Det 25e avsnittet i min bloggserie ”Glömda svenska fotbollshjältar” (se fotnot) blir också det sista. Jag har i den här serien porträtterat spelare som intresserat mig snarare än de bästa och mest välkända. Första avsnittet i serien handlade om anfallaren Erik Börjesson, som var verksam i början av 1900-talet. Med föreliggande porträtt återvänder jag i tiden till Börjessons samtida Karl ”Köping” Gustafsson (1888-1960). https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Gustafsson_(fotbollsspelare)
”Kalle Köping” är främst bekant för att ha gjort det allra första svenska landslagsmålet. Det skedde en landskamp mot Norge i Balders hage i Göteborg den 27 juli 1908. Norge hade tagit ledningen med ett snabbt mål av den unge Minotti Böhn innan det blev Karl Gustafsson förunnat att kvittera till 1-1 i den 14e minuten. https://no.wikipedia.org/wiki/Minotti_B%C3%B8hn
Sedan rann det iväg, och den blågula segern fastställdes slutligen till 11-3. Erik Börjesson svarade för hela fem fullträffar och Erik Bergström för fyra under det att Gustafsson spelade in två mål. Det historiska svenska laget hade följande sammansättning från målvakt till vänsterytter: 1. Ove Erickson (målvakt). 2. Theodor ”Thodde” Malm. 3. Nils Andersson. 4. Sven Olsson. 5. Hans Lindman. 6. Thor Ericsson. 7. Gustaf ”Foten” Bergström. 8. Erik Bergström. 9. Erik Börjesson. 10. Karl ”Köping” Gustafsson. 11. Karl Ansén. Domare var Charles Smith från England.
Segern över Norge blev den enda svenska vinstmatchen under OS-året 1908. Efter Norge-matchen blev det förluster mot i tur och ordning England hemma (1-6), Storbritannien i OS i London (1-12), Nederländerna i OS i London, match om tredje pris (0-2), Nederländerna borta (3-5) samt Belgien borta (1-2). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1908%E2%80%931919
Det första svenska fotbollslandslaget anno 1908.
”Kalle Köping” avverkade 32 matcher och gjorde 22 mål landslagströjan 1908-24 och uttogs till fyra olympiska spel: London 1908, Stockholm 1912, Antwerpen 1920 och Paris 1924 (i Paris, där Sverige tog brons, var han reserv och spelade inte). Han ansågs vara landslagets borne fältherre. När han invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som # 3 i den första selektionen motiverades invalet så: ”‘Köping’ var vår förste komplette spelare. Svenska landslagets förste målskytt. Landslagskarriären sträckte sig ända till 1924.” Gustafsson blev även en svensk fotbolls första ”stora grabbar”.
Första klubben fram till 1909 var IFK Köping, i vars A-lag Kalle debuterade redan som 15-åring. I en del matcher öste han in kopiösa mängder mål, exempelvis tolv fullträffar mot Arboga 1906. Han lånades därefter ut till Västmanland-Nerikes BK under ett år. 1910-13 hette klubbadressen Köpings IS. 1913 reste Kalle till England i syfte att förkovra sina färdigheter i den ädla leken med läderkulan och fick ett amatörkontrakt med Leicester City FC, som han spelade tolv matcher för.
Året därpå var ”Köping” tillbaka i Köpings IS innan han avrundade karriären med två SM-guld för Djurgårdens IF i Stockholm 1916-24. Gustafsson bildade ett fruktat mittfält tillsammans med landslagskamraterna Ragnar Wicksell och Bertil Nordenskjöld. Efter den aktiva spelarbanan hade ”Köping” en mängd tränaruppdrag för olika föreningar och inte bara i fotboll – hans idrottsintresse var synnerligen omfattande, och efter spelarbanan öppnade han en framgångsrik sportaffär som snart blev rikskänd.
1916 inträffade en milstolpe i den svenska landslagsfotbollen. Det tidigare som ”omöjligt” ansedda Danmark betvingades med 4-0 (2-0) på Stockholms stadion den 8 oktober. Målskyttar i den historiska segermatchen var Carl Karlstrand, Karl Gustafsson, Ivar Svensson och Rune Bergström. Segern var desto mer välkommen då Sverige tidigare under säsongen sensationellt förlorat mot USA hemma med 3-2. I matchen mot Danmark förekom för första gången organiserat ”hejande” på läktarna.
Karl Gustafsson före en träningslandskamp mot Ryssland på bortaplan 1913: svensk seger med 4-1.
Enligt Karl ”Köping” Gustafssons noggrant förda statistik avverkade han totalt 635 matcher varav 296 segrar, 232 förluster och 107 oavgjorda. Han gjorde sammanlagt 483 mål.
Enligt en anekdot, vars sanningshalt jag inte går i god för, blev medlemmarna i det svenska OS-laget i Antwerpen 1920 så glada efter seger med 9-0 i öppningsmatchen mot Grekland att de festade hela natten trots att en match mot Nederländerna väntade dagen därpå.
Den svenske managern, ”fotbollsgeneralen” Anton Johanson (1877-1953), lovade de svenska spelarna att han skulle prata med domaren om att behandla det blågula laget på ett så välvilligt sätt som möjligt. Det blev nu inte riktigt som Johansson hade tänkt sig, vilket skall ha berott på att nederländarna för dagen spelade i gula och inte som vanligt i orangea tröjor. Johanson var liksom Karl Gustafsson född i Köping. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Johanson
Matchen mot Nederländerna förlorades med 5-4, och även i den därpå följande matchen mot Spanien blev det förlust, denna gång med 2-0.
Fotnot: Bloggserien ”Glömda svenska fotbollshjältar” omfattar följande spelare: 1. Erik Börjesson. 2. Per ”Pära” Kaufeldt. 3. Sven ”Svenne Berka” Bergqvist. 4. Sven Jonasson. 5. Malte Mårtensson. 6. Sune ”Mona-Lisa” Andersson. 7. Erik Nilsson. 8. Arne Selmosson. 9. Gösta ”Knivsta” Sandberg. 10. Yngve Brodd. 11. Bengt ”Zamora” Nyholm. 12. Gunnar ”Säffle” Andersson. 13. Hasse Jeppson. 14. Lennart Wing. 15. Lennart Backman. 16. Harry Bild. 17. Ove Grahn. 18. Roger Magnusson. 19. Hasse ”HP” Persson. 20. Prawitz Öberg. 21. Sven-Gunnar Larsson. 22. Inge Danielsson. 23. Kurt Axelsson. 24. Tom Turesson. 25. Karl ”Köping” Gustafsson.
Tom Turesson försvarar i sin roll som som libero det egna målet i en match mot Malmö FF.
Tom Turesson (1942-2004) räknas som en av Hammarby IFs verkliga legendarer. Under 15 säsonger i Bajen-tröjan spelade han in totalt 91 mål i division I (allsvenskan) och division II.
Till ”Söderbröderna” kom Tom Turesson som 19-åring 1961. Han spelade då för IK Rex i Turessons bostadsort Vendel i norra Uppland och Hammarby-ledningen hade nåtts av ryktet om den försigkomne ynglingen. Den allsvenska debuten ägde rum i en bortamatch mot Örgryte IS den 4 juni 1961.
Unge Tom, som spelade högerytter, ställdes mot ÖIS landslagsmeriterade vänsterback Lennart Wing men visade inte denne någon överdriven respekt: den unge hammarbyiten gjorde två mål och medverkade därmed synnerligen aktivt till stockholmarnas 4-2-seger. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tom_Turesson
Tom Turessons landslagsdebut inföll i en bortamatch mot Norge den 16 september 1962; Tom fick hoppa in i 37e minuten men kunde inte hindra norrmännen från att vinna med 2-1. Det stora genombrottet kom emellertid vid en bortalandskamp mot Norge på Ullevål den 18 september 1966, Sverige låg under med 2-1 fram till 70e minuten då Turesson slog till: det blev ett äkta hat-trick med tre fullträffar inom tio minuter och svensk seger med 4-3.
1964-65 hade Tom nöjet att spela i samma lag som Lennart ”Nacka” Skoglund (1929-75), vilken återvänt till fosterjorden efter 13 säsonger i italienska serie A. ”Det var ett fantastiskt minne”, kommenterade Tom Turesson tiden med ”Nacka” i ett av Hammarbys programblad 1999. ”Lennart var en polare ut i fingerspetsarna. Han var en mycket bra bollirare och drog massor av folk.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Nacka_Skoglund
En ung Tom Turesson i Bajen-tröjan.
Med förstärkningen i form av ”Nacka” vann ”Bajen” division II hela nio poäng före Sundbybergs IK och gick upp i allsvenskan. Här blev det dock omgående respass ner i tvåan efter bara en säsong i högsta serien. Klubben var vid denna tid något av ett ”lindansarlag”, och det skulle dröja till 2001 innan det första – och hittills enda – SM-guldet kom. Det skall tilläggas att laget har SM-guld även i den så kallade Hallsvenskan, futsal samt inomhusfotboll för elvamannalag.
Efter några framgångsrika år i svensk fotboll blev Tom Turesson av naturliga skäl intressant för utlandet. Han förhandlade först med den österrikiska klubben Austria Wien innan det 1968 slutligen skrevs kontrakt med belgiska Club Brugge KV, där svensken Kurt Axelsson redan fanns på plats som en av lagets stora stjärnor. Främsta proffsmeriten är belgisk cupseger efter vinst med 6-1 mot Royal Club Daring i finalen efter ett mål av svensken.
Småningom fick ”Tom Tur”, som han stundom kallades, konkurrens som anfallare i sin belgiska klubb. Det skedde i form av holländaren Rob Rensenbrink (1947-2020), vilken gjorde 46 landskamper för Nederländerna och är den som gjort flest mål i Cupvinnarcupen. Klubben löste situationen så att holländaren spelade borta- och svensken hemmamatcherna. Rensenbrink lämnade dock Brugge redan 1971 till förmån för RSC Anderlecht. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rob_Rensenbrink
Då hade Tom Turesson redan återvänt till Sverige och Hammarby jämte hustrun Gunlög och sonen Tomas. ”Ibland ångrar jag att jag flyttade hem, det hade kunnat bli några år till utomlands”, citeras Turesson i intervjun i programhäftet 1999. ”Söderbröderna” välkomnade förstås den förlorade sonens återkomst med öppna armar.
Det fanns all anledning till detta: hösten 1970, då Tom Tur återkom, blev succéartad för lindansargänget från Söders höjder. Den litet äldre Turesson fungerade ypperligt ihop med ungtuppar (och blivande legendarer) som Ronnie Hellström, Kenta Ohlsson och Janne Sjöström. Det slutade med en allsvensk femteplats, klubbens dittills största sportsliga prestation på fotbollssidan efter sju nätkänningar av Tom Turesson.
Innan dess hade Tom hunnit representera Sverige i fotbolls-VM i Mexiko. Han spelade från start i den andra gruppspelsmatchen mot Israel, som slöt 1-1. Tom svarade för det svenska målet och stod därmed för hälften av den blågula målproduktionen under världsmästerskapet – det andra målet gjordes av Ove Grahn i den avslutande 1-0 segern över blivande VM-fyran Uruguay, då Turesson fick hoppa in som avbytare.
Hammarby IF av 1975 års upplaga. Tom Turesson fjärde man från höger.
När Björn Bolling trädde till som tränare i HIF 1975 gjorde han om Tom Turesson till libero, ett experiment som slog mycket väl ut. Skadeproblem tvingade dock Tom att sluta som aktiv spelare 1977. Året därpå fick han i ett nödläge rycka in som tränare i klubben, men 1979 var ordningen återställd med gamle landslagsspelaren och VM-medaljören Bengt ”Julle” Gustavsson (1928-2017) som tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_Gustavsson_(fotbollsspelare)
Tom Turesson plågades av njurproblem och tvingades genomgå flera misslyckade transplantationer innan man hittade en njure som inte stöttes bort. Till slut gick det dock inte utan Turesson avled vid 62 års ålder 2004. På meritlistan står 22 A-landskamper (nio mål), 5 U21-landskamper (ett mål) samt 3 B-landskamper (tre mål). https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/P34KBb/hammarby-legendar-dod
Tomas Turesson har gjort karriär som tränare.
Även sonen Tomas Turesson, född 1964, kom att viga sitt liv åt fotbollen. Efter ett antal ungdoms-, junior- och pojklandskamper tvingade skadeproblem Tomas att övergå till tränarsysslan. Han har coachat svenska ungdomslandslag sedan 2008 samt är instruktör vid Stockholms fotbollsförbund och även lärare. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/forbundskaptener/tomas-turesson/
Från vänster Örjan Persson, Kurt Axelsson, Agne Simonsson med flera efter 1-1 mot Portugal i EM-kvalet 1966 inför ett fullsatt Råsunda.
Kurt Axelsson (1941-84) genomgick en sällsam metamorfos som fotbollsspelare. Från att ha varit ”en i mängden” i Värmlands ultimaserier fortsatte han inom ett årtionde till allsvenskan, landslaget och en framgångsrik proffskarriär i Belgien. http://vis.50webs.com/os/kurtaxelsson.htm
Kurt föddes på Korpkullen den 10 november 1941 vid det 521 meter höga Rännbergs fot i Torsby kommun. Förutom fotboll ägnade han sig i sin ungdom även åt skidåkning, där han tillhörde distriktseliten. Han inledde sin karriär i Rännbergs IK i dåtidens division VI och VII men skilde sig inte från mängden på något sätt. Ofta hette det att han var ”sämst på plan”.
Därefter blev det spel i IFK Sunne i divison IV – det sägs att Kurt placerades ute på vänsterkanten för att han där han gjorde minst skada. Han trivdes dock inte i Sunne utan återvände till Rännberg. Kurt Axelsson hade dock siktet betydligt högre inställt och vände sig till dåtidens dominerande svenska klubblag IFK Norrköping, som dock inte var intresserat av hans tjänster. Istället blev det spel i den anrika Norrköpings-klubben IK Sleipner på division II- och III-nivå.
Efter en sejour ”till sjöss” landsteg Kurt i Göteborg, där IFK inte var mer intresserat av honom än kamratföreningen i Norrköping varit. Det blev dock napp hos Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap – GAIS – där han gjorde succé som libero och till och med attraherade förbundskaptenen Orvar Bergmarks intresse. Det blev 71 matcher för ”Makrillarna” 1964-67. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=38918
I GAIS-tröjan.
Landslagsdebuten inföll när Axelsson fick hoppa in i 70e minuten i en träningslandskamp mot Östtyskland i Leipzig den 27 april 1966. Det blev ett veritabelt bottennapp för blågult – förlust med 4-1 – men Kurt Axelsson var med inhoppet bofast i landslaget och spelade det årets samtliga landskamper. Totalt blev det 30 landskamper för Kurt Axelsson varav 26 tillsammans med Björn Nordqvist som mittbackskollega.
Den mest minnesvärda insatsen nämnda år gjorde Kurt i en hemmalandskamp mot Brasilien på Nya Ullevi den 30 juni, då han höll den världsberömde Edson Arantes do Nascimento – mera känd som Pelé – i strama tyglar. Det blev ändå svensk förlust med 3-2. Båda svenska målen gjordes av Ove Kindvall.
Efter tre år och 71 matcher i den grön-svarta GAIS-tröjan var det 1967 dags för Kurt Axelsson att flytta till Belgien och enrollera sig som professionell spelare i Club Brugge KV från spetsknypplarstaden Brügge, ett av Belgiens bästa och äldsta lag med anor från 1891.
Dessförinnan hade han, närmare bestämt 1965, tillsammans med Roger Magnusson och Roland ”Rimbo” Lundblad, varit inbjuden till en träningssejour hos det brasilianska topplaget CR Flamengo i Rio de Janeiro och erhöll på kuppen ett kontraktsförslag som han dock inte antog. Svensk fotbolls hemsida skriver: ”Kanske imponerades det av Kurts förkärlek för att, genom bicykletas, rensa i straffområdet, något som han däremot starkt kritiserats för på hemmaplan.”
I Belgien gjorde sig Kurt Axelsson snabbt känd som ”kungen av Brügge”, där han var med om att vinna ett ligaguld och två cupguld. På 153 matcher gjorde han 1967-73 fyra mål. 1973-76 återfanns han som tränare i AS Oostende. Sedan det konstaterats att han led av ett tidigare ej upptäckt hjärtfel varvade han i karriärens slutskede ner som spelande tränare i KV Kortrijk.
I fotbolls-VM i Mexiko 1970 var Kurt Axelsson en av Sveriges nyckelspelare. Det har sagts att om blågult hade avancerat vidare från gruppspelet, så hade Axelsson uttagits i världslaget. Nu slutade Sverige istället trea i gruppen på lika många poäng som tvåan Uruguay. Sveriges matcher: Italien: 0-1; Israel: 1-1; Uruguay: 1-0.
Club Brugge 1967. Kurt Axelsson längst till höger i bakre raden.
Kurt Axelsson blev bara 43 år gammal. Han omkom i en bilolycka i Belgien, där han bodde kvar efter den aktiva banans slut, den 15 december 1984. Han var vid sidan av planen lika elegant som han varit på densamma: oftast klädd i kostym, vit skjorta och slips med nål samt en vit näsduk i kavajens bröstficka. Han blev ”stor grabb” 1967 samt invaldes 2015 i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering:
På bara några år gjorde Kurt en remarkabel klassresa: Från ´en i mängden´, med en till synes teknisk kantighet, placerades han där han gjorde ´minst skada´ í ett division sju-lag i den värmländska urskogen – till ett, även på plan, elegant och aristokratiskt modelejon som runt 1970 höll absolut världsklass. Med en underbar teknik gav han brassesparken ett svenskt ansikte.
Stor glädje hos de svenska anfallsspelarna Inge Danielsson (till höger) och Agne Simonsson efter 2-1 borta mot Portugal.
Inge Danielsson hann avverka 17 landskamper för Sverige innan han lade dobbskorna på hyllan. I dessa gjorde han åtta mål. Mest berömd är Danielsson för sin insats i EM-kvalet borta mot Portugal den 13 november 1966, då han spelade in båda målen i en match som blågult vann med 2-1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/skrev-in-sig-i-fotbollshistorien-som-portugaldodaren
Segern var desto mer sensationell då Portugal, med den Angola-födde Eusebio da Silva som största stjärna, bara några månader tidigare hade tagit brons i VM i England efter att ha slagit Sovjetunionen med 2-1 i matchen om tredje pris. VM-titeln tillföll som bekant värdnationen England efter finalseger mot Västtyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1966
I kvalmatchen i Lissabon tog hemmalaget planenligt ledningen i 20e minuten, men Inge Danielsson lyckades kvittera bara nio minuter senare. Segermålet kom i 86e minuten sedan Danielsson gjort en soloraid över halva motståndarnas planhalva. Inge Danielsson hade bara gjort en landskamp tidigare men hade synbarligen inga problem med att anpassa sig. ”Det var ju stort, större än Strandängen i Bromölla”, kommenterade Inge Portugal-matchen många år senare.
Trots den blågula bragden i Lissabon lyckades inte Sverige ta sig till EM i Italien 1968, där bara fyra lag deltog: europamästerskapen i fotboll hade stöpts om efter att tidigare ha gått under benämningen Europacupen för landslag. Några märkbara framgångar för Sverige kunde emellertid inte noteras, bortsett från punktvisa bragder liknande den borta mot Portugal.
Inge Danielsson jublar efter ett av sina talrika mål i Ajax-tröjan.
Inge Danielsson föddes i skånska Bromölla den 14 juni 1941 – han avled nästan precis 80 år senare – och blev tidigt given i ortslaget Ifö Bromölla IF. När Inge landslagsdebuterade som högerinner mot Danmark på Råsunda den 6 november 1966 spelade han fortfarande i den svart-vit-randiga Bromölla-tröjan i division II, som var dåtidens näst högsta serie. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_Danielsson
Det blev en minnesvärd debut – Inge sköt det svenska segermålet till 2-1; Agne Simonsson hade gjort det första svenskmålet. En vecka senare var det alltså dags att åka till Lissabon och möta Portugal. Jag såg för övrigt matchen mot Danmark tillsammans med mina lagkamrater i BK Stars pojklag i Södertälje.
1967 värvades Inge Danielsson till anrika Hälsingborgs IF (som det då stavades) i allsvenskan, men skåningen hann inte avverka speciellt många matcher i den röda HIF-tröjan. Genom sina spektakulära insatser i Sveriges landslagströja blev han ett intressant namn för proffsklubbar ute i Europa, och 1968-69 var det dags för spel i det nederländska topplaget AFC Ajax i Amsterdam. Nedan kan Danielsson beskådas i form av rörliga bilder från Ajax-sejouren.
I Ajax-tröjan har flera svenskar, såsom Peter Larsson, Stefan Pettersson och icke minst Zlatan Ibrahimovic, spelat men Inge Danielsson var alltså först. Inge hann med att näta nio gånger för det uppåtgående Amsterdam-laget trots att han anlände dit i slutet av säsongen. Han var dessutom med om att för Ajax vinna holländska ligan för tredje gången i rad. Det skulle bli många fler fullträffar för Bromölla-sonen.
Främsta meriten för Inge Danielsson under den korta sejouren i Ajax var spel i finalen i Europacupen 1969, då det holländska laget ställdes mot italienska AC Milan med legendariske svenske högeryttern Kurre Hamrin i laget på San Bernabéu-stadion i Madrid den 28 maj. Danielsson och Hamrin var de enda utländska spelarna i respektive trupp. Milan vann matchen med 4-1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europacupfinalen_i_fotboll_1969
Inge Danielsson återvände efter proffstiden till Hälsingborgs IF, där han fick nöja sig med spel i division II och III under åren 1969-72. Det var väl ungefär så långt bort från de jublande åskådarmassorna i Amsterdam man kunde komma. Inge spelade sammanlagt 173 matcher i den blå-röda HIF-dressen varav 28 i allsvenskan; 11 allsvenska mål blev det. Efter ett kort mellanspel i allsvenska IFK Norrköping 1973 valde Inge att avsluta sin aktiva spelarbana i moderklubben Ifö Bromölla IF.
Inge Danielsson i Hälsingborgs-tröjan i slutet av 1960-talet. Inge är trea från vänster i bakre raden.
Inge Danielsson var en sevärd fotbollspelare: snabb, teknisk och målfarlig. Han fick tyvärr aldrig chansen att representera Sverige i något stort mästerskap, då landslagsfotbollen under denna tid inte höll den allra yppersta klassen. När Sverige lyckades kvalificera sig till VM-turneringen i Mexiko 1970 uttogs inte Inge i laget, Inte heller blev han särskilt rik på sin sport ens under den korta proffstiden – det här var innan de riktigt stora pengarna kom med i bilden.
Efter den aktiva tiden startade Danielsson en firma i golvbranschen som han drev till sin pensionering.
Sven-Gunnar Larsson försöker hindra Englands Roger Hunt från att göra mål på Wembley 1968. Svenske lagkaptenen Björn Nordqvist tittar på.
Nog är det litet sorgligt att det som Sven-Gunnar Larsson är mest känd för under sin målvaktskarriär är en allvarlig skada. Det var i träningslandskampen mot England på Wembley den 22 maj 1968 som han i matchens 83e minut fick en spark i huvudet av den engelske mittfältaren Allan Mullery. Efteråt låg Sven-Gunnar medvetslös på sjukhus i ett dygn och tvingades tillbringa en vecka på samma sjukhus. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/e1EqKy/12-223-dar-sen-sist-spricker-sviten-nu
Matchen vann England med 3-1 efter mål av Martin Peters, Bobby Charlton och Roger Hunt. Hammarbys Rolf ”Kocken” Andersson svarade för Sveriges tröstmål i sista matchminuten.
TV-kommentatorn Rudolf ”Putte” Kock, med ett förflutet som vänsterytter i Sveriges bronslag i OS i Paris 1924, landslagsman i ishockey och efter den aktiva banan som mångårig svensk förbundskapten i fotboll, blev föremål för mindre smickrande uppmärksamhet.
Till skillnad från miljoner svenska TV-tittare missade ”Putte” vilken svensk spelare det var som blev utburen på bår. Han rabblade gång på gång upp den svenska laguppställningen från högerback till vänsterytter för att försöka reda ut vilken den utburna spelaren var men tänkte uppenbarligen inte på, att det också fanns en målvakt med i laget…
TVs så kallade klagomur ringdes efter Kocks fadäs – som gränsade till något av en blackout – ner av otaliga upprörda tittare. Larsson ersattes av Malmö FFs målvakt Nils Hult. https://sv.wikipedia.org/wiki/Putte_Kock
Sven-Gunnar i ÖSK-tröjan.
Sven-Gunnar Larsson föddes den 10 maj 1940 och spelade 1958-61 för Linköpings-laget IF Saab. 1962-63 avverkade han 18 allsvenska matcher för Örebro SK men återfanns 1963-64 i anrika engelska Stoke City FC som grundats redan 1863. Han skrev ett amatörkontrakt med klubben, vilket emellertid inte godkändes av Fotboll Association (FA). Följden blev att svensken endast fick spela en match med Stoke, en vänskapsmatch mot Dynamo Moskva. https://www.wikiwand.com/en/Sven-Gunnar_Larsson
Efter det mindre lyckade engelska äventyret återkom Larsson till Örebro SK, där han medverkade i 256 matcher under åren 1964-74. 1977 spelade han även några matcher för Grankulla IFK i Finland. Sven-Gunnar Larsson var efter den aktiva karriären verksam som målvaktstränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grankulla_IFK
Sven-Gunnar Larsson hann med 27 matcher i Sveriges A-landslag. Debuten skedde i en träningsmatch mot Norge på Råsunda fotbollsstadion i Solna den 31 oktober 1965. Den blågula debuten blev lyckosam eftersom Sven-Gunnar lyckades hålla nollan i en match som slöt 0-0. Det resulterade i att han fick förnyat förtroende i landslagets målvaktströja i VM-kvalmatchen borta mot Cypern. Larsson höll nollan igen, det blev 5-0 till Sverige.
Påföljande år var Sven-Gunnar Larsson förstemålvakt när Sverige ställdes mot Östtyskland i en träningsmatch på bortaplan. Det gick inget vidare – Larsson tvingades vittja nätmaskorna fyra gånger i en kamp som östtyskarna vann med 4-1. I fortsättningen detta år fick Larsson nöja sig med reservmålvaktens roll under det att A-rollen togs över av Nisse Hult respektive Djurgårdens IFs Ronney Pettersson.
Efter två VM-turneringar utan svensk medverkan lyckades Sverige kvalificera sig till fotbolls-VM i Mexiko 1970. Den blivande stormålvakten Ronnie Hellström, Hammarby IF och FC Kaiserslautern, räknades som förstemålvakt och spelade samtliga de landskamper som föregick VM-spelet. I den första VM-kampen mot Italien svarade han dock för en rejäl blunder och släppte ett skott från Angelo Domenghini under sig i elfte matchminuten. Det räckte till en 1-0-seger för Gli Azzurri.
Örebro SK årgång 1968. Laget slutade på femte plats i den allsvenska serietabellen. Sven-Gunnar Larsson i mitten i nedre raden.
I den andra gruppspelsmatchen mot Israel hade Hellström bytts ut mot Sven-Gunnar Larsson mellan stolparna. Matchen slutade 1-1 med Hammarbys Tom Turesson som svensk ledningsmålskytt. I sista matchen mot Uruguay ordnade Ove Grahn blågul seger med 1-0 med Larsson som målvakt. Det hjälpte nu inte, utan Italien och Uruguay gick vidare i turneringen som slutligen vanns av Brasilien efter klara 4-1 mot Italien i finalen. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1970
Sven-Gunnar Larsson var 30 år 1970 men hade med åren utvecklats en hel del i sitt målvaktsvärv. Jag citerar ur Christer Isakssons bok Målvakterna. Från Sigge Lindberg till Thomas Ravelli (W & W 2001):
Örebro SK:s bas Lennart Samuelsson förklarade att 30-årige Sven-Gunnar hade utvecklats mycket med stigande ålder. Tidigare ville han tassa ut i straffområdet för att knipa bollen när inläggen kom, vilket han ofta kritiserades för. Lagom till VM hade han lagt sig till med en ny stil: nu vräkte han sig fram i spelarhögen och visade att han tänkte sno bollen före alla utespelare. Det hade gett honom pondus. https://www.bokus.com/bok/9789146181606/malvakterna/
Det skulle dröja sju landsmatcher innan Ronnie Hellström återkom som blågul förstemålvakt. När det var dags för VM i Västtyskland 1974 ansågs Ronnie av dåvarande förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson, som ersatt Sven-Gunnars gamle klubbkamrat Orvar Bergmark, var det givna förstahandsvalet mellan stolparna. Sven-Gunnar fick finna sig i att sitta på reservbänken under hela turneringen.
Sverige gjorde eljest en utmärkt insats i VM och slutade femma av 16 lag. Det hade kunnat gå ännu bättre om inte MFF-aren Staffan Tapper missat en straffspark i andra gruppspelsmatchen mot Polen. Den polske målvakten Jan Tomaszewski chansade på att Tapper skulle slå straffen i höger hörn vilket också skedde (att han sedan rörde sig för tidigt var tyvärr inget som domaren såg). Tapper fick hädanefter öknamnet ”Tappan Straffer”. Sverige hade ett stort spelövertag matchen igenom men föll ändå med 1-0.
Så här kunde det se ut när Sven-Gunnar Larsson grep in i eget straffområde.
Polen tog brons i VM genom att sensationellt slå Brasilien med 1-0 i matchen om tredje pris. Världsmästare blev hemmanationen Västtyskland efter seger mot Nederländerna med 2-1 i finalen. Sverige hade inlett med en 3-0-seger mot Uruguay men åkte sedan alltså dit mot Polen. Därefter blev det 2-4-förlust mot västtyskarna och slutligen seger med 2-1 mot Jugoslavien. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1974
1974 blev det sista året som den nu 34-årige Sven-Gunnar Larsson spelade i landslaget. Han fick byta av Ronnie Hellström borta mot Västtyskland i årets första vänskapslandskamp (0-2). Sven-Gunnar fortsatte ett år till på allsvensk nivå i Örebro SK innan han varvade ner.
Prawitz Öberg belönades 1962 med Aftonbladets Guldbollen som det årets bäste svenske fotbollsspelare.
Första gången jag blev medveten om Prawitz Öbergs existens var då jag lyssnade på ett radioreferat av Sveriges träningslandskamp mot Tjeckoslovakien på Nya Ullevi i Göteborg den 7 april 1962. MFF-spelaren dominerade från sin position som vänsterhalvback matchen och spelade in två mål varav ett på frispark. Tredje målet svarade Harry Bild för.
Hartwig Edmund Prawitz Öberg såg dagens ljus i skånska Gislöv den 16 november 1930. Han tillhörde stöttepelarna i ”di himmelsblå”, det vill säga Malmö FF, under perioden 1952-65 och var under den tiden fruktad av motståndarna på grund av sina stenhårda och välplacerade frisparkar. På 515 matcher i MFF-dressen, varav många som lagkapten, blev det 103 mål. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prawitz_%C3%96berg
Öberg landslagsdebuterade mot Finland på Råsunda den 22 september 1957, då han placerades som högerhalv. Efter 1-0 i paus blev det slutligen 5-1 till blågult efter tre fullträffar av Gunnar Gren. Sammanlagt skulle det bli 26 A-landskamper och fem mål för den slitstarke och hårdskjutande MFFaren. I B-landslaget blev facit 12 matcher och ett mål. https://www.svenskfotboll.se/spelarfakta/prawitz-oberg/a23982ed-2209-47e2-8ff4-22afd47e201c/
Prawitz Öberg som samlarbild.
1958 var det så dags för världsmästerskapen i fotboll på hemmaplan. Prawitz Öberg fanns med i Sveriges spelartrupp men blev aldrig uttagen för spel. Samma facit kan noteras för klubbkamraten och målvakten Tore Svensson; varken han eller tredjemålvakten Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg förmådde rubba Kalle Svensson. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/spelare-i-silverlaget-1958/
Det kan knappast råda någon tvekan om att 1962 blev Prawitz Öbergs mest framgångsrika år med Aftonbladets Guldbollen som årets bäste svenska fotbollsspelare som höjdpunkt. I klubblaget fick han vänta till 1965 för att kunna titulera sig svensk mästare. Året dessförinnan hade Malmö FF börjat tillämpa det nydanande spelsystemet 4-2-4. Om detta kan vi läsa följande på sajten SvenskaFans.com:
Endast två spelare på mittfältet ställde oerhörda krav på just dessa. Men i MFF fanns två spelare som väl uppfyllde kraven, nämligen ”Lill-Kick” Svensson och Prawitz Öberg. Efter matchen mot IS Halmia (som MFF vann med 6-1, ett mål av Prawitz), skrev KvP att MFF borde satsat mycket tidigare på den här taktiken i och med att laget förfogade över över en spelare som Prawitz Öberg. https://www.svenskafans.com/fotboll/207478
Den i citatet ovan nämnde ”Lill-Kick” var Lennart Svensson, son till MFF-spelaren Eric ”Kick” Nilsson, som representerade de blåvita i över 300 matcher 1956-66 och gjorde 150 mål. Han ingick också i mästarelvan 1965 och hann även med två A-landskamper. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Svensson_(fotbollsspelare)
Gunnarstorps IF kvalsäsongen 1966. Prawitz Öberg längst till höger i nedre raden.
Efter tiden i Malmö FF blev Prawitz Öberg spelande tränare i Skåne-laget Gunnarstorps IF. Som sådan såg han till att laget vann division II närmast före IFK Malmö och således fick spela kvalfotboll till allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnarstorps_IF
Kvalet spelades som enkelserie. GIF fick oavgjort hemma på Tornévallen mot Hammarby IF i första matchen, 1-1, men förlorade borta mot IFK Holmsund med 2-0. Det hjälpte föga att man i sista kvalmatchen slog IF Saab från Linköping med hela 7-0 – Holmsund och Hammarby såg i sista omgången till spela 1-1 för att därmed säkra det allsvenska kontraktet.
Prawitz Öberg spelade fotboll till 41 års ålder. Han avled i skelettcancer någon vecka före sin 65-årsdag 1995.
Roger Magnusson (i vit dräkt) var under fem år Olympique Marseilles kanske största stjärna.
Roger Magnusson var under en tioårsperiod på 1960- och 1970-talen en av Sveriges absolut mest framstående fotbollsspelare. Hans bländande teknik drog massor med publik till arenorna och hans målgivande passningar från högerytterpositionen är legendariska. Ändå gjorde han endast 14 A-landskamper och spelade aldrig i allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Roger_Magnusson
Roger föddes i småländska Mönsterås den 20 mars 1945. Han framstod tidigt som ett fotbollens ”underbarn” och debuterade redan som 14-åring i Blomstermåla IKs seniorlag. Sin bollkänsla övade han upp genom att jonglera med en tennisboll hemma i köket, vilket han hade läst att den legendariske engelske högeryttern sir Stanley Matthews hade gjort.
1961 värvades han över till Åtvidabergs FF i Östergötland och fick anställning vid det på sin tid oerhört framgångsrika företaget Facit, som bland annat tillverkade skriv- och räknemaskiner. Facit klarade emellertid inte övergången till elektronisk apparatur, gick i konkurs och köptes upp av Electrolux 1972. Emedan Facit hade goda kontakter med Brasilien hade Roger förmånen att 1963-64 få träna och spela med den brasilianska storklubben CR Flamengo i Rio de Janeiro. https://sv.wikipedia.org/wiki/Facit_(f%C3%B6retag)
Roger fick dra på sig landslagströjan 14 gånger.
Roger Magnusson representerade Åtvidabergs FF i division II, dåtidens motsvarighet till superettan, 1961-65 och gjorde stor succé. På sammanlagt 97 matcher blev det 40 mål – det var dock som genial framspelare, ej som målspruta, Magnusson kom att bli mest känd. Roger har framhållit att ÅFFs dåvarande tränare, spanjoren Antonio Durán, betydde mycket för hans utveckling som spelare.
Sin landslagsdebut gjorde Roger Magnusson som 19-åring i en landskamp mot Danmark ingående i Nordiska mästerskapen på Malmö stadion den 28 juni 1964. Jag såg matchen på TV och kunde konstatera, att denne debutant längst till höger i forwardskedjan med sin spektakulära spelstil verkligen var något utöver det vanliga. Man skulle nästan kunna säga att han var sin tids Zlatan, fast utan dennes divalater. https://www.fotbollskanalen.se/andra-ligor/sveriges-garrincha-om-zlatan-nackas-teknik-var-battre/
Matchen slöt med svensk 4-1-seger sedan Roger gjort det avslutande svenska målet i 62a minuten. Övriga målskyttar var Prawitz Öberg, Harry Bild och Örjan Martinsson. I en annan minnesvärd match senare samma år ingick Roger Magnusson i den svenska elva som spelade 3-3 mot Polen på hemmaplan. Även här blev Magnusson målskytt; han kom dock på 14 landskamper endast upp i tre mål.
Blågult hade i Polen-matchen ett minst sagt högklassigt ytterpar. Vänsterytter var nämligen ingen mindre än Lennart ”Nacka” Skoglund, vilken gjort succé i Hammarby IF i division II efter att ha kommit tillbaka efter en lång proffsperiod i Italien.
Landslagskedjan mot Polen 1964. Från vänster Roger Magnusson, Örjan Martinsson, Bengt Lindskog, Bo Larsson och Lennart Skoglund.
Det stod nog mycket klart för envar fotbollsintresserad att det inte skulle dröja länge innan också Roger Magnusson skulle försvinna som yrkesspelare till utlandet. Han värvades således 1966 till Juventus FC i Italien men blev utlånad till tyska FC Köln, som han representerade 1966-67. Det blev 20 matcher och fyra mål. 1967 användes Roger av Juventus för spel i de europeiska cuperna – svenskens mål avgjorde två matcher (han avverkade sammanlagt sex) för ”la vecchia signora” (den gamla damen), som Turin-klubben stundom brukar kallas.
Efter Italien blev det Frankrike. Det var i Olympique de Marseille som Roger Magnusson blommade upp som fotbollsspelare. Hans spelstil drog massor med publik till arenorna. Han spelade 157 matcher i den helvita Olympique-dressen och svarade för 23 fullträffar. Tillsammans med kroaten Josip Skoblar utgjorde Roger Magnusson ett formidabelt radarpar: Magnusson spelade fram och Skoblar öste in målen – 151 mål på 174 matcher. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Skoblar
Med Olympique var Roger Magnusson med om att bli fransk ligamästare två gånger och lika många gånger cupmästare. Han utsågs fyra gånger till Frankrikes bäste högerytter och en gång till ligans bäste utländske spelare. Han gick under smeknamnet ”Le magicien” (trollkarlen). Den enorma framgången i Frankrike hade dock en baksida – den förhindrade svenskt landslagsspel. Klubbpresidenten Henri Leclerc ansåg nämligen att Roger var så värdefull för klubben – såväl sportsligt som ekonomiskt – att han vägrade släppa svensken för spel i Sveriges landslag.
Vem vet – hade Roger Magnusson fått spela i VM hade Sverige kanske klarat sig vidare från gruppspelet, vilket nu inte blev fallet. Vi spöade visserligen Uruguay med 1-0 i sista matchen, men efter tidigare förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) var det kört för blågult och dåvarande förbundskaptenen Orvar Bergmark. http://www.fotbollsweden.se/Sve%20VM-1970.htm
Efter sex säsonger i Olympique de Marseille avrundade Roger Magnusson sin proffssejour i Frankrike med spel i Red Star FC från Saint Quen utanför Paris; det resulterade i 26 matcher och två mål 1974-76 efter åtskilliga skadeproblem.
Benno Magnusson hann också med 14 landskamper.
1976 var Roger Magnusson vid 31 års ålder tillbaka i Sverige med spel i Hälsingborgs IF i division II. Skadorna fortsatte dock att förfölja honom och det blev bara sex matcher och ett mål. Magnusson avslutade sin karriär med spel i Kristianstads-klubben Vilans BoIF i division III 1976-79 – 41 matcher och tre mål. Efter karriären utbildade sig Roger till fritidspedagog.
2012 invaldes Roger Magnusson i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering:
Roger har en yngre bror som heter Benno Magnusson, född 1953, som även han spelade 14 landskamper som offensiv mittfältare. Benno fick till skillnad från den äldre brodern vara med och representera Sverige i fotbolls-VM i Västtyskland 1974 och även bli svensk mästare med Åtvidaberg. Han blev proffs i tyska FC Kaiserslautern och därifrån utlånad till Hertha Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benno_Magnusson
Jag har slutligen själv haft förmånen att få se Roger Magnusson spela. Det skedde då Roger var inlånad till BK Star i Södertälje – som jag spelade pojklagsfotboll för i mitten på 1960-talet – för en jippomatch mot lokalkonkurrenten Södertälje SK i juli 1965. Matchen spelades på Södertälje IP och SSK vann, den prominenta förstärkningen till trots, med 6-4. Roger hade dock stor show och snurrade upp sin bevakare Curt Larsson (mer känd som ishockeymålvakt) så det stod härliga till. https://blogg.mittmedia.se/nostalgibloggen/tag/aterblickar-1965/
Lennart Backman i vitt gör mål mot Degerfors IF i en match i AIK-tröjan 1965.
Lennart Backman var under första hälften av 1960-talet den svenska uttagningskommitténs (UK) givna val som vänsterytter (någon gång högerytter) i dåtidens femmannakedja. Han avverkade under 1950- och 1960-talen 31 landskamper i fotboll och dessutom 16 officiella landsmatcher i bandy; han är ”stor grabb” i båda sporterna. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/lennback.html
Lennart föddes i Skellefteå i Västerbotten 1934 och fostrades i Skellefteå IF. 1957 värvades han över till IFK Norrköping, som han representerade när han gjorde sin landslagsdebut i en vänskapsmatch mot Schweiz på Olympia i Hälsingborg den 7 maj 1958, som Sverige vann med 3-2. Han gjorde bra ifrån sig men blev utburen på bår efter en skada.
Om landslagsdebuten har Lennart Backman på klubbsajten 500 AIK:are citerats på följande sätt: ”Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig. Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår.”
Sveriges fotbollslandslag som samlarbild i tidningen Rekord efter en match mot Danmark 1963. Lennart Backman längst till vänster i övre raden.
Skadan visade sig vara av det allvarligare slaget och Backman tvingades gå gipsad en längre tid och avstå från fotbollen i ett halvår. Det innebar bland annat att han gick miste om chansen att bli uttagen i den svenska truppen till VM på hemmaplan, där Sverige som bekant slutade tvåa. Det bör dock påpekas att hans möjligheter att konkurrera ut Lennart ”Nacka” Skoglund som vänsterytter eller Kurre Hamrin som högerytter sannolikt varit mikroskopiska.
Det blev bara två säsonger och 32 matcher i IFK Norrköping för Lennart Backman, som därefter lockades över till AIK i Solna med ett erbjudande om att bli fastighetschef på Bonnier fastigheter. I AIK blev det 197 matcher varav 173 i allsvenskan. Han vann AIKs interna skytteliga 1961 och 1962, sistnämnda år under Solna-lagets degradering till division II.
Under sina 31 A-landskamper – 22 vunna, tre oavgjorda och sex förluster – spelade Lennart Backman in tre mål. I B-landslaget medverkade han vid två tillfällen och svarade då för två mål. Något VM-spel blev det som framgått ovan inte, men däremot spelade Backman samtliga fem matcher i Sveriges kvalspel mot Schweiz och Belgien till VM i Chile 1962 – tre som vänster- och två som högerytter. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=dd5bdac5-039b-4d47-8432-b0afaef58afa
Lennart Backman spelade i AIK-tröjan 1959-68.
Lennart Backman, som jag själv i min barndom såg spela på AIKs hemmaarena Råsunda vid något tillfälle, kan som spelare lämpligen betecknas som en elegant dribbler i besittning av en högt utvecklad teknik. På klubbsajten omskrivs han så:
Lennart Backman kunde ibland verka lite frånvarande, som om hans kärlekshistoria med bollen inte angick med- och motspelarna eller publiken. I hans bästa stunder var det dock rivalerna i motståndarlaget som var ”frånvarande” när Lennart till synes ansträngningslöst dribblade bort och gled ifrån dem.
Också i bandy var Lennart Backman mycket framstående. Han uttogs i landslaget sammanlagt 20 gånger varav 16 i officiella sammanhang. Klubbtillhörigheter var i bandysporten Katrineholms SK och AIK. I bandy var han med om att ta såväl silver som brons i VM – Sovjetunionen prenumererade vid denna tid på VM-guldet, och de enda övriga lagen var Sverige, Finland och Norge. http://www.svenskbandy.se/BANDY-INFO/FORBUNDET/Historikochstatistik/halloffame2/InvaldaiHallofFame/22.LennartBackman
I bandy antecknades den skridskosnabbe Lennart för fem mål i landslaget, där han mestadels spelade vänsterhalv. Det kan nämnas att han är den ende spelare som uttagits i VM som på klubbnivå spelat i division II (för AIK). 2015 invaldes han i Svensk bandys Hall of Fame. Lennart Backman spelade också ishockey för AIK i dåtidens högsta serie.
Fyra landslagsmän i bandy säsongen 1959-60: från vänster Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva, samtliga från Katrineholms SK.
Lennart Backman representerade AIK åren 1959 till 1968. När han vid 34 års ålder lade fotbollsskorna på hyllan spekulerades det i att så skedde till följd av det religiösa engagemanget för Jehovas vittnen. Något han själv dementerat.
Den numera 85-årige Lennart Backman är under vinterhalvåret bosatt på den spanska så kallade solkusten, där han har ett hus sedan många år tillbaka. Han är gift med Britt-Marie med vilken han har tre barn.
Lennart Wing i kamp med en sovjetspelare i en av sina 36 landskamper.
Lennart Wing, född 1935, gjorde 36 A- och tre B-landskamper 1961-65. Han bör enligt mitt förmenande, jämte Malmö FFs Erik Nilsson, räknas som den bäste vänsterback vi haft. Han inledde sin karriär i kvarterslaget BK René från Gamlestaden i Göteborg och värvades därifrån över till klassiska Örgryte IS (ÖIS) 1955. Han avverkade tre säsonger och 67 matcher som professionell i skotska Dundee United FC 1965-67. https://en.wikipedia.org/wiki/Lennart_Wing
BK René hade bildats runt 1947 av Rolf Olsson och fostrade, förutom Lennart Wing, en legendar som Agne Simonsson vilken som junior gjorde den jämnårige Wing sällskap till avsevärt mer etablerade ÖIS. https://sv.wikipedia.org/wiki/BK_Ren%C3%A9
1959 gick Örgryte upp i allsvenskan efter 18 års bortovaro med det hemvändande Italien-proffset Gunnar Gren – av många ansedd som Sveriges främste spelare genom tiderna – som spelande tränare. Den allsvenska come-backen blev en succé och ÖIS kunde knipa det så kallade lilla silvret efter att ha placerat sig som trea 1960.
Lennart Wing bildade i Örgryte backpar med Helge Börjesson; de båda utgjorde tillsammans med centerhalvbacken Vilgot Schwartz ett pålitligt försvarslås. I anfallet återfanns radarparet Agne Simonsson och Rune Börjesson, som båda vid denna tid var givna i landslaget. Ett omdöme om Lennart Wing lyder: ”Hårdför, bollsäker, resolut och disciplinerad.” http://handbollsakademin.se/lennart-wing-och-bjorn-nordquist/
Landslagsdebuten ägde rum mot Tjeckoslovakien i Prag den 20 mars 1961 i en landskamp som slöt 1-1. Eftersom premiärmatchen i blågult blev lyckosam uttogs Lennart Wing i Sveriges VM-kvallag som spelade i samma grupp som Schweiz och Belgien. Hemmamatchen mot Schweiz på Råsunda i maj blev minnesvärd på flera sätt.
Svenskarna Lennart Wing (i mitten) och Örjan Persson (längst till höger) i Dundee United-dress tillsammans med dansken Finn Dossing.
Dels för att blågult krossade alpsönerna med 4-0, dels för att Lennart fick hoppa in mellan stolparna och vikariera för ordinarie målvakten Bengt ”Zamora” Nyholm, som fått näsbenet avslaget av en schweizisk armbåge. När ”Zamora” återkom efter 20 minuters omplåstring hade vänsterbacken hållit nollan. Vid denna tid var inga spelarbyten tillåtna i VM-matcher eller VM-kval. Framåt svarade Lennarts ÖIS-kamrater Agne Simonsson och Rune Börjesson för totalt tre mål.
När Lennart Wing vid 30 års ålder kom till Dundee United i Skottland var tidigare ÖIS-och landslagsspelaren Örjan Persson redan på plats. När en försvarsspelare i Dundee hade fått ett ben avsparkat hade Örjan rekommenderat klubben att värva Lennart Wing. Skottarna lär inte ha blivit besvikna. Wing flyttades upp som vänsterhalv och blev straffskytt i den nya klubben – han gjorde sammanlagt elva mål för klubben, de flesta på straff och ett par på nick. Tillsammans med Örjan och danskarna Mogens Berg och Finn Dossing utgjorde Lennart Viking Fab Four.
Dundee Uniteds mest anmärkningsvärda bedrift under Lennarts tid i klubben var vinster mot FC Barcelona såväl hemma (2-0) som borta (2-1) i Mässcupen, som senare blev UEFA-cupen. De segrarna lär det fortfarande talas om bland den skotska klubbens fans. Efter tre säsonger i Skottland återvände Lennart Wing till Sverige och Göteborg. Orsaken var att han inte kunde få längre tids tjänstledigt från sitt jobb som brandman.
Örjan Persson, en vänsterytter av den gamla stammen, blev dock kvar och avslutade sin tid som Skottlands-proffs med spel i Glasgow Rangers 1967-70. Han återgick då till Örgryte IS och medverkade vid VM-turneringarna i Mexiko 1970 och Tyskland 1974. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96rjan_Persson
Om Skottlands-åren har Lennart Wing sagt följande: ”Det skotska spelet var som gjort för min stil. Jag har alltid gillat tuffa tag i högt tempo, och här gällde aldrig något annat från första till sista domarsignalen.”
Örgryte IS årgång 1963 som samlarbild i tidningen Rekord. Lennart Wing tvåa från höger i främre raden. Agne Simonsson är trea från vänster i bakre raden och Örjan Persson längst ut till höger i bakre raden.
Vid hemkomsten återvände Lennart Wing till ÖIS. Klubben åkte ur allsvenskan 1968 men var tillbaka igen året därpå. Därefter varvade Wing ner i Kungsbacka BI fast nu som anfallsspelare – han blev klubbens främste målgörare. Den aktiva karriären avslutades i Wohléns IF i Varberg och slutligen i Hönö IS. 1976 tog Lennart över som tränare i ÖIS då klubben var i kris. Han gjorde emellertid ingen större lycka utan slutade efter ett par månader. https://lirarnashistoria.wordpress.com/2018/04/01/lennart-wing/
Lennart Wing invaldes 2008 i Svensk fotbolls Hall of Fame och 2011 i Dundee Uniteds Hall of Fame. Han är på ålderns höst bosatt i Fiskebäck.
DIF mot DIF: Hasse ”Guldfot” Jeppson stormar fram i Djurgårds-tröjan i en match mot Degerfors IF på Stockholms stadion.
Hans Olof Jeppsson – mer känd som Hasse Jeppson – föddes i Kungsbacka i norra Halland 1925 och avled vid 87 års ålder i Rom 2013. Han är ett av våra mest framgångsrika och uppskattade utlandsproffs någonsin – när han värvades av SSC Napoli från Atalanta BC 1956 var det den dyraste spelarövergången genom tiderna. Jeppson kostade den syditalienska klubben 105 miljoner lire, vilket motsvarar cirka 14 miljoner kronor i nutida penningvärde.
Efter rekordvärvningen begåvades den svenske anfallsspelaren helt välförtjänt med smeknamnet ”Hasse Guldfot”. Karriären hade börjat i hemortsklubben Kungsbacka IF i början på 1940-talet, då Hasse gjorde debut i klubbens A-lag som 15-åring. Därefter blev det spel i göteborgska Örgryte IS i division II säsongen 1946-47, då Hasse spelade in 40 mål på 29 matcher.
Hasse Jeppson är en inte särskilt typisk svensk fotbollsstjärna. I motsats till många andra fixstjärnor på fotbollshimlen var han inte sprungen ur den så kallade arbetarklassen utan kom från en välbeställd bagarfamilj. Fadern ville helst att sonen skulle ägna sig åt det som ståndsmässigt ansedda tennisspelet och inte åt den mer proletära fotbollen, och som ung var Hasse en utmärkt tennisspelare hemmahörande i den svenska junioreliten.
Det finns en dråplig historia om Hasse Jeppson och tennisen som lyder ungefär som följer. Djurgårdens materialförvaltare, som inte kunde ett dugg om tennis, besökte en gång Kungliga tennishallen i Stockholm där Jeppson deltog i turneringen Kungens Kanna. Materialaren avvek dock snart från klubbkamratens match med motiveringen: ”Äh, det var redan avgjort när jag kom dit. Hasse ledde med 15-0.”
Efter tiden i Örgryte hade Hasse Jeppson flyttat till kungliga huvudstaden och blivit enrollerad i Djurgårdens IF (DIF). Att det blev just Stockholm sägs mest ha berott på att Hasse sökte sig till reservofficersutbildningen på Karlbergs krigsskola; han var framåtblickande och satte yrkeskarriären vid sidan av fotbollen i främsta rummet varom mer nedan. I DIF blev det hela 58 mål på 51 matcher åren 1948-51 och seger i den allsvenska skytteligan en säsong med 17 nätkänningar.
Örgryte IS division II-elva säsongen 1946-47 avbildad i Rekord-magasinet. Hasse Jeppson längst till vänster i övre raden.
När Sverige skulle delta i fotbolls-VM i Brasilien 1950 uttogs Hasse Jeppson som centerforward för att ersätta den till Italien flyktade Gunnar Nordahl. Svenska fotbollförbundet var fånget i dåtidens amatörtänkande, och de svenskar som blev professionella i utlandet – det var mest Italien som gällde – betraktades nära nog som landsförrädare. Den till största delen orutinerade svenska representationselva som reste till Brasilien 1950 svarade för en sannskyldig bragd som lyckades spela hem bronsmedaljerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1950
I Brasilien omgavs centern Hasse Jeppson i den svenska femmannakedjan av innerspelarna Calle Palmér från Malmö FF och Lennart ”Nacka” Skoglund från AIK. Båda fortsatte efter VM till Italien. Trion fick det kanske inte alltför välklingande namnet namnet PalJepSko.
Därefter blev åtskilliga av VM-hjältarna upphandlade av italienska klubbar, bland dessa Hasse Jeppson. Hasse svarade för två fullträffar i VM genom att göra två mål i öppningsmatchen mot regerande världsmästarna Italien, som blågult vann med 3-2. Bronsmedaljen säkrades sedan Sverige betvingat Spanien med 3-1 i den sista finalmatchen (man spelade en finalomgång och inte regelrätta kvarts- och semifinaler). Turneringen vanns av Uruguay, vilket förorsakade landssorg i värdnationen.
Innan Hasse Jeppson påbörjade sin extremt framgångsrika proffsbana i Italien uppehöll han sig några månader i London för studier. Han passade då på att, som amatör, spela för proffslaget Charlton Athletics FC. Hasse gjorde då 9 mål på 11 matcher och såg till att klubben hängde kvar i högsta serien. I en match mot Arsenal på Highbury i London svarade svensken för ett hat-trick i en match som Charlton vann med 5-2. Han blev därmed den andre svensken som spelat i England. Den förste var ”globetrottern” och göteborgaren Dan Ekner, som hade spelat i Charlton United FC. https://zenzafacta.wordpress.com/2019/05/31/fotboll-forr-minns-en-lirare-okanda-kanda-dan-ekner/
Genom att nappa på proffsanbudet från Atalanta i Bergamo i norra Italien hade Hasse Jeppson diskvalificerat sig själv från fortsatt landslagsspel. Det blev därför endast tolv landskamper för Hasse, som kom upp i sammanlagt nio mål. När VM skulle spelas i Sverige 1958 hade utlandsproffsen tagits till nåder, men då var Hasse Jeppsons tid som aktiv spelare över.
I Atalanta BC avverkade Hasse 27 matcher 1951-52 och hann under denna tid med 22 mål. Andra svenskar som spelat i Bergamo-klubben, vars namn härrör från hjältinnan Atalanta i den grekiska mytologin, är Bertil Nordahl, Bengt ”Julle” Gustafsson och Glenn Strömberg. Efter bara en säsong i Atalanta köptes Jeppson över till SSC Napoli, vilket berörs ovan. 1952-56 spelade svensken in 52 mål på 113 matcher och får därför sägas ha gjort sig förtjänt av övergångspengarna. Han var helt enkelt värd sin vikt i guld! https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Jeppson
Hasse Jeppson avslutade sin fotbollskarriär med spel i Turin-klubben Torino Calcio (nuvarande Torino FC) säsongen 1956-57. Det blev sju fullträffar på 19 matcher.
Hasse Jeppson efter den aktiva karriärens slut med några fotbollsminnen.
Några sysselsättningsproblem efter fotbollen hade inte Hasse Jeppson Han hade varit smart nog att utbilda sig för en karriär inom näringslivet och fick genom sin vänskap med tennispartnern Marcus ”Dodde” Wallenberg (1889-1982) anställning inom Atlas Copco, som Jeppson var VD för i Chile och Belgien. ”Dodde” Wallenberg var för övrigt mycket idrottsintresserad och såväl seglare som tennisspelare i elitklass. I tennis vann han fyra SM-tecken och representerade Sverige i Davis Cup. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(1899%E2%80%931982)
Jeppson invaldes 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som #33. Två år tidigare hade svensken Hasse Jeppson tillsammans med brasilianaren Careca och argentinaren Diego Maradona valts att ingå i Napoli FCs genom tiderna bästa innertrio.
Hasse Jeppson var gift med den förmögna italienskan Emma Di Martino och emigrerade för gott till Italien 1980, där han och hustrun bodde strax utanför Rom fram till Jeppsons död den 21 februari 2013.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 