest extrema land: från vänster till höger

 Rosenborgsgymnasiet (numera Täljegymnasiet) där jag röstade på sossarna i andra ring.

Från och med en bit in på högstadiet och till och med sista ring i gymnasiet – en period på ungefär fyra/fem år – stod jag till vänster politiskt. Under en del av den tiden menade jag mig även vara ateist. Jag var inte ansluten till något parti eller någon gruppering men såg på mig själv som allmänt ”vänster”.

Praktiskt kom detta till uttryck i att jag röstade på Kommunisterna i skolvalet i nionde klass och på Socialdemokraterna i gymnasievalet i andra ring i min hem- och födelsestad Södertälje. Jag lyssnade också en hel del på proggmusik med framförallt Gunder Hägg och Träd, gräs och stenar. Gick på konserter med dessa och andra artister på Moderna museet och Gärdet i Stockholm. Umgicks med likaledes vänstervridna skolkompisar.

Under vårterminen i sista ring – vi skriver nu 1970 – hände något med min politiska övertygelse. Jag började tröttna på vänstern och dess många gånger bedrövligt sekteristiska och allmänt otrevliga representanter. Började ifrågasätta tidigare för mig heliga kor, som stödet för Viet Cong (FNL) i Indokina och det ständiga föraktet för vårt svenska fosterland.

 Plakatvänstern demonstrerar till förmån för kommunisterna i Indokina.

På senhösten samma år träffade jag en snygg, proper och borgerligt sinnad tjej som understödde min politiska kursändring. Relationen tog snart slut, men min politiska färdriktning var redan utstakad. En riktig vattendelare för min del blev värnpliktstjänstgöringen vid A8 i Boden. Dels insåg jag vikten av ett militärt försvar för att försvara vår demokrati och frihet, dels fick jag tillfälle att på närmare håll studera extremvänsterns arbetsmetoder i form av uppvigling och olaga affischering.

Det var i Boden 1971-72 jag bestämde mig för att engagera mig politiskt. Jag och ett par kompisar gick på möten med Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden, men det var inte partipolitiken jag i första hand var intresserad av. När jag fick höra talas om en antitotalitär organisation som hette Demokratisk Allians (DA) och även träffa ordföranden i dess Stockholms-avdelning, som gjorde lumpen vid I19, bestämde jag mig för att bli DA-aktivist. Vilket jag även blev med början direkt efter muck våren 1972. Ungefär samtidigt gick jag med i Försvarsfrämjandet och blev även invald i dess styrelse.

Och på den vägen är det, kan man säga. Jag har ibland funderat litet över vad som hade hänt om jag fortsatt vara vänster, om jag inte drabbats av insikten om att kommunism och socialism var fel. Hade jag sökt mig till något parti till vänster, börjat demonstrera mot USAs engagemang i Indokina och ryckts med i allt detta hat som florerar i den röda fållan? Kanske hade jag rentav ställt mig på barrikaderna och kämpat för den väpnade revolutionen tillsammans med de så kallade R:arna?

Kanske hade jag sällat mig till dessa demokratins marodörer som nu försöker hindra politiska partier och inriktningar de inte gillar från att uttrycka sina åsikter med tillhjälp av oväsen, sten- och äggkastning samt misshandel?

 Mitt gamla regemente A8 i Boden.

Och visst kan det vara lockande att spekulera. Fast nu tror jag inte på att det var slumpen som ingrep och förde mig högerut. Jag tror inte på slumpen över huvud taget. Att vandra vidare på vänstervägen låg helt enkelt inte i korten eller kaffesumpen för min del. Jag är övertygad om att jag blev ledd vid handen av en högre makt som ville mitt bästa. Vid denna tid för drygt 40 år sedan började mycket riktigt även Gud få en allt större plats i mitt hjärta och medvetande.

De ibland våldsamma mötesstörningarna i denna valrörelse riktade mot Sverigedemokraterna – där vänsteraktivister inte ens drar sig för att misshandla SD-sympatiserande kvinnor inför deras minderåriga barn – är enligt mitt sätt att se ett resultat av ett samhälle i kris. Det är nu vi får skörda frukterna av decennier av en socialistisk politik som föraktar traditionell kristendom, hävdvunnen sexualmoral och en kunskapsbaserad skola.

Våra barn växer upp utan att få lära sig respekt för äldre, lärare och andra samhällsauktoriteter. De får i skolorna reda på allt och litet till om sina rättigheter men ingenting om ansvar och förpliktelser. De får lära sig att ”ifrågasätta”, som det så vackert heter, men inte att vörda beprövade ideal och traditioner såsom fosterlandskärlek, familjeideal, hänsyn, tolerans och/eller vanlig vänlighet och normal anständighet.

De får lära sig att vi med öppna armar skall hälsa alla som kommer hit från utlandet välkomna och att det är svårartad ”rasism” och/eller ”främlingsfientlighet” att kräva att dessa kanske också bör tillföra landet något eller att hävda, att alla inte får plats hur gärna vi än skulle vilja. De får lära sig något som kallas ”mångfald” men som ofta inte leder till något annat än enfald.

 Konstnären/provokatören Dan Park: dömd till fängelse för att ha uttryckt misshagliga åsikter.

Socialdemokratin och borgerligheten, vilken knappast varit ett dugg bättre när den betrotts med makten, har kört det här landet i botten. Sverige av i dag är troligen den västliga världens mest extrema land som får andra demokratier att häpna över hur det kunnat gå så här långt. Där konstnärer och politiker straffas med fängelse och böter av rättsväsendet när de uttrycker misshagliga åsikter om folkgrupper och religion.

Där förment liberala tidningar använder sig av researchgrupper bestående av brottsdömda vänsterextremister för att hänga ut människor med avvikande, låt vara inte alltid rumsrena, meningar. Där landets statsminister har en patologisk fixering vid ett av riksdagens demokratiskt invalda partier. Där fackföreningar utesluter medlemmar med ”olämplig” partitillhörighet. Etcetera, etcetera.

Nej, jag hade aldrig accepterat allt detta även om jag fortsatt på min ungdoms missriktade vänsterväg. Uppvaknandet hade kommit förr eller senare. Nu är jag hjärtinnerligt glad över att det kom så tidigt!

 

 

Dylan och Ibrahimovic hyllar sina länder

http://www.youtube.com/watch?v=KlSn8Isv-3M&feature=youtu.be

Från politiskt korrekta kommentatorer har, för den som har spetsat öronen, kunnat höras ett nervöst sorl under senare tid. Populärmusik-ikonen Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman), född  i Duluth, Minnesota 1941, framträder nämligen på en reklamvideo som hade premiär i samband med sportfesten Superbowl nyligen som en förespråkare för amerikansk bilproduktion i allmänhet och för Chrysler i synnerhet.

 Världsartisten Dylan hyllar USA.

Efter den retoriska frågan i videons inledning ”Is there anythíng more American than America?”  (det är det självfallet inte) går Dylan vidare med budskapet, att biltillverkning är det mest amerikanska som finns: Tyskland må fortsätta brygga sitt öl, Schweiz tillverka sina klockor och Japan sätta ihop sina telefoner – men du bör låta den USA-baserade bilindustrin tillverka din bil.

Se länken överst!

Ungefär samtidigt har vår världsartist inom fotbollen, Zlatan Ibrahimovic, född i Malmö 1981,medverkat i en reklamfilm för Volvo som är minst lika patriotisk som Dylans amerikanska bilreklam. Länk här:

http://www.expressen.se/sport/fotboll/ligue-1/har-ar-zlatans-hypade-reklamfilm-med-volvo/

Tomas Karlsson, politisk redaktör på mitt husorgan Länstidningen i Södertälje, skriver i en ledartext dagens datum (4 februari 2014) att vi bör ”ratta bort från nationalismen” och förkasta Dylans och Ibrahimovics påstått nationalistiska budskap:

För så är det. Risken finns att fler gör som bilindustrin och slår an nationalistiska strängar enkom för att kunna sälja bättre och tjäna mer. Gå inte på det. Ökad nationalism och protektionism är inte vad världsekonomin behöver.

Det är till att vara hyperkänslig inför allt som ens avlägset kan förknippas med det vederstyggliga ordet ”nationalism”. Personligen känner jag mig dock rätt övertygad om att den globala ekonomin inte kommer att braka ihop för att Dylan och Ibrahimovic tycker det finns anledning att hylla sina respektive länder och deras bilar.

Det båda dessa personligheter har gemensamt är individualism och integritet. De följer inte nödvändigtvis de senaste trenderna vare sig i politiskt eller annat avseende. Dylan har alltid varit noga med att understryka, att han inte går att placera in i något fack. På 1960-talet hyllades han av vänstern på grund av att han skrev och framförde samhällsengagerade låtar till eget akustiskt ackompanjemang.

Hans texter är således mer att se som samtidskommentarer än politiska pamfletter. Upprördheten inom den doktrinära vänstern blev stor när Dylan först övergick till elektriskt komp och därefter började skriva religiöst färgade texter.

I Zlatans fall har hans ”svenskhet” stundom berörts i politiska kretsar och inte alltid på ett särskilt begåvat sätt. För mig räcker det gott med att han är född i Sverige och spelar i svenska landslaget. Jag anser därtill att han är en lysande representant för det moderna Sverige.

I anslutning till Volvo-videon har han sagt att han har gått med på att medverka som en hyllning till Sverige. Han reciterar även vår nationalsång ”Du gamla, du fria” med den lilla förändringen, att det är i Sverige han vill leva och dö, således ej i Norden som det heter i den officiella sångtexten. Det skall bli intressant att se om Zlatans variant får efterföljd!

 Världsartisten Ibrahimovic hyllar Sverige.

För att runda av så tycker jag det är anmärkningsvärt att som LTs Tomas Karlsson, som nog måste räknas som en av våra mer ängsligt politiskt korrekta ledarskribenter, dra slutsatsen att nationalismen är på frammarsch endast därför att ett par samtidsikoner visar sin fosterlandskärlek genom att medverka i bilreklam. Det är rentav rätt patetiskt och tyder på en närmast patologisk rädsla för allt som har att göra med kärleken till det egna landet.

I mina ögon är det uteslutande sunt och fullständigt normalt att älska och vörda sitt fosterland. Sedan kan det kanske anses pikant att Dylan är jude och Ibrahimovic av bosnisk-kroatisk börd. Jag är för övrigt en stor beundrare av båda dessa gudabenådade artister