Otto Skorzeny: Hitlers hjälte som blev terrororganisatör och Mossad-torped

Otto Skorzeny och Benito Mussolini i samband med fritagningen på Gran Sasso d´Italia i september 1943.

TV10 har under den senaste tiden visat ett antal intressanta inslag under programrubriken ”Nazisternas hemliga dokument”. Bland dessa fanns ett inslag som garanterat aldrig hade slunkit igenom statstelevisionens PK-censur. Det handlade om hur nationalsocialismens terror ingalunda dog med Hitler i bunkern i april 1945 utan lever vidare med den arabiska terrorn mot den judiska staten Israel.

I programmet konstateras, att förgrundsgestalten i denna process var Haj Muhammed Amin al-Husseini (1895/97-1974), stormufti i Jerusalem och den som på 1920-talet drog igång det massiva judehat i arabvärlden som i dag håller världen som gisslan. Al-Husseini tillbringade större delen av Andra världskriget i Berlin och försökte då övertyga de ledande nazisterna att gå ännu hårdare fram med judarna.

Om kopplingen mellan nationalsocialismen och islam och al-Husseinis roll har jag på min blogg tidigare skrivit bland annat följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Förutom al-Husseini, som hade en kvinnlig kusin som blev mor åt den blivande arabterroristen Yassir Arafat (1929-2004), var det ytterligare ett namn som förekom frekvent i TV10s program: Otto Skorszeny (1908-75), under Andra världskriget kallad ”Europas farligaste man”.

Otto Skorzeny kom från medelklassbakgrund i österrikiska Wien, vid vars universitet han utbildade sig till diplomingenjör. Han anslöt sig till nazistpartiet NSDAP 1930 och gjorde därpå en snabb karriär i Waffen-SS, där han avancerade till Obersturmbannführer (överstelöjtnant). Skorzeny var närvarande vid det så kallade Anschluss den 12 mars 1938, då Österrike anslöts till Tyskland och lyckades genom ett rådigt ingripande förhindra att en grupp nervösa österrikiska nationalsocialister sköt ihjäl den österrikiske presidenten Wilhelm Miklas.

Skorszeny var gift tre gånger: först med Margareta Schreiber, en niece till den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, därefter med Emmi Linhart som han fick dottern Waltraut, född 1940, med och slutligen med Ilse Luthje.

Här en kortfattad levnadsbeskrivning utifrån familjen Skorzenys gravsten i Döbinger Friedhof, Wien: http://ww2gravestone.com/people/skorzeny-otto/

Efter världskrigets utbrott med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 kom Skorzeny att göra fronttjänst vid de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna och Balkan för att därefter hamna vid Östfronten under Operation Barbarossa, den tyska invasionen av Sovjetunionen med början den 22 juni 1941. I slutet av sistnämnda år ådrog han sig emellertid såväl dysenteri som kolik och blev hemförlovad. Han dekorerades 1942 med järnkorset och 1943 med riddarkorset.

Skorzeny tackas hjärtligt av Hitler efter fritagningen av Mussolini.

Otto Skorzeny blev känd över hela världen i september 1943, då han deltog i den djärva operation då den fängslade italienske diktatorn Benito Mussolini med hjälp av glidflygplan fritogs från sin fångenskap på bergsmassivet Gran Sasso d´Italia tillhörande Apenninerna i regionen Abruzzerna. Aktionen planerades av general Kurt Student och leddes av major Harald Mors, men centralfigur i operationen blev ändå den anslående Otto Skorzeny med sitt maffiga duellärr över vänstra ansiktshalvan och sina dryga 193 centimeter över havsytan.

1944 erhöll Skorzeny av Hitler ännu ett viktigt uppdrag. Han skulle under beteckningen Operation Panzerfaust leda kidnappningen av Miklós Horthy den yngre, son till Ungerns ledare amiral Miklós Horthy (1868-1957), i syfte att hindra Horthy den äldre från att skriva under en separatfred med Sovjetunionen. Även denna uppgift klarade Skorzeny med glans – Horthy junior tillfångatogs, rullades in i en matta transporterades till Berlin.

Följden blev att makten i Ungern i krigets slutfas övertogs av de inhemska nazisterna i form av Pilkorsrörelsen, som leddes av Ferenc Szálasi (1897-1946). Landets judar kom nu att utsättas för obarmhärtig förföljelse, och en majoritet forslades under Adolf Eichmanns överinseende iväg till den nazistiska dödsfabriken i öst. Den svenske ambassadsekreteraren Raoul Wallenberg gjorde en storartad räddningsinsats och lyckades genom att utfärda svenska ”skyddspass” rädda tusentals ungerska judar undan Förintelsen. Szálasi avrättades offentligt genom hängning året efter krigsslutet.

Tysklands sista seriösa försök att vända krigslyckan kom med den så kallade Ardenneroffensiven den 16 december 1944-28 januari 1945. http://www.so-rummet.se/kategorier/ardenneroffensiven Otto Skorzeny ledde här i Operation Greif en brigad bestående av beslagtagna amerikanska jeepar och andra pansarfordon bemannade med engelsktalande tyska soldater iförda amerikanska uniformer. De allierade styrkorna togs på sängen och fick till en början vidkännas svidande motgångar innan de tyska styrkorna kunde besegras.

I TV10-programmet skildras även hur Skorzeny får i uppdrag att utbilda tyska gerillaenheter under SS ledning, Operation Werwolf (Varulv), för att som ett absolut sista desperat försök genom sabotageverksamhet få de allierade på fall. Enheterna skulle operera i hela Europa och sätta skräck i de allierade förbanden. Många blev nog rädda, men det visade sig att dessa insatser var ineffektiva och helt otillräckliga för sitt syfte, varför verksamheten snart lades ner.

Hitlers efterträdare som tysk ledare, storamiral Karl Dönitz, tvingades till slut underteckna ett vapenstillestånd med de allierade som innebar att allt väpnat motstånd skulle läggas ner från och med den 6 maj 1945. Otto Skorzeny och några av hans närmaste män anmälde sig frivilligt hos den amerikanska truppstyrkan i österrikiska Salzburg.

Otto Skorzeny, ”Europas farligaste man”, efter att han överlämnat sig till amerikanerna 1945.

I sina memoarer med originaltiteln Geheimskommando Skorzeny, utgivna i Tyskland 1950 (på svenska: Skorzeny. Europas farligaste man, SMB förlag 2012) anför Skorzeny följande (sidan 344):

Jag hade ingenting att dölja för våra tidigare fiender. Jag hade inte gjort något orätt och hade alltså ingenting att frukta. Jag hade tjänat mitt fosterland och gjort min plikt. För mig och mina kamrater fanns en ny början.

Den anslående och hos amerikanerna välkände och även fruktade Skorzeny anklagades för krigsbrott, men det åtal som förbereddes bröt samman 1947. Skorszeny hölls ändå kvar i fånglägret för fortsatta förhör då amerikanerna var angelägna om att mjölka honom på så mycket information som möjligt, men till slut tröttnade han och rymde: ”Den 27 juli 1948 gav jag mig iväg”, skriver Skorszeny som slutkläm i sina memoarer (sidan 388), ”utan taggtrådssax eller repstege, utan att använda mutor och utan främmande hjälp – jag tog ett avgörande steg, ett steg mot ett nytt liv, mot friheten!”

I TV10-programmet framställs det som att Otto Skorzeny på ett kuppartat sätt hämtas ur lägret av ett par före detta Werwolf-kolleger utklädda till amerikanska officerare. Skorzenys återstående 27 år blev på sitt sätt lika innehållsrika som åren som Hitlers favoritsoldat. Det började med att han tog sig till Spanien, som leddes av generalissimo Francisco Franco.

Otto Skorzenys memoarer gavs ut i svensk nyöversättning av SMB 2012.

Franco-Spanien hade fått betydande hjälp av Nazityskland under Spanska inbördeskriget men förhållit sig neutralt under kriget och därmed kunnat bli en fristad för förföljda judar. I Madrid bildade den nu 40-årige Skorszeny ett fullt legitimt export-importföretag men engagerade sig även i projektet ODESSA, som hjälpte nazister på flykt undan rättvisan att ta sig till Sydamerika.

Han vistades även en tid i Argentina som säkerhetsrådgivare åt president Juan Perón och var livvakt åt presidentens hustru, Eva (”Evita”) Perón; det har påståtts att de båda hade en romantisk relation. I Argentina träffade Skorszeny tidigare framträdande män i Tredje riket såsom Adolf Eichmann och den beryktade Auschwitz-läkaren Josef Mengele innan han återvände till Spanien.

Under några år under 1950-talets första hälft fungerande den uppenbarligen mycket aktive Otto Skorzeny som säkerhetsrådgivare i Egypten: först åt Muhammad Naguib (1901-84), landets förste president som stod i ledningen för den militärkupp som avsatte kung Farouk I (1920-65), därefter åt den karismatiske presidenten och arabnationalisten Abdel Gamal Nasser (1918-70).

Skorzeny lade mot bakgrund av sina erfarenheter som gerillastrateg under Werwolf-tiden, tillsammans med bland andra stormuftin Haj Muhammed Amin al-Husseini, upp ritningarna för en arabisk terroroffensiv mot den nybildade judiska staten Israel. Arabiska frivilliga bildade terrorgrupper som sattes in i Gaza; bland dessa frivilliga fanns al-Husseinis yngre släkting Yassir Arafat, som var medlem i Muslimska brödraskapet och blev mångårig ledargestalt i PLO och al-Fatah.

Otto Skorzeny, en av Nazitysklands mest profilerade aktörer och vän till både Hitler och Mussolini, kom här (utan att själv kunna skåda in i framtiden) att spela en ödesdiger roll för ett fenomen som av Skorzeny-biografen Glenn B. Infield kallats The Skorszeny Syndrome (Skorzeny-syndromet): den sorts assymetriska krigföring av icke-statliga aktörer som i tidernas fullbordan gav världen al-Qaida, 11 september och dagens IS-terror.http://disinfo.com/2014/11/hitlers-legacy-skorzeny-syndrome/

Infield framhåller i sin biografi över Skorzeny 1981:

Terrorismen, Skorzeny-syndromet, blomstrar i den moderna världen, en påminnelse om att Hitler och Nazityskland fortfarande skördar sina offer mer än tre decennier efter det att Tredje riket kollapsade.

 

”Ärransiktet” Skorzeny ett antal år efter krigsslutet.

Det är alltså minst av allt en tillfällighet, att Hitler alltjämt är en stor idol för al-Fatah och den islamistiska terrorgrupperingen Hamas vilka båda ingår i den palestinskaarabiska ”regeringen”. Vidare ligger nazistiska bästsäljare som Hitlers massiva pekoral Mein Kampf och det patologiskt antimsitiska falsariet Sions vises protokoll oföränderligt på topp i bokförsäljningen i arabstaterna samt i de palestinaarabiska områdena.

Jag är dock ännu inte klar med Otto Skorzeny. Först några ord om dennes irländska sejour. ”How did Hitler´s scarfaced henchman become an Irish farmer?” frågar sig BBC-journalisten Peter Crutchley i en artikel den 30 december 2014. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-30571335

Det visar sig nämligen att Skorzeny anlände till republiken Irland i juni 1957 efter att ha inbjudits till Portmarnock Country Club Hotel i grevskapet Dublin. Det sägs att han hyllades som en hjälte av Dublin-eliten, särskilt av den blivande och oerhört korrupte flerfaldige premiärministern Charles Haughey (1925-2006). 1959 köpte Skorzeny lantgården Martinstown House i grevskapet Kildare. Han kunde ses köra omkring i sin flotta, vita Mercedes runt hela grevskapet.

Skorzeny fick temporärt uppehållstillstånd på Irland förutsatt att han inte reste in i Storbritannien. Hans vistelse i landet, som varit neutralt under Andra världskriget och en hemvist för talrika nazistsympatisörer både under och efter kriget, var av naturliga skäl kontroversiell och togs upp till behandling av hälsominister Noel Browne i det irländska parlamentet Dáil 1959.

Det står ännu i dag inte fullt  klart varför Skorzeny valde att tidvis vistas på Irland, och det kan befaras att så skedde som ett led i Skorzenys flykthjälp till gamla nazister. Några bevis att så skulle vara fallet har dock inte framkommit.

Slutligen några ord om det kanske allra mest sensationella avsnittet i Skorzenys färgstarka politiska och militära karriär: det som torped för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Ja, ni läser rätt. Den ideologiskt övertygade nationalsocialisten och antisemiten Otto Skorzeny uppspårades enligt nyligen publicerade uppgifter i den israeliska vänstertidningen Ha´aretz 1962 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad.

”Det var jag som hanterade honom”, citerades den tidigare Mossad-agenten Rafael Eitan, som spelat en huvudroll vid gripandet av Eichmann i Argentina, i Ha´aretz den 27 mars 2016.http://www.telegraph.co.uk/news/2016/03/29/hitlers-commando-lt-col-otto-skorzeny-worked-as-an-assassin-for/

I stället för att döda Skorzeny rekryterade Mossad honom som dubbelagent och torped. Israelerna hade nämligen bestämt sig för att att eliminera den 49-årige raketforskaren Heinz Krug, som under nazitiden under ledning av Vernher von Braun (1912-77) – senare i amerikansk tjänst som med sin forskning möjliggjorde NASAs månfärder – var behjälplig med att utveckla de V2-raketer som ödelade delar av London i krigets slutskede.

”Raket-Krug” och hans trolige baneman.

Krug försvann utan ett spår från sin hemstad München den 13 september 1962: det enda han lämnade efter sig var en fabriksny Mercedes. Det var känt att Krug samarbetade med den egyptiska Nasser-regimen och dess raketprogram, och i media – bland annat i tidskriften Der Spiegel – spekulerades i att Krug kunde ha förts bort av den egyptiska säkerhetstjänsten. Även Israel figurerade i spekulationerna. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-45141741.html

Genom Eitans avslöjande tycks dimmorna nu vara skingrade. Enligt Ha´aretz artikel hade Heinz Krug, efter att ha erhållit såväl hotelsebrev som hotfulla telefonsamtal med israelisk koppling, anställt Otto Skorszeny som livvakt. Föga kunde han ana att den man han nyss anställt var hans lönnmördare – fanns det någon som inte kunde misstänkas stå i israelernas tjänst, så borde det vara den gamle Hitler-hjälten Otto Skorzeny! Skorzeny skall ha skjutit Krug i ett skogsparti norr om München, dit de båda och två andra säkerhetsmän hade åkt för att kunna tala ostört med varandra.

Enligt Eitan skall Skorzeny inte ha varit intresserad av pengar, då han redan var en förmögen man. I stället hade han åtagit sig uppgiften som Mossad-agent för att få den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal (1908/09-2005) att stryka honom från listan över nazistiska krigsförbrytare. Mossad lovade ordna den saken, men då Wiesenthal visade sig omedgörlig förfalskade Mossad ett brev som påstods vara skrivet av Wiesenthal och överlämnade till Skorzeny!

Slutligen skulle man kanske kunna tänka sig ytterligare ett skäl till att Skorzeny gick israelerna till mötes. Det är känt att Skorzeny var troende katolik. Kan det möjligen vara så att han led samvetskval på grund av det han gjort och därför ville ”gardera sig” genom att samarbeta med judarna, som enligt Bibeln ju är Guds egendomsfolk? Detta är naturligtvis bara spekulationer från min sida, men kanske inte helt orimliga sådana.

Till sist kan den som vill här ta del av delar av intervjuer med Otto Skorzeny, som oavsett vad man än tycker om honom – enligt TV10-propgrammet som nämns ovan var han ett ”monster” – var en ganska imponerande gestalt: https://www.youtube.com/watch?v=A4yttjReH74

 

 

 

 

 

 

 

Machiavelli och världens tyranner

Vad har världens tyranner genensamt?

Den frågan ställer den historiske författaren Daniel Rydén i sin nya bok Historiens tyranner. En berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare (Historiska media 2015, 235 sidor).

Det i alla fall många av dem hade gemensamt var att de hade läst den florentinske diplomaten Nìccolò Machiavellis (1469-1527) bok Fursten, som trycktes först fem år efter författarens död 1532. Författaren ger i sitt så ryktbara verk råd till envåldshäskare om hur de bör agera om de vill bli kvar vid makten och samtidigt värna och utveckla staten. http://www.filosofer.se/machiavelli.html   

 Nìccolò Machiavelli (1469-1527). Mannen bakom Fursten.

Fursten trycktes snabbt i nya upplagor och blev på kort tid mycket omtalad. Den förbjöds av romersk-katolska kyrkan men blev populär i politiska kretsar, skriver Rydén (sidan 11): ”Den tysk-romerske kejsaren Karl V skaffade ett exemplar, den engelske kungen Henrik VIII likaså. Katarina av Medici lovordade den, Ludvig XIV skulle senare kalla den sin ´favoritvällslektyr´.”

”Machiavellisk” blev med tiden ett omtyckt skällsord om härskare som gjorde vad som helst för att säkra sin maktställning oberoende av alla moraliska överväganden. Machiavelli hade själv skrivit: ”I en ond värld är det omöjligt för en furste att alltid vara god, om han vill bevara staten.”

Bland de diktatorer som tog Machiavellis råd ad notam märks den italienske fascistledaren Benito Mussolini (1883-1945). Han var, åtminstone under den första fasen av sin regeringstid, en skicklig strateg. Förutom att han var en god skribent och en ännu bättre talare planerade han sina drag på ett omsorgsfullt sätt.    ”Som strateg var Mussolini slug”, framhåller Daniel Rydén (sidan 103). ”Han planerade långt i förväg, prioriterade noga sina mål, hade tålamod att vänta på rätt tillfälle men var beredd att slå till skoningslöst när det väl var dags.”

Det var därför Mussolini, även kallad Il Duce, inte satsade på väpnad revolution i Italien. Han väntade tills han fick över kungen, kyrkan och liberalerna på sin sida. För att påskynda processen tvekade dock inte Mussolini att skrämmas.

Det skedde initialt genom den ryktbara ”marschen mot Rom” i oktober 1922, vilken enligt Rydén inte alls var så heroisk som fascistpropagandan gjorde gällande men icke desto mindre skrämde vettet ur etablissemanget så att Mussolini utsågs till premiärminister över en koalitionsregering. Fascisterna tog sedan gradvis över hela regeringsmakten och upprättade en korporativistisk diktatur enligt sina ideologiska riktlinjer.

Så långt kan man säga att Mussolini, genom att använda sig av en kombination av list och våld, var en god lärjunge till Macchiavelli. Att han sedan helt korrumperades av makten och drabbades av hybris, ledande till att han invaderade Abessinien (Etiopien) i syfte att skaffa sig ett nytt romerskt imperium och allierade sig med Hitlertyskland och Japan, är en annan historia.

Mussolinis karriär skulle kunna sägas vara en fullgod illustration till Lord Actons (1834-1902) bekanta yttrande: ”Power tends to corrupt, absolute power corrupts absolutely” (Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut). Detsamma kan säkerligen sägas om de allra flesta av diktatorerna på Rydéns lista. https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dalberg-Acton,_1:e_baron_Acton

Daniel Rydéns diktatorsgalleri omfattar 15 självhärskare från och med Peisistratos i Aten på 500-talet före Kristi födelse till och med Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland i dessa yttersta av dagar. Även Sverige finns med på ett hörn i form av konung Carl XI (1655-97), som i enlighet med tankar som låg i tiden etablerade ett kungligt envälde. Kapitlet om denne monark inleds med följande citat av Macchiavelli: ”En furste måste för övrigt alltid leva med samma folk men kan mycket väl undvara samma stormän, eftersom han varje dag kan tillsätta eller avsätta dem och efter behag öka eller minska deras makt.”

Jag vet inte hur pass inläst Carl XI var på Macchiavelli, men när han genomförde sin stora reduktion – det vill säga drog in en stor del av de adliga stormännens egendomar till kronan i syfte att bättra på landets katastrofala ekonomi – tillämpade han till punkt och pricka det machiavelliska receptet enligt ovan. Historiker har under tre sekel brottats med frågeställningen hur kungen kunde gå i land med detta så smärtfritt som faktiskt skedde. Svaret, menar Rydén, ligger i det genomslag idéerna om det kungligas enväldet fick i samtiden (sidan 76):

Efter en rad uppslitande krig i Europa framställdes den starka centralmakten nu som det enda som kunde förhindra anarki och kaos. I Frankrike hade juristen Jean Bodin i flera böcker hävdat att en suverän furste måste kunna stå över lagen. I England gav filosofen Thomas Hobbes 1651 ut boken Leviathan, där han beskrev mänskligheten som en hop vargar vars primitiva drifter endast kan tyglas av en skräckinjagande envåldshärskare.

Den starka kungamakten var helt enkelt politiskt korrekt i det dåtida Sverige och Europa och främjades därtill av kyrkan samt ett utbrett missnöje med de adliga stormännens sed att utplundra landets resurser för egen vinnings skull.

 Ryttarporträtt av Carl XI.

Om Carl XI kan beskrivas som en välvillig despot som hade rikets bästa för ögonen, så kan samma sak på intet sätt sägas om alla de diktatorer av olika slag som Daniel Rydén beskriver. Eklatanta exempel härpå är givetvis 1900-talets totalitära massmördare Josef Stalin, Adolf Hitler och Mao Tse-tung (jag föredrar denna latinisering av den kinesiske diktatorns namn framför det moderna Maozedong). Även om samtliga dessa tre folkförstörare i något slags mening må ha handlat i enlighet med sina förvridna uppfattningar om vad som var bra för deras respektive hemländer, kommer man inte från att samtliga var på något sätt sinnesrubbade.

Med hjälp av ideologiska koncept som inte tålde några motsägelser, hänsynslösa maktapparater och oavlåtlig propaganda lyckades de hanka sig kvar vid makten och under resans gång, direkt eller indirekt, ge upphov till otaliga miljoner människors död. Enbart kommunistisk maktutövning bär, enligt en beräkning framlagd av Jean-Pierre Dujardin i Le Figaro Magzine 19-25 november 1978, ansvaret för 142 917 000 dödsoffer.   

Intressant är Daniel Rydéns avsnitt om Kim Il-sung (1912-94), majoren i Röda armén som av Stalin handplockades att leda den kommunistiska, norra delen av Koreahalvön efter dess delning i samband med krigsslutet 1945. Det innovativa med denne hänsynslöse diktator är att han grundade en dynasti i Nordkorea, som i dag räknas som världens sista stalinistiska diktatur.

Detta drag stod väl i överensstämmelse med Machiavellis fursteråd. Således lät sig Kim – som dryga 20 år efter sitt frånfälle fortfarande anses vara president – efterträdas av sonen Kim Jong-il, vilken i sin tur efterföljdes av sin son Kim Jong-un.

 Dynastin Kim: Kim Il-sung, Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Något av en innovation stod vidare Vitrysslands diktator sedan 1994, Aleksandr Lukasjenko, för då han lät lagstifta om att all oregistrerad föreningsverksamhet kunde straffas med upp till två års fängelse (sidan 200): ”Alla samordnade handlingar som utförs av minst tre människor är i lagens mening föreningsverksamhet. Polisen har därmed rätt att ingripa mot allt som fler än två personer gör tillsammans.”

Bokens avslutas med ett urval i bokstavsordning av historiens ”auktoritära maktutövare”.

Daniel Rydéns bok kan varmt rekommenderas för den som vill få en översikt över världens tyranner såväl  i förfluten tid som nu- och samtid. Dock saknar jag den åtskillnad som jag menar bör göras mellan ”totalitär” och ”auktoritär” diktatur. Den totalitära diktaturen inlemmar varje aspekt av samhället under sin domvärjo, medan den auktoritära varianten inte lägger sig i precis allting. När militärjuntan i Chile inledde sin maktutövning 1973 var den exempelvis förnuftig nog att överlåta landets ekonomi åt experter, vilket resulterade i att Chile påfallande snabbt återhämtade sig från det ekonomiska kaos president Salvador Allende hade kastat landet rätt in i.

På en punkt vill jag rätta Rydén. Han skriver på flera ställen att Spaniens diktator Francisco Franco (1892-1975) var ”fascist”, vilket inte är fullt korrekt. Franco var noga taget en konservativ katolik och tillät inte de ideologiskt motiverade fascisterna i Spanien att sticka upp nämnvärt.

 Francos Spanien räddade 200 000 judar undan Förintelsen.

Han gjorde heller inte samma fatala misstag som Mussolini gjort, att liera sig med Hitlertyskland under Andra världskriget. Spanien förblev i stället neutralt och kunde därför bli en tillflyktsort för förföljda judar. Spanien kunde på sätt rädda omkring 200 000 judar undan Förintelsen i Europa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco