Posted tagged ‘fotbolls-VM 1958’

Glömda svenska fotbollshjältar (16): Harry Bild – smålänning, utlandsproffs och målskytt av rang

29 december, 2019

Harry Bild i Norrköpings-dress stormar fram i en match mot Linköpingsalliansen på Folkungavallen i Linköping.

Harry Sven-Olof Bild föddes 1936 och växte upp i Värends Nöbbele i mörkaste Småland, där han också fick sin fotbollsfostran.

Han värvades 1956 över från Nöbbele BK till dåtidens mästarlag IFK Norrköping där han blev kvar till 1964 som innerspelare och tillika en målgörare av rang: på 175 allsvenska matcher svarade han enligt statistiska uppgifter för 120 fullträffar. Han blev allsvensk skyttekung debutsäsongen 1956/57 (man spelade på den tiden höst-vår) med 19 nätkänningar och tilldelades Aftonbladets Guldbollen 1963 som det årets bäste svenske fotbollsspelare. https://ostersif.se/profiler

Under tiden i ”Guldköping” var Harry Bild med om att vinna SM-guld fyra gånger. Klubben blev under denna tid aldrig sämre än tvåa i allsvenskan. Andra framträdande lagmedlemmar var målvaktsfantomen Bengt ”Zamora” Nyholm, försvarslåset Åke ”Bajdoff” Johansson och anfallseleganten Örjan Martinsson; Bild har nämnt den sistnämnde som en av de spelare han trivdes bäst med på planen jämte Agne Simonsson. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harry_Bild

Harry Bild hann med att avverka 28 matcher och 13 mål i A-landslagströjan. I B-landslaget gjorde han fem mål på lika många matcher och i U21-landslaget sex mål på fyra matcher. Inget dåligt facit! https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=6e1980c2-2551-4e32-9ffd-0dceee37fc60

Att den tämligen hårdföre – han kallades ibland ”Granit-Harry” – målspottaren Harry Bild skulle tilldra sig intresse från utlandet var en självklar sak. 1964-65 återfanns han således i FC Zürich i schweiziska ligan men fick säsongen rumphuggen till följd av skada. Det blev sex mål på 17 matcher. 1965-67 hade Bild en mycket framgångsrik sejour i den holländska storklubben Feyenoord Rotterdam, där det blev 39 mål på 52 matcher.

Harry Bild värvades genom legendariske klubbledaren Stig Svenssons försorg 1968 hem till Sverige och Östers IF i Växjö. Svensson hade ringt upp Harry och hört sig för om det fanns en chans att locka hem honom, vilket gav resultat: Feyenoord stod i begrepp att köpa in en jugoslavisk spelare, och eftersom endast en utländsk spelare per klubb tilläts i den nederländska ligan valde svensken att återvända till den småländska fosterjorden. Köpesumman utgjordes av 100 000 gulden, motsvarande 142 000 kronor.

Östers mästarlag 1968. Harry Bild näst längst till vänster i bakre raden (bredvid honom lagledaren Stig Svensson i civila kläder).

Öster hade bildats som en kvartersklubb i Växjö 1930 och lyckades 1967 via kvalspel mot Sandvikens IF och IK Brage med Bild i laget för första gången ta sig upp i den högsta serien. Rekordpubliken hemma på Värendsvallen uppgick till 21 000. Stig Svensson – far till landslagsmannen och förbundskaptenen Tommy Svensson – förstärkte laget med, förutom Harry Bild, den ungerskfödde tränaren Vilmos Varszegi. Det var nyförvärv som i allra högsta grad gav resultat.

Östers IF vann nämligen allsvenskan debutåret 1968 varför Harry Bild kunde plocka hem sitt femte SM-guld. Det är en hittills oöverträffad prestation. IF Elfsborg vann visserligen SM-guldet som nykomling 1961 men hade då en anrik förhistoria med såväl allsvenskt spel som SM-segrar. Öster erövrade sedan SM-tecknen 1978, 1980 och 1981 och vann Svenska cupen 1977.

Redan ett par år efter den så lyckosamma debuten i allsvenskan löpte Växjö-laget risk att ta hissen ner i division II. Harry Bild spelade en avgörande roll i att så icke blev fallet. Jag låter Stig Svensson berätta:

Öster låg illa till i allsvenskan 1970. I första matchen mot Åtvidaberg var laget i underläge med 2-0 och division II grinade oss sannerligen i ansiktet. Harry vände matchen med två snabba mål och till slut fick vi oavgjort och kunde därmed säkra en plats i 1971 års allsvenska. Harry bild hade sannerligen betalat sig.

I en intervju för sajten Svenskafans.com berättar Harry Bild att han räknar bortalandskampen mot Danmark i Köpenhamn 1959, ingående i den nordiska mästerskapsserien, som en av sina mest minnesvärda upplevelser. Blågult tufsade till danskarna med hela 6-0 i deras egen kula efter två mål av Bild. För övriga fullträffar svarade Bengt ”Fölet” Berndtsson (2) samt Agne Simonsson och Lennart Backman. https://www.svenskafans.com/fotboll/spelare-vi-minns-intervju-med-harry-bild-533873

Ett mindre trevligt minne enligt Harry var debuten för Sverige mot Österrike på bortaplan i maj 1957. Det blev förlust med 1-0 efter en mindre lyckad insats av Harry Bild. Denne tillåter sig förmoda att detta var ett tungt vägande skäl till att han ej blev uttagen i truppen till VM på hemmaplan 1958.

Ulf Jansson: Harry Bild. Från Nöbbele till schweiziska proffsligan.

Sedan dess har det sprungits ett oräkneligt antal mil på fotbollsplanerna runt om i världen och Harry Bild har hunnit bli 83 år gammal. Han har flera släktingar som gjort viss lycka inom fotbollen, främst systersonen Per-Olof (mest kallad Peo) som blivit både fyrafaldig svensk mästare med Östers IF och tvåfaldig A-landslagsman. Peos söner Fredrik och Andreas har båda spelat i den röda Öster-tröjan.

Harry valde att avrunda den aktiva karriären med spel i Rottne IF i division IV sydöstra Småland 1974-76. Det skall tilläggas att han under flera år drev en sportaffär i centrala Växjö.

Slutligen skall nämnas att det skrivits en bok om Harry med titeln Harry Bild. Från Nöbbele till schweiziska proffsligan av Ulf Jansson (1964, 48 sidor).

Glömda svenska fotbollshjältar (15): Dribblern och eleganten Lennart Backman

18 november, 2019

Lennart Backman i vitt gör mål mot Degerfors IF i en match i AIK-tröjan 1965.

Lennart Backman var under första hälften av 1960-talet den svenska uttagningskommitténs (UK) givna val som vänsterytter (någon gång högerytter) i dåtidens femmannakedja. Han avverkade under 1950- och 1960-talen 31 landskamper i fotboll och dessutom 16 officiella landsmatcher i bandy; han är ”stor grabb” i båda sporterna. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/lennback.html

Lennart föddes i Skellefteå i Västerbotten 1934 och fostrades i Skellefteå IF. 1957 värvades han över till IFK Norrköping, som han representerade när han gjorde sin landslagsdebut i en vänskapsmatch mot Schweiz på Olympia i Hälsingborg  den 7 maj 1958, som Sverige vann med 3-2. Han gjorde bra ifrån sig men blev utburen på bår efter en skada.

Om landslagsdebuten har Lennart Backman på klubbsajten 500 AIK:are citerats på följande sätt: ”Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig. Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår.”

Sveriges fotbollslandslag som samlarbild i tidningen Rekord efter en match mot Danmark 1963. Lennart Backman längst till vänster i övre raden.

Skadan visade sig vara av det allvarligare slaget och Backman tvingades gå gipsad en längre tid och avstå från fotbollen i ett halvår. Det innebar bland annat att han gick miste om chansen att bli uttagen i den svenska truppen till VM på hemmaplan, där Sverige som bekant slutade tvåa. Det bör dock påpekas att hans möjligheter att konkurrera ut Lennart ”Nacka” Skoglund som vänsterytter eller Kurre Hamrin som högerytter sannolikt varit mikroskopiska.

Det blev bara två säsonger och 32 matcher i IFK Norrköping för Lennart Backman, som därefter lockades över till AIK i Solna med ett erbjudande om att bli fastighetschef på Bonnier fastigheter. I AIK blev det 197 matcher varav 173 i allsvenskan. Han vann AIKs interna skytteliga 1961 och 1962, sistnämnda år under Solna-lagets degradering till division II.

Under sina 31 A-landskamper – 22 vunna, tre oavgjorda och sex förluster – spelade Lennart Backman in tre mål. I B-landslaget medverkade han vid två tillfällen och svarade då för två mål. Något VM-spel blev det som framgått ovan inte, men däremot spelade Backman samtliga fem matcher i Sveriges kvalspel mot Schweiz och Belgien till VM i Chile 1962 – tre som vänster- och två som högerytter. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=dd5bdac5-039b-4d47-8432-b0afaef58afa

Lennart Backman spelade i AIK-tröjan 1959-68.

Lennart Backman, som jag själv i min barndom såg spela på AIKs hemmaarena Råsunda vid något tillfälle, kan som spelare lämpligen betecknas som en elegant dribbler i besittning av en högt utvecklad teknik. På klubbsajten omskrivs han så:

Lennart Backman kunde ibland verka lite frånvarande, som om hans kärlekshistoria med bollen inte angick med- och motspelarna eller publiken. I hans bästa stunder var det dock rivalerna i motståndarlaget som var ”frånvarande” när Lennart till synes ansträngningslöst dribblade bort och gled ifrån dem.

Också i bandy var Lennart Backman mycket framstående. Han uttogs i landslaget sammanlagt 20 gånger varav 16 i officiella sammanhang. Klubbtillhörigheter var i bandysporten Katrineholms SK och AIK. I bandy var han med om att ta såväl silver som brons i VM – Sovjetunionen prenumererade vid denna tid på VM-guldet, och de enda övriga lagen var Sverige, Finland och Norge. http://www.svenskbandy.se/BANDY-INFO/FORBUNDET/Historikochstatistik/halloffame2/InvaldaiHallofFame/22.LennartBackman

I bandy antecknades den skridskosnabbe Lennart för fem mål i landslaget, där han mestadels spelade vänsterhalv. Det kan nämnas att han är den ende spelare som uttagits i VM som på klubbnivå spelat i division II (för AIK). 2015 invaldes han i Svensk bandys Hall of Fame. Lennart Backman spelade också ishockey för AIK i dåtidens högsta serie.

Fyra landslagsmän i bandy säsongen 1959-60: från vänster Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva, samtliga från Katrineholms SK.

Lennart Backman representerade AIK åren 1959 till 1968. När han vid 34 års ålder lade fotbollsskorna på hyllan spekulerades det i att så skedde till följd av det religiösa engagemanget för Jehovas vittnen. Något han själv dementerat.

Den numera 85-årige Lennart Backman är under vinterhalvåret bosatt på den spanska så kallade solkusten, där han har ett hus sedan många år tillbaka. Han är gift med Britt-Marie med vilken han har tre barn.

Glömda svenska fotbollshjältar (13): Hasse Jeppson var värd sin vikt i guld

2 september, 2019

DIF mot DIF: Hasse ”Guldfot” Jeppson stormar fram i Djurgårds-tröjan i en match mot Degerfors IF på Stockholms stadion.

Hans Olof Jeppsson – mer känd som Hasse Jeppson – föddes i Kungsbacka i norra Halland 1925 och avled vid 87 års ålder i Rom 2013. Han är ett av våra mest framgångsrika och uppskattade utlandsproffs någonsin – när han värvades av SSC Napoli från Atalanta BC 1956 var det den dyraste spelarövergången genom tiderna. Jeppson kostade den syditalienska klubben 105 miljoner lire, vilket motsvarar cirka 14 miljoner kronor i nutida penningvärde.

Sportlistan: Jeppson blev världens dyraste fotbollsspelare

Efter rekordvärvningen begåvades den svenske anfallsspelaren helt välförtjänt med smeknamnet ”Hasse Guldfot”. Karriären hade börjat i hemortsklubben Kungsbacka IF i början på 1940-talet, då Hasse gjorde debut i klubbens A-lag som 15-åring. Därefter blev det spel i göteborgska Örgryte IS i division II säsongen 1946-47, då Hasse spelade in 40 mål på 29 matcher.

Hasse Jeppson är en inte särskilt typisk svensk fotbollsstjärna. I motsats till många andra fixstjärnor på fotbollshimlen var han inte sprungen ur den så kallade arbetarklassen utan kom från en välbeställd bagarfamilj. Fadern ville helst att sonen skulle ägna sig åt det som ståndsmässigt ansedda tennisspelet och inte åt den mer proletära fotbollen, och som ung var Hasse en utmärkt tennisspelare hemmahörande i den svenska junioreliten.

Det finns en dråplig historia om Hasse Jeppson och tennisen som lyder ungefär som följer. Djurgårdens materialförvaltare, som inte kunde ett dugg om tennis, besökte en gång Kungliga tennishallen i Stockholm där Jeppson deltog i turneringen Kungens Kanna. Materialaren avvek dock snart från klubbkamratens match med motiveringen: ”Äh, det var redan avgjort när jag kom dit. Hasse ledde med 15-0.”

Efter tiden i Örgryte hade Hasse Jeppson flyttat till kungliga huvudstaden och blivit enrollerad i Djurgårdens IF (DIF). Att det blev just Stockholm sägs mest ha berott på att Hasse sökte sig till reservofficersutbildningen på Karlbergs krigsskola; han var framåtblickande och satte yrkeskarriären vid sidan av fotbollen i främsta rummet varom mer nedan. I DIF blev det hela 58 mål på 51 matcher åren 1948-51 och seger i den allsvenska skytteligan en säsong med 17 nätkänningar.

Örgryte IS division II-elva säsongen 1946-47 avbildad i Rekord-magasinet. Hasse Jeppson längst till vänster i övre raden.

När Sverige skulle delta i fotbolls-VM i Brasilien 1950 uttogs Hasse Jeppson som centerforward för att ersätta den till Italien flyktade Gunnar Nordahl. Svenska fotbollförbundet var fånget i dåtidens amatörtänkande, och de svenskar som blev professionella i utlandet – det var mest Italien som gällde – betraktades nära nog som landsförrädare. Den till största delen orutinerade svenska representationselva som reste till Brasilien 1950 svarade för en sannskyldig bragd som lyckades spela hem bronsmedaljerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1950

I Brasilien omgavs centern Hasse Jeppson i den svenska femmannakedjan av innerspelarna Calle Palmér från Malmö FF och Lennart ”Nacka” Skoglund från AIK. Båda fortsatte efter VM till Italien. Trion fick det kanske inte alltför välklingande namnet namnet PalJepSko.

Därefter blev åtskilliga av VM-hjältarna upphandlade av italienska klubbar, bland dessa Hasse Jeppson. Hasse svarade för två fullträffar i VM genom att göra två mål i öppningsmatchen mot regerande världsmästarna Italien, som blågult vann med 3-2. Bronsmedaljen säkrades sedan Sverige betvingat Spanien med 3-1 i den sista finalmatchen (man spelade en finalomgång och inte regelrätta kvarts- och semifinaler). Turneringen vanns av Uruguay, vilket förorsakade landssorg i värdnationen.

Innan Hasse Jeppson påbörjade sin extremt framgångsrika proffsbana i Italien uppehöll han sig några månader i London för studier. Han passade då på att, som amatör, spela för proffslaget Charlton Athletics FC. Hasse gjorde då 9 mål på 11 matcher och såg till att klubben hängde kvar i högsta serien. I en match mot Arsenal på Highbury i London svarade svensken för ett hat-trick i en match som Charlton vann med 5-2. Han blev därmed den andre svensken som spelat i England. Den förste var ”globetrottern” och göteborgaren Dan Ekner, som hade spelat i Charlton United FC. https://zenzafacta.wordpress.com/2019/05/31/fotboll-forr-minns-en-lirare-okanda-kanda-dan-ekner/

Genom att nappa på proffsanbudet från Atalanta i Bergamo i norra Italien hade Hasse Jeppson diskvalificerat sig själv från fortsatt landslagsspel. Det blev därför endast tolv landskamper för Hasse, som kom upp i sammanlagt nio mål. När VM skulle spelas i Sverige 1958 hade utlandsproffsen tagits till nåder, men då var Hasse Jeppsons tid som aktiv spelare över.

I Atalanta BC avverkade Hasse 27 matcher 1951-52 och hann under denna tid med 22 mål. Andra svenskar som spelat i Bergamo-klubben, vars namn härrör från hjältinnan Atalanta i den grekiska mytologin, är Bertil Nordahl, Bengt ”Julle” Gustafsson och Glenn Strömberg. Efter bara en säsong i Atalanta köptes Jeppson över till SSC Napoli, vilket berörs ovan. 1952-56 spelade svensken in 52 mål på 113 matcher och får därför sägas ha gjort sig förtjänt av övergångspengarna.  Han var  helt enkelt värd sin vikt i guld! https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Jeppson

Hasse Jeppson avslutade sin fotbollskarriär med spel i Turin-klubben Torino Calcio (nuvarande Torino FC) säsongen 1956-57. Det blev sju fullträffar på 19 matcher.

Hasse Jeppson efter den aktiva karriärens slut med några fotbollsminnen.

Några sysselsättningsproblem efter fotbollen hade inte Hasse Jeppson Han hade varit smart nog att utbilda sig för en karriär inom näringslivet och fick genom sin vänskap med tennispartnern Marcus ”Dodde” Wallenberg (1889-1982) anställning inom Atlas Copco, som Jeppson var VD för i Chile och Belgien. ”Dodde” Wallenberg var för övrigt mycket idrottsintresserad och såväl seglare som tennisspelare i elitklass. I tennis vann han fyra SM-tecken och representerade Sverige i Davis Cup. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(1899%E2%80%931982)

Jeppson invaldes 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som #33. Två år tidigare hade svensken Hasse Jeppson tillsammans med brasilianaren Careca och argentinaren Diego Maradona valts att ingå i Napoli FCs genom tiderna bästa innertrio.

Hasse Jeppson var gift med den förmögna italienskan Emma Di Martino och emigrerade för gott till Italien 1980, där han och hustrun bodde strax utanför Rom fram till Jeppsons död den 21 februari 2013.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (12): ”Säffle-Gunnar” sprutade in mål i Frankrike

3 augusti, 2019

Gunnar ”Säffle” Andersson anses vara en av Olympique de Marseilles bästa spelare genom tiderna.

Gunnar Andersson (1928-69) är en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna. Ändå är han inte särskilt känd för den fotbollsintresserade allmänheten. Det har sina förklaringar: han tillbringade merparten av sin spelarkarriär i Olympique de Marseille i Frankrike och blev aldrig uttagen i något svenskt landslag, även om han borde ha varit högst aktuell för spel i VM i Sverige 1958. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Andersson_(fotbollsspelare)

Gunnar Andersson föddes i värmländska Säffle den 14 augusti 1928. Familjen flyttade sedan till Åmål i Dalsland, där Gunnar kom att spela i IFK Åmål 1943-49. Han kallades allmänt helt enkelt ”Säffle”. När storklubben IFK Göteborg fick upp ögonen för den unge talangen fick denne ekonomiska förmåner av ett slag som inte var tillåtna under amatörismens tidevarv (han lär ha fått pengar för att kunna möblera föräldrarnas lägenhet).

Detta gjorde att Gunnar Andersson efter bara tyå allsvenska matcher i Blåvitt blev avstängd i ett år för professionalism. Efter en mellanlandning i Kjöbenhavns Boldklub i Danmark hamnade Gunnar istället i den välkända franska klubben Olympique de Marseille, som han representerade 1950-58.

Gunnar Andersson med sonen Jean-Claude samt klubbdirektören och tränaren i Olympique.

Gunnar Anderssons karriär i Olympique blev osannolikt framgångsrik: 169 mål på 220 matcher talar sitt tydliga språk. Då var svensken ändå inte lagets straffskytt. Gunnar Andersson blev skyttekung i den högsta franska ligan 1952 (31 mål) och 1953 (35 mål). 1956 togs han ut för spel i Frankrikes B-landslag sedan han blivit fransk medborgare.

Efter de åtta åren i Marseille avverkade ”Säffle” korta sejourer i klubbarna Montpellier HSC 1958, FC Girondins de Bordeaux 1958-60, AS Aix-en-Provence 1960-61, CAL Oran (Algeriet) 1961-62 samt AS Gignac 1962-63. Hans liv utanför fotbollsplanen skapade ständigt skandalrubriker i den franska pressen.

1964 återvände Gunnar Andersson till Sverige och IFK Arvika för att bli spelande tränare. Var det tänkt. Gunnar var dock alltför alkoholiserad och allmänt nerkörd och kunde inte fullfölja uppdraget. Han återvände till Frankrike rejält i den så kallade utförsbacken och dog utfattig och förstörd av dryckenskap och spelberoende den 1 oktober 1969.

Sagan om Gunnar Andersson började som vi sett ovan bra men fick alltså inget lyckligt slut. 2007 visades i svensk television dokumentärfilmen Målgöraren i Marseille, och i Frankrike har det skrivits flera böcker om den förunderligt målfarlige svensken. Hans bana liknade på flera sätt Lennart ”Nacka” Skoglunds. Båda var firade stjärnor under den aktiva karriären men slutade sina dagar i misär och elände. https://www.fotbollskanalen.se/fotbollskanalen/dokumentar-fotbollssagan-utan-lyckligt-slut/

Olympique Marseilles elva säsongen 1956-57. Gunnar Andersson med bollen i mitten av främre raden.

Gunnar Andersson må vara okänd för en bredare allmänhet, men helt bortglömd är han inte. Olympique Marseilles supportrar anser fortfarande att han är en av klubbens genom tiderna största spelare och i Sverige invaldes han 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som medlem # 31 med följande motivation:

”Säffles” liv och karriär sammanfaller, inte bara rent tidsmässigt, med ”Nackas” – de blev bara 41 resp. 45 år. Gunnar spelade blott två allsvenska matcher i vilka han dock dominerade på ett sätt som sällan upplevts. Fortsatte dominansen i Frankrike där det anses att Jean-Pierre Papin är den ende i Olympique Marseilles framgångsrika historia som kan konkurrera med ”Säffle”. Skyttekung i Frankrike 1952 (31 mål) och 1953 (35 mål). https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/andersson-gunnar/

Olika falla som bekant ödets lotter. Man kan dock fråga sig vad som hade hänt om inte IFK Göteborg klantat sig med det ekonomiska i samband med övergången från IFK Åmål. Säkerligen hade det i så fall inte dröjt särskilt länge innan ”Säffle-Gunnar” tagits ut för spel i landslaget och kanske kommit med i Sveriges VM-lag i Brasilien 1950. Karriären hade därefter fått en helt annat och kanske bättre inriktning?

1954 presenterade tidningen Rekord-magasinet Gunnar Andersson på ovanstående sätt.

Ytterligare ett uttryck för att den mästerlige och målfarlige centerforwarden Gunnar Andersson inte är alldeles bortglömd är att han faktiskt har en egen Facebook-sida, som kan beskådas här: https://www.facebook.com/SaffleGunnar/

2010 inrättade moderklubben IFK Åmål en minnesfond i Gunnars namn.

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

19 mars, 2019

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.


Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (7): MFF-klippan Erik Nilsson, medaljör i OS och VM

2 mars, 2019

Malmö FF årgång 1948 som samlarbild i Rekord-Magasinet. Erik Nilsson är tvåa från höger i nedre raden.

Erik Nilsson (1916-95) debuterade i Malmö FF redan som 17-åring 1934 och tillhörde det lag som 1949-51 svarade för bedriften att spela 49 allsvenska matcher i svit utan förlust. Tyvärr var det också Erik som ordnade så att det inte blev 50 jämnt genom att slå en alltför lös bakåtpassning till egen målvakt så att AIK kunde spela in segermålet och därmed bryta skåningarnas unika svit.

Erik Henry Sixten Nilsson föddes i Limhamn 1916 och avled i Höllviken 1995. Han gjorde sig under sin långa spelarkarriär känd som en verklig klippa i såväl klubb- som landslaget på sin position som vänsterback: snabb, hård och litet småful med vassa armbågar och med en strålande fysik, trots att han med 1,75 meter över havet inte var överdrivet lång. Han hade järnkondition och var helt outstandíng på löpträningarna samt tränade även brottning och spelade bordtennis. Moderklubben hette Limhamns IF.

Sveriges trupp i VM i Frankrike 1938. Erik Nilsson trea från vänster i bakre raden.

Nilsson skall ha spelat hela 600 matcher i den himmelsblå MFF-tröjan och gjort fyra mål. I landslaget blev det omsider 57 matcher men inga mål. Landslagsdebuten avverkades i bronsmatchen mot Brasilien – förlust med 4-2 – i VM i Frankrike 1938, där Sverige nådde semifinal och slutade fyra. Eftersom han deltog (som lagkapten) även i VM i Brasilien 1950 är han en av blott två spelare som spelat i världsmästerskapsturneringar såväl före som efter Andra världskriget. Den andre är schweizaren Alfred Bickel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Nilsson_(fotbollsspelare)

Erik Nilsson är den ende svenske fotbollsspelare som varit med och tagit medalj i både OS och VM. 1948 ingick han i guldlaget i London-OS, där Sverige stod som segrare efter att ha besegrat Jugoslavien med 3-1 i finalen. Sverige släppte in endast tre mål på de fyra matcherna i turneringen, vilket blågult kunde tacka målvakten Torsten Lindberg, backparet Knut Nordahl och Erik Nilsson samt centerhalvbacken Bertil Nordahl för. Enligt George Raynor, engelsmannen som fungerade som tränare för svenska landslaget under många år, var Erik Nilsson Sveriges mest värdefulle spelare.

I VM 1950 var Erik med och tog brons som ende kvarvarande spelare från guldlaget 1948. Ja, målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF – som blev känd som ”Rio-Kalle” – var visserligen med på plats i London men fick som reserv för ordinarie Torsten Lindberg snöpligt nog ingen guldmedalj. Kalle hängde som bekant också med till VM hemma i Sverige 1958, där blågult tog silver. Såväl Erik Nilsson som Kalle Svensson blev även OS-bronsmän i Helsingfors 1952.

Erik Nilsson hann med 600 matcher och fyra SM-segrar i MFF innan han lade skorna på hyllan 1953.

I Malmö FF (”Iff-iff”) är Erik Nilsson naturligtvis en legendar av stora mått. Fyra gånger var han med och vann SM – guld: 1944, 1949, 1951 och 1953. Segrar i Svenska cupen blev det 1944, 1946, 1947 och 1951. Erik var allmänt respekterad för sin spelskicklighet men ansågs vara litet udda, eftersom han i egenskap av renlevnadsman aldrig var ute med lagkamraterna och festade. Han föredrog i stället att efter matcherna åka raka vägen hem till hustrun Ester. https://www.svenskafans.com/fotboll/162155.aspx

Erik såg inte heller med blida ögon på festprissarna i landslaget. När de glada gossarna Lennart ”Nacka” Skoglund och Stellan Nilsson ville ”göra stan” i samband med VM i Brasilien 1950 såg Erik Nilsson i samarbete med den stadige andremålvakten Torsten Lindberg, som till yrket var polis, till att de aldrig lämnade VM-förläggningen.

Enligt en annan (och kanske mindre sannolik) historia var Erik Nilsson så pass internationellt fruktad att ett belgiskt lag, som MFF hade mött på bortaplan, begärde garantier för att Erik inte skulle vara med och spela i returmötet i Malmö!

Medan många av de svenska succéspelarna från OS 1948 och VM 1950 tog chansen och blev professionella i Italien, föredrog Erik Nilsson att stanna hemma i Sverige. Han skall ha fått ett anbud att spela för AC Milan, och därmed ansluta sig till den berömda svenska innertrion Gre-No-Li, 1950 då han var 34 år men avböjt. Han fortsatte sitt arbete vid Statens järnvägar (SJ) i Malmö och höll i gång i MFF i ytterligare några år, innan ålder och sviktande form tvingade honom att sluta.

Backresen Erik Nilsson gjorde 57 matcher i landslagströjan 1938-52.

Då kunde Erik Nilsson se tillbaka på en enastående spelarkarriär. Efter de aktiva åren klippte han helt osentimentalt av alla band med klubben och fotbollen och gick in i en annan tillvaro. Ett av de stora intressena var resor – Erik besökte bland annat avlägsna länder som Kina, Indien, Irak och Nepal samt gjorde exkursioner i djunglerna på Tasmanien i en tid då utlandsresor inte var särskilt vanliga. Konst var ett annat av intressena.

Erik Nilsson blev så kallad Stor grabb 1943 och invaldes som medlem nummer 7 i Svensk fotbolls Hall of Fame 2003. Motivationen till invalet löd så:

Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal i internationella mästerskap. Mångårig landslagskapten liksom i det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher.

 

Glömda svenska fotbollshjältar (I): Erik Börjesson – dribbler och målspruta

30 november, 2018

Sveriges fotbollselva i OS i Stockholm 1912. Erik Börjesson andre man från vänster i främre raden.

När jag här inleder en serie på min blogg om glömda svenska fotbollshjältar faller det sig naturligt att inleda med vår allra första storstjärna: Erik Börjesson (1886-1983). Den 1 december var det jämnt 130 år sedan han föddes. https://www.svenskalag.se/jonseredsif/sida/20832/erik-borjesson

Erik Oskar Börjesson föddes i Jonsered utanför Göteborg. Hans första klubb blev Jonsereds GoIF. Därefter övergick han till att spela omväxlande i IFK Göteborg och Örgryte IS. Han blev svensk mästare med IFK 1908 och 1910.

Börjesson spelade centerforward i Sveriges allra första fotbollslandskamp, vilken spelades mot Norge i Idrottsparken i Stockholm den 12 juli 1908. Sverige vann med 11-3 och ”Börje” gjorde hela fyra mål. Det skulle med tiden bli 14 mål på 17 landsmatcher, varav två i den prestigefyllda matchen mot Tyskland i Hamburg 1911 som Sverige vann med 3-1. Erik Börjesson blev omsider ”stor grabb” och olympier i Stockholms-OS 1912.

Deltagandet i de olympiska spelen på hemmaplan blev nu ingen större succé för det svenska fotbollslandslaget. Premiärmatchen mot Nederländerna slöt med 3-4-förlust; Börjesson gjorde ett mål på straff. I en tröstmatch mot Italien förlorade de svenske med 1-0. Börjesson uttogs inte till den första svenska OS-turneringen i London 1908, troligen därför att han uppfattades som jobbig då han krävde ekonomisk ersättning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1912

2004 invaldes Erik Börjesson i Svensk fotbolls Hall of Fame som nummer 12. Motiveringen lydde: ”Den ene av det första decenniets två legendarer – ‘Köping’ var fältherren – ‘Börje’ bollgeniet och dribblern, men även skytten.”

Med ”Köping” avses Kalle ”Köping” Gustafsson (1888-1960), som inledde sin karriär i Köpings IS men sedan värvades till Djurgårdens IF. ”Köping” spelade 32 landskamper, gjorde på dessa 22 mål och deltog i OS 1908, 1912 och 1920. Han blev det svenska landslagets allra första målgörare i premiärlandskampen mot Norge.

Erik Börjesson var starkt kritisk till att landslagsspelare vid denna tid fick en minst sagt mager ekonomisk ersättning för sin medverkan, vilket är en förklaring till att det inte blev fler än 17 landskamper för vår största stjärna. Han såg emellertid till att han fick viss om än blygsam ersättning, något som ledde till att han blev avstängd för brott mot amatörbestämmelserna 1919.

Avstängningen togs dock tillbaka och ”Börje” kunde fortsätta sin karriär till 1920, då han lade skorna på hyllan. 1923 gjorde han dock come-back, nu som spelande tränare i Örgryte IS och fortsatte ytterligare några år.

Erik Börjesson. 17 landskamper, 14 mål.

Erik Börjesson har beskrivits som hemkär, vilket sannolikt är ytterligare en anledning till att han avböjde landslagsspel vid flera tillfällen. En gång skall han ha avstått från landslagsspel därför att han inte ansågs sig ha råd att införskaffa en ny kostym vilket hade krävts. Han avböjde även ett anbud från Liverpool FC i England att bli vårt första fotbollsproffs efter en match 1914. Erik Börjesson arbetade under hela sitt yrkesliv vid bruket i Jonsered.

På fotbollsplanen var han en stor individualist men politiskt stod han långt till vänster och lutade mot kommunismen. Han var även nykterist av ekonomiska och hälsorelaterade skäl och deltog ogärna i banketterna efter landskamperna.

När sonen Reino Börjesson (född 1929) som högerhalv blev silvermedaljör för Sverige i fotbolls-VM på hemmaplan 1958 var Erik Börjesson mäkta stolt. Reino representerade Jonsereds IF, IFK Göteborg och Norrby IF under sin karriär. Erik och Reino Börjesson är en av två konstellationer far-son i svensk landslagsfotboll. Den andra består av Henry ”Garvis” Carlsson och Björn ”Lill-Garvis” Carlsson.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Reino_B%C3%B6rjesson